Gentrification may have produced one of the largest literatures in urban studies, but it did seem that focused analyses of anti-gentrification protests, struggles and activism had been sidelined … but might the paucity of research on resistance be indicative of the paucity of resistance itself?

Så inleds delen om gentrifieringsmotstånd i tegelstenen The Gentrification Reader som gavs ut i våras. Frågan är relevant, och Copyriot ställer den högt i inlägget Gentrifieringskritiken har kört fast. Rasmus på Copyriot menar att

hur angelägna saker begreppet än syftar på är det svårt att komma ifrån känslan av en låsning. När vi pratar om gentrifiering som ett problem är det svårt att landa i annat än i cynism och/eller livsstilspolitik.

Frågan var i detta sammanhang sprungen ur en bloggserie på Sociologisuget som behandlade gentrifiering och stadsdelen Majorna i Göteborg, och en av kommentatorerna formulerade sig så här:

Gentrifieringskritiken tycks ofta följa en mycket enkel mall och sällan landa i något konstruktivt. Jag lurar på om man skulle kunna göra en slags diskursanalys eller ideologikritik av just gentrifieringskritiken: Vilken legitimerande funktion spelar den självgisslande gentrifieringskritiken för oss i den akademiserade medelklassvänstern?

Om vi bortser från den suveräna punchlinen som i sammanhanget får ses som lite off-topic (däremot inte irrelevant, men motståndets roll i att påskynda gentrifieringen förtjänar en egen post, och den får vänta) och går på själva kärnan i problemet: nämligen hur går vi från en relativt välformulerad och fungerande kritik och förståelse av gentrifiering till att göra motstånd mot dess destruktiva processer. För det är väl ungefär där vi står idag? Alltså att vi vet ungefär hur gentrifiering sker i växelspelet mellan bostadskapitalet som exploaterar räntegapet och medeklassen som exploaterar den härliga stämningen, samt att vi så klart vet att detta är hemskt och borde få ett slut, men att vi inte har någon aning om vad vi ska göra med denna vetskap, att vi står handfallna inför gentrifieringens processer.

Vi kan väl tänka oss att det finns två huvudsakliga sätt att stoppa gentrifieringen, eller två olika nivåer att jobba på: mikro och makro. Så klart. :D Här kan vi tänka oss mikro som det lokala stadsdelsmotstånd som görs när invånarna i ett visst område börjar märka av gentrifieringstendenser (typ när det börjar gå yuppies på stan, när YIMBY har sajtsingturer eller vad det nu är som utmärker gentrifieringen), detta motstånd kan ta sig många olika uttryck, men kända exempel är de tyska kampanjerna förfula Kreuzberg och Es regnet kaviar. Deras strategier handlar mycket om att utsmycka sina kvarter på ett sätt som de antar att de gentrifierande klasserna ogillar, på moderatsvenska kanske man skulle kalla det för att öka otryggheten, på anarkistiska kanske att använda broken windows teorin till sin egen fördel…

httpv://www.youtube.com/watch?v=Cq1N1d1cVoA

Problemet med detta mikromotstånd är väl främst att det blir väldigt partikulärt, även om en stark aktionsgrupp lyckas stoppa något i sina kvarter så stoppar det inga generella tendenser. Frågan är nästan om det inte är så att det mestadels är folk med starkt kulturellt och socialt kapital som kan lyckas stoppa en gentrifieringsvåg, folk som alltså redan på många sätt tillhör de gentrifierande klasserna! Sen kanske ska nämnas att det möjligtvis inte är jättesmart att göra det fult i sitt kvarter, men å andra sidan så kan motsatsen innebära att det gentrifierias än fortare, något som bloggaren 907 utvecklar i ett mycket intressant inlägg (och som jag fick erfara då jag skrev följande text om mitt kära Rågsved och det inte tog många dagar innan en dåre från nån vidrig mäklarfirma försökte få mig att börja branda Rågsved för att höja dess värde). Sen så behöver självfallet inte mikromotståndet handla om att smutsa ner sitt kvarter utan kan väl ta sig mer klassiska protestformer, men det känns ändå som att det kan vara väldigt svårt att generalisera det, eftersom det bara pågår i de områden som för tillfället ligger risigt till.

