Hållbar stadsutveckling

Att hållbarhet kan användas som argument för eller emot i princip vad som helst är inte direkt någon nyhet, inte heller att det ofta är ett centralt – om än extremt luddigt – begrepp inom stadsutveckling. Det senaste i en lång rad av exempel är de just nu aktuella renovräkningarna kring Valla torg som säljs in genom EU-projektet GrowSmarter som har som officiell målsättning att:

städer med hjälp av smarta miljötekniklösningar kan skapa fler jobb och växa, samtidigt som de blir mer energieffektiva, lättframkomliga och attraktiva för invånarna.

Kudos till EU som lyckas med att få in även det totalt intetsägande begreppet ”smart” i sin ”hållbarhetssatsning”, vem älskar inte kaka-på-kaka? Att använda hållbarhet som ett slagträ för att kunna genomföra förändringar i staden som höjer hyror och tvingar bort vissa subjekt och klasser är en process som kallas för environmental gentrification, kanske typ ”hållbar gentrifiering” på svenska. Den kanadensiska forskaren Leslie Kern beskriver i artikeln From toxic wreck to crunchy chic: environmental gentrification through the body hållbar gentrifiering som:

a process in which “environmental improvements result in the displacement of working-class residents as cleanup and reuse of undesirable land uses make a neighbourhood more attractive and drive up real estate prices”

Det jag tycker var intressant med Kerns artikel var främst hennes beskrivning av hur vissa kroppar ”smittas” av den ohållbara miljön som de lever i och hur hållbarhetssatsningarna lika mycket blir ett sätt att ren(s)a upp bland stadens fysiska miljöer såväl som bland dess smutsiga invånare. Kern skriver:

The homeless, the poor, racialized minorities, those with disabilities or mental illnesses, sexual minorities, and sex workers have all been targeted for removal by revitalization campaigns. Their bodies are viewed as “symbolically afflicted” with various kinds of illnesses and, thus, as polluting.

Att använda bostadsbyggande och stadsutveckling för att kontrollera och stöpa om vissa subjekt och kulturer är knappast något nytt fenomen, redan socialfascisten Gunnar Myrdal och hans kamrater inom Socialdemokratin använde på 30-talet den Bostadssociala utredningen som ett sätt att disciplinera arbetarklassen med målet att bygga bort den levnadsform som var förhärskande och ersätta den med en där kärnfamilj och individualism stod i fokus. Idag ser vi hur kommunen ska lära ut till invånarna (de som nu har råd att bo kvar) vid Valla torg hur de kan använda ”olika lösningar som bidrar till en hållbar livsstil”, trots att det som Karin Bradley visat i boken Just Environments knappast är de boende i miljonprogrammens flerbostadshus som är de som behöver lära sig om hållbara livsstilar. Bradley beskriver hur:

the strategies for urban sustainability are underpinned by middle-class norms, entailing processes of (self-)disciplining and normalisation of the Other into well-behaving citizens.

Än tydligare blir denna disciplinering i Högdalen när VD:n för CityCon, skumraskföretaget som äger centrum, uttalar sig om Högdalen:

Jag parkerade bilen här runt hörnan och hann väl gå ett par meter innan jag stötte på två heroinister. Det var smutsigt, skitigt, trasigt, och jag kallade till mig min ledning och de som jobbar här i centrum och sa att det här accepterar jag bara inte. Aldrig mer. Vi hade några interna duster men har sen jobbat väldigt hårt […] för att lyfta Högdalen.

Kern menar att vi måste se hur hållbarhetsdiskursen verkar både på staden och på de kroppar som bebor den, och drar paralleller mellan den uppfräschning som görs av offentliga miljöer, de hållbarhetssatsningar som görs på gamla fastigheter och det stöd till näringsidkare som verkar inom områden som verkar i gränslandet mellan hållbara städer och hållbara kroppar. Återvinning, hållbarhet, detox, cleansing, raw-foodrestauranger… de bildar ett mönster, en hållbarhetsdialektik mellan staden och kroppen.

This body-centred solution to environmental cleanup may also tap into peoples’ desire to construct not just a healthy identity, but also a socially and environmentally conscious identity.

Hållbara Hökarängen, Smart-up Bagarmossen, GrowSmarter Valla torg. Alla är de sätt att, med gentrifierarens språkbruk, revitalisera staden genom att byta ut subjekt – oavsett om det görs genom disciplinering eller tvångsförflyttning – för att skapa hållbara profitnivåer och subjekt som inte stör. Målet med den hållbara utvecklingen är att uppnå ett idealt läge – ett status quo – där vårt nuvarande skitsamhälle kan fortsätta att pågå i all oändlighet.

Bok

Människornas resande betraktat som konsumtion, turismen, denna biprodukt till varudistributionen, inskränker sig i grunden till ett tillfälle att åka och se det som blivit trivialt. Att besök på olika platser hanteras av ekonomin är redan i sig en garanti för att platserna är /likvärdiga/. Samma modernisering som reducerat tiden för resandet har också tagit ifrån resandet rummets verklighet.

–Tes 168 i skådespelssamhället

Photo on 26-10-15 at 12.34

Två gjorda, en gul och en svart kvar för den heliga cmyk fyrenigheten… :)

Du har varit i alla städer – Släppfest!

Var: Sputnik i Skarpnäck, Fallskärmsgatan 22. När: 23:e oktober från kl. 17:00 

Traffic Jam presenterar filmvisning och bokrelease

För att fira släppet av boken Du har varit i alla städer, skriven av Alex från Traffic Jam, så bjuder vi in till en helkväll med dokumentärvisning, bokrelease, musik, mat och dryck.

Vi slår upp portarna klockan 17 och börjar med att visa dokumentären Rocking the Foundations om den australiensiska fackföreningen New South Wales Builders Labourers Federation och deras s.k. ”green bans”. Där de använde strejken och andra former av fackliga medel för att förhindra exploatering i naturområden och renovräkningar i Sydneys innerstad. Efter det blir det musik från Vårt Band, Molly och Lokala oljudsföreningen. Eskils vänner serverar grym veganmat under kvällen, och såväl mat som dryck och bok kommer ha rimliga priser. :) Ta med kontanter.

Facebook för den som vill.

Du har varit i alla städer

Boken går nu att köpa direkt från förlaget via deras distributör Samlade skrifter. Den finns förstås även på de vanliga internetbokhandlarna för den som vill.

Screen Shot 2015-10-07 at 13.36.29

Idag skickades min nya bok Du har varit i alla städer på tryck. ? Som titeln antyder så handlar den om städer och stadspolitik, det är lite som en spirituell uppföljare på Trafikmaktordningen fast mer stad och mindre trafik typ. Även om båda böckerna innehåller så väl stad som trafik. :)

Återkommer med info om lite releasekalas etc. Så länge vill jag bara ge all kärlek i världen till Victor och Mikael på Koloni förlag som har gjort så grymt jobb som redaktörer, det går inte ens att jämföra den första version jag skickade till dem och den som nu skickats på tryck… ?

Miljöteknologiska utopier

Även om alla kanske inte är lika extatiska över solceller som vänsterns största krämare Johan Ehrenberg så råder det väl ändå någon slags konsensus i offentligheten att det är bra och miljövänligt och framtiden etc… Sen kanske olika partier och personer på olika delar av det politiska spektrumet har lite olika åsikter kring hur många kronor staten ska subventionera dem med etc. Att det är lite svårt att hitta kritik mot något – i alla fall när detta något är en väldigt dyr och avancerad teknisk pryl – gör mig alltid lite misstänksam. Tur då att vi har Alf Hornborg och Low-Tech Magazine, mina go-to partypoopers. ?

if you take 5 years to cover the world with solar panels, you will have to start doing that again 25 years later

Hornborg skriver i boken Nollsummespelet om att en inte bara kan se kostnaden för något i de faktiska pengar som det kostar, utan att en även måste räkna på energiförbrukningen. Pengarna som krävs för att investera i till exempel solceller har ju förmerats på en marknad som till 86% är driven av fossila bränslen, vilket innebär att ingenting kan vara koldioxidneutralt om det är byggt av pengar. Det innebär också att stigande oljepriser inte per automatik skulle göra solel mer konkurrenskraftig eftersom stigande oljepriser får effekter på i princip allting.

Personligen har jag en faiblesse för att göra mig lustig över folk som peppar på att elbilar snart kommer att finnas överallt genom att dra upp gamla citat från det senaste seklet från folk som hävdat just det: Vi är snart där! Om tjugo år så… Hornborg konstaterar att samma sak går att göra med solelsvurmare, och har gott om exempel på så väl framstående vetenskapsmän som kvacksalvare som har visionerat om hur solcellerna kommer att ta över: Det enda som krävs är att tekniken blir lite billigare, vilket den så klart kommer att bli alldeles strax… 

Att solkraften trots förväntningarna fortsätter att vara dyrare än den fossila energi som subventionerar den säger oss inte bara att dess möjligheter att ersätta olja, kol och gas är mycket tveksamma, utan också att den fortsätter att vara tillgänglig endast för världssystemets mest köpstarka sektorer. Den fungerar som ett belysande exempel på hur dyr miljöteknik per definition aktualiserar frågor om miljörättvisa. […] I stället för att göra anspråk på att kunna ersätta de fossila bränslena, framstår solkraft som ett uttryck för den globala kapitalackumulation som de fossila bränslena har möjliggjort.

Precis som jag skrev om i förra inlägget om Hornborgs bok så är det återigen nationalekonomin som spelar oss ett spratt och får oss att i alltför stor utsträckning tro på framtiden. I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder priset på solceller som ett tekniskt problem, möjligt för ingenjörer att lösa, i stället för ett faktum kopplat till dess beroende av stora mängder material och fossila bränslen. Vi tror oss se att förutsättningarna för att framställa stora mängder solceller är något som enbart har att göra med solcellerna själva – bara vi löser något tekniskt problem så kommer allt bli bra – i stället för att se till det faktiska arbete och de resurser som krävs för att framställa solelen.

Det faktum att fotovoltaisk elproduktion efter mer än ett halvsekel av hängiven forskning förblir ett privilegium för de rikaste tillåts inte befläcka visionen om en mirakelenergi bortom oljan.

Men, säger du som har framtidstro eller är galen eller vad vi ska kalla det, solceller har ju blivit så himla mycket billigare på sistone, det tyder ju på att tillverkningsprocessen av dem måste ha blivit mycket mer effektiv. Dessutom har ju ETC släppt en ny klimatsmart vevgrammofon som bara spelar närproducerade stenkakor.  Nja, om vi tittar på grafen nedan så ser vi att det senaste stora prisdroppet som skett på solceller skedde 2009, något som förklaras av att i princip all tillverkning av solceller har flyttat från USA och Europa till främst Kina.

solceller-pris

Som Low-Tech Magazine skriver:

This acceleration has nothing to do with more efficient manufacturing processes or a technological breakthrough. Instead, it’s the consequence of moving almost the entire PV manufacturing industry from western countries to Asian countries, where labour and energy are cheaper and where environmental restrictions are more loose.

Det vi (inte) betalar för nu när solcellerna har blivit billigare är alltså usla arbetsvillkor och miljöförstöring. Elnätet i Kina är ungefär dubbelt så koldioxidintensivt och hälften så energieffektivt som i Europa. Skillnaden är så pass stor att produktionen av solceller nu kräver mer energi och genererar mer koldioxidutsläpp trots den så omhuldade effektiviseringen som skett av teknologin. Detta innebär också i förlängningen att i princip alla livscykelanalyser av solceller har blivit oanvändbara eftersom de utgår från ett scenario där produktionen sker i USA eller Europa. Väldigt förenklat kan en säga att solceller i dagsläget byggs i Kina och används i Tyskland. Detta har flera problem som livscykelanalyser inte tar med i beräkningarna. Dels ovan nämnda faktum, dels transporterna från Kina till Tyskland och så förstås det faktum att utgångspunkten för solinstrålningen är satt i södra Europa, inte i Tyskland. Dessutom så brottas solcellsindustrin med vikande kvalité på sina produkter, något som inte heller tas med i beräkningarna där de beräknas att ha en livscykel på 30 år.

Low-Tech Magazine menar att för att solceller ska kunna bidra till att minska koldioxidutsläppen så behöver det ske ett ombyte av roller. De behöver produceras i länder med låg andel koldioxidutsläpp från elnäten och installeras i länder med hög andel samt hög solinstrålning. Men de konstaterar också att:

Of course, producing and installing solar panels in the right places implies international cooperation and a sound economic system, none of which exist. Manufacturing solar panels in Europe or the USA would also make them more expensive again, while many countries with the right conditions for solar don’t have the money to install them in large amounts.

Och, kan bara inte låta bli att avsluta med denna. ;)

Screen Shot 2015-09-04 at 20.14.07

Hur många ingenjörer krävs det för att bygga en maskin?

Har precis inlett en cirkelläsning av Alf Hornborgs senaste bok Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisaHuruvida den är lika fantastisk som hans förra bok Myten om maskinen återstår att se, förmodligen kommer den inte kännas som det i och med att den inte kommer att vara så omvälvande då den mer är en vidareutveckling och förtydling av hans teorier. Hur som så kommer det säkerligen dyka upp lite texter om den här på bloggen. Börjar med kapitel 1 och 2.

Hornborg menar att ett av de största hindren för vår förståelse av världen är nationalekonomin. Vi kan inte förstå de inneboende motsägelserna och tillkortakommandena hos vår moderna teknik utan att demaskera de av nationalekonomin dolda utbyteskvoter som möjliggör vår teknik.

Modern teknik förutsätter de specifika proportioner eller kvoter med vilka varor och tjänster byts i människors samhällen. Det är en illusion att tänka sig att ingenjörsvetenskaperna kan ge oss tekniska framsteg oavsett hur dessa utbyteskvoter ser ut. Det är också en illusion att tänka sig att ekonomisk vetenskap kan erbjuda en objektiv grund för att redogöra för varför utbyteskvoterna ser ut som de gör.

Nationalekonomin föddes som ett sätt att rättfärdiga den praxis för ackumulation som hade sin begynnelse i England under dess industrialiseringen på 1800-talet. Den industriella revolutionen i England byggde på att ”med hjälp av en mekaniserad exportproduktion byta till sig produkterna av allt större arbetsinsatser och markarealer i länder med lägre arbets- och markkostnader i hemlandet.” Visst fanns det snillrika ingenjörer i England under denna period, men ångmaskinerna hade knappast gjort någon större nytta om de inte kunde användas i textilfabriker vars råvara kunde köpas för en spottstyver jämfört med vad dess produkt kunde säljas för. Något som exemplifieras med den österrikiska forskaren Marina Fischer-Kowalski och hennes analyser av olika staters fysiska handelbalans: de rika länderna importerar mer material än de exporterar medan omvänt råder för fattiga länder. Att detta kunde (och kan!) ske hade så klart att göra med maktrelationer inom världssystemet. Att på ett rationellt sätt förklara varför värdet av en persons tid och rum som lever i det globala syd är så extremt mycket lägre än någon i västvärlden blev nationalekonomins uppgift: Så länge det fanns en köpare och en säljare och de möttes på en fri marknad så var också det utbyte som skedde rättvist.

Hornborg menar att det är denna händelseutveckling (industrialiseringen och nationalekonomins framväxt) som har gett oss vår moderna föreställning om teknik i sig som något som kan lösa olika problem genom att vi uppfinner nya sätt att använda oss av naturen. Trots att teknik ofta har väckt etiska och politiska betänkligheter så har dessa framförallt rört sig om eventuella konsekvenser (för miljön eller samhället) av hur den används, inte om hur den bygger på ett orättvist utbyte av tid och rum inom världssamhället. Ofta hör en att om bara rätt politik får råda, om bara arbetarna får ta över fabrikerna, så skulle tekniken kunna innebära större jämlikhet och hållbarhet. Hornborg menar tvärtom att tekniken inte ens i teorin kan frikopplas från makt och politik, att ekologisk ohållbarhet och social ojämlikhet är förutsättningar för att vår teknik ska finnas.

Teknik är inte endast ett sätt att göra något, utan har med industrialiseringen allt oftare blivit ett sätt att få någonting gjort på andras bekostnad.

Hornborg jämför vår idé om att teknik handlar om kunskap och uppfinningar med forntida civilisationers konstruktioner av pyramider, galärskepp och andra storslagna byggen: visst krävde de teknisk kunskap och uppfinningsrikedom, men denna kunskap skulle ha varit värdelös utan möjligheten att mobilisera enorma mängder av arbetskraft, ofta i form av slavar.

Alla teknologiska system existerar och tolkas inom sina samhällens kulturella och politiska kontexter. De är aldrig enbart ett sätt att få något gjort, utan de kan också ses som bärare av outtalade antaganden om sin egen rationalitet. ”Viktiga aspekter av teknologiska systems funktioner är med andra ord avhängiga tron på deras egen effektivitet.” Hornborg jämför vår syn på tekniken med hur Påsköborna kunde slita med stenstatyer eller Mayaindianerna med tempelpyramider av helt rationella skäl: de var teknologier som var ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter de antogs vara till för. Men är inte skillnaden här att vi idag är rationella på riktigt och att våra teknologier faktiskt arbetar för oss på riktigt? Hornborg menar att det kanske inte är så enkelt, att både den gudomlige inkahärskaren som tempelpyramiderna byggdes för och vår moderna teknik uppfattas som produktiva i sig själva, som ymnighetshorn fristående från omvärlden. Men i bägge fallen går det att visa att deras produktivitet inte härrör från de själva, utan från de samhälleliga resursflöden som både försörjer och vidmakthålls av dem.

När man inte längre har råd med diesel i traktorn, som många postsovjetiska jordbrukare har fått erfara, är den bara en samling metallskrot.

I dagarna utkommer boken Trafikmaktordningen som jag var med och skrev – för vad som känns som typ hundra år sedan – på tyska. Den har titeln VerkehrsMachtOrdnung och ges ut på Unrast Verlag i översättning av fantastiska Gabriel Kuhn, vilket gör att jag misstänker att den kommer vara bättre än originalet. :) Dessutom har Unrast kompletterat texten med massor av superfina illustrationer (har bara sett några än så länge, så ser fram emot att få bläddra i den).

Planka Cover 05-19

p.s. Någon gång efter årskiftet ges boken även ut på engelska av PM Press, oklart än så länge under vilken titel. d.s.