Hynek Pallas hade en ganska fin krönika om Detroit i SvD förra veckan, läs den. Förutom att den är fin innehåller den också alla obligatoriska komponenter i en artikel/dokumentärfilm/random utsaga om Detroit som producerats under de senaste åren. Den innehåller beskrivningen om white-flight som ett resultat av upproret 67, här beskrivet som kravaller, ofta slentrianmässigt/rasistiskt beskrivet som “raskravaller”. Den innehåller målande beskrivningar av en stad som går på knäna, en stad människor flyr i hundratusentals, en stad som håller på att ätas upp av naturen. Jag är inte helt nöjd med den här bilden, på något sätt känns den lite väl enkel. Inget ont om Pallas alltså, jag har hört samma historia på många andra ställen, tror bara att den behöver nyanseras en smula. Kanske att vi behöver lite sammanhang och historik för att förstå varför det blivit så här. Ofta skylls mycket av problemen på bilindustrin – som för övrigt går finemang för tillfället – men det är knappast hela historien.

Staden Detroit fungerar som “huvudstad” i Detroit metropolitan area, en region med tre-fyra miljoner invånare (beroende på exakt hur en definierar regionen), varav cirka 700.000 bor i själva staden. Detta är något som är ganska viktigt när en talar om hur Detroit minskat så kraftigt (staden hade nära två miljoner invånare 1950), de flesta som inte bor kvar i staden bor fortfarande ganska nära staden. En del bor till exempel i den egna staden Hamtramck, en stad som är helt omgiven av staden Detroit men som, av skattetekniska skäl räknar sig som en egen stad. Bilindustrin la en stor fabrik i området och slapp på så vis betala skatt till Detroit. Det är väl egentligen inte något speciellt med Hamtramck, staden är omöjlig att skilja från Detroit, det enda den kan skryta med är väl möjligtvis att vara det mest tätbefolkade området i hela regionen. Något som dock inte säger särskilt mycket. Men den lilla staden kan ändå stå som symbol för det större problem som Detroit dras med: det skattetekniska systemet.

Det ligger nämligen till så här, de pengar som staden Detroit har till sitt förfogande utgörs till stor del av inkomsterna från fastighetsskatten och staden Detroit har totalt sex (6!) procent av den totala skattebasen i regionen, trots att de har cirka 20 procent av befolkningen. Lägg till det faktumet att stora delar av den gamla innerstaden utgörs av vad jänkarna kallar för “eds and meds” – alltså stora utbildningsinstitutioner och sjukhus, vilka drivs som “non-profit-organisationer” och därför inte betalar fastighetsskatt – och du har rätt dåliga förutsättningar att få en stad att fungera.

Under den andra halvan av 1900-talet så växte en hel del amerikanska städer explosivt, Los Angeles, Houston, Dallas med flera, samtidigt som städer likt Detroit, Cleveland och Pittsburgh närmast hade en imploderande befolkningskurva. Det fascinerande med detta är att det i väldigt stor utsträckning berodde på att de förstnämnda annekterade de förorter dit folk som hade råd med bil och lite dyrare hus flyttade medan de sistnämnda av juridiska skäl inte fick göra det samma. 1950 bredde Houston och Detroit ut sig över ungefär lika stor landmassa, idag är Houston cirka fyra gånger större än Detroit.

What if Detroit had been permitted to annex suburbs after World War II? What if it had grown to say, the square mileage of Houston today? If so, Detroits population would hover today somewhere around three million people, ranking it the nation’s third largest city, behind only New York and Los Angeles.

Detta beskriver John Gallagher i boken Revolution Detroit, och konstaterar det ganska självklara att om en flyttar ut en stor majoritet av en stads jobb, befolkning och skattebas så kan en inte heller räkna med att staden som är kvar kommer att kunna fungera som den gjorde förut.

The problem is not one of short-term fiscal stress at times of national economic crisis. Nor is it principally a problem of poor management or inefficient service delivery, although both may be present. The central problem is a structural one, built into the dynamics of the American city. As long as such huge imbalances exist between city and suburban tax bases, as long as state governments ignore the regional nature of municipal problems and potential solutions, we cannot solve the problem of municipal finance.

Det är så klart inte lika kul att beskriva som den ruinporr som ständigt återkommer i beskrivningarna av staden, oavsett om avsändaren (likt Pallas) är kritisk till det hela, eller (likt hipsterparet) bedårad av det. Det är kanske inte lika kul, men det ligger nog betydligt närmare sanningen, för – hate to break it – det är inte ens särskilt många ruiner i staden, däremot ganska många ödetomter. Utan att vara någon expert så vågar jag ändå påstå att alla de fotografer och dokumentärfilmare som visat upp stadens ruiner på senare år nog har ansträngt sig ganska mycket. Allt tal om naturen som tar över staden verkar i mångt och mycket materialisera sig i rätt mycket gräsmattor. Detroit har fortfarande en dubbelt så hög befolkningstäthet som sina förorter, eller för den delen som städer likt Phoenix och Houston.

Jag nämnde ovan att Pallas knappast var ensam om att uttrycka dessa saker om staden, vissa av dessa idéer framstod som ganska vanliga även bland de boende där, kanske inte den om staden som ruin, men däremot (åtminstone bland vita) historien om hur och varför white flight skedde. Det som ofta (alltid?) nämns är de där dagarna i slutet av juli 1967. Det är två saker som kan behöva nyanseras i denna historieskrivning, så väl just de dagarna som vad de benämns som. I den helt fantastiska boken Detroit: I Do Mind Dying – som handlar om de två organisationerna Dodge Revolutionary Union Movement och League of Revolutionary Black Workers – kallas händelserna konsekvent för “The Great Rebellion” och de menar att det inte alls handlade om raskravaller i betydelsen konflikt mellan “raser”. Däremot så var upproret – som riktade sig mot statsmakten – en produkt av den svarta befrielserörelsen. Att det har skett en white flight i Detroit är det väl ingen som ifrågasätter, men den började innan upproret – även om den eskalerade efter det – och har bottnat enbart i rasism. Ibland får jag nästan känslan av att det som hände 1967 framställs som någon slags förmildrande omständighet till de vitas flykt. Det var det inte. Detroit har, likt resten av västvärlden, en lång och vidrig historia av rasism. Vita lynchmobbar som attackerade de svarta familjer som flyttade in i “vita kvarter” var vanligt förekommande och Ku Klux Klan var enormt stora i staden.

The violence of 1967 was significantly different from that of the earlier Detroit explosions. The riots of 1833, 1863, and 1943 had been conflicts between the races. The 1967 Rebellion was a conflict between blacks and state power. In 1943, whites were on the offensive and rode around town in cars looking for easy black targets. In 1967, blacks were on the offensive and their major target was property. In some neighborhoods, Appalachians, students, and other whites took part in the action alongside blacks as their partners. Numerous photos show systematic and integrated looting, which the rebels called “shopping for free.” Even so, the Rebellion was entirely a product of the black movement of the 1960s, and that in turn had been a direct consequence of the frustrations and unkept promises of the post-war era.

Historien om de två organisationerna som nämnts ovan får vänta lite, ska försöka återkomma till den, men egentligen så har du ingen rätt att inte nu på direkten läsa Detroit: I Do Mind Dying. Pdf finns här.

Arbetsbok hade ett kul inlägg på temat sex i sovstaden för ett tag sedan (konstigt nog kan jag inte hitta det, vare sig på bloggen eller på google), kom att tänka på det när jag läste essän Seinfeld Syndrome i The Psychic Soviet.

Following Seinfelds appearance on network television, urban centers across the country were stunningly ”revitalized”: property values soared, chain stores invested and the bourgeoisie scrambled to infest the broken metropoli they had previously shunned. […] Seinfeld was designed expressly to rehabilitate the blighted american city, not only as a place desirable for white people to live, but as an amoral upper-class playground, where no one need act responsibly or nicely – an anti-community.

I Seinfeld så marknadsförs staden som ett ställe där sexet finns överallt och är i ständig förändring tack vare den närmast oändliga strömmen av människor i staden. ”Det urbana myllret”. Seinfeld är väl så roligt mycket för att karaktärerna beter sig fruktansvärt mot sina medmänniskor, ett beteende som vore omöjligt i de förortsmiljöer där tidigare sitcoms ofta utspelade sig. Endast i stadens anonymitet kan en fullvuxen människa komma undan med att bete sig som ett svin. Och så var det ju det här med att det inte handlar om någonting, postmodernt och senkapitalistiskt så det skriker om det, om det nu hade varit sant, för individualismen och egenintresset är ändå ett ganska tydligt och återkommande tema i serien.

Seinfeld följdes av Vänner, gäsp, och sedan Sex and the City, serien som fullbordade vad Seinfeld påbörjat. Här var det inte bara myten om staden som var i fokus, mycket krut lades även på att klanka ner på förorten. Vem minns inte avsnittet när gänget åker ut på babyshower hos sin föredetta vän i förorten, hemskt är det, eller som Carrie uttryckte det:

You don’t have to lose yourself to have a kid. I know plenty of cool, hip mothers who live in the City and who still have great careers and stuff.

Svenonius, författaren till The Psychic Soviet, menar att ”revitaliseringen” av amerikanska urbana miljöer måste förstås som en planerad attack på staden, planerad av den styrande klassen och genomförd av deras lakejer i villaförorterna. När den vita medelklassens halvfabrikat till livsstil flyttade in från förorterna förlorade städerna sin diversitet och blev ett med sina nya ägare.

The colonial arrogance of the suburban bourgeoisie was in fact indistinct from other imperialists through history: the Starbucks they constructed on every corner were echoes of the cricket fields the English had once smeared across Burma.

Staden sågs länge som fientligt territorium bland den styrande klassen, men Napoleon hade en annan idé om staden och lät Baron Haussmann riva stora delar av Paris och ersätta trånga, vindlande, gränder med stora boulevarder. Allt för att militären och polisen lättare skulle kunna kontrollera staden och dess befolkning: arbetarklassen. Detta blev ett föredöme för stadsplaneringen efter det, men folk fortsatte bråka, kravalla och göra uppror, så när bilens genomslag gjorde det möjligt att fly staden så gjorde den vita medelklassen det. I och med Sovjets fall och industrins utlokalisering till låglöneländer så minskade rädslan för arbetarklassen, samtidigt så började Larry David och Jerry Seinfeld att skriva på piloten till Seinfeld.

Though it was promoted as a sitcom, Seinfeld was really a commercial designed to promote the city as the rightful home for the elite. The city was reborn as the super mall, its allure augmented by its storied history, born of the diversity which would be abolished. Cheap white labor, in the form of aspiring artists, could be lured via this history, mythologized in books which marketed the city through the very idiosyncratic or marginal character its advertisers had helped to systematically exterminate.
The city’s new privileged inhabitants would wear their city’s outlaw image as a badge of honor and even venerate it with fervor, fiercely proud of a history they had never experienced, let alone contributed to.