Plats, identitet, städer och… *gäsp*

Var på filmfestival på tema ”plats och identitet” på Arkitektur- och designcentrum igår och hann med att se fyra filmer om städer. Inte för att mina förväntningar var jättehöga, och inte för att det inte var åtminstone två filmer som var fina, men kan inte undkomma känslan av att inte ha blivit ett dugg klokare under dagen. Vet inte om det är formatet som det var fel på: för många filmer inklämda med för korta pauser emellan och för korta efterföljande diskussioner samt ingen som försöker koppla ihop de olika filmerna som visades. Det kan så klart vara så, å andra sidan så tycker jag att känslan av att det saknas något är ganska vanlig i sammanhang likt detta. Med så många akademiker på samma plats så är det ju tyvärr rätt vanligt att ingen riktigt vågar säga något, förutom det högst givna då förstås. Det som ofta kallas för ”akademikersjukan”.

Den första filmen jag såg var Kiruna – Rymdvägen vilken var en väldigt fin och personlig betraktelse över vad som händer med minnena i en stad som är på väg att försvinna och återuppstå som en ny stad på en annan plats. Hur mycket av minnena sitter i det som i slutändan alltid är det mest unika en stad kan locka med: dess plats i världen? Efter filmen följde en diskussion med regissören Liselotte Wajstedt samt två representanter från White arkitekter som är ansvariga för nya Kiruna, ett projekt med det lika episkt lökiga som historielösa namnet ”Kiruna 4-ever”. Wajstedt påpekade vid flera tillfällen att hon upplevde att Kiruna är en stad som lever i 20-årscykler, där besked om gruvans fortlevande är hårt knutna till idén om vad (och om) staden är.

Inte för att det på något sätt är Kirunas fel att de är Sveriges största förbrukare av energi, det är ju trots allt resten av landet, världen, som är beroende av det som plockas upp ur deras gruvor, men jag kan ändå inte undgå att tycka att det är något magstarkt att hävda att det ska bli en ”klimatneutral stad”. Eftersom Kiruna inte är en jättestor stad är det förstås egentligen inte särskilt konstigt att den kommer att få en ”stadslik” (kräks på det ordet) huvudgata med ”mötesplatser” (kräks igen) och butiker (kräks återigen), men kan ändå inte dra mig för att tänka att denna gata, i all sin ensamhet på något sätt står som en fin symbol för hur den nyurbanistiska staden byggs, som en kuliss framför allt det andra. ”Lucky Luke-urbanism”, som en bekant förklarade för mig att det borde kallas igår.

Sedan följde festivalens höjdpunkt med filmen The Pruitt-Igoe Myth som handlar om uppgången och fallet för ett miljonprogrammsområde i St. Louis. Till skillnad från de efterföljande filmerna (och deras diskussioner) så lyckades denna film åtminstone till viss del lyfta blicken och försöka förklara varför detta område kom att förfalla och sedermera sprängas av en stad som inte var intresserade av att underhålla det. Trots många likheter med Detroits situation där skattebasen undermineras genom white flight till kranskommuner kring staden (något jag skrivit mer utförligt om här) så lyckades ingen av filmerna som handlade om Detroit, samt ingen som pratade om Detroit, dra denna koppling eller ge en liknande ordentlig förklaring till relationen mellan rasism, bostadskapitalism och kommunal ekonomi.

Efter The Pruitt-Igoe Myth så följde två filmer om Detroit. Den första, After the Factory, som också handlade om staden Łódź i Polen var bland den värsta smörjan jag sett. Den var så dålig så att det var omöjligt att veta om en skrattade av chock, ångest eller skämskuddighet. Om jag inte visste bättre (nämligen att filmen åtminstone delvis är kickstarter-finansierad) så skulle jag vara övertygad om att den från början till slut var ett beställningsjobb från Richard Florida och hans apologeter bland de styrande i dessa två städer. Maken till osmakligt, korkat och anti-intellektuellt hyllande av den kreativa klassen får en leta efter. Det var på den nivån så jag nästan tyckte synd om alla sopor till ”kreativa” entreprenörer som låtit sig intervjuas i filmen, för hur stora nollor de än må vara så är jag övertygad om att filmen fick de att framstå i än sämre dager. Två favoritscener ur filmen är den med den sköna entreprenören som försöker börja bygga mini-flygplan, och ersätta Detroits bilindustri med en industri för privata mini-flygplan som ska användas för kortare transporter inom staden, samt den med den andra sköna entreprenören som var så överpeppad på sin fantastiska idé om att den offentliga finansieringen av skolan skulle ersättas med kickstarter-projekt där individer kan skänka pengar till olika sköna projekt. Han hade ju lyckats få pengar till en Robocop-staty via kickstarter, så varför skulle det inte funka för skolväsendet lixom? Att denna film visades helt utan kontext, utan diskussion vare sig innan eller efter måste ses som ett totalt intellektuellt haveri från Arkitektur- och designcentrum.

Den sista filmen var Detropia, en rulle jag såg i våras innan jag ägnat sommaren åt att plöja böcker om Detroit och sedan besöka staden, och det var rätt kul att se den igen med en radikalt annorlunda förförståelse. Filmen är en bagatell, svår att bli särskilt irriterad på, men svårt att lära sig någonting av också, typ som dokumentärer brukar vara. Ägna dina värdefulla timmar på jorden åt att se Finally got the news istället. Efter den följde en diskussion med en officiell representant för staden Detroit, som visserligen verkade ha rätt bra koll, och faktiskt (hör och häpna!) nämnde problemet med den regionala klyftan, även om han inte direkt vågade prata om hur allvarlig den är, eller vad den beror på. Sen var det en lirare från Handelshögskolan och en arkitekt, vet inte riktigt, var väl inget egentligt fel på det någon sa, men diskussionen lyfte aldrig utan blev väldigt mycket det en hört många gånger förut om Detroit. Mycket möjligt att det berodde på formatet, att sådana diskussioner inte låter sig bli intressanta, jag vet faktiskt inte riktigt. Däremot är jag säker på att det finns mer intressanta saker att ta upp kring ”post-industriella” städer än vad som gjordes, än vad som görs. Kanske måste kritiken ta ett par steg bakåt, vad finns bakom Richard-Florida-fluffet om kreativa kluster och post-industriell produktion, kunskapscenter och inkubatorer? Som det ser ut nu så är ju alla dessa saker bara lite glasyr på den tårta som kallas för post-industriell. ”Eds-and-meds” betalar ingen skatt, inkubatorerna är ofta delvis offentligt finansierade, konstnärerna drar vidare om hyrorna stiger för högt och hur ”skönt” det än må vara med kreativa yrken så tror jag inte att lösningen är att alla ska jobba som bartenders på göttiga ställen. Jag menar, vem ska servera bartendern hens öl?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.