Säkerhetsteatern är en materiell rekonstruktion av den nationella inbillningen

Har tidigare skrivit om begreppet “säkerhetsteatern” och vilka slags mekanismer som kan tänkas ligga till grund för allt detta säkerhetsfluff som omger oss i vardagen. Att det finns starka kapitalintressen i form av säkerhetsindustrin är rätt så uppenbart, precis som att mången politiker spelar säkerhetsteater för att visa sig handlingskraftig. I boken Inhägnade stater, avtagande suveränitet så diskuterar Wendy Brown detta med upplevd säkerhet i relation till all världens murbyggande. För även murarna verkar enligt den logik som Bruce Schneier syftade på med begreppet säkerhetsteatern. Det spelar ingen större roll att de inte uppfyller de mål som de officiellt motiveras med, som att stoppa migration eller terrorism. Enligt Brown så fyller murarna ändå en funktion, nämligen att upprätthålla en bild av den suveräna staten, av den nationella identiteten, av fasta gränser, kanske till och med av demokrati. Brown skriver:

Idag överbestäms främlingsfientligheten i så hög grad av den ekonomiska och politiska osäkerhet som globaliseringen skapar att till och med politiker som är väl medvetna om gränsbefästningarnas ineffektivitet saknar de diskursiva ingångspunkter som krävs för att kunna diskutera dem.

Den demokratiska världen definierar sig i stor utsträckning i relation till det där andra. Den där icke-demokratiska världen som Badiou menar blott är en form av överlevnad, en zon för krigen, misären, de andra. Muren hjälper här till att dra upp en gräns mellan vi och dem, mellan misären och civilisationen.

I Både USA:s och Israels fall uttrycker och tillfredsställer murbyggandet detta begär efter en nationell självbild som framhåller den egna godheten, som fullständigt externaliserar nationens problem och avsvär sig dess omilda effekter på andra.

Denna gräns som muren drar är alltså främst fiktiv, likt en bild, för gränsen går egentligen inte där muren dras, eller i alla fall inte bara där. Människokroppar fortsätter att flöda över de nationsgränser som murarna officiellt ska stänga, och vad beror det på? Jo, enligt Brown beror det på att murarna inte främst är till för att förhindra migration eller kontrollera gränser, utan snarare är till för att kontrollera vad vi tänker om gränser. Muren skapar en bild av ordning i det totala kaos som den rika världens vidriga reaktion på migrationen egentligen utgör.

Murar erbjuder spektakulära kulisser för politiker och partier som på ett eller annat sätt måste hantera en havererad politik kring immigration och amnesti och som är angelägna att appellera till rasifierade väljargrupper på bägge sidor om immigrationsklyftan.

För egentligen så finns det inte särskilt många politiker som är intresserade av att deras murar på allvar ska “stoppa invandringen”, visst är murpolitiken ofta rasistisk, men inte på det sättet. Istället är det så att vad politikerna främst är intresserade av är att upprätta ett rättslöst proletariat, en grupp av människor som bor här illegalt, som kan utgöra botten på vår arbetsmarknad. För att göra detta så krävs det dock att staten kan injaga rädsla i människor, rädsla för att bli deporterade och att inte kunna komma hit igen. På detta sätt försöker staten kontrollera de papperslösa, för att kunna tvinga dem att arbeta under vidriga villkor till knappt någon lön alls.

Muren mellan USA och Mexico, som man nu har fått grönt ljus att uppföra längs hela den 320 mil långa gränsen, är ett politiskt skådespel, om än ett exceptionellt dyrt skådespel … När man bygger en mur och på så sätt låtsas stoppa invandringen av den arbetskraft som kapitalet kräver skapar detta en mängd ironier. Ta till exempel Golden State Fence Company, ett företag som uppförde en betydande del av gränsmuren i södra Kalifornien och som vid tre tillfällen på bara tio år åtalades för att ha hundratals papperslösa arbetare bland sina anställda.

Om man ser till relationen mellan murbyggandet och nationalstatens sprickor, kapitalets behov av lättkuvad arbetskraft och högerpopulismens krav på hårdare tag mot migranter så framstår murarna självfallet som så väl sorgliga som omänskliga – som samhälleliga misslyckanden – men knappast som misslyckanden ur det perspektiv som byggde dem.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *