Låt de hata oss, så länge de är rädda!

Sedan dess – låt oss säga 1945 – är det självklart att manipulation av massorna, militära operationer, begränsningar av medborgerliga rättigheter och en stor mängd polisstyrkors immunitet, är ett lämpligt sätt att försäkra sig om demokrati, frihet och civilisation. I det sista stadiet av denna utveckling ser vi hur den första socialistiska borgmästaren i Paris tyglar staden genom att öka polisnärvaron i ett fattigt område med följande väl valda ord: “Vi skapar ett civiliserat område här.” Det finns inget mer att säga, allt måste förstöras. –Den osynliga kommitén

Per Wirtén har med Där jag kommer från – kriget mot förorten gjort en fantastisk kulturgärning. Trots att boken dras med ett antal svagheter är den extremt välkommen, välkommen som ett motgift mot det – ur rädsla och förakt sprungna – hatet mot förorten. För det måste förstås som ett hat, det som har sin teoretiska bas i journalistikens trångsynta innerstadscentrism och sin praktik i det faktum att politik har ersatts av polis i våra fattiga förorter.

Jag är uppväxt i vad som inte kan beskrivas på något annat sätt en än av gud glömd plats: Älvsjö. Jag minns min barndoms söndagar med isoleringen sprungen ur entimmestrafik på pendeltågen, men jag minns också det okristliga i ett kollektivhus som skulle gjort Myrdalarna gröna av avund. De sopiga förorterna verkar ofta i denna skärningspunkt, mitt emellan ångesten av att vara avskärmad från centrum, och glädjen och samhörigheten som skapas i områden som slipper den ängslighet och omänsklighet som frodas i de kapitalstinna innerstäderna.

Wirténs bok bär på en del svagheter, bilvurmen har jag skrivit om tidigare. Men den värsta, som jag själv också ofta gör, är det alltför oproblematiserade användandet av begreppet förort eller miljonprogramsområde. Alltså hopklumpandet av idylliska medelklass-radhus-områden och fattiga betonghusområden. Det finns inte en förort, utan massor av olika. Vissa är fantastiska (Rågved) andra hemska (Älvsjö), vad som i backspegeln framstår som fantastiskt eller hemskt har visst säkerligen mycket att göra med ens subjektiva livssituation under tiden som förortens bebotts. Men jag tror inte att det går att reducera till detta. Vissa förorter är helt enkelt rätt hemska, medan andra är väldigt vackra. Vissa har, av främst socio-ekonomiska skäl, en del problem, medan andra, säkert också av socio-ekonomiska skäl, blomstrar. Wirtén likställer sitt eget radhusområde med de fattiga förorter som i den offentliga diskursen framställs som “problemområden”, men det finns inget hat mot Wirténs radhusområde, möjligtvis ett ointresse, ett svagt förakt. Hatet mot förorten är i grund och botten ett hat mot arbetarklassen, ett hat mot fattiga, ett hat mot områden man inte totalt kontrollerar, ett hat mot människor med andra preferenser än en själv, ett hat mot, och en rädsla för, fiendeland, röda nästen, massan. Men hatet bygger nog också på rädslan för vad innerstan egentligen är, nämligen det närmaste en sverigedemokratisk utopi vi kommer i Sverige. En etniskt och socialt homogen massa med svår folkhemsnostalgi och fetisch för 50- och 60-talet.

Det finns också en rädsla för att innerstan ska förlora sin “självklara” plats som centrum, en rädsla som återspeglas i problemen med att låta andra delar än innerstaden ta plats. Även om Stockholms utvecklingsplan RUFS på allvar försöker ta tag i frågan om att skapa flera regionala kärnor så går det förtvivlat långsamt, fortfarande är det viktigare med spårvagn i centrum än tvärförbindelser. Allt för att tvinga fast oss perifera invånare i ett beroende till den vackra, döda staden, ett beroende vars konsekvenser Sofie Nohrstedt beskriver på ett helt fantastiskt vackert sätt i senaste numret av Brand:

Vi tvingas alla passera genom det döda hjärtat varje dag. Tunnelbanelinjerna strålar samman där. Jag säger att innerstan är ödslig, trots att allting finns där, allt som kan köpas för pengar. Vänner kan inte köpas och jag har inga vänner i city. De har inte råd. För att hälsa på mina vänner måste jag alltså åka genom fiendeland. Segregationen stjäl vår tid!

Boken dras också, i sann socialdemokratisk anda, av bristen på förståelse för bakomliggande ekonomiska krafter. Det är nästintill inget tal om korporativismen och det bilindustriella komplexet samt hur de påverkat Stockholms bebyggelse. Istället får vi ett alltför ensidigt fokus på personer, och då främst politiker. Men det är förståeligt, och till viss del även helt okej. Boken är skriven av en sosse som vill uppvärdera det som hände under rekordåren, problemet är kanske snarast att Wirtén gör detta på klassiskt Arenamanér genom att hävda att alla som är emot det som byggdes egentligen inte är progressiva utan bakåtsträvare som är fast i en romantisk bild av den borgerliga 1800-talsstaden, personer som längtar tillbaka till tiden innan förorten då det var den täta stenstaden som var staden. I denna kritik vill jag ge Wirtén delvis rätt, samtidigt framstår han själv som rätt så bakåtsträvande då han inte vill erkänna många av de problem som många förorter faktiskt dras med idag.

Det ensidiga hyllandet framstår som en smula verklighetsfrånvänt, även om jag är helt med på behovet av det som en motvikt till det massiva hatet. Men det finns trots allt enormt mycket som är värdelöst i förorter, även om många av de sakerna kanske inte direkt har med förorten i sig att göra. Och Wirtén hamrar in poängen att förortens problem egentligen har väldigt lite med dess bostadsbebyggelse att göra. Dess problem härstammar ur att den är en politisk periferi med människor som är ointressanta för politikerna. En åsikt helt i linje med det som bloggen tidigare diskuterat kring gentrifiering och vitala människor.

Jag läste en recension av boken där recensenten gjorde sig lustig över ett avsnitt där Wirtén tycker sig höra demokratins sus från ett punkthus i Hagsätra. Men endast den som inte har bott där kan försöka göra sig lustig över en sådan sak. Endast den som inte strövat runt i koloniområdena, hyreshusen, skogen och vassen kring Magelungen kan förakta ett sådant uttalande. För när den är som bäst, då är förorten inte bara ett bevis på att mänskligheten på vissa områden förmodligen redat har peakat, ett monument från en tid då vi var som bäst, utan även den ultimata sammansmältningen av natur och kultur. Varken den täta stadens brist på vildvuxen grönska, eller landsbygdens brist på människor. Varken stenstadens osäkerhet och hävdelsebehov, eller villastadens bilberoende och instängdhet, utan något annat: en öppen stad, ej en befästad… Kärlek och uppror!

Nu kanske jag framstår som väldigt kritisk till Wirtén, men det är inte min mening. Endast en fantastisk bok förtjänar försök till ”seriös” kritik. För att parafrasera Håkan så tror jag att jag älskar Där jag kommer från. Har du inte läst boken så rusa ut till närmaste bokhandel och införskaffa den, ffs!

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=TscahP1zWvE&w=600]

Utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället, utanför samhället! Låt de hata oss, så länge de är rädda, hata oss, så länge de är rädda, hata oss, så länge de är rädda, hata oss, så länge de är rädda!

1 tanke kring ”Låt de hata oss, så länge de är rädda!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.