wtf innebär det att vara demokrat?

Att begreppet demokrati ekar något tomt är väl inte direkt någon nyhet. Det är svårt med saker som alla måste hålla med om eftersom de måste vara helt betydelselösa för att kunna fyllas med vad skit som helst. Så det kanske är så att det bästa sättet att använda begreppet på är i bemärkelsen statsskick: Demokrati är skiten vi lever med idag. Om det är det som är demokrati så kan vi med gott samvete sluta drömma – förutom mardrömmar så klart – om det, vilket vi kanske redan gjort? Det är väl inte för inte som var och varannan kallar sig kommunist nu för tiden.

Det är egentligen inte i begreppdiskussionen jag vill börja, eller sluta, eller fastna, för det finns ju något som är betydligt mer problematiskt med dagens liberal-parlamentariska demokrati. Nämligen dess totala handfallenhet inför tiden. Vid ett par tillfällen“politik” diskuterats här på blöggen så har problemet med omöjligheten till långsiktigt tänkande i en värld av för- mellan- och eftervalsanalyser återkommit. Detta problem manifesterar sig kanske främst i frågor kring klimat- och energikriser:

De rödgröna partiernas klimatpolitik var verkligen problematisk inför senaste valet. Det här med hh-tåg är ju dessutom inte ens klimatsmart (vilket artikeln i Carbusters utvecklar), jag tänker att det har ett samband med den “kris” som den parlamentariska demokratin närmar sig pga av alla dessa externa kriser (klimat, resurs osv). Nämligen det faktum att för att vinna val krävs det utspel, och utspelen ska gärna vara om stora saker, stora projekt, gärna infrastruktursatsningar, ett “hårt” ämne som inger seriositet och visar att man är framtidsinriktad (nu vann ju borgarna trots att de rödgröna gjorde fler sådana här utspel, så det kanske inte stämmer helt, men iaf från de rödgrönas håll verkar man jobba enligt denna princip), men dessa satsningar är ofta helt kontraproduktiva.

Dagens politiska system kräver att någon stor (politiker) gör något stort (projekt) för att komma åt något stort (problem). Resultatet blir ofta värre än om ingenting hade gjorts. Och det bygger allt i någon mån på dagens parlamentariska demokrati där:

det smarta liberala demokratiska samhället som skulle bygga på rationella beslut och långsiktighet visar sig totalt oförmöget att hantera sin inneboende destruktivitet: röstmaximeringen. Det viktigaste för politiker är att det verkar som att de gör någonting åt någonting, oavsett om det bästa egentligen hade varit att göra ingenting.

Det svåraste med detta är så klart vad en kan tänka sig för flyktvägar ur detta som inte bara blir sverigedemokratiskt politikerhat och annan skit. Men för att återgå till begreppsförvirringen som vi inte skulle återgå till. I essäsamlingen Vad innebär det att vara demokrat? så finns det ett roligt bidrag från Alan Badiou:

Trots allt det som för var dag försvagar dess auktoritet, är det likväl ordet “demokrati” som är och förblir det samtida politiska samhällets dominanta emblem. Ett emblem är det oantastbara hos ett symboliskt system. Ni kan säga vad ni vill om det politiska samhället: visa er skoningslöst “kritiska” inför det, avslöja “de ekonomiska fasorna” – så länge ni gör det i demokratins namn blir ni förlåtna. För i slutändan var det i namn av samhällets emblem, och således i namn av samhället självt, som ni försökte döma det. … för att ens komma i närheten av våra samhällens verklighet måste man som en inledande a priori-uppgift avsätta deras emblem. Man kan enbart nå sanning om den värld som vi lever i på villkor att man lämnar ordet “demokrati” åt sidan, genom att ta risken att inte vara demokrat och följaktligen bli verkligt illa sedd av “alla”.

Problemet för Badiou är att den demokratiska världen där “alla” är demokrater de facto inte är allas värld. Utan att den just tillhör “alla” demokrater. Den icke-demokratiska världen är blott en form av överlevnad, en zon för krigen, misären, de andra. Demokratin är ju bara till för demokraterna. Tro inte att du ska kunna fly från din värld och komma hit som demokrat. Men vad, eller vilka, är det då som gör demokratin till demokrati?

Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.

Och här är vi återigen tillbaka i demokratins oförmåga att handskas med tiden. Visst kan det finnas något fint i den lilla njutningen, men frågan är om det är just den som ska institutionaliseras och göras till ledord för hela samhällsutvecklingen. Det vore väl nästan lika dumt som om någon skulle få för sig att låta ett aktiebolag hantera slutförvaret av kärnbränsle!

