GBG01 och suveränitetsfrågan

Förra veckan kunde vi, med anledning av tio-årsdagen, läsa en hel del intressanta grejer om Göteborg. Om jag ska välja några få saker att rekommendera blir det Christian Tengblad på Dagens Konflikt, Somar Al Naher i Tro och politik samt Mathias Wåg i Arbetaren. Men, det var inte det som det här inlägget skulle handla om, i stället tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med suveränitet, och var någonstans den egentligen ligger i en demokrati.

De flesta, från grotthöger till autonom vänster, verkar rätt så överens om en sak: att en sak som hände de där dagarna i Göteborg var att demokratin upphävdes (mötesfriheten osv) för att skydda demokratin. Det kan man ju tycka vad man vill om, typ att det är bra att skjuta några och godtyckligt gripa andra, allt i demokratins namn, eller typ att det blottlägger statens våldsmakt. Eller något annat. Frågar vi Wendy Brown, så skulle hon nog mena på att det som skedde var att diskrepansen mellan demokratins ideal, och dess verklighet, visade sig. Det som skedde var nämligen att frågan om vad, eller vem, som innehar suveräniteten i demokratin ställdes på sin spets.

Vi har tidigare här på bloggen pratat om Carl Schmitt och hans tankar kring nomos, den första rumsliga avgränsning som föder en möjlighet att utöva suveränitet. I Wendy Browns bok Inhägnade stater, avtagande suveränitet använder hon sig av Schmitt för att diskutera hur och var det demokratiska samhällets suveränitet uppstår, hon citerar Schmitt:

Varje ny tidsålder och varje ny epok i samlivet mellan folk, imperier och länder, mellan härskare och maktordningar av allehanda slag, grundas på nya rumsliga uppdelningar, nya inhängningar och nya rumsliga ordningar för jorden.

Eller som Rousseau beskrev det:

Den förste som inhägnade ett markområde, bestämde sig för att säga detta tillhör mig och fann människor tillräckligt enfaldiga för att tro honom, var den egentlige grundaren av det civiliserade samhället.

Brown frågar sig om det verkligen bara var i begynnelsen som “stängslet var”, eller om detta även präglar slutet? Hon menar att vi kan förstå den utveckling av murbyggande som sker över hela världen som ett tecken på att den politiska suveräniteten på vissa sätt har börjat ifrågasättas, upplösas och omdanas. Inhägnaden – markreformerna som skapade den privata äganderätten, den westfaliska freden som la grunden för nationalstaten – skapade ett rum som sedan kunde kontrolleras, stiftas lagar kring, göras demokratiskt, reformer som byggde på ett accepterande av den suveränitet som nomos skapade. Så länge handlingarna inom detta rum höll sig inom dess (bokstavliga och bildliga) gränser så behövde suveräniteten aldrig visa sig. Men när rummets kanter börjar suddas ut, då kommer en motreaktion i form av en ny inhägnad.

Brown menar att det är så här vi ska tolka de murar som reses i exempelvis Palestina, vid gränsen mellan USA och Mexico och runt Fort Europa. Men, var det inte samma mekanismer som sattes igång de där dagarna i Göteborg? När globaliseringsaktivisterna intog världsscenen med krav på ett nytt nomos, ett nytt sätt att organisera världens rumslighet, var det inte just en utmaning av den demokratiska suveräniteten? Och hur svarade denna suveränitet på detta? Jo, den gick utanför sina lagliga gränser för att bygga upp nya, den sköt skarpa skott mot flyende människokroppar, den byggde olagliga containermurar runt vissa rum, den drog upp nya gränser inom sina gamla. Den visade att demokratins suveränitet de facto ligger utanför, ovanför, själva demokratin, folkstyret, parlamentarismen. Brown beskriver hur

demokratins premiss är att suveräniteten vilar hos folket. Samtidigt åtföljs liberalismen också ofrånkomligen av det som Locke kallar för “prerogativ makt” – den verkställande maktens rätt att upphäva eller suspendera lagen, eller att agera utan hänsyn till lagen […] Denna glidning visar hur liberalismen i tysthet och utan att erkänna det anförtror suveräniteten åt en ickerepresentativ statsmakt.

Var det inte just det här som visade sig på gatorna i Göteborg? Att det faktiskt existerar en prerogativ makt i hjärtat av det demokratiska samhället? Som Brown konstaterar:

Om folket är suveränt, om detta är innebörden av att demos utövar krati, då måste folkets delade makt vara avgörande, vilket betyder att ingen suverän stat kan suspendera denna makt. Omvänt kan konstateras att där suveräniteten vilar hos staten eller ett verkställande organ, råder i realiteten ingen demokrati. “Folkstyret” blir här i bästa fall en diskontinuerlig, episodisk och underordnad praktik, till skillnad från en faktisk suverän makt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *