En sak som fascinerar mig (och som vi kommer prata mer om i kvällens avsnitt av Traffic Jam) är hur bittra en stor del av nytraditionalisterna verkar vara. Trots att deras idéer om hur en ska förstöra en stad har total hegemoni inom såväl politiken som planeringen så är det ett ständigt gnäll från deras sida. Det är förstås en trivsam position att inneha: en står egentligen på den vinnande sidan i diskussionen, men samtidigt kan en spela underdog för att försöka vinna sympatipoäng, SD-stylish. Det är ett fenomen som är väldigt vanligt bland konstgjorda gräsrotsrörelser, det som ofta benämns astroturfing. De intar positionen av sanningssägare som förtrycks av en liten elit, väldigt vanligt bland psyko-kristna i USA. Men en kan även se spår av det i bl.a. denna sura uppstötning som kom som ett brev på posten till mitt inlägg om nyurbanisterna:

Det lustiga är förstås att inga av er antiurbanister själva bor i miljonprogrammen. Det är lätt att älska motorvägsspaghettin, de ödsliga gräsmattorna och gigantiska parkeringarna om man slipper bo där själv.

Personligen så skulle väl jag säga att det lustiga är att folk på allvar inte förstår att vi är många förortsbor som valt att bo där vi bor för att vi diggar det. Sen skulle jag nog inte heller kalla mig anti-urbanist, även om jag inte är intresserad av idén att försöka bygga innerstad överallt (dels av personliga skäl: jag gillar att bo i förort, dels av andra skäl: jag anser att det bygger på ett missförstånd kring vad det är som karakteriserar innerstan) så tycker jag att det är trevligt med olika former av urbanitet i samma stad. Men på ett sätt kan jag förstå de stackas nytraditionalisterna, för staden som just nu byggs, den som motiveras av den diskurs de själva är delaktiga i att skapa, den är ju på många sätt rätt trist. Kan dock tycka att det kanske vore på sin plats att se sin egen delaktighet i detta, och inte bara böla över att saker inte blev exakt som planerat.

I avhandlingen Konstruktionen av framtidens stad undersöker etnologen Klas Ramberg bland annat hur diskrepansen mellan den Jacobinska/nytraditionalistiska idén om staden och den faktiska staden som byggs uppstår:

När Jacobs ideal uppmärksammades i det svenska sammanhanget hade städernas gentrifiering redan tagit fart. Det har lett till att nyproduktionen och med den även annan infrastruktur har kommit de relativt välbeställda invånarna i städernas centrala delar till godo. I de förorter och miljonprogram som samtidigt haft de största sociala och ekologiska problemen har det parallelt med uppmärksamheten på innerstaden utvecklats en statlig och kommunal “projektkultur” som betrakad på håll och i generella termer inte nämnvärt förbättrat situationen i dessa stadsdelar.

Utan en solid förståelse och diskussion kring stadens politiska ekonomi och ett vettigt klassperspektiv så blir det lätt att ens propaganda för en viss typ av stadsmiljö i slutändan inte blir mer än en nostalgidystopi där den kreativa klassen får använda all sin kreativitet till att inbilla sig själva att de lever i en blandad 1800-talsstad. Som Håkan Forsell beskriver den sköna “citypulsen” i nya Hornstull i boken Bebodda platser:

Återvänder man till Hornstull kan man råka på lite entreprenörsstorytelling i form av plaketter på husväggar som erbjuder berättelser om platsen direkt i mobiltelefonen. Det är staden som “Hälsans stig”, en tipspromenad för de ängsliga med bristande naturlig nyfikenhet som behöver platsidentitet och lokalt engagemang utskrivet på recept och ordentligt sockrat för att det ska slinka ned. Berätta för mig vad jag gör i staden och hur attraktiv och rik min vardag blir när jag rör mig på just dessa gator!

Hur gärna en en skulle vilja ha en blandad stad, och ska jag vara ärlig så tror jag nog att många nytraditionalister är rätt ointresserade av en socialt blandad stad (t.ex. alliansen som står bakom promenadstaden) även om de inte får säga det i det här landet, så är det ju så att om en planerar och bygger för en grupp människor med medelklassens kulturella och sociala kapital, då blir det nya Hornstull. Men det kanske är det folk vill ha? Dricka vin på ett ödsligt torg med en av stans störigaste bilvägar fem meter bort och några av stans störigaste mediearbetare vid bordet bredvid. Klas Ramberg får avsluta detta:

Arkitekternas värdering av miljöer och människor inklusive värderingen av den estetik som tillhör stadens perifera rum kan delvis förstås i termer av detta [industrisamhällets kris, växande arbetslöshet…] ekonomiska skifte. Det är en förklaring till att rekordårens miljöer och förorten som sådan i dag utgör den negativa polen i arkitekternas kontrasteringar. I den nya ekonomin, i det så kallade tjänste-, informations- eller kunskapssamhället, bär istället den borgerliga kvartersstaden på starka positiva värden.