Del två i bloggläsningen av Ivan Illichs Energi och jämlikhet. Del ett här, boken finns digitalt här.

Trafikens industrialisering

Kapitlet börjar med att Illich skiljer ut två olika former av trafik baserat på vilken typ av energi de använder. Personlig förflyttning och mekanisk befordran, där det förstnämnda består av “varje form av förflyttning, som grundar sig på människans metaboliska energi”, och det sistnämnda “varje form av förflyttning som gör bruk av andra energikällor.” Illich menar att den mekaniska befordrans energi främst kommer att komma från motorer “eftersom djuren konkurrerar med människan om födan”, han hade uppenbarligen inte räknat med de biobränslen som även de konkurrerar med matproduktionen om odlingsbar mark. Vad vi ser är hur vår teknomassa (vår ackumulerade teknologiska infrastruktur) konkurrerar med biomassan, som Hornborg uttrycker det. Biobränslen som etanol tydliggör vad det handlar om: ska vi försörja vår teknomassa i form av etanol till våra bilar, eller ska vi odla mat.

Illich framhäver motsättningen i att vårt transportsystem, skapat med motiveringen att främja rörelsefriheten, i den verkliga världen istället begränsar densamma:

Från och med det ögonblick då maskinerna började förse den enskilde resenären med mer än ett visst antal hästkrafter har transportindustrin minskat jämlikheten mellan människorna, begränsat deras rörlighet till ett system av industriellt fastställda trafikleder och skapat en knapphet på tid utan tidigare motstycken. Så snart fordonens hastighet överskrider en viss nivå blir människorna fångar i ett dagligt kretslopp, som ständigt återvänder till den punkt varifrån det har utgått.

Ju snabbare vi kan transportera oss, desto längre måste vi åka. Regionförstoringen kommer som ett brev på posten varje gång hastigheten ökar. Vi tvingas att åka allt längre sträckor för att ta oss till jobb vi inte vill ha, och tvingas jobba allt mer för att ha råd att ta oss till jobbet, eller gå på semester och vila upp från jobbet. Den höga hastigheten i själva transportögonblicket är dessutom något av en chimär, då tiden vi måste lägga på att möjliggöra vår höghastighetstransport är så pass stor att resans egentliga hastighet är långsammare än om vi gått ned i arbetstid och cyklat till jobbet.

Den moderna människan, som fraktas hit och dit i hög fart och alltid är i tidsnöd, kan numera knappast vandra eller promenera, gå och strosa, springa eller ens marschera, och absolut inte vallfärda eller gå på luffen, och ändå måste hon vara på fötter ungefär lika länge som hennes far- och morföräldrar. Dagens amerikan måste genomsnittligt färdas lika många kilometer till fots som sina förfäder – till större delen i tunnlar och korridorer, på parkeringsplatser och i varuhus.