Hur många ingenjörer krävs det för att bygga en maskin?

Har precis inlett en cirkelläsning av Alf Hornborgs senaste bok Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisaHuruvida den är lika fantastisk som hans förra bok Myten om maskinen återstår att se, förmodligen kommer den inte kännas som det i och med att den inte kommer att vara så omvälvande då den mer är en vidareutveckling och förtydling av hans teorier. Hur som så kommer det säkerligen dyka upp lite texter om den här på bloggen. Börjar med kapitel 1 och 2.

Hornborg menar att ett av de största hindren för vår förståelse av världen är nationalekonomin. Vi kan inte förstå de inneboende motsägelserna och tillkortakommandena hos vår moderna teknik utan att demaskera de av nationalekonomin dolda utbyteskvoter som möjliggör vår teknik.

Modern teknik förutsätter de specifika proportioner eller kvoter med vilka varor och tjänster byts i människors samhällen. Det är en illusion att tänka sig att ingenjörsvetenskaperna kan ge oss tekniska framsteg oavsett hur dessa utbyteskvoter ser ut. Det är också en illusion att tänka sig att ekonomisk vetenskap kan erbjuda en objektiv grund för att redogöra för varför utbyteskvoterna ser ut som de gör.

Nationalekonomin föddes som ett sätt att rättfärdiga den praxis för ackumulation som hade sin begynnelse i England under dess industrialiseringen på 1800-talet. Den industriella revolutionen i England byggde på att ”med hjälp av en mekaniserad exportproduktion byta till sig produkterna av allt större arbetsinsatser och markarealer i länder med lägre arbets- och markkostnader i hemlandet.” Visst fanns det snillrika ingenjörer i England under denna period, men ångmaskinerna hade knappast gjort någon större nytta om de inte kunde användas i textilfabriker vars råvara kunde köpas för en spottstyver jämfört med vad dess produkt kunde säljas för. Något som exemplifieras med den österrikiska forskaren Marina Fischer-Kowalski och hennes analyser av olika staters fysiska handelbalans: de rika länderna importerar mer material än de exporterar medan omvänt råder för fattiga länder. Att detta kunde (och kan!) ske hade så klart att göra med maktrelationer inom världssystemet. Att på ett rationellt sätt förklara varför värdet av en persons tid och rum som lever i det globala syd är så extremt mycket lägre än någon i västvärlden blev nationalekonomins uppgift: Så länge det fanns en köpare och en säljare och de möttes på en fri marknad så var också det utbyte som skedde rättvist.

Hornborg menar att det är denna händelseutveckling (industrialiseringen och nationalekonomins framväxt) som har gett oss vår moderna föreställning om teknik i sig som något som kan lösa olika problem genom att vi uppfinner nya sätt att använda oss av naturen. Trots att teknik ofta har väckt etiska och politiska betänkligheter så har dessa framförallt rört sig om eventuella konsekvenser (för miljön eller samhället) av hur den används, inte om hur den bygger på ett orättvist utbyte av tid och rum inom världssamhället. Ofta hör en att om bara rätt politik får råda, om bara arbetarna får ta över fabrikerna, så skulle tekniken kunna innebära större jämlikhet och hållbarhet. Hornborg menar tvärtom att tekniken inte ens i teorin kan frikopplas från makt och politik, att ekologisk ohållbarhet och social ojämlikhet är förutsättningar för att vår teknik ska finnas.

Teknik är inte endast ett sätt att göra något, utan har med industrialiseringen allt oftare blivit ett sätt att få någonting gjort på andras bekostnad.

Hornborg jämför vår idé om att teknik handlar om kunskap och uppfinningar med forntida civilisationers konstruktioner av pyramider, galärskepp och andra storslagna byggen: visst krävde de teknisk kunskap och uppfinningsrikedom, men denna kunskap skulle ha varit värdelös utan möjligheten att mobilisera enorma mängder av arbetskraft, ofta i form av slavar.

Alla teknologiska system existerar och tolkas inom sina samhällens kulturella och politiska kontexter. De är aldrig enbart ett sätt att få något gjort, utan de kan också ses som bärare av outtalade antaganden om sin egen rationalitet. ”Viktiga aspekter av teknologiska systems funktioner är med andra ord avhängiga tron på deras egen effektivitet.” Hornborg jämför vår syn på tekniken med hur Påsköborna kunde slita med stenstatyer eller Mayaindianerna med tempelpyramider av helt rationella skäl: de var teknologier som var ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter de antogs vara till för. Men är inte skillnaden här att vi idag är rationella på riktigt och att våra teknologier faktiskt arbetar för oss på riktigt? Hornborg menar att det kanske inte är så enkelt, att både den gudomlige inkahärskaren som tempelpyramiderna byggdes för och vår moderna teknik uppfattas som produktiva i sig själva, som ymnighetshorn fristående från omvärlden. Men i bägge fallen går det att visa att deras produktivitet inte härrör från de själva, utan från de samhälleliga resursflöden som både försörjer och vidmakthålls av dem.

När man inte längre har råd med diesel i traktorn, som många postsovjetiska jordbrukare har fått erfara, är den bara en samling metallskrot.

3 reaktioner på ”Hur många ingenjörer krävs det för att bygga en maskin?

    1. hej, sry för sent svar. Inte loggat in på ett tag här… :/ Vi kör en väldigt kort o intensiv cirkel på denna bara några vänner, så nästan färdiga. Men det vore ju roligt att göra någon mer uppstyrd läsning av Hornborgs texter nångång också tycker jag! :)

  1. Underbart att hitta fler som diskuterar Hornborg, han är en av de
    mest intressanta tänkare i det här landet på länge. Om en frågar mig vill säga.
    Tack för alla fina texter här, genialiskt jobbat!
    Fridens,
    /Kalle

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.