Rut- och robotavdrag, tids- och rumsresurser, ojämlikhet och miljöförstöring.

En diskmaskin blev övertalig efter en av ombildning påtvingad flytt, jag fick den och har nu levt med den sedan oktober förra året. Det är, utan att överdriva, sjukt najs att slippa diska själv.

Under valrörelsen tvingades vi lyssna på extremt mycket idioti om hur de rika villaägarna skulle kunna lyckas att ta sig tid att städa undan sin egen skit, det var tydligen synd om dem som hade råd att bo alldeles för stort. Från höger till “vänster” förespråkades ett pigavdrag för överklassen. Jag orkar inte ge mig in i det hela igen, det är uppenbart för varje tänkande och kännande människa att RUT-avdraget är helt sinnessjukt. Men i valrörelsen kom det även ett intressant motförslag, det var bloggen Tusen pekpinnar som föreslog robotavdraget:

Mitt förslag på vallöfte som kommer andra än bara de rikaste procenten till del: subventionerade diskmaskiner till alla hushåll (främst låginkomsttagare) som inte har det. Så får vi människors ”livspussel” att gå ihop. Så skapar vi jobb och tillväxt när diskmaskinerna ska tillverkas. Och framför allt: så minskar vi den totala mängden arbete i samhället som behöver utföras av människor. Top notch!

Det här var helt klart ett av mina favvoutspel under valrörelsen, och min positiva inställning till det ökade markant när jag själv fick uppleva diskmaskinens underbara värld. Men, som vanligt finns det ett men. I det här fallet består men’et av Alf Hornborgs helt fantastiska essäsamling Myten om maskinen (läs den!). I boken ställer Hornborg frågan:

om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? Om teknologi i stor utsträckning handlar om att minska tids- eller rumsåtgång, vems tids- eller rumsåtgång är det som minskar, och på vems bekostnad? När järnvägen, bilen eller flygplanet möjliggör successivt allt större tidsbesparingar för resenärer eller varuleverantörer är det lätt att bortse ifrån all den tid som dessförinnan har investerats av exempelvis rallare, vägbyggare och verkstadsarbetare. Genom tekniken blir den enes tidsförlust den andres tidsvinst. Att det faktiskt handlar om en samhällelig överföring av tidsresurser mellan olika kategorier av människor har i någon mening osynliggjorts för dem själva.

Hornborg tar det exempel som både bloggen och Planka.nu varit inne på flera gånger, nämligen hur långsamt en bil egentligen går (i en cykels hastighet) om en räknar in allt kringarbete som krävs för att kunna köra den. Att detta brukar förvåna folk är kanske inte så konstigt, men säger en del om hur väl tekniken kan maskera sina inneboende tidskrav, och om

vi så grundligt lyckas lura oss själva, hur ogenomskådligt kan vi då inte lura de människor i andra yrken eller andra världsdelar, vars tids- och rumsresurser omvandlas till våra tids- och rumsvinster? Teknologins själva väsen framstår som en fördelningsfråga.

Vi står inför ett stort problem, Hornborg kallar till och med situationen för ett nollsummespel, nämligen att västs teknomassa (vår ackumulerade teknologiska infrastruktur) har börjat konkurrera med mänsklig så väl som annan biomassa. Biobränslen som etanol tydliggör vad det handlar om: ska vi försörja vår teknomassa i form av etanol till våra bilar, eller ska vi odla mat för att minska undernäringen bland fattiga.

Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Det som ytterst håller våra maskiner rullande är köpkraft och världsmarknadspriser. … Våra maskiner fortsätter att förundra oss bara så länge världsmarknadspriserna möjliggör dem. Den teknologiska infrastruktur som lyser på nattliga satelitfoton över jorden har samma utbredningsmönster som kapitalet. Den är i stor utsträckning utom räckhåll för arbetare i latinamerikanska koppargruvor och sockerrörsfält. Och när köpkraften i centrum sviktar – som i stora delar av det en gång mäktiga sovjetiska teknikimperiet – så stannar maskinerna. Om Marx hade fått uppleva Berlinmurens fall 1989 hade han kanske till penning- och varufetischism lagt en tredje och ännu mera svårgenomskådad illusion, nämligen maskinfetischism.

För det är just detta vi, enligt Hornborg, lider av: maskinfetischism. Alltså det faktum att vi står:

förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.

Grunden i Hornborgs kritik är att vi måste närma oss tid och rum inte som upplevelser eller observationer, utan som resurser som är föremål för utbyte människor emellan. Både tid och rum har blivit varor som säljs på marknaden, själva den industriella revolutionen förutsatte just detta: att mänsklig tid och areella resurser omvandlades till handelsvaror. Hornborg menar att det inte är någon slump att maskinen och marknadsprincipen går hand i hand, eftersom maskinen just bygger på den kommersiella omvandlingen av tid i rum och rum i tid.

Det som gör sådana omvandlingar till ett fördelningsproblem är att marknadspriserna på arbetstid och naturresurser inte alls behöver stå i proportion till den tids- eller rumsåtgång som de i realiteten representerar. Tvärtom, den underliggande logiken i det alltmer svåröverskådliga, globaliserade handelsutbytet tycks i hög utsträckning handla om att åstadkomma nettoöverföringar av tid och rum mellan olika kategorier av människor i världssamhället. Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång.

Min diskmaskin sparar mig massa tid, så att jag exempelvis kan läsa Hornborg och skriva här på bloggen. Frågan är vems tid som går förlorad? Och när vi ändå är här och diskuterar vad som krävs för att diskmaskinen ska komma hem till mig och diska så kanske vi också ska nämna något om vad som händer när jag om ett par år slänger den. För det kan vi vända oss till Mattias Hagberg och den lilla boken Skräp där författaren ger sig ut på en resa i sina sopors fotspår, den börjar så klart i hans lägenhet, frågan är vart den slutar, eller kanske snarare om den slutar. För trots allt fint tal om kretsloppssamhället så har vi ingen kontroll över var vår skit hamnar.

– Elektronikskrotet är som vilken råvara som helst. Vart det tar vägen beror på vem som vill köpa det för tillfället. Vi tillhör ett världsomspännande företag så materialet kan hamna på många ställen, säger Lennart Eriksson [Chef på lokalkontor hos den multinationella återvinningsjätten Kuusakoski]

Till Kuusakoski kommer elektronikskrot från hela landet, 35000 (trettiofem tusen) ton varje år. De säljer sedan vidare skrotet till högstbjudande. Ibland till det närbeliggande smältverket Rönnskär, fast det beror så klart på marknadspriserna, ibland köper Rönnskär exakt samma skrot från Kina istället. Eller så åker skrotet direkt till USA eller Kina för att smältas ner…

Om det inte försvinner ut i den växande illegala handeln med elektronikskrot vill säga. I den globala ekonomin är det många gånger långt mellan teori och verklighet. Mängden elektroniska sopor i västvärlden växer explosionsartat och det mesta återvinns inte på det sätt som regler och konventioner föreskriver. Exakt vart allt detta avfall tar vägen är det ingen som riktigt vet.

En del av skrotet vet vi i alla fall att det hamnar i Ghana och några andra länder i Västafrika som håller på att förvandlas till västvärldens soptippar. Mike Anane, miljöjournalist i Ghana beskriver hur Ghana håller på att svämmas över av elektroniksopor. Väst exporterar sitt skräp till Ghana under den falska förespegligen att det rör sig om donationer eller är till för andrahandsbruk, men det handlar egentligen bara om att dumpa skiten i ett land med svaga regler. Ett land som dessutom inte ens har någon återvinningsindustri. Till exempel har datorer från Stockholms Läns Landsting hittats på soptipparna i Ghanas huvudstad Accra, på soptippar som fylls av

hela berg med elektroniksopor. Där röken är mörk och tjock. Lukten obärmhärtig. Trots att vi fortfarande är ett femtiotal meter från eldarna börjar jag hosta. Marken är svart av aska. Överallt ligger bitar av teveskärmar, plasthöljen, tangentbord, sladdar, kretskort, batterier. Marken är död. – Det här var ett skyddat område en gång i tiden, säger Mike Anane. En gång var det här en våtmark som viktig för ekosystemet runt Accra. Han pekar mot en smutsig flodfåra. – Det där är en lagun som sträcker sig från havet in hit. All skiten här, alla gifterna från elektroniken, läcker ut i havet.

Inte så jäkla trevligt va? Men vänta, det blir värre!

Mellan eldarna rör sig små pojkar och unga killar. När vi kommer närmre ser vi att de bränner sladdar och kretskort. Sylvester Awuni berättar att han kommer hit varje förmiddag för att bränna elektronikskrot innan skolan. Pengarna han tjänar behöver han till mat och skolböcker. – Fast, säger han, helst skulle jag vilja göra något annat för att få ihop lite pengar. Röken ger mig huvudvärk, hosta och utslag.

För att avsluta det hela kan jag inte låta bli att slänga in ännu ett långt och härligt citat från Alf Hornborg! :)

Vi som befinner oss i välståndets privilegierade centrum bör inte av våra gröna skogar och bördiga åkrar dra slutsatsen att oron för den globala ekologin är grundlös, eftersom avlastningen av våra tidigare så utarmade landskap i stor utsträckning har möjliggjorts av resursimport från perifera områden såväl inom som utanför den egna nationen. Svårast men kanske viktigast är att lära oss betrakta teknikutveckling som uttryck för kapitalackumulation, och därmed ytterst för en ojämbördig utbytesrelation med tekniskt mindre “utvecklade” sektorer av världssamhället. Tillväxt och teknisk utveckling inom vissa delar av världssystemet är därmed organiskt förbundna med underutveckling och miljöförslitning inom andra.

5 reaktioner på ”Rut- och robotavdrag, tids- och rumsresurser, ojämlikhet och miljöförstöring.

  1. Att bilen ”egentligen” går lika fort som en cykel är en bra poäng, men det betyder inte att den inte ibland är en mycket mer användar teknik än cykeln eftersom den tillåter mig att samla ihop små mängder tid över långa perioder (jobba lite varje dag för att samla ihop pengar till att köpa en bil) för att sen snabbt kunna spara jättemycket tid när jag vill resa en längre sträcka. Dvs även om det t o m skulle vara ett nollsummespel så kan det vara användbart pga smart omfördelning av tid mellan mina olika dagar. (Sen är ju bilen förstås usel av massa andra välkända skäl).

    Och när det gäller omfördelning av tid mellan individer så kan det ju vara rimligt om den som förlorar tid får tillräckligt i utbyte. Frågan är ju hur frivillig och jämlik den transaktionen är. Hornborgs bärande tes är att den på global nivå är och måste vara ojämlik för att tekniken ska vara användbar. Men argumenten för det förstod jag i ärlighetens namn aldrig riktigt…

    1. Nu ska ja inte komma här o påstå att jag är någon Hornborgexpert. ;) Har skummat myten om maskiner bara. Men hans tes är väl helt enkelt att maskinernas själva vara bygger på ett ojämlikt utbyte av tids- och rumsresurser. Alltså att de inte skulle vara tillräckligt (kostnads)effektiva om det inte var så att vi (genom penningen) kunde köpa de till ett pris långt under vad de egentligen ”kostade” (i form av andras tid och rum) att producera. Det här nämner han också i samband med Sovjet, hur stora delar av deras teknomassa slutade användas efter imperiets fall eftersom de inte hade möjlighet att införskaffa den energi som krävdes för att driva den.

      Det du beskriver om bilen är ju ett utmärkt case för bilpooler! Det största problemet med bilismen (om vi åtminstone bortser från Hornborg nu) är ju det privata ägandet. Privatbilismen är en av de värsta avarterna av ägandet.

  2. Blir ju oerhört nyfiken på vad det är som skuggar kylskåpet. Ett väl välballanserat sopberg, vattenreningsverk, ett flerstegs terrarie?

    1. åh, precis den frågan jag hoppades på! <3

      Det är en windowfarm, dvs ett gäng petflaskor och lite akvariegrejer för hydroponisk odling (odla i vatten+näringslösning istället för jord). Håller på å testar systemet nu, alldeles nyss dök de första små bladen av basilika och koriander upp… :)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *