Alla inlägg av Popvänster

Comfort Food för Marxologer

Skräp

Tycker att det senaste numret av Fronesis var ovanligt intressant. Nu var det i och för sig ett tag sedan jag försökte mig på att läsa ett nummer, brukar känna att det inte riktigt riktar sig till mig, vilket säkerligen stämmer också. :/

Hur som, jag fastnade främst för Brett Clark och Richard York’s text Sprickor och skiften – miljökrisens orsaker som bland annat handlar om Marx kritik av det moderna jordbruket. Samtidigt som texten är intressant så känns den också ganska typisk: väldigt stor del av det värdefulla spaltutrymmet ägnas åt att återupprätta Marx ”heder” och visa på att han visst hade tänkt på saker som rör klimat/miljö/energi-kriserna. Det kanske han hade, jag är ingen expert, men kan inte minnas att det var det jag tog med mig från läsningen av Kapitalet. Och jag förstår inte denna besatthet vid att ”bevisa” att Marx hade tänkt på ditten eller datten. Han skrev en grym kritik av den politiska ekonomin, för mig räcker det fint. Huruvida han var först eller bäst på att beskriva att vi fuckar upp våra egna livsbetingelser genom att inte återföra den energi vi tar av jorden till jorden, det känns mindre relevant i sammanhanget.

Traffic Jam – Avsnitt 10

I detta avsnitt pratar vi kärnkraft med Åsa Moberg som skrivit den fantastiska boken Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten och varit aktiv i kärnkraftsmotståndet i över 30 år.

Vi ber om ursäkt för att ljudet är sämre än vad det brukar vara i denna podd, vår ljudtekniker/programledare Alex fuckade upp det hela lite grand. :/

Länklista:

I San Francisco’s motsvarighet till Situation Stockholm, Street Sheet, var det en intressant artikel om hur festivaler och andra stora jippon i staden används som ursäkt av de styrande och snuten för att rensa upp bland oönskade element. Fallet som beskrivs var den årliga Pridefestivalen och vilka problem den orsakar för stadens hemlösa befolkning som till en tredjedel består av HBTQ-personer.

As San Francisco continues to gentrify, so do the festivals and events. This means that the structures that support gentrification, like policing and the literal pushing out of poor people from the downtown area, are highly prevalent during the festivals. […] The majority of arrests seem to have been of homeless and poor people who usually stay in the Tenderloin neighbourhood and were criminalized for ”not belonging”. As public intoxication is a huge part of the celebration, who the police chose to charge was clear. […] When 29 percent of the city’s homeless population identify as LGBTQ, criminalizing homeless people does not keep LGBTQ people safe. In fact, it means that LGBTQ people more than likely bear the brunt of police profiling and violence because homophobia and transphobia still greatly plague our criminal justice and police institutions.

Att höja förväntningarna

Politik

Jane McAleveys bok Raising Expectations (and Raising Hell) ger en intressant inblick i den amerikanska socialdemokratiska fackföreningsrörelsen. Som erfaren organisatör i bland annat miljörörelsen kommer McAlevey in i en institutionaliserad, toppstyrd och gråhårig fackföreningsrörelse med uppgift att organisera arbetare på sjukhus i Las Vegas. Konceptet med ”proffsorganisatörer” som åker runt mellan olika delar av landet och ”styr upp” olika lokala fackföreningar på dekis känns något främmande (se även filmen om Cesar Chavez) men problemen som McAlevey ställs inför har desto högre igenkänningsfaktor. De största hindren visar sig ganska snabbt inte främst vara chefer och företag utan interna maktkamper inom facket och fackpamparnas rädsla för att arbetarna tar för stora initiativ på egen hand och skaffar sig en egen kollektiv makt som utgår från kampen på golvet. McAleveys linje liknar väl på flera sätt den svenska Folkrörelselinjen.

Nåväl, en grej jag tyckte var intressant med McAleveys beskrivning av hur de fackklubbar som hon jobbade med försökte ”förnya” facket var hur de försökte gå bortom idén att facket bara är ett verktyg som kan användas på arbetsplatsen, något hon kallar för ”the whole-worker approach”:

It is critical to have a strategic mindset that considers the challenges workers face in their lives as either ”workplace” or ”non-workplace” issues, instead of the ”community/labor” binary so prevalent in union thinking. The latter models implies that workers are not members of a community and that community members do not spend most of their time at work, and that therefore ”labor” issues are the proper domain of unions while ”community” issues are the domain of someone else.

Ett intressant verktyg som de använda sig av på alla platser där McAlevey var verksam var vad hon kallar för PSA, geographic power structure analysis, vilket består av att:

You identify the real power players in a given community or area, determine what the basis of their power is, and find out who their natural allies and opponents are.

Det kan låta som en banal sak att göra, samtidigt som jag tror det är många (en själv inräknad) som kan vara lite dåliga på att dra upp strategiska planer för hur olika frågor ska vinnas. Det intressanta med PSA-angreppssättet är hur de använder det för att konkretisera kollektivets styrka. Finns det en religiös ”ledare” som har stort inflytande på orten, någon går säkert i hens församling. Är arbetssituationen bättre på något konkurrerande företag, då går det säkerligen att spela ut det kortet. Är en annan fackförening väldigt stark, då är säkerligen någons kusin aktiv medlem där. Precis på detta sätt går också de fackklubbar som beskrivs till väga för att vinna offentligt stöd och solidaritetshjälp för sina krav och aktioner.

MADE IN JAIL – Lagligt slaveri byggde dessa valstugor

Politik

KrimProd skryter vitt och brett på sin hemsida om kvalitén på sina produkter, sitt konkurrenskraftiga pris och hur de ”är en viktig del av Kriminalvårdens återfallsförebyggande verksamhet.” Mindre tydligt är det faktum att de intagna (på deras nyspråk, sina ”klienter”) har arbetstvång (med hot om indragen permission etc. om de ej närvarar) och för detta ”kompenseras” med 13 kronor i timmen. I år har KrimProd bland annat levererat valstugor till Vänsterpartiet och Moderaterna. Demokrati i praktiken. Eller lagligt slaveri som en vän därinne uttryckte det.

Traffic Jam – Avsnitt 9

I detta avsnitt pratar vi med Malin Westlund om hennes uppsats Rumsliga Mönster – Ojämlik stad som handlar om i vilka områden i Stockholms län som det instiftas naturreservat, och varför. Det blir geografiska orättvisor för hela slanten.

Länklista:

Rumsliga mönster – Ojämlik stad

Stad

Den intressantaste uppsatsen jag läst på länge är Malin Westlunds Rumsliga mönster – Ojämlik stad skriven på Samhällsplanerarprogrammet vid SU. Uppsatsen tar sig an att undersöka huruvida det finns några mönster i bebyggelsen kring Stockholms läns tätortsnära naturreservat.

I den fantastiska boken Seeking Spatial Justice beskriver Edward W. Soja hur vi genom att:

Focusing in on specific examples of where and how (in)justice takes place helps to ground the search for spatial justice in socially produced contexts rather than letting it float in idealized abstractions and too easily deflected calls for universal human rights or radical revolution. (s. 31)

Med utgångspunkt i teorier om geografiska orättvisor är detta just vad Westlund åstadkommer med sin uppsats. Genom att undersöka de 21 naturreservat som Stockholms länsstyrelse definierar som tätortsnära samt kombinera dessa resultat med två fallstudier på naturområden som föreslagits att bli naturreservat visar Westlund vilken roll som bebyggelsen och i förlängningen de boende i närheten av naturområden spelar för huruvida de omvandlas till reservat.

Westlund karterar bebyggelsen kring naturreservaten och fokuserar på huruvida den främst består av småhus (radhus/villor) eller flerfamiljshus. Hon skriver att:

Flertalet studier i ämnet har visat på skillnader mellan olika inkomstgrupper eller etniciteters tillgång till grönområden och parkmiljöer. Där vita människor inom medelklassen har ofta stor tillgång till grönområden medan andra grupper med lägre inkomster i större utsträckning lever i områden med sämre tillgång till grönområden, se tillexempel Dai (2011) eller Boone, Buckley, Grove, och Sister (2009). När staden förändras och nya bostäder byggs minskar ofta andelen grönområden i bostadsområdet. Det har visat sig att förtätningen framförallt drabbar vissa befolkningsgrupper, den fattigaste delen av befolkningen. Dessa grupper har dessutom inte möjlighet att välja bostadsområde som de mer välbärgade befolkningsgrupperna. Detta bidrar till att olika befolkningsgrupper i delar av staden har sämre tillgång till allmänna grönytor (Groenewegen m.fl, 2006:6).

Undersökningen visar att 55% av de 21 tätortsnära naturreservaten ligger i områden där småhus är den dominerande bostadsformen medan enbart 10% ligger i områden med flerfamiljshus som den dominerande boendeformen, resten ligger i områden med blandad bebyggelse. Kartläggningen visar också att det inte finns något samband mellan naturreservatens storlek och bebyggelsen kring dem, detta trots att reservat i närhet av flerfamiljshus rimligtvis används mer och av fler människor, både med tanke på att befolkningstätheten är högre i flerfamiljshus och att boende i småhus i betydligt högre utsträckning har tillgång till egen trädgård.

De reservat i Stockholms kommun som bildats under 2000-talet i närhet till flerfamiljshus (Nackareservatet och Grimstaskogen) gjordes så av politiska rättviseskäl. Ulrika Egerö, planerare på Stockholms Stadsbyggnadskontor, beskriver hur de tänkte:

Vi valde att göra reservat av de områden där vi trodde att befolkningen hade minst motståndskraft. Alltså områden i lite fattigare stadsdelar. I villaområden eller medelklassområden brukar folk göra mer motstånd, därför ansåg vi att de naturområden som låg i dessa områden var ganska säkra i vilket fall.

Men i de två områden som Westlund undersöker i sin fallstudie verkar detta tänk inte längre vara dominerande, snarare tvärtom. I Älvsjöskogen så planeras bara den västra delen som gränsar till småhusbebyggelse bli naturreservat medan den östra delen som ligger mot flerfamiljshusen i Hagsätra ska exploateras, detta motiveras delvis med att opinionen för naturreservat är starkare på den västra sidan. Detta med opinion verkar dock inte spela lika stor roll i Rågsveds friområde som kommunen planerar att bebygga med radhus och bilvägar trots stort motstånd från lokalbefolkningen.

Än tydligare blir det när staden motiverar bebyggelsen i Rågsveds friområde med att de måste frigöra pengar för att rensa upp den förorenade marken där (alltså det gamla industriområdet som bl.a. Big Bag använt för att förstöra marken). Staden hänvisar här till sin policy om att alla projekt ska gå runt ekonomiskt av sig själva. En policy som dock verkar efterföljas väldigt selektivt, med tanke på att staden subventionerar lyxbostadsrätterna i Hagastaden med 2.5 miljarder kronor…