Okej, nog om mikromotståndet för nu, makromotståndet mot gentrifiering, hur kan vi tänka oss det då? Jag tror att det främst handlar om att ha en situation där människors möjlighet att skaffa bostad och deras right to stay put (som den klassiska gentriferingsmotståndsartikeln heter, återkommer med kommentarer om den, kanske.) inte styrs av marknaden. För det är ju trots allt så att gentrifieringen i grund och botten bara är bostadskapitalets sätt att sälja (tillbaka) innerstaden till medelklassen, och utan bostadsrätter och marknadshyror så blir det svårt. Med en demokratiskt kontrollerad och allmännyttig bostadssektor så tror jag att många av de problem vi förknippar med gentrifiering skulle, om inte försvinna, så åtminstone mildras avsevärt.

Men dessa var bara två väldigt ytliga spaningar nedskrivna medan jag packar för min d-vitaminjakt som jag ska ge mig av på imorgon. Och faktum är också att de fyra gentrifieringsforskarna på konferensen i Göteborg typ inte hade något positivt exempel på när gentrifieringsmotstånd funkat bra… Eller… jo, de hade faktiskt ett. Bolsjevikerna i St Petersburg 1918, där körde de omvänd mixed housing, tvångsförflyttade rika från sina kvarter osv.

Jag plockar med mig 600-sidor The Gentrification Reader under veckan och ser om det är värt att återkomma någon gång efter jul med mera gnäll.

För att inte avsluta allt för deppigt så kan jag tipsa alla om att vänta på boken Fighting Gentrification, den kanske kommer vara allt vi väntat på, liraren som skriver den verkar grym i alla fall. Och spana in den Lefebvreianska Right to the City movement också!

För övrigt väntar jag på den populärkulturella socialantropologiska studien De som gentrifierar, gärna med en otrevlig ton a la Stuff white people like.

Idag presenteras den nya utredningen om gårdsförsäljning av alkohol, för att fira detta bjuder vi på en liten ordbok för den som vill förstå alkoholliberalismen. Skål!

“Gårdsförsäljning” = inrättandet av alkoholbutiker – styrda av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse – utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter.

“Det är så trevligt att kunna ta ett glas vin till maten, så som på kontinenten” = Så trevligt att en ökning av mäns våld mot kvinnor ter sig som ett billigt pris att betala.

“Gårdsförsäljning av alkohol kan bidra till ökad turism och skapa fler jobb” = Framförallt inom sjukvården för alla som skadas och dör i rattfylleriolyckorna när turisterna åker hem från gården.

“Vi svenskar är redo att ta ansvar för vår alkoholkonsumtion själva.” = Så redo att en försvagning av Systembolagets monopol kommer öka alkoholkonsumtionen med minst 17 procent, vilket i sin tur kommer att leda till en ökning i dödligheten med 770 fall per år samt 8 500 fler fall av polisrapporterat våld och 2 700 fler rattfylleribrott. Eller kanske så redo som fransmännen, dessa föregångare när det kommer till alkoholkonsumtion. Med föregångare menas självfallet att de har betydligt större problem med folk som skadas och dör på grund av alkoholen.

Vad vi här kan utskönja är två klassiska liberala tendenser, som återkommer i flera olika sammanhang. Låt oss kalla dem för naiv-liberalismen och psykopat-liberalismen:

• Naiv-liberalismen där han med naiviteten hos ett barn försöker övertyga sig själv om att gårdsförsäljning betyder att några gulliga egenföretagare ska sälja sitt hemmustade cider.
• Psykopat-liberalismen där han med den emotionella kapaciteten hos ett barn eller en psykopat fullständigt skiter i så väl de samhälleliga kostnaderna som de personliga konsekvenserna av en ökad alkoholkonsumtion.

