Vi måste komma ifrån det ressentimentsfyllda fokuset på livsstilsmarkörer och individuella val för att kunna förstå och mota gentrifieringen i grind. Skrev en text om det i Brand för ett tag sedan. Wired har en fantastiskt intressant artikel på samma tema som handlar om den företagsägda kollektivtrafiken – som enbart får användas av företagens anställda – i San Francisco, något jag också tagit upp förut.

Enligt modell 1A för att beskriva gentrifieringen så är historien om San Francisco, dess IT-företag, deras privata bussar och hippa, unga, anställda följande: företagen är lokaliserade i förorterna, kanske främst Palo Alto, på grund av att de är sjukt stora och behöver enorma lokaler för att husera alla sina arbetare. Men arbetarna är unga och hippa och vill därför bo i innerstan och leva ett “äkta stadsliv”. Detta hänger ofta samman med sena nätter, alkoholintag och mycket jobb. Eftersom det råder brist på kompetent arbetskraft i IT-sektorn så måste företagen erbjuda sina arbetare möjlighet att kombinera alla dessa saker, därför kör de bussar från innerstan ut till sina massiva kontorsområden, vilket slår två flugor i en smäll: arbetarna behöver inte köra bil och kan således både vara bakfulla och jobba på vägen till jobbet. Dessutom blir det svårare för dem att komma försent till jobbet eftersom de måste anpassa sig till bussarnas tidtabeller. Beroende på hur en ser på det hela skulle en kunna säga att alla vinner, eller bara att företagen vinner.

Hur som helst, om en går bortom denna standardförklaring till hur gentrifieringen funkar: att dessa människor bosätter sig i innerstan i sin jakt på ett äkta stadsliv, det yimbyistiska nirvanat, så finns det en annan historia att berätta. Om en tittar på markanvändandet i Palo Alto så blir det tydligt att företagen har nått en flaskhals: de har slut på parkeringsplatser. Modellen med en parkeringsplats per anställd fungerar helt enkelt inte längre, marken är för dyr och för knapp. Detta innebär att företagen måste hitta en annan lösning på problemet med att få sin arbetskraft till jobbet. Lösning blir så klart att fixa kollektiva transportmöjligheter till företagsparkerna. Men kollektivtrafik fungerar inte i ett söndersprawlat Suburbia, ergo: arbetarna måste bosätta sig i mer tätbebyggda områden för att företagen ska kunna bussa ut dem till jobbet.

And where’s the densest place in the Bay Area, the place where the largest numbers of people can use the smallest numbers of buses? By this logic it’s not the youngsters that have chosen San Francisco to gentrify, but the Facebooks and the Googles who are incidentally causing this kind of development through the simple calculus of where they can house the most workers.