En gång i kvartalet dimper Journal of Public Transportation ner i mejllådan, och nästan varje nummer innehåller åtminstone någon intressant studie, oerhört värt att skriva upp sig för en gratis prenumeration! :) I senaste numret presenteras studien What Do Passengers Do During Travel Time? Structured Observations on Buses and Trains utförd i kollektivtrafiken i Wellington, Nya Zeeland. Studien tar avstamp i det faktum att tiden i trafiken i vanliga fall räknas som värdelös/oproduktiv – att den samhällsekonomiska nyttan av trafikinfrastruktur mäts i hur mycket den förkortar restiden för människor – men ställer istället frågan om vad kollektivtrafikanter gör under färden. En relevant fråga, och ett kul avbrott från räknenissarnas cost-benefit-hegemoni.
The prevailing assumption in transport planning and transport economics that travel time is a “disutility to be minimised” (Mokhtarian 2005) is open to challenge. Passengers are not always “doing nothing” while traveling, and even if they are, this inactivity may have value for them. Similarly, the activities many engage in while traveling also may have value to them as individuals and in terms of wider economic and social wellbeing.
Själv märkte jag under tiden då tunnelbanans Hagsätralinje var avstängd för reparation och jag åkte ersättningsbuss varje dag att mitt kollektivtrafikbeteende förändrades. Ersättningsbussandet innebar att mina “normalresor” (Rågsved till stan) blev cirka tio minuter längre och ledde till att jag läste mycket mer än vad jag brukar göra. En positiv effekt, som dock inte kunde uppväga frustrationen över att sitta på en gammal skumpig buss och ständigt vara försenad. Som tur var så hade jag under ersättningstiden inte ett jobb med fasta tider, vilket gjorde att jag oftast inte var särskilt stressad på väg till stan, något som förmodligen hade ökat min vantrivsel stort (minns fortfarande med skräck all pendling till jobbet som postis).
Till skillnad från den vantrivsel i trafiken som arbetspendlingen alltid inneburit för mig så finns det något ganska rogivande att rulla in mot stan under de resor som görs av andra skäl. (They try so hard to break out of their little worlds, som Tom Waits nog hade formulerat det.) Denna distinktion är väldigt viktig att upprätthålla, det är bara det påtvingade resandet som vi behöver minska, dels för att det är tråkigt för den enskilde trafikanten, dels för att det får stora miljömässiga konsekvenser och kanske framförallt för att skapa tid, plats och ekologiska förutsättningar för allt det andra resandet, det som George Monbiot kallar för love miles i boken Heat (ja, jag vet att han inte menar exakt samma sak som jag beskrivit, men vi saknar ett bra ord för att beskriva de andra resorna, de som inte är arbetspendling).
När jag ställer min beteendeförändring mot det resultat som studien kommit fram till ser jag genast en intressant diskrepans. Medan jag läste mer på bussen än på tuben så ser det generella mönstret i studien annorlunda ut. Där så spenderar 76,5 procent av bussresenärerna och 56,6 procent av tågresenärerna tiden med att dagdrömma, medan enbart 12,5 procent av bussresenärerna läser, till skillnad från 28,8 procent av tågresenärerna. Anledningen till detta är förmodligen delvis att tåget är betydligt bekvämare än bussen och därför lämpar sig bättre för läsande. En annan intressant slutsats från studien är att andelen som “multitaskar” är enormt mycket större på tågen än på bussarna, även om en av de flera aktiviterna som utförs samtidigt nästan alltid är den ganska okrävande akten att lyssna på musik.
En stor fördel med att åka kollektivt är att man som trafikant inte styr fordonet själv, vilket öppnar upp för möjligheten att ägna resan åt något annat än att hålla koll på trafiken som omger en. Det innebär att man som kollektivtrafikant har möjlighet att vara vad studien kallar för en “equipped passenger”
who comes prepared for the journey and unpacks in the vehicle, whose “bags and belongings” contain objects (book, pen, phone, food) that enable the journey to be spent in some way other than “doing nothing.” Gripsrud and Hjorthol trace a link between passengers’ enjoyment of travel and their “degree of preparedness, as measured by the number of items” they bring.
Men det är inte bara i dessa standardiserade och i hög utsträckning bussiness-relaterade – jobba på vägen till jobbet – sätt att fördriva resan som kollektivtrafiken har stor potential. Att cirkulera böcker genom att lämna dem på sätet, överhöra andras konversationer, kolla in folk, plocka ner reklamskyltar, demonstrera, inreda, eller festa är alla bra sätt att förbättra (tiden i) kollektivtrafiken. Kollektivtrafiken är ett territorium som bara väntar på att intas och bebos!
[vimeo http://vimeo.com/20641850]