Leicesteruniversitetets center för masskommunikation kommer troligen att publicera någon rapport som undersöker medias påverkan på upploppen, men inte om upploppdeltagarnas påverkan på media. De kommer alltid att bli nojjiga när denna upprörande fråga ställs.

Även om jag saknar de fina bilderna och den lättlästa typografin så kan jag inte låta bli att bli glad över att senaste numret av Brand är en pocketbok. Och inte vilken pocketbok som helst utan en samling texter som går till botten med såväl vänster- som högeruppfattningar om vad ett upplop är/bör vara, och på köpet bjuder på en stor dos snuthat och stadsplaneringskritik.

Vad är en polis? Det är en varornas aktiva tjänare, en människa som är helt underkastad varorna. Polisens uppgift är att se till att en viss produkt av mänskligt arbete förblir en vara, det vill säga ett ting med det magiska anspråket att man måste betala för det.

Trots att det är väldigt poppis att diskutera staden, arkitektur och stadsplanering så tycker jag sällan att folk lyckas närma sig de riktigt brännande frågorna. Det är tyvärr vanligare att klaga på att en lokalbefolkning som vill behålla ett grönområde med höga sociala värden har för mycket att säga till om än att försöka förstå vilka underliggande krafter som styr stadens utveckling och att istället för kritik av bostadskapitalet leverera ressentiment riktat mot en viss subkultur.

Arkitekturen i Los Angeles karaktäriseras av militarisering. Stadsplanering i Los Angeles är väsentligen en polisiär fråga. En överväldigande aspekt i Los Angeles närmiljö är närvaron av säkerhetsbarriärer och övervakningsteknologi, alltså polismaktens inflytande över stadens ytor. Precis som Haussman ritade om Paris efter revolutionen 1848, och byggde öppna boulevarder för att ge militären möjlighet till oskymd eldgivning, så har Los Angeles arkitekter och stadsplanerare gjort om LA efter Wattsrevolten. De offentliga utrymmen som återstår är militariserade, från de ”hemlös-säkra” bänkarna på busshållplatserna till den automatiska bevattningen i parkerna till för att förhindra att människor sover där.

Den kanske mest intressanta texten i numret är Ett öppet brev till er alla som fördömer plundringen skriven i efterspelet till upploppen i England för ett par år sedan. Framförallt tycker jag att det var en spännande diskussion kring det väldigt vanliga fördömandet som handlar om att ”folk är materialister/misslyckade konsumenter som stjäl saker de inte har råd att köpa” eller ”om de hade tagit saker de verkligen behövde (mat etc) hade det kanske varit en annan sak”.

För det första så signalerar denna återkommande anklagelse om ”materialism” ett mer allmänt fördömande, inte av den konsumism som ni känner så väl och stödjer helhjärtat, utan av socialt uppror som materiellt faktum. Att prata, med förakt, om dessa dagars materiella karaktär innebär underförstått att man vill att folk återgår till ”protester” som håller sig inom ramarna för det representativa, till att bli räknade, sedda och ignorerade för att sedan återvända hem, och hålla sig där. […] Ni säger att begär är förkastliga och oacceptabla så fort de skiljs från lönearbetets legitimisering. När ni säger att det hade varit annorlunda om de bara hade tagit mat, blöjor eller mediciner, du vet, det allra nödvändigaste, så menar ni egentligen att de bara borde stjäla varor vars kvalitet motsvarar deras sociala ställning. De fattiga, som inte har en speciellt hög levnadsstandard, borde bara ha saker som inte har en speciellt hög standard.