Jag vet inte vilken av de två liberala linjerna som stör mig mest, men det är något djupt skrämmande i båda. Personligen anser jag att den som förespråkar en höjd alkoholkonsumtion åtminstone bör stå för att den fullständigt skiter i alla de som kommer att dö, bli misshandlade och överkörda som en konsekvens av det hela. Men liberalerna är ju så rädda för själva tanken på att det finns ett samhälle och att det finns andra människor och att vi har ett gemensamt ansvar för varandra. Därför stoppar de hellre sina huvuden i sanden, skriker JAG VILL JAG KAN JAG FÅR och låtsas som om deras ”rätt” att dricka alkohol när de vill inte på något sätt hänger samman med andras rätt att slippa ifrån alkoholens värsta konsekvenser.

I förra posten om gentrifiering nämndes i förbifarten att det råder viss osäkerhet kring hur displacement ska översättas. Jag skrev då att det var för att det används i betydelsen tvångsförflyttning så väl som i betydelsen förträngning. Låt oss dyka ned i detta! (Egentligen har jag inte jättemycket att säga om det hela, vill mest uppmärksamma Kirsteen Patons tunga spaning, måste läsa grejer hon skrivit!)

I förra posten var det bara gentrifiering som tvångsförflyttning som diskuterades, så denna gång rör vi oss mot förträngningen, som då ska förstås i dess ”psykologiska” bemärkelse, dvs hur gentrifiering leder till att vissa subjektiviter och kulturer förträngs, splittras och slås sönder, även om det kanske inte sker en fysisk tvångsförflyttning av människor.

Detta var vad Kirsteen Paton, forskare vid Glasgows Universitet, pratade om på gentrifieringskonferensen. Hon menade att vi inte bara kan se gentrifiering som explicit fysisk tvångsförflyttning av arbetarklassen, utan även måste se till de mer lågmälda effekterna. I de fall där gentrifieringen inte leder till fysisk displacement så sker ändå en form av displacement, vad Paton kallar för “displacement of working-class subjectivity.”

Det handlar alltså om att vi inte alltid kan se gentrifiering som att flytta in folk med medelklassig konsumentidentitet i områden som tidigare varit befolkade av andra, utan ibland handlar det lika mycket om att skapa denna nya typ av människa, Homo economicus. Gentrifiering kan alltså lika väl vara att arbetarklassens subjekt, specifika kulturer, levnadssätt och praktiker, blir bortträngda. Alla ska bete sig som den civiliserade, kultiverade och shoppingkåta medelklassen, oavsett inkomst! Då ett område ombildas från hyresrätter till bostadsrätter så sker även en ombildning av de boendes samhälleliga positioner. Från att ha varit boende i allmännytta med möjlighet att påverka genom politiska församlingar och kollektiva förhandlingar (genom ex. hyresgästföreningen) så blir de boende ägare av bostadsrätter med rädsla för räntehöjningar och statussänkande aktiviteter i sina områden. Det är liknande tendenser som diskuterades i inlägget om medborgarskapets spotifiering.

Jag kom att tänka på det här häromdagen när det slog mig att jag knappt känner någon som bor i innerstan och inte har en iPhone. Att Stockholms innerstad är ett segregerat reservat för den kreativa klassen kommer väl inte som någon nyhet, men iPhonesjukan gör just ovan nämnda bortträngande tendenser tydliga. Självklart finns det inget tvång till iPhone, men det är i vissa sammanhang nästan att räkna som ett socialt handikapp att inte ha tillgång till en. Precis som ägande av bostadsrätt tvingar folk att tänka på räntan så verkar boende i innerstan tvinga folk att skaffa iPhone, oavsett om de ens är människor som surfar på Internets eller har andra vanor som kan förklara ett iPhone-innehav. Det har helt enkelt skapats ett såpass hegemoniskt innerstadssubjekt, där iPhone-ägande är en viktig beståndsdel, så att leva utan den framstår som hart när omöjligt. Ett måhända löjligt exempel på hur möjligheten till olika levnadssätt begränsas, men you get the point.