Men vad innebär det då att det demokratiska subjektet konstitueras i förhållande till sin njutning? Jo, Badiou vänder sig till Platon som menar att det finns två förhållningssätt till njutningen i den demokratiska kroppen:

Det första, som äger rum när man är ung, är den dionysiska utsvävningen. Det andra, som äger rum när man är gammal, består i bristen på åtskillnad mellan alla njutningar. Det sociala livets utbildning av det demokratiska subjektet börjar med illusionen om att allt är tillgängligt, samma demokratiska liv slutar i den skymningslika medvetenheten om att allt är likvärdigt och att följaktligen ingenting är någonting värt, utom måttstocken för allt värdes möjlighet: pengarna och hela det maskineri som skyddar egendomen: polisen, rättsväsendet, fängelserna. Från den slösaktiga glupskhet som låtsas vara en frihet till den budgetära och säkerhetsmässiga girigheten, sådan är tidens bana.

Det säger nästan sig självt att vi som är stöpta i denna tidens bana blir lite speciella, vi gör principen om alltings utbytbarhet till vår egen och

Därmed råder en öppen cirkulation av begär, av föremål till vilka dessa begär knyts och av kortlivade njutningar som man utvinner av dessa föremål. “Ha kul” är allas maxim. Till och med de som knappt är i stånd till det är så illa tvungna att försöka. Härav den djupa dumhet som råder i de samtida demokratiska samhällena.

Badiou menar, via Platon, att samhällen likt dessa för eller senare utsätter sig själva för en total katastrof eftersom de är i total avsaknad av förmågan att organisera en tidsdisciplin. En kultur där den individuella njutningen alltid sätts i första rummet får enorma svårigheter att ta kollektiva beslut, framförallt beslut om saker som rör ett längre tidsspann och ett annat rum än här och nu. Nina Björk diskuterar just detta i essän Tvånget att begära:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.
Det är sant att på sitt eget begär är den enskilda individen expert. Det är sant att inte jag kan avgöra om du verkligen begär en ny handväska eller inte. Men när du tillfredsställer begäret är det inte privat – det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.

Problemet är inte att folk är för dumma för att ta egna beslut, utan kanske snarare att vi saknar den kollektiva självinsikt som skulle krävas för att välta över ända de nuvarande institutioner som håller oss fast i den lilla njutningens tyranni. Folk är folk, samhället gör oss dumma, det är demokratin som gör dig till en dumbom, som Per Ahlmark sa. Liberalismen skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Den sjuka egocentrismen som är liberalismen skapar ett riktigt jävla skitsamhälle där allt som betyder nåt är njutningsuppfyllelse nu: psykopatliberalismen.

Många skulle säga att detta beror på kapitalets rörelselagar, och visst är det så att det finns ekonomiska orsaker till varför världen är så äckligt värdelös som den är. Eller som Björk skriver:

Det är knappast en slump; vi kan dra oss till minnes Karl Marx ord om att det inte är ”människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Ekonomin producerar inte bara saker utan även tankar och beteenden.

Det är verkligen sorgligt att se ett samhälle som skapar dessa demokrater: psykopatliberaler som bara älskar att slå ut en bärande vägg, bränna bensin i sina bilar, industriellt mörda miljarder och åter miljarder djur, som tycker att det är viktigare att de får ha citrongräs i soppan de kokar på sin nukleära spis än att stoppa den globala uppvärmningen eller efterlämna en icke-radioaktiv jord till allt kommande liv. Marx kallade dessa för kapitalets apologeter, men det känns som ett futtigt uttryck, för det är ju inte främst som apologeter de framstår, utan som psykopater som med en dåres envishet predikar den fria marknaden och sitt individuella välbefinnande, sin njutning, trots att det tar våra liv, och inte bara våra liv. Allt liv. Och inte bara allt liv, utan allt som är värt att leva för.

Det enda glädjande är att med tanke på hur sinnessjukt värdelösa vi framstår som just nu så borde ett bra samhälle kunna göra oss helt okej. ;)

Motsatsen till demokratin, i den mening som kapital-parlamentarismen ger demokratin i dess oändliga skymningsstund, är inte totalitarismen eller diktaturen. Demokratins motsats är kommunismen. Kommunismen som, för att uttrycka sig som Hegel, absorberar och överskrider de begränsade demokratiernas formalism.

4 reaktioner på ”wtf innebär det att vara demokrat?

  1. Fan vad bra – tack! Rekommenderar alla att läsa Badious text.

    En tanke. Även vi kommunister/inom vänstern/antikapitalister osv. har ju internaliserat denna liberalismens psykopati. Hur sjukt är det inte att flyga till en storstad ”för att komma bort lite” mitt under brinnande miljökris?

    Märks inte njutningens imperativ även inom vårt politiska arbete?

    Jag såg att detta är ett gammalt inlägg. Ville bara kommentera och peppa.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *