Hic sunt leones!

I senaste numret av fantastiska tidningen Brand finns det en otroligt intressant artikel om plats, makt och stadskamp. Den heter Hic sunt leones (här bor lejon, ett begrepp som användes i det romerska imperiet om okontrollerbara och farliga rebellområden) och är skriven av en finsk aktivist med pseudonymen Kalle Seppä. Bakgrunden till artikeln är

… en önskan att skapa ett “proletärt uppsving” i Helsingfors förorter och en ny dynamik kring både Vänsterunga, ett ungdomsförbund nära Vänsterförbundet, och De Gröna.

Artikeln behandlar det som vi är många som är intresserade av nu för tiden, nämligen hur en vänsterpolitik för staden, platsen, rummet, ska utformas. Seppä startar i konstaterandet att den traditionella marxistiska teorin i huvudsak utgått från en kamp om tid (lön) och att platsdimensionen bara vid ett fåtal tillfällen har tillmätts någon betydelse, och då mer som

en språngbräda inför den stora uppgiften: att marschera ut ur djungeln, från landsbygden eller från stadsrummet mot maktens palats. Till och med nationalstaten har bara setts som en plats att, i något framtida skede, lämna för att bege sig mot en internationell revolution.

Seppä menar att platsen, i marxismens historia, varit ett sidospår som ibland varit av avgörande betydelse, men som hela tiden varit kopplad till ett undantagstillstånd och sopats bort så fort en situation “normaliserats.” Seppä exemplifierar med en fabriksockupation som även om den på vissa sätt är platsbunden ändå främst handlar om ett övertagande av produktionsmedlen, och således mer om tid i form av lön och kontroll över arbetet än om kontroll över själva platsen. Mot detta ställer Seppä den gröna teorin som primärt har varit en kamp om plats, där miljön har uppfattats som en faktisk plats. Men där kampen ofta har fallit på att den reducerats till enbart ett konserverande av gamla ekologier istället för ett odlande av nya, gemensamma (för att prata med Guattari och #gbgftw-filosofin).

Seppä diskuterar två olika teorier för att förstå platsen och dess roll i politiken, det första är territoriell motmakt, en teori uppkommen bland de autonoma i Italien på 70-talet med sin

bas i en analys enligt vilken produktionen flyttat ut ifrån massfabriken och övergått till att ske i den samhälleliga fabriken … Inom denna produktiva väv föreslog den autonoma teorin breda, lågintensiva masskamper (husockupationer, skolstrejker, sabotage), militär kontroll över området (á la Svarta pantrarna) och en beväpnad avantgarde-organisering med syftet att förstöra den fientliga maktens representationsformer i området.

Men Seppä anser att även denna politik saknade en ordentlig förståelse för rummet och fastnade i en syn på förortskontroll, inte som ett värde i sig, utan som ett sätt att attackera centrum, centralmakten. Dessa attacker ledde också till svidande nederlag och en akterseglad rörelse.

Den andra teorin Seppä lägger fram kommer från den tyske nazisten Carl Schmitt som menade att grunden för all politik är “nomos,” det vill säga den handling (i platsen) som lägger grunden för politik och rätt:

ett beslut som föregår allt annat. Det är ett beslut som inte kan vara demokratiskt eller legitimt, för det kommer innan juridiken och politiken (och produktionen). Nomos är den första muren, som avskärmar den första betesmarken, och bygger upp det första politiska utrymmet. Först efter nomos kommer allt annat. Uppdelningen av plats och kontroll är alltså grunden till allt.

Seppä menar att vi kan förstå hur den globala “demokratin” verkar just genom nomos, genom uppdelning och byggande av fästen. Inhägnade köpcentra och grindsamhällen är precis som den gröna zonen i Bagdad nödvändiga för att erbjuda trygghet, service och kontroll. De bygger på ett ursprungligt inhägnande av allmänningar, men inte ett icke-demokratiskt inhägnande, utan ett pre-demokratiskt. Seppä menar, som jag läser det, att denna inhägnad, grund för privategendomen, snarast bör förstås som ett demokratins conditio sine qua non. En hållning som har vissa likheter med den jag tidigare diskuterat med hjälp av Badiou där demokratins och medborgarskapets själva essens ligger i att de är exkluderande.

