Om två veckor kommer Ola Svenonius avhandling Sensitising Urban Transport – Security Surveillance and Policing in Berlin, Stockholm, and Warsaw ut. Blev intervjuad av Ola för drygt ett år sedan om Planka.nu:s arbete med att problematisera SL:s trygghetshets i Stockholms kollektivtrafik och sedan dess har jag sett fram emot att få läsa avhandlingen då det kändes som att den skulle bli riktigt intressant. Efter att ha läst den svenska sammanfattningen så är jag än mer peppad, det verkar helt enkelt vara en riktig höjdare till avhandling vi har att se fram emot, känner nästan att jag måste gå på disputationen och kolla.

Bakgrunden till avhandlingen är, som Svenonius beskriver det, att något som är

Karaktäristiskt för 2000-talet är att säkerhetsfrågan har blivit kanske det mest centrala politikområdet överhuvudtaget, och ett flertal diskurser som tidigare var kopplade till separata politikområden har idag vuxit samman. Å ena sidan finns den internationella säkerhetsdiskursen. Kommunismens fall 1989 och -90, framväxten av nya former av internationell kriminalitet och den ”nya terrorismen” utgör idag verksamhetsområdet för en mycket stor mängd myndigheter, organisationer, och företag. Å andra sidan har trygghet och säkerhet under det senaste decenniet blivit honnörsord för en ”hållbar stadsutveckling”. Trygghetsperspektiv genomsyrar många myndigheters och företags aktiviteter, särskilt inom transportområdet. Dessa två diskurser är idag sammankopplade i stor utsträckning.

Kopplingen mellan det lokala och det globala är mycket lyckad, och ligger i linje med det vi försöker göra i Trafikmaktordningen också, kanske framförallt i kapitel fyra och sju. Vår ingång till det hela är bland annat att försöka förstå hur trygghetshetsen dels grundar sig i kapitalets behov av att säkerställa sina globala flöden, och hur den dialektiska relationen mellan säkerhetsarbetet i de rika metropolerna i väst och krigszonerna i de fattigare och naturresursrika delarna av världen ser ut.

Svenonius diskuterar det som kallas för säkerhetsteatern och hur mycket av säkerhetsarbetet inte främst grundar sig i en vilja att göra något tryggare, utan i att exploatera en påstådd rädsla, en rädsla som till stor del är skapad av de trygghetsåtgärder som sägs vara till för att råda bot på den samma.

Brottsbekämpning i allmänhet har blivit mer teknisk, men inte sällan verkar tekniken vara en papperstiger, en symbolpolitik som snarare syftat till att förstärka en diskurs om ”lag och ordning” än att verkligen hjälpa till i brottsutredningar.

De som har den läggningen kan ju förvånas över den gudomliga slumpen som innebär att tryggheten som den definieras i dessa sammanhang inte är något som kan mätas genom att exempelvis titta på huruvida den faktiska risken för att råka ut för något minskar eller ökar utan istället definieras som en luddig känsla vilket gör att trygghetsinsatserna aldrig kan “lyckas” utan istället förvandlas till självgående monster. Vi andra kanske främst ser säkerhetens politiska ekonomi som ett veritabelt smörgåsbord för liberala kvacksalvare och kapitalackumulation: ju mer trygghetsskapande åtgärder, desto större otrygghet desto mer trygghetsskapande åtgärder. Politikerna får plocka billiga poäng på att “ta i med hårdhandskarna mot buset”, säkerhetsindustrin får plocka enkel profit genom en expanderande marknad.

Trygghetsperspektivet i stadsplanering innebär också att övervakning, framförallt med kameror, blir ett mer och mer vanligt sätt att lösa säkerhetsproblem. Det finns en stor tilltro till kameraövervakningens brottspreventiva och trygghetsskapande effekter. Denna tilltro baseras emellertid i stor utsträckning på en önskan om hur teknologin skulle kunna fungera, snarare än vad den faktiskt gör. Lokal stadsplanering ingår således i ett större fält av politikområden där säkerhet och trygghet ”skapas” genom ökad övervakning. Trygghet i sin tur kännetecknas av att säkerhet inte är något som existerar objektivt utanför människor, utan något som beror på deras känsloliv. Trygghetsperspektivet syftar alltså till att påverka människors känslor snarare än bara brottsnivåer. Detta får givetvis konsekvenser för hur den lokala säkerhetspolitiken utformas.

Svenonius fortsätter med att beskriva att

I många städer har komplicerade nätverk av statliga och privata aktörer bildats där demokratisk insyn är näst intill obefintlig, och där övervakning blir ett naturligt inslag i trygghetsskapande åtgärdspaket. Avhandlingens frågeställning, i dess teoretiska språk, handlar om hur de ”säkerhets-regimer” som finns idag i tre städer blev möjliga.

Passar väl utmärkt att lyssna på P3 dokumentär om SL:s privata klotterjägararmé här, en händelse som det verkar som att den kommer att beröras även i avhandlingen. I den korta beskrivningen av SL som finns i sammanfattningen så hamnar deras helt sinnessjuka användande av begreppet trygghet i fokus:

idag täcks Stockholms kollektivtrafik av Sveriges största kameraövervakningssystem, som omfattar ca. 20000 kameror, en central insatscentral, och en direktlänk till länspolisens tekniska enhet. Detta skulle dock inte ha skett om det inte hade varit för den strategiska satsning som SL gjorde på säkerhetsområdet under namnet ”Trygghetsprojektet”. Trygghetsprojektet innehöll flera aspekter, där kameraövervakningen var en central del. … Inom ramen för Trygghetsprojektet skapade SL även ett nytt sätt att tala om säkerhetsfrågor. Således var övervakningskameror numera ”trygghetskameror”, larmcentralen heter ”trygghetscentralen”, och stationsvärdar ”trygghetsvärdar”. Allt detta var en medveten strategi för att skapa mer förståelse och i slutändan legitimitet för de nya säkerhetsåtgärderna. SL:s trygghets-språk spreds snabbt och plockades upp av kommuner och lobbyorganisationer. Som enda instans har Planka.nu formulerat motstånd mot SL:s åtgärder, som enligt organisationen innebär att ordningsvakter har börjat gå hårdare fram mot både plankare och andra ”avvikande” personer som vistas i och runt kollektivtrafiken, till exempel gatumusiker och papperslösa invandrare. Det som kännetecknar det svenska fallet är den mycket omfattande kameraövervakningen och bristen på kritisk debatt om säkerhetsarbetets premisser och effekter.

Svenonius diskuterar vilka subjektiviteter som kan tänkas komma att skapas av de kontrollmekanismer som kollektivtrafiken omgärdas av:

Karaktäristiskt för lokal säkerhetspolitik i de tre städerna är, som tidigare nämnts, att den fokuserar på individens känslor. Individen antas vara nöjd så länge hon uppfattar sig som säker, oavsett hur den faktiskt brottsligheten utvecklas. Den upplevda tryggheten som social konstruktion blir ett sätt att legitimera nästan vilka säkerhetslösningar som helst så länge som de tilltalar den genomsnittlige individen. Det som ligger bakom denna antagande är diskurser där hon konstrueras både som konsument, som omyndigt barn och som ansvarsfull medborgare. … Trygghet som begrepp har ingen naturlig koppling till brottsprevention eller säkerhet. Snarare är det ett religiöst begrepp som senare kom att associeras till det ekonomiska skyddsnät som välfärdsstaten medförde.

Religion, stat och kapital, det här är ju bara för vidrigt! Varje tänkande människa går och spyr nu. Vidrigt, men samtidigt intressant! Vad jag är rädd för är att den här utvecklingen där allt mer mellanmänskliga relationer ska medieras via maskiner och säkerhetsföretag stympar oss som människor. Precis som automatiska bokningssystem i tvättstugan kan döda ett lokalsamhälle så kan de säkerhetsindustriella subjektiveringsprocesserna omyndigförklara och avpolitisera oss, göra oss mindre som människor:

Passageraren manifesterar sig i intervjumaterial, policydokument och kampanjer i form av en omyndig individ som närmast kan liknas vid ett barn. Barnet som konstruktion har en omättlig aptit för säkerhet, men är oförmöget att sörja för sig själv. Det är en avpolitiserad individ som varken har eller känner till några politiska rättigheter utöver säkerhetsintresset. Starkast framkommer denna ”subjektivitet”, vilket är ett sätt att beteckna den roll som konstruktionen har i trygghetsdiskursen, i Berlin och Stockholm. I dessa fall är ”omhändertagandet” särskilt påtagligt.

Nej, nu blir det nästan fånigt att citera så långa sjok från den här korta sammanfattningen, läs den istället. Får be om att få återkomma vid senare tillfälle när jag läst avhandlingen, och lämna med detta citat:

Ur ett samhälleligt perspektiv finns det flera slutsatser att dra av avhandlingen. Å ena sidan visar den hur trygghet blir en diskurs som gör att ramarna för säkerhetsarbete blivit nästan helt autonoma i förhållande till brottstatistiken. ”Har säkerhetspolitiken blivit relativistisk?” är i sammanhanget en relevant fråga. Å andra sidan finns det en jämlikhetsaspekt som är intressant ur ett svenskt perspektiv. Detta ligger i trygghetsdiskursens stigmatiserande funktion, vilken lyfts fram i studien. Polisarbete i kollektivtrafiken sker i huvudsak inte av den statliga polisen, utan av privata säkerhetsfirmor eller långtidsarbetslösa som rekryterats till trygghetsvärdar som skall ”utstråla” säkerhet i egenskap av sin uniformerade närvaro. Avvikande sociala beteenden betecknas som otrygga och blir ett viktigt fokus i säkerhetsarbetet. Oavsett om detta är officiell policy eller inte – här finns stora skillnader – så utgör hemlösa, droganvändare, och ungdomar de viktigaste målgrupperna för säkerhetsarbete i genomsnittskonsumentens tjänst. De senaste fallen av misshandel av hemlösa och ungdomar av SL:s säkerhetsvakter är således inte ett avvikande beteende utan en mer grundläggande systematisk företeelse som bör erkännas som sådan.