Statliga strategier för att stärka bilsamhället

Gunnar Falkemark är en av de som mest nitiskt granskat bilsamhällets korporativa och korrupta strukturer. Böckerna Politik, lobbyism och manipulation och Politik, mobilitet och miljö är nödvändig läsning för den som vill förstå den svenska trafikpolitiken. Läste om den förstnämnda när jag var sjuk för någon veckan sedan och fastnade för några beskrivningar av olika strategier som staten använder för att driva igenom vägprojekt.

Utifrån tesen om att myndigheter har en tendens att hela tiden vilja expandera och bli större så beskriver Falkemark hur Vägverket jobbat för att driva igenom fler vägprojekt och således bli allt större. Vägverket har använt sin stora organisation för att producera och leverera underlag för politiskt beslutsfattande. Inget konstigt med det, men eftersom Vägverket dels har betydligt större resurser än eventuella politiska motståndare (i form av miljöorganisationer osv) och dels är de som först får möjlighet att utreda och yttra sig om vägprojekt så har de ett övertag. Ett övertag de använt för att bli

skapare av en ny typ av kunskapsobjekt. … den tillämpning av nationalekonomis “cost-benefit” analys som i form av samhällsekonomiska kalkyler kom att “sätta siffror” på olika vägprojekts nytta för samhället. … ett exempel på hur ett statligt maktorgan medverkar till att inte bara utöka kunskapsmängden på tidigare väldefinierade områden utan också att skapa nya objekt för kunskapsproduktionen.

Falkemark visar i boken på hur staten ofta använt extremt korta utredningstider för att stärka detta övertag hos Vägverket. Genom att stressa igenom “viktiga” projekt hoppas man att vägmotståndare, som ofta har en längre startsträcka än Vägverket, inte ska hinna med att formera sig.

Ett annat sätt som staten, på ett sätt mer direkt eftersom de inte går omvägen via Vägverket men också mer indirekt, arbetat för att främja bilismen är genom att kräva “blocköverskridande majoriteter” för att ge pengar till trafikpaket. Detta har ofta gjorts för att t. ex. den kommunen/regionen som berörs av vägarna staten vill bygga styrs av Socialdemokraterna med hjälp av Vänsterpartiet och Miljöpartiet, vilket gör att ett trafikpaket med stora vägsatsningar kan vara svårt att få igenom. Därför har staten exempelvis satt ett ultimatum och hotat med att inte ge några pengar alls till kollektivtrafiken ifall regionen misslyckas med att enas om ett blocköverskridande trafikpaket.

Staten har alltså gett i uppdrag till, eller hjälpt, storstadsregioner att förhandla fram blocköverskridande trafikpaket. Detta därför att

regelkrav och politiskt innehåll ofta är sammanbundna med varandra. … Genom att framföra ett sådant krav [på blocköverskridande lösningar] uppmuntrar regeringen uppgörelser på trafikområdet som kommer att få ett betydande inslag av vägsatsningar. Att få moderater och socialdemokrater på samma sida utan sådana satsningar förefaller svårt att föreställa sig. … det [innebär] att specifika politiska önskemål (eller krav) kan ligga inbyggda i skenbart neutrala formvillkor.

F.ö. tycker jag att denna mening var ganska träffande:

kollektivtrafiken används av kvinnor för ändamål där bilen är bäst lämpad, medan män använder bilen för ändamål som kollektivtrafiken väl lämpar sig för.

2 tankar kring ”Statliga strategier för att stärka bilsamhället

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.