Men denna kontroll, detta inhägnande och exkluderande innebär också att ”den permanenta kontrollen över vissa områden ges upp, från finska arbetarförorten Kontula till Sadr City.”

Vi måste återvända till Schmitts geopolitik! utbrister Seppä, och konstaterar direkt efteråt att det kan tyckas motbjudande, att tanken på murar och begränsning av utrymmen verkar fascistisk…

Vi är ju emot gränser och murar. Det enda sättet att vara emot murar är att bygga upp en mur, en gräns, som försvarar de människor som bor innanför dem: från migranter till revolutionärer. Det ideala, fria och öppna rummet är en vacker dröm. En bunker, omgiven av taggtråd, till försvar för dem som bor där inne är politisk realism.

Enligt Seppä’s synsätt så bör sociala center inte bara ses som fria mötesplatser, utan deras funktion bör även vara ett försvar för människor i osäkra situationer. På detta sätt bör centrena, och all stadskamp, bidra till att skapa nya nomos.

Kampen om storstadsområden är ett nomos som omedelbart ger upphov till politik, för det är omedelbart knutet till makt, försvar och avgränsning. Makt är en mekanism som kontrollerar utrymme, och som inte kan acceptera kränkning av dess territoriella enhet eller privata äganderätt. Sociala center och det urbana utrymmets fästen är alltså handlingar i rummet som omedelbart ger upphov till politik. Ett fäste är inte ett utrymme öppet för alla. Det är inte en demokratisk plats.

Men, invänder någon, borde inte sociala center vara just motsatsen till detta? Öppna för alla och demokratiska. Nej, hävdar Seppä, ett utrymme öppet för alla är ingen plats som hotar metropolen. Det är bara en konservering av det förgångna.

Det enda rätta sättet att ockupera och kontrollera ett utrymme är att bryta det ur fiendens kontroll och frånta alla obehagliga och hotfulla figurer rätten att penetrera de gröna zonerna.

För vad är egentligen öppet och demokratiskt i dagens stad? Är det hyresrätterna som säljs ut? Är det torgen som glasas in? Är det gatorna som fylls av bilar, men inte lämnar plats åt fotgängare? Ja, frågar du en politiker så är det just vad det är, och då blir frågan Seppä ställer åt oss: Är det verkligen det vi vill ha?

Eller vill vi gemensamt kontrollera platser på ett sätt som gör dem ointagbara för kapital och bourgeoisie, bygga välfärdsinsitutioner som inte kan säljas ut, förstöra den fientliga maktens representationsformer i våra områden genom att sabotera borgerliga försök att meddelst ombildningscentrum inhägna det allmännyttiga bostadsbeståndet, och göra våra förorter till röda fästen, platser som borgerligheten upplever som fiendeland?

Seppä’s tankar om hur en platspolitik för vänstern bör göras kanske är en bit ifrån de tankar om geografisk rättvisa som bloggen varit inne på tidigare. Men jag ser nog inte skillnaden som främst byggd på olika synsätt, utan snarare en fråga om olika situationer. De båda synsätten är knappast exkluderande, snarare är det nog så att Seppä’s befästningar är ett första och nödvändigt steg (allt för viktigt i sig för att bara ses som en strategisk manöver likt de italienska autonoma gjorde, men heller inte tillräckligt i sig självt), ett steg som kan och bör generaliseras och utökas. Där kan nog idéerna om geografisk rättvisa spela en viss roll.

3 reaktioner på ”Hic sunt leones!

  1. Det går inte att konkurrera med liberalismens förment öppna samhällen med att bygga fort. Det skapar bara utrymmen som är öppna enbart för aktivister, inga andra. Det blir bara ytterligare en upprepning av radikalers självmarginalisering. Frågan är inte hur vi stänger periferierna, utan hur vi öppnar centrum

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *