Gentrification may have produced one of the largest literatures in urban studies, but it did seem that focused analyses of anti-gentrification protests, struggles and activism had been sidelined … but might the paucity of research on resistance be indicative of the paucity of resistance itself?

Så inleds delen om gentrifieringsmotstånd i tegelstenen The Gentrification Reader som gavs ut i våras. Frågan är relevant, och Copyriot ställer den högt i inlägget Gentrifieringskritiken har kört fast. Rasmus på Copyriot menar att

hur angelägna saker begreppet än syftar på är det svårt att komma ifrån känslan av en låsning. När vi pratar om gentrifiering som ett problem är det svårt att landa i annat än i cynism och/eller livsstilspolitik.

Frågan var i detta sammanhang sprungen ur en bloggserie på Sociologisuget som behandlade gentrifiering och stadsdelen Majorna i Göteborg, och en av kommentatorerna formulerade sig så här:

Gentrifieringskritiken tycks ofta följa en mycket enkel mall och sällan landa i något konstruktivt. Jag lurar på om man skulle kunna göra en slags diskursanalys eller ideologikritik av just gentrifieringskritiken: Vilken legitimerande funktion spelar den självgisslande gentrifieringskritiken för oss i den akademiserade medelklassvänstern?

Om vi bortser från den suveräna punchlinen som i sammanhanget får ses som lite off-topic (däremot inte irrelevant, men motståndets roll i att påskynda gentrifieringen förtjänar en egen post, och den får vänta) och går på själva kärnan i problemet: nämligen hur går vi från en relativt välformulerad och fungerande kritik och förståelse av gentrifiering till att göra motstånd mot dess destruktiva processer. För det är väl ungefär där vi står idag? Alltså att vi vet ungefär hur gentrifiering sker i växelspelet mellan bostadskapitalet som exploaterar räntegapet och medeklassen som exploaterar den härliga stämningen, samt att vi så klart vet att detta är hemskt och borde få ett slut, men att vi inte har någon aning om vad vi ska göra med denna vetskap, att vi står handfallna inför gentrifieringens processer.

Vi kan väl tänka oss att det finns två huvudsakliga sätt att stoppa gentrifieringen, eller två olika nivåer att jobba på: mikro och makro. Så klart. :D Här kan vi tänka oss mikro som det lokala stadsdelsmotstånd som görs när invånarna i ett visst område börjar märka av gentrifieringstendenser (typ när det börjar gå yuppies på stan, när YIMBY har sajtsingturer eller vad det nu är som utmärker gentrifieringen), detta motstånd kan ta sig många olika uttryck, men kända exempel är de tyska kampanjerna förfula Kreuzberg och Es regnet kaviar. Deras strategier handlar mycket om att utsmycka sina kvarter på ett sätt som de antar att de gentrifierande klasserna ogillar, på moderatsvenska kanske man skulle kalla det för att öka otryggheten, på anarkistiska kanske att använda broken windows teorin till sin egen fördel…

httpv://www.youtube.com/watch?v=Cq1N1d1cVoA

Problemet med detta mikromotstånd är väl främst att det blir väldigt partikulärt, även om en stark aktionsgrupp lyckas stoppa något i sina kvarter så stoppar det inga generella tendenser. Frågan är nästan om det inte är så att det mestadels är folk med starkt kulturellt och socialt kapital som kan lyckas stoppa en gentrifieringsvåg, folk som alltså redan på många sätt tillhör de gentrifierande klasserna! Sen kanske ska nämnas att det möjligtvis inte är jättesmart att göra det fult i sitt kvarter, men å andra sidan så kan motsatsen innebära att det gentrifierias än fortare, något som bloggaren 907 utvecklar i ett mycket intressant inlägg (och som jag fick erfara då jag skrev följande text om mitt kära Rågsved och det inte tog många dagar innan en dåre från nån vidrig mäklarfirma försökte få mig att börja branda Rågsved för att höja dess värde). Sen så behöver självfallet inte mikromotståndet handla om att smutsa ner sitt kvarter utan kan väl ta sig mer klassiska protestformer, men det känns ändå som att det kan vara väldigt svårt att generalisera det, eftersom det bara pågår i de områden som för tillfället ligger risigt till.

Okej, nog om mikromotståndet för nu, makromotståndet mot gentrifiering, hur kan vi tänka oss det då? Jag tror att det främst handlar om att ha en situation där människors möjlighet att skaffa bostad och deras right to stay put (som den klassiska gentriferingsmotståndsartikeln heter, återkommer med kommentarer om den, kanske.) inte styrs av marknaden. För det är ju trots allt så att gentrifieringen i grund och botten bara är bostadskapitalets sätt att sälja (tillbaka) innerstaden till medelklassen, och utan bostadsrätter och marknadshyror så blir det svårt. Med en demokratiskt kontrollerad och allmännyttig bostadssektor så tror jag att många av de problem vi förknippar med gentrifiering skulle, om inte försvinna, så åtminstone mildras avsevärt.

Men dessa var bara två väldigt ytliga spaningar nedskrivna medan jag packar för min d-vitaminjakt som jag ska ge mig av på imorgon. Och faktum är också att de fyra gentrifieringsforskarna på konferensen i Göteborg typ inte hade något positivt exempel på när gentrifieringsmotstånd funkat bra… Eller… jo, de hade faktiskt ett. Bolsjevikerna i St Petersburg 1918, där körde de omvänd mixed housing, tvångsförflyttade rika från sina kvarter osv.

Jag plockar med mig 600-sidor The Gentrification Reader under veckan och ser om det är värt att återkomma någon gång efter jul med mera gnäll.

För att inte avsluta allt för deppigt så kan jag tipsa alla om att vänta på boken Fighting Gentrification, den kanske kommer vara allt vi väntat på, liraren som skriver den verkar grym i alla fall. Och spana in den Lefebvreianska Right to the City movement också!

För övrigt väntar jag på den populärkulturella socialantropologiska studien De som gentrifierar, gärna med en otrevlig ton a la Stuff white people like.