Brasklapp: Det finns bitar av Paul Masons bok Postcapitalism som är läsvärda: framförallt hans krisbeskrivning som jag tycker var en lättläst och välskriven sammanfattning av andra ofta snårigare kristeoretiker. Dock tror jag att den som är någorlunda inläst på samtida vänster/marx-prylar inte kommer hitta något som känns särskilt nytt. Men hur kul är det att blogga om att detta var en bra sammanfattning..?
Finns det något problem som inte kan lösas med mer information? Ska en tro Paul Mason så verkar svaret vara nej. I boken Postcapitalism bjuder Mason på en hyllning av informationstekniken som inte ens den mest tokiga silicon-valley-startup-douchebagen skulle lyckas klämma ur sig. Med en väsentlig skillnad: Mason ser i informationssamhällets framväxt även kapitalismens slut.
Mason lägger stor vikt på att (på ett rätt roligt och pedagogiskt sätt) dissa tidigare marxistiska teoretiker som trott sig se kapitalismens slut rycka allt närmre, för att sedan konstatera att det nu är här. Det är kul det där hur det alltid råkar vara precis när en själv skriver en bok som den tekniska utvecklingen lett till att konflikten mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena gör att kapitalismens bojor måste sprängas.
Det finns ett antal saker som jag stör mig på i Masons bygge, den huvudsakliga är förstås den som Maska.nu redan tagit upp, och som vi brukar återkomma till i vår teknikcirkel, så den ska jag lämna därhän så länge. Om vi väljer att bortse från det Hornborgska-teknikdilemmat så återstår fortfarande ett gäng frågetecken kring Masons superteknikpepp. Jag kan inte undgå känslan av en gubbe som tycker det är häftigt med iPhone (för att inte tala om försöken att förklara marginalnytteteorin med ecstasyreferenser, skämskudde i kvadrat…).
Innan vi ger oss in i den öppna källkodens magiska värld så vill jag bara ställa mig lite frågande till det unika i att det i och med IT produceras massor av saker (och idéer/kod) som inte direkt producerar värde. Självfallet stämmer det, men om vi tänker oss en sisådär 50 år bakåt i tiden så var det ju en massa saker som gjordes utanför marknaden som idag blivit en del av servicesektorn. För att inte tala om hur det såg ut när vi hade en ”male-breadwinner” modell på arbetsmarknaden. Kapitalismen har väl alltid byggt på att det finns någon slags utsida. Här är jag inte dryg, utan undrar på riktigt. Har denna utsida blivit större i och med IT, jämfört med dess storlek säg 1955?
Mason ser i open-source grunden för en ny värld, för honom verkar open-source i princip innebära att vi kommer att kunna ha en tillverkningsindustri som är gratis att driva, eftersom den informationen som behövs i tillverkningen kommer att vara open-source. Visst rättar han ibland sig själv och erkänner att det ju även krävs råvaror och energi för att tillverka saker, men det kommer mer som en liten bisats. Han är heller inte blyg att presentera siffror från industrin som bevis på att tekniken ”snart är där”. När han beskriver det fantastiska med IT så använder han sig bland annat av ett exempel med jetmotorer och pekar på att de om 20 år kommer att ha uppnått en nästan 100%-ig effektivitet. Siffrorna kommer från en stor tillverkare av jetmotorer. Liknande exempel finns det fler av i boken. Detta är alltså ett debatttrick som industrin använt sig av länge, lex 4:e generationens kärnkraft är alltid 20 år bort.
Teknofetischmen tar sig väldigt starka uttryck, Mason låter nyförälskad när han beskriver hur många petaflops som industrin använder för att simulera det de ska tillverka innan de börjar tillverka det. Fatta vad ballt att Microsoft testkörde simulationer av Xbox360 fler gånger än det finns stjärnor i universum innan den släpptes, konstigt dock att alla konsolerna drabbades av red-ring-of-death. För att inte tala om Norweigans senaste flygplan, så grymma simulationer som gjordes där, inte konstigt att de går sämre än pendeltåget. Nu gör jag mig förstås löjlig på Masons bekostnad, det är väl inget fel med att simulera saker innan en bygger dem, men jag har lite svårt att se att det är en TOTAL revolution som jag tycker han framställer det som.
Hur som – även om open-source förstås kan betyda att alla kan skriva ut trasiga plastleksaker hemma istället för att köpa dem från Kina – så är jag rätt saker på att det de flesta tänker på när open-source diskuteras är mjukvara. Så även Mason. Han väljer att kalla det för ”free-machines” och exemplifierar gärna med Wikipedia, Linux och Android. Android är förstås ett riktigt uselt exempel eftersom det bara handlar om Google’s sätt att äga mer data än Apple, men skit i det.
Anledningen till att Mason väljer att kalla open-sourcemjukvara för free-machines är för att han tror att, eftersom den kan kopieras till en väldigt låg kostnad (bandbredd och diskutrymme), så är den gratis så fort den har kodats, han skriver:
Software is a machine that, once built, will last for ever. […] Once the design cost is incurred the cost of producing software is reduced to the cost of the media it is stored on or flows through: the hard drive or the fibre network. That, plus upgrading and maintaining it.
Att detta är skrivet av någon som aldrig varit inblandad i ett mjukvaruprojekt är väldigt uppenbart, stycket innehåller så många missförstånd att det är svårt att veta var jag ska börja. För det första så håller inte mjukvara för alltid, code rot är ett vedertaget begrepp. För det andra så är mjukvara i sig, alltså bara själva källkoden som en drar ner från Github eller liknande, inte någonting. Om det inte finns ett sammanhang av hårdvara, energi, annan mjukvara och personer med stora tekniska kunskaper så är koden ingenting annat än en textfil som inte går att öppna på din dator. För det tredje så är det där lilla som Mason nämner med ett ”plus” oftast den stora delen i projekten. Bara att hålla mjukvara aktuell, dvs kompatibel med annan mjukvara och hårdvara är ett stort projekt i sig, att sedan få den att uppfattas som aktuell, dvs hålla jämna steg med liknande mjukvara, det är ett konstant arbete. Mjukvara blir inte färdigt på det sättet som Mason föreställer sig att en fysisk maskin kan vara färdig, se typ över en halv miljon kodförändringar trackade på Linus Torvalds Githubsida för Linux.
Jag måste erkänna att jag inte riktigt blir klok på bokens titel: Postcapitalism – A guide to our future. För jag tycker att de politiska förslag som Mason lämnar när han ska vara konkret är helt vanlig såsse-keynesianism: förstatliga naturliga monopol, se till att folk har en skälig levnadsstandard, stimulera nytänkade bland företag. Så klart inte några dåliga saker, men inte så himla nytt och fräscht heller (Greider verkar peppad dock, bara Ehrenberg som behövs för att gubbhyllan ska vara full). Och vad är egentligen Postkapitalismen? Mason menar att den kan ta många former, men en sådan beskriver han så här:
We’ll know it’s happened if a large number of goods become cheap or free, but people go on producing them irrespective of market forces. We’ll know it’s underway once the blurred relationship between work and leisure, and between hours and wages, become institutionalized.
Den här grejen med att sudda ut uppdelningen mellan arbets- och fritid är något som Mason verkar riktigt sugen på. Han får något vått i blicken när han beskriver det moderna startupkontoret med dess biljardbord, gratis läskmaskiner, pizzakartonger och folk som sover över på jobbet. Själv får jag total ångest av den bilden, inte minst för att alla som kan något om den vedervärdiga startup/tech-kulturen vet att alla så kallade ”perks” bara är ett sätt att få folk att vara lojala med företaget och jobba gratis övertid.
Slutligen: jag är förstås enig med Mason om att vi lever i en svår tid för kapitalet, att det finns problem med värdeskapande som har massor av orsaker. Men jag tror inte att övergången från vår nuvarande produktionsordning till en annan, postkapitalistisk om en så vill, är så enkel. Det jag saknar i hans berättelse är nog mer maktanalys och aktörsskap. Visst pratar han sig varm om den universella, nätverkande, mänskligheten och att dagens IT-lagstiftning (kring upphovsrätt mm) krockar med deras (vårat?) varande i världen. Men det tycks lite saknas en motpart. Om nu det egentligen är så lätt att vandra in i postkapitalismens förlovade land varför händer det då inte? Eller om vi vänder på frågan: vilket intresse har fossilindustrin, IT-industrin, tillverkningsindustrin och andra jättar av att försvinna? Jag gissar att svaret på den frågan är: inget alls. Och då är vi tillbaka i det gamla tråkiga spåret, nämligen att det behövs klasskamp, nätverkande mänsklighet, sociala rörelser – eller vad fan en nu vill kalla det för – som trots motstånd kraftigare än 140-tecken organiserar sig för att krossa och överskrida det nuvarande samhället.
