Strålande tider väntar

Mitt under Naturskyddsföreningens seminarium om slutförvaring av kärnkraftens avfall ställer sig deras ordförande Mikael Karlsson upp, påtagligt skärrad upplyser han oss om att läget i Fukushima-kärnkraftverket nu betecknas som en sexa på den sjugradiga olycksskalan. Vi befinner oss alltså på ett seminarium med anledning av att Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, i morgon (16/3) ska presentera sin ansökan om slutförvaring av kärnavfallet. Vi ska försöka föreställa oss att ett svenskt aktiebolag, ägt av Fortum, E.ON och Vattenfall ska lyckas förvara kärnbränslet i 100.000 (hundra tusen) år, samtidigt som Japan befinner sig extremt nära en fullskalig kärnkraftskatastrof. Det är svårt. Det gör faktiskt fysiskt ont, och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag upplever en tryckt stämning, på gränsen till panik, i de skratt som vissa journalister utstöter.

Här ska jag inte närmre gå in på Japan och de faktiska risker som kärnkraften redan i dag innebär, men läs gärna Lena Sommestad, Erik Berg och David Jonstad som gör just det. Kärnkraften är all det moderna samhällets dårskap koncentrerad i en kluven atomkärna, så mycket är säkert. Det läskigaste av allt är nästan det som David Jonstad beskriver:

Det som skrämmer mig mest med kärnkraftsanhängare är att de är så säkra på säkerheten. Deras näst intill religiösa tro på att komplexa högteknologiska system är bra och säkra i sig, just för att de är så högteknologiska och komplexa.

Vart kommer denna sinnessjuka auktoritetstro ifrån? Vilka historiska erfarenheter finns det som lägger en grund för denna blinda tillit till de utsagor som kärnkraftsindustrin matar oss med? För varje incident som skett i Japan sedan tsunamin slog till förra veckan har vi fått höra att läget är under kontroll och att inget mer kommer att hända. Och för varje gång vi fått höra detta har det inom ett dygn skett en ny incident. Som Mikael Karlsson konstaterade under seminariet så kan vi inte bygga ett energisystem som i så stor utsträckning kräver tur för att inte förgöra oss, tur som att vi, till exempel, har frånlandsvind så radioaktiviteten blåser ut till havs istället för in mot städerna. Men enligt de svenska kärnkraftskramarna ska vi inte använda denna olycka som ett slagträ i debatten, och så länge ingen olycka sker så behöver vi heller inte debattera kärnkraften, då är den ju säker! Som KSMB så kärnfullt (!) sammanfattar det: sluta gnäll på Barsebäck, vänta med gnället tills det gått läck (fast helst inte då heller).

httpv://www.youtube.com/watch?v=RyKPgiL_cOc

Men som sagt, seminariet handlade inte om Japan, utan om den ansökan om slutförvar som SKB ska presentera i morgon. Denna ansökan dras nämligen med ett antal extremt svaga punkter, helt logiska dock med tanke på dess avsändare. Det är nämligen så att vi står inför ett av de mest långsiktiga problemen mänskligheten någonsin ställts inför, alltså att livsfarligt, radioaktivt, material ska förvaras helt skyddat under en tidsperiod som är så lång att vi inte kan föreställa oss den. För att lösa detta problem vänder vi oss till den kanske mest kortsiktiga institution vårt samhälle någonsin skapat: aktiebolaget. Det konstaterades under seminariet att SKB medvetet slänger sig med krångliga akronymer och andra trick för att försöka framstå som en seriös myndighet, när det i själva verket är ett aktiebolag som ägs och drivs med vinstintresse av de tre smutsiga energijättarna Fortum, Vattenfall och E.ON.

Mikael Karlsson inledde seminariet med en artikel från Dagens Industri publicerad i december 1985 med rubriken: “Kopparkapslarna rostar sönder”. Redan för 25 år sedan varnade alltså forskarna för att metoden som SKB i morgon kommer att föreslå är bristfällig. Men industrin behövde, på grund av den då gällande lagstiftningen, en lösning på slutförvaret och har sedan dess befunnit sig i en teknologisk låsning. Man har faktiskt inte förrän under 2000-talet ens börjat med praktiska experiment för att testa huruvida den föreslagna lösningen (känd som KBS-3) fungerar. KBS-3 bygger på att kärnavfallet kapslas in i kopparkapslar som deponeras skyddade av bentonitlera 500 meter ner i urberget. På seminariet konstaterade Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), att INGA praktiska tester har gjorts som lyckats visa på att SKB:s teoretiska modell fungerar.

Ansökan från SKB kommer att föreslå att slutförvaringen ska ske i berget intill kärnkraftverket i Forsmark. Valet av plats har dock inte skett utifrån geologiska principer om var urberget är som mest lämpat för att lagra avfallet, utan det har gjorts utifrån kortsiktiga lokalpolitiska avvägningar: vilken kommun kan tänka sig att förvara skiten i sitt urberg. Prövningen av ansökningen beräknas ta 3-4 år och sedan ska regeringen fatta ett beslut i frågan. Om tillstånd ges planerar SKB att förvaret ska vara fyllt och förseglat någon gång under 2080-talet. På seminariet konstaterade Naturskyddsföreningen och MKG att förslaget är helt galet av kanske främst följande skäl:

1. Koppar korroderar

Problemet är att den metod, kbs-metoden, som bolaget har utvecklat troligtvis inte kommer att fungera som det är tänkt. Metoden bygger på isolering av avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i berget. Slutförvaret måste hålla det radioaktiva materialet isolerat i minst hundratusen år – en ofattbar lång tidsrymd. Oroande forskarrapporter visar att koppar inte alls är stabilt i den berggrumsmiljö kapslarna kommer att förvaras i. En grundbult i kbs-metodens säkerhet varit att koppar inte korroderar i ett slutförvar eftersom det inte finns något fritt syre tillgängligt. Men nya rön tyder på att i hettan från det utbrända kärnbränslet kan kraftiga korrosionsangrepp på kapslarna uppstå även i en syrgasfri miljö. I värsta fall leder en korrosion till att kapslarna börjar läcka radioaktivt ämnen efter bara några hundratals år. Radioaktivitet som via grundvattnet kommer att föras upp ur berget och spridas okontrollerat i miljön.

2. SKB är ett aktiebolag, inte en myndighet

En av anledningarna till att Sverige befinner sig i den här osäkra situationen är att insynen i kärnavfallsbolaget skb:s forskning är begränsad. Bolaget anser sig inte ha en skyldighet att redovisa alla resultat, utan redovisar endast sådant som gynnar de egna intressena. I en myndighetsgranskning våren 2010 visade det sig att kärnavfallsbolaget undanhållit resultat från sin kopparkorrosionsforskning. Efter kritik gick bolaget med på att offentliggöra vissa rapporter. Men konsultrapporter som rör sannolikt graverande resultat från berglaboratoriet i Äspö vägrar bolaget lämna ut. Det här är så långt ifrån en ideal situation man kan komma. Tillkomsten av ett slutförvar måste präglas av öppenhet och fritt utbyte av forskningsresultat.

3. 500 meter är inte djupt, redan i dag bedriver vi gruvdrift i Sverige på cirka 1000 meters djup. Vi ojjar oss idag över exempelvis Iran och i fall de skulle försöka bygga atombomber. Men tänk om Sverige om 100, eller varför inte 1000 år är en skurkstat som vill skaffa atombomber? Då kommer det plutoniumladdade avfallet att ligga där i slutförvaret, relativt enkelt att hämta upp. Det kommer inte att hända i Sverige, här är det politiska läget stabilt, säger då den inskränkte nationalisten. Men ha i åtanke att det fanns en stor opinion och seriösa planer på att skaffa atombomb i Sverige för så lite som 60 år sedan. Kjell Östberg beskriver i sin Palmebiografi I takt med tiden hur den svenska högern samt stora delar av socialdemokratin var positivt inställda till en svensk atombomb under 1950-talet: “redan efter ett år hade forskningen nått så långt att man skulle kunna konstruera en provladdning, om man bara hade haft tillgång till plutonium.”

MKG konstaterar att det faktiskt inte är särskilt bråttom med slutförvaring, det utbrända kärnavfallet vi hittills tagit fram kan mellanlagras i ytterligare minst 100 år. Därför finns det ingen anledning att gå vidare med den nuvarande ansökan. För några veckor sedan konstaterade också Kärnavfallsrådet att någon ordentlig utredning av alternativen till KBS-3 inte gjorts av SKB.

Vad som behövs göras just nu är så klart först och främst att avveckla den nuvarande kärnkraften och inte bygga ny samt att på allvar utreda de olika alternativ för slutförvaring som finns. Och att låta denna utredning ske av ett flertal olika oberoende och transparenta forskningslag. Jag är rädd att så inte kommer ske om det inte finns en ordentlig folklig opinion för just detta.

4 reaktioner på ”Strålande tider väntar

  1. Många bra poänger där, dock så är det inte möjligt att bygga atombomber av utarmat kärnbränsle, däremot går det att göra andra tråkigheter av det.
    En annan poäng med kopparen om den nu inte skulle erodera är att förvaret kommer betyda att man mer eller mindre gräver ned en koppargruva, redo att exploateras om man inte känner till dess innehåll. Har hört siffror på att förvarets kopparvärde kommer hamna någonstans på 4 miljarder kr. Det kanske inte är jättemycket i ett större perspektiv, men väl värt att väga in i en säkerhetskalkyl.

    Om vi fortsätter att bränna uran i den takt vi gör idag och med dagens reaktorteknik, kommer jordens uranreserv att räcka i 80 år, om vi ska ersätta den energi vi idag får från fossila bränslen med nueklär energi kommer den räcka betydligt kortare, kanske så lite som 5 år.

    Det visar att kärnkraften är en återvändsgränd som vi bör ta oss ur så fort som möjligt, innan det sker ytterligare olyckor.

    1. Bra utvecklat! :) Men är det inte så att plutoniumet från kärnavfallet kan användas i bomben? Jag är ju långt ifrån någon expert på det här, men det är vad Naturskyddsföreningen hävdar i rapporten iaf…

  2. Jo, angående SKB också så hävdar ju dom att det tar 100 000 år för att avfallet ska bli stabilt, medan SKI, Statens Kärnkraftsinspektion menar att det tar några miljoner år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *