Påbörjar härmed en liten bloggläsning av Ivan Illichs Energi och jämlikhet för att fira den svenska digitaliseringen, tar den kapitel för kapitel, och får väl se hur lång tid det tar osv. Boken finns på nätet på engelska och svenska.

Energikrisen

Al socialismo se puede llegar solo en bicicleta, till socialismen kan man bara komma på cykel. Med det citatet, från Salvador Allendes vice justitieminister, inleds boken, och citatet slår verkligen an grunden för hela Illichs kritik av det moderna samhällets energiberoende. Energi och jämlikhet använder transportsektorn som fond för att diskutera den större frågan om vilket samhälle som skapas av en hög energiförbrukning. Boken kan läsas både som en studie i vad som gör vårt nuvarande transportbehov ohållbart och som ett försök att förstå vart gränsen går för när vårt bruk av energi blir socialt destruktivt. Den är en uppgörelse med de två, då boken publicerades i mitten av sjuttiotalet, förhärskande samhällsformerna: liberal-demokrati (”kapitalism”) och statssocialism.

Trots att boken är skriven för över 35 år sedan så känns stora delar av den än mer aktuella idag än vad de måste ha gjort när den publicerades. “På sista tiden har det nästan blivit obligatoriskt att tala om den hotande energikrisen”, skriver Illich, och går genast i polemik med den gängse uppfattningen om att energikrisen handlar om en av oljekrisen aktualiserad brist på energi, peak oil etcetera, som vi kallar det idag.

Enligt denna lära kan ett samhälles välstånd mätas i det antal energislavar som det har lärt sig att kommendera. Det är en övertygelse som harmonierar med de båda motsatta samhällsideologier som är i ropet för närvarande. Den hotas dock av alla uppenbara exempel på orättvis fördelning, vanmakt, jäkt och stress som uppträder så snart energislavarnas omättliga horder kvantitativt överstiger en viss andel i proportion till antalet människor. I slagordsdebatten om energikrisen är det knappheten på föda åt dessa slavar som sätts i förgrunden.

Mot detta ställer Illich “frågan om fria människor överhuvud taget behöver dessa slavar.“ En av de stora anledningarna till att han kritiserar den rådande energivurmen är för att han menar att när

ett samhälle beslutar sig för hög energiförbrukning kommer de sociala förhållandena obönhörligen att domineras av en teknokrati, som kommer att vara lika outhärdlig vare sig den bär socialistisk eller kapitalistisk etikett.

Det är just kring kritiken av det storskaliga som bärare av en inneboende teknokratisk kontroll som Energi och jämlikhet cirkulerar. Illich återkommer ständigt till det snutsamhälle som krävs för att upprätthålla den höga energiförbrukningen. Illich menar att tron på maskinernas förlovade land “rättfärdigar upprättandet av ett datoriserat vidunder till stat.” För att skapa högteknologiska samhällen som inte fullständigt utarmar jordens resurser krävs delvis att inte alla får tillgång till denna teknologi, och delvis att kontrollen över energiuttagen ökar; ”Strängare planhushållning och elektroniskt styrda snabbtåg är förslag som går ut på att ersätta ekologisk utarmning med social och psykologisk exploatering.”

I linje med Alf Hornborg beskriver Illich hur “minsta möjliga energiförbrukning är den nödvändiga förutsättningen för varje samhällsordning” som vill skapa lika villkor för alla världens medborgare. Förespråkarna av grön energi blir snabbt nedsablade av Illich som menar att

den utbredda föreställningen att rena och rikligt förekommande drivmedel skulle vara universalmedlet mot alla sociala brister bygger på en felaktig politisk slutsats som säger att social rättvisa och energiförbrukning i obegränsad utsträckning kan vara förenliga med varandra, åtminstone under vissa politiska förhållanden. … Vi instämmer i ekologernas tes att icke-fysiologisk energianvändning förorenar miljön, och förbiser att mekanisk energi, när den passerat en viss tröskel, bryter ner den sociala miljön.

I Energi och jämlikhet så försöker Illich att hitta den tröskel där energiförbrukningen slutar att ha en positiv effekt på samhället och istället övergår i att lamslå den “politiska processen och tvinga de försvarslösa människorna att gå i dess tjänst.”

Så snart energiförbrukningen per capita överskridit ett kritiskt kvantum måste en uppfostran till fromma för teknokratins abstrakta mål träda i stället för de juridiska garantierna för individuella konkreta initiativ. Detta kvantum är den gräns där rättsordning och politik kollapsar och produktionsmedlens tekniska struktur börjar fräta på den sociala strukturen.

Illich menar att denna gräns “ligger långt över det antal hästkrafter som står fyra femtedelar av mänskligheten till buds, och långt under den energimängd som varje Volkswagenförare disponerar.”

Det är detta som enligt Illich är den verkliga energikrisen, krisen ligger alltså främst i vår relation till energi:

Den förlamning av det moderna samhället som kallas energikris, kan inte övervinnas med hjälp av ökad energikonsumtion. Den kan bara hävas om vi frigör oss från illusionen att vår välfärd är beroende av energislavar som vi råder över. Därför är det nödvändigt att vi blir medvetna om den nivå där energin börjar underminera samhället och att detta sker inom ramen för en politisk process som förenar alla människor i strävandena att uppnå denna insikt och genomföra de på denna vilande begränsningarna av energiförbrukningen.

Illich ställer upp tre etapper som samhället måste gå igenom för att förändra sin relation till energin, dessa kommer han att använda resten av boken till att diskutera:

Först måste nödvändigheten av en begränsning av per capita-förbrukningen av energi teoretiskt erkännas som ett socialt imperativ. Vidare måste det utrymme fixeras inom vilket de kritiska nivåerna kan röra sig. Och slutligen måste varje samhälle bestämma vilken grad av social orättvisa, miljöförstöring och propaganda dess medborgare är beredda att acceptera för att få uppnå den sällsamma njutning som erbjuds dem: att få göra en gigantisk maskin till sin avgud och dansa kring denna ”stålkalv” medan experterna slår takten.

Anledningen till att han valt transportsektorn för att illustrera sin diskussion om energi är för att den i USA utgör 42 procent av den totala energikonsumtionen, och för att den fungerar pedagogiskt då

den i trafiken under en viss tidsperiod förbrukade energin omsätts i hastighet. I detta fall framstår alltså vårt kritiska kvantum också som en hastighetsgräns. Grundmönstret för den sociala nedbrytning som höga energikvanta medför har hittills framträtt varje gång denna gräns har överskridits. Så snart ett transportmedel började gå fortare än 25 kilometer i timmen i något av de västerländska samhällena under förra seklet började den sociala rättvisan minska och knappheten på tid och utrymme öka. Motorfordonen monopoliserade trafiken och blockerade människors möjligheter att förflytta sig av egen kraft.

I boken så diskuteras enbart persontransporter, men Illich öppnar i slutet av första kapitlet upp för att diskutera även transporten av varor och information, något han – vad jag vet – dock inte följer upp, vare sig i boken eller i senare skrifter. Kan dock inte låta bli att spekulera och dra en parallell mellan vad Illich möjligtvis skulle ha tyckt om Internets roll i “transporten av information” och Mark Fishers diskussion kring reflexiv impotens samt tankarna kring interpassivitet som diskuteras i DN-artikeln Det är rätt att göra uppror – fast helst på nätet, där Kristina Lindquist beskriver det på följande sätt:

Begreppet myntades av den österrikiska filosofen Robert Pfaller, och syftar på när ett mellanled, en fetisch, är aktiv i individens ställe. Klassiska exempel på sådana fetischer är det buddistiska bönehjulet och tv-komediernas inspelade skratt. Dean menar att den klickande aktivismens interpassivitet förhindrar verklig handling och verklig aktivitet.

Vi översköljs av information och vi är fullt medvetna om all skit som händer i världen, var och varannan storfilm på bio handlar om elaka företag och varje morgon när vi öppnar tidningen så ser vi hur skiten återigen har träffat fläkten. Vetskapen om att saker är åt skogen, men känslan av att det inte går att göra något åt det är vad som skapar det Fisher kallar för reflexiv impotens. Att veta om att det finns något annat än här och nu samt insikten om att det inte är någon idé att planera för det eftersom allt är i rörelse och i stor utsträckning utanför ens egen kontroll, leder inte bara till att kortsiktigheten ständigt vinner över alla andra perspektiv, utan även till att vi måste leva med ångesten över vad vi (inte) gör med framtiden. Ungefär så kan jag tänka mig att Illich skulle gnälla över vad som sker när den kritiska tröskeln för informationsenergin har överskridits. :)

Och sist men inte minst:

Den höga hastigheten är den kritiska faktor som oundvikligen förvandlar transportväsendet till ett instrument för social exploatering. Ett verkligt val mellan politiska system och därmed utvecklingen av medbestämmande är endast möjligt om hastigheten begränsas. En på delaktighet byggd demokrati kräver en sträng hushållning med energi inom tekniken. Enkelt uttryckt kan det formuleras på följande sätt: det är bara i cykeltakt som fria människor kan uppnå produktiva samhällsrelationer.