Planka.nu skrev lite grand om trafiken och det säkerhetsindustriella komplexet för två veckor sedan. Tanken var väl delvis att visa på hur sammankopplade olika former av kontroll är. Hur samma teknik används för att kontrollera kollektivtrafikanter i Stockholm som civilbefolkning i Bagdad. När sådana här deppiga saker diskuteras bör vi komma ihåg dels hur ofta dessa högteknologiska kontrollmekanismer superfailar och kan kringgås (tänk hur lätt det är att planka de nya spärrarna) och dels hur lite det säkerhetsindustriella komplexet egentligen bryr sig om deras tekniker funkar eller inte. Anledningen till att dessa två saker bör uppmärksammas är främst för att inte deppa ihop och tro att det inte går att göra motstånd och bygga sig omkring dessa säkerhetsteknologier.

Det säkerhetsindustriella komplexet är i grund och botten bara motiverat av en sak, vinst. Inte säkerhet. Detta medför att de bygger och säljer vad skit som helst som de kan lura på folk, och medför självfallet att det ligger i deras intresse att vi känner oss rädda och i behov av “trygghet”, samt så klart att vi gång på gång knäcker deras system så att de kan ta fram och sälja patchar och uppgraderingar och nyversioner i all oändlighet. Denna vinstdrift i kombination med den politiska viljan att göra något, “ta tag med hårdhandskarna” mot buset, är grogrunden för den nuvarande säkerhetsindustriella boomen.

Det moderna samhällets med dess påstådda rationalitet står med brallorna nere när det ska förklara säkerhetsboomen. Den smarta marknaden som skulle allokera resurser dit de bäst behövs och genom konkurrens tillverka grymma produkter och det smarta liberala demokratiska samhället som skulle bygga på rationella beslut och långsiktighet visar sig totalt oförmögna att hantera sin inneboende destruktivitet: vinst- och röstmaximeringen. Det viktigaste för politiker är att det verkar som att de gör någonting åt någonting, oavsett om det bästa egentligen hade varit att göra ingenting. Detta vet självfallet säkerhetskapitalet och ser till att exploatera till sin fördel. Kvar står vi vanliga dödliga med omvalda dårar till politiker och skulder till säkerhetsföretagen. Marknadslogik och politik är bland det fulaste som finns, och i kombination är det så hemskt så det inte går att beskriva.

Anyways, för att återknyta till saken så var väl det jag ville säga att jag fick påpekat för mig att Planka.nu kanske borde ha använt begreppet “säkerhetsteater” i ovan nämna text. Begreppet myntades av datorsäkerhetsliraren Bruce Schneier i boken Beyond Fear från 2003 och används för att beskriva åtgärder som görs för att skapa en känsla av säkerhet/trygghet utan att på något sätt göra någonting säkrare. Typ som att ta folk på kuken innan de går på ett flygplan. Säkerhetsteatern fungerar genom att exploatera den diskrepans som finns mellan upplevd risk och faktisk risk. Eftersom den faktiska risken inte på något sätt skulle kunna motivera någon av de oräkneliga rubbade säkerhetsåtgärder som vidtas på löpande band så måste det finnas en upplevd risk som är större än den faktiska risken. Här kommer alltså politikerna, säkerhetsindustrin och deras gemensamma intresse av att det finns en upplevd risk in i bilden.

För att konkretisera det hela på en lite mindre dramatisk nivå än terrör kan vi tänka på våra kära moderater här i Stockholms läns landsting. De kan inte driva SL-trafiken ordentligt, dels för att de är inkompetenta och dels för att de är fundamentalister vilket gör att de inte har tillräckligt med skattepengar. Som tur är så kan de skylla en herrans massa av sina problem på plankningen, och sen slösa pengar på nya spärrar och större kontrollanter. På så sätt visar de att de tar i med hårdhandskarna, samtidigt som säkerhetsindustrin cashar in. Moderaterna röstmaximerar, säkerhetsindustrin vinstmaximerar. Förlorare är självfallet alla vi som åker kollektivt, publiken i säkerhetsteatern. Men någon måste ju betala. Det finns ingen gratis teater.

Spana förresten in den här videon, Surveillance as Social Sorting.

httpv://www.youtube.com/watch?v=xtAa-f-1rTg