Var på gentrifieringskonferens i #gbgftw (<3) för några veckor sedan, oerhört lyckat. Vi lär få tillfälle att komma tillbaka till föreläsningarna och föreläsarnas böcker och texter vid fler tillfällen, förhoppningsvis i lite mer officiell Planka.nu-klädsel också. Vi börjar med en kort sammanfattning bara och sparar det roligaste till ett blogg som får göras vid senare tillfälle. :D

För att sammanfatta konferensen på en mening så är: gentrifiering = displacement (lite osäker på hur det bäst ska översättas, för det används i betydelse av såväl tvångsförflyttning som förträngning). Svårare än så är det inte, samtidigt som det tål att upprepas igen: Gentrifiering handlar om att vissa människor tvångsförflyttas från ett område för att göra plats för andra människor, människor som anses viktigare. Alla föreläsarna på konferensen var dock eniga om att detta simpla faktum var något som tyvärr har gått stora delar av akademin över huvudet.

När vi talar om new urbanism, stadsomvandling, hållbara städer, stadsförnyelse, levande städer, mixade boendeformer och liknande så gör vi det för att dölja vad det egentligen handlar om. Gentrifiering. Displacement. För det finns idag inga svar på stadens problem och utmaningar som inte är gentrifiering. Bland stadsplanerare, politiker och byråkrater är staden idag detsamma som gentrifiering. Något som blir extra tydligt i diskursen om hållbara städer, där miljörörelsens idéer och krav vulgariserats till den grad att det enda som är kvar av hållbarheten är idén om en hållbar profitnivå! Här ser vi hur gentrifieringens olika aktörer genomkorsar och förstärker varandra: bostadskapitalets intresse av hållbara profitnivåer, politikernas intresse av den hållbara staden och medelklassens intresse av ett hållbart samvete.

Det är själva processen av gentrifiering som är den levande staden. Det är revitaliseringen av staden som är staden, och revitaliseringen bygger på idén att vissa människor är mer vitala än andra och att dessa vitala människor bör ersätta de icke-vitala. De vitala är så klart den köpstarka medelklassen samt deras (möjligtvis lite mindre köpstarka, men desto mer “kryddstarka”) lakejer och apologeter inom den kreativa klassen. (fuck den kreativa klassen, kreativ klasskamp ftw!)

Gentrifieringen är idag totalt integrerad i det urbana fältet och ett utmärkt exempel på hur stat och kapital samverkar för att skapa och upprätthålla nya sektorer för kapitalackumulation. För det är viktigt att komma ihåg: gentrifiering är en politisk process! Marknaden kan inte verka utan ett politiskt ramverk. Gentrifiering bestäms av politisk kamp. Med detta som utgångspunkt menade Neil Smith, en av talarna på konferensen, att gentrifieringen kan ses som ett prime moment för nyliberalismen: staten bereder väg för bostadskapitalet. De forcerade ombildningarna där offentligt ägda fastigheter säljs till underpris är ett närmast övertydligt exempel på detta, Boultbeegate ett annat. Denna strategi för ackumulation är vad David Harvey kallar för accumulation by dispossession, något han menar är utmärkande för nyliberalismen.

Neil Smith tycker att vi, för att förstå bostadskapitalets intresse i gentrifiering, bör följa kapitalflödena! Det finns nämligen ett räntegap som består av skillnaden mellan dagens jordränta och den potentiella jordränta som ett område kan få om det ”utvecklas”, gentrifiering är i grund och botten ett sätt att exploatera detta räntegap. Köp billigt, tvinga bort arbetarklassen och sälj dyrt. (Hörni Marxister, är det superdupervulgärt att skriva jordränta här ovan?? och isf, wtf ska jag skriva??)

Neil Smith påpekade också att det inte var någon slump att den senaste ekonomiska krisen utlöstes av en fastighetsbubbla eftersom fastighetssektorn är en väldigt stor del av många ekonomier: 15% i snitt inom EU-länderna och 29% i Kina (där urbaniseringen står för en större del av den ekonomiska aktiviteten än industrialiseringen, enligt Smith). Detta är självfallet en fantastiskt bra anledning (bland många) till varför vi måste förstå oss på och krossa bostadskapitalet.