Lika framstegsfientlig som en bil som står på kanten av en avgrund

Hade helt missat det här, trots att det hände för så sjukt längesedan! :D

Ladislaus Horatius, filosof och pianist, stoppade 1993 – genom att dra i nödbromsen – ett X 2000-tåg mellan Stockholm och Göteborg som en protest mot det hysteriska tidssparandet. Det är så jävla awesome!! <3

I Filosofiska rummet i P1 på annandagen så samtalade bland annat Ladislaus om det obetydligas betydelse, om rutinerna, mikromomenten och de meningslösa transportsträckorna. Bland annat pratade de just om tåg, därav att jag fick höra talas om X 2000-bromsen. Så väl Planka.nu som Carbusters har på senare tid tagit upp problemen med höghastighetssamhället i allmänhet och höghastighetstågen i synnerhet, och gemensamt för de båda är att de dels sätter fokus på huruvida höghastighetståg överhuvudtaget innebär en tidsvinst på ett samhälleligt plan, och dels diskuterar vilka rumsliga konsekvenser höghastighetsjakten får.

Snabba tåg är ett otyg. Eventuella tidsvinster äts upp av att man behöver jobba ännu mer för att ha råd att åka, precis som att den kortare restiden för med sig en regionförstoring som innebär att vi måste åka längre till jobbet.

Tåg är att resa, flyg är transport, så är det också. Trains becoming planes är en skitutveckling, eller som Ladislaus uttrycker det:

”Flyg en meter ovan marken”, skaldade SJ för några år sedan i X 2000-reklamen. På vilket vi svarar: Var är påsen? Kräks en meter ovan marken, menar ni. Det borde vara självklart att den som vill konkurrera med flyget inte får glömma spypåsen. Landresan har klara identitetsproblem. Är det ett tåg, ett flygplan, en rymdraket…? Nej, det är amfibien SILVERKUKEN!

I vår pluralistiska värld finns det tydligen inte plats för olika resor, för både tåg och flyg. De smälter samman till ett. Tåget försöker bli fågel – med patetiska resultat. Jag kommer att tänka på underrubriken till Nietzsches sista bok Ecce homo: Hur man blir det man är. X 2000 är ett exempel på hur man blir det man INTE är. X 2000 är varken hackat eller malet, det är en anrättning med grava identitetsproblem som på flera sätt upprör magen.

Den senare delen är också väldigt relevant. Marknadens fantastiska förmåga att göra allting ekvivalent med värdelöst.

Tror det (as usual) kan vara på sin plats med att höja ett varningens finger för att göra detta till en fråga om individualistiskt vurmande för det långsamma, det äkta. Att GÖRA VALET att åka InterCity istället för X 2000. Sakta mula käften full av slow food etc. För det är inget enskilt val, de allra flesta har inte lyxen att välja. För de allra flesta som lever i ett höghastighetssamhälle så gäller det att hänga med för att klara sig, hetspendla till jobbet och äta äcklig take-away på någon öde bensinmack för att spara tid.

Det finns ingen individuell nödbröms, utom möjligen att gå in i väggen. Antingen stannar hela tåget eller så åker alla med. Som Planka.nu skriver så handlar de föreslagna höghastighetsbanorna i Sverige om regionförstoring, påtvingat pendlande och arbetsmarknadspolitik:

Den stora skillnaden (vinsten enligt förespråkare) är snarare att höghastighetstågen skulle minska restiden till en nivå som på allvar skulle kunna möjliggöra arbetspendling och ökad regionförstoring. Finns möjligheten att jobba i Stockholm och bo i Göteborg eller vice versa kommer också människor se sig tvungna att göra detta, likväl som att arbetsförmedlingen kommer kunna tvinga dem till det.

För dessa människor, oavsett om de har ett skitjobb eller är affärsresenärer så innebär höghastighetssamhället att de inte har något annat val än att pendla allt längre och längre sträckor. Visst kan en del yrkesgrupper, tänk kanske akademiker och frilansare, “unna” sig en långsam resa med InterCity, men att tro att detta individuella val skulle kunna gå att generalisera är bara löjligt.

Nödbromsen måste vara gemensam, ingen ska med!


5 reaktioner på ”Lika framstegsfientlig som en bil som står på kanten av en avgrund

  1. Tack för ett jättebra inlägg! Jag skrev lite kortfattat om detta i en diskussion för någon månad sedan (inte på bloggen) angående Bottniabanan och diskussionen om Norrbottniabanan. Det är intressant i sammanhanget att det är vänstern som framförallt driver på utvecklingen för höghastighetsbanorna. T ex lovade de rödgröna att bygga Norrbottniabanan (X2000-linje mellan Umeå-Luleå via en rad småorter). Det tycks som att (framförallt parti-)vänstern har svårt att hitta en klimatvänlig profil som samtidigt inte slår fel på andra plan.

    1. Håller verkligen med, de rödgröna partiernas klimatpolitik var verkligen problematisk inför senaste valet. Det här med hh-tåg är ju dessutom inte ens klimatsmart (vilket artikeln i Carbusters utvecklar), jag tänker att det har ett samband med den ”kris” som den parlamentariska demokratin närmar sig pga av alla dessa externa kriser (klimat, resurs osv). Nämligen det faktum att för att vinna val krävs det utspel, och utspelen ska gärna vara om stora saker, stora projekt, gärna infrastruktursatsningar, ett ”hårt” ämne som inger seriositet och visar att man är framtidsinriktad (nu vann ju borgarna trots att de rödgröna gjorde fler sådana här utspel, så det kanske inte stämmer helt, men iaf från de rödgrönas håll verkar man jobba enligt denna princip), men dessa satsningar är ofta helt kontraproduktiva. Typ som det jag skrev om i texten om det säkerhetsindustriella komplexet:

      det smarta liberala demokratiska samhället som skulle bygga på rationella beslut och långsiktighet visar sig totalt oförmöget att hantera sin inneboende destruktivitet: röstmaximeringen. Det viktigaste för politiker är att det verkar som att de gör någonting åt någonting, oavsett om det bästa egentligen hade varit att göra ingenting.

      Det finns en essä i Tankekrafts Vad innebär det att vara demokrat? som tar upp frågor kring den parlamentariska demokratins svårigheter med att hantera tid och sånt. Får ta och läsa om den och kanske återkomma i ämnet. :) O så klart blir ju då den stora frågan vad det kan finnas för utvägar ur denna kritik som inte blir fascism.

  2. för övrigt får vi, via kommentar på fejjan, reda på att: ”för sitt tilltag fick ladislatius miljöpartiets kongresspris. Drygt tio år senare fick pär holmgren priset. I sitt tacktal pratade pär om sin stora vision: höghastighetståg i vakum under atlanten.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.