Urban allemansrätt #3: Urban ekologi

Del tre i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här och del två om den gamla vanliga allemansrätten här. Det här är nog den biten jag är minst nöjd med, tycker varken språket eller poängerna blev bra. Förmodligen mycket smartare att läsa något som Kalle Palmås skrivit om Guattari istället. :)

Urban ekologi

Allemansrätten är långt ifrån och dess mest påtagliga brist är hur den bygger på, och konstruerar, en skillnad mellan natur och kultur. Allemansrätten bygger på en idé om att det finns en natur, och åtskild från den samexisterar den mänskliga civilisationen med sin kultur. Utan denna idé skulle det vara befängt att allemansrätten bara gällde i det vi ser som orörd natur. Denna uppdelning mellan natur och kultur är en grund i den västerländska modernismen, det är en idé om att naturen är något som står under människan medan kulturen är allt det som skapats av människan, som om dessa kategorier lätt gick att separera. Det är också en idé som leder oss till rovdrift, vad den tyske filosofen Martin Heidegger beskrev som en syn på naturen som en enda stor bensinmack, manifesterad i det “peak everything” vi närmar oss där allt fler och fler delar av jorden (olja, fosfor, sötvatten, litium, etc.) förbrukas. Men denna uppdelning kan också lika gärna leda till den sortens politik som handlar om att skydda naturen från människan. Där naturen ses som god i sig, som något som hotas av mänskligheten, av civilisationen eller ekonomin. Oavsett vilka konsekvenser denna syn får så står det klart att det vi idag beskriver som en ekologisk katastrof i grund och botten handlar om resultatet av vårt katastrofala förhållande till världen. Den osynliga kommittén hävdar i sin bok Det stundande upproret att det inte finns någon miljökatastrof, utan att det är miljön som är själva katastrofen, vad de menar är att det är just själva uppdelningen i natur/miljö och kultur som är katastrofen. Eller som de själva uttrycker sig:

Det är bara vi – som kommer till världen i betongblock, plockar frukt på stormarknaden och spanar efter ett eko av världen på TV – som det tillkommer att ha en miljö.

Kritiken mot denna uppdelning är dock knappast något som Den osynliga kommittén är ensamma om. Åtminstone sedan 1970-talet har den kommit från många håll, och går att spåra i så väl feministisk, som postkolonial, kommunistisk och grön politisk teori. En av kritikerna är filosofen Felix Guattari, som i essän The Three Ecologies beskriver hur uppdelningen mellan natur och kultur gör oss oförmögna att förstå ekologi som något annat än Naturen med stort N, något som leder oss in i fällan där en grön politik inte kan byggas för andra områden än den orörda naturen, den som bör skyddas. Guattari menar att vi, genom att upplösa distinktionen mellan natur och kultur, dels kan börja ifrågasätta och överskrida vår antropocentriska världsbild, och dels börja förstå och göra politik på andra ekologier. I Guattaris analys finns tre typer av ekologier: de fysiska (naturen), de samhälleliga och de mentala. Att se på världen ur ett ekologiperspektiv, med en förståelse av att allt är natur och kultur, kan hjälpa oss att länka samman och förstå det vi idag menar med naturen, med staden, med de sociala relationer som skapar samhälle, med gemenskaper. För de hänger alla ihop, de är inga slutna sfärer utan påverkas och genomkorsar varandra.

Att betrakta staden som en ekologi av sociala relationer och gemenskaper öppnar upp för en syn på den som något som måste tas om hand om, precis som att insikten om att det finns flera ekologier kan leda oss till en djupare förståelse av det vi kallar naturen. Den är inte utanför oss, men vi är inte heller utanför den. Att överge uppdelningen mellan natur och kultur tillåter oss även att överge uppdelningen icke-mänskligt och mänskligt, något som låter oss förstå hur naturen och kulturen är ömsesidigt konstituerande i livets ständiga tillblivelseprocesser. Vi måste ersätta det främlingsskap som uppdelningen icke-mänskligt/mänskligt skapar med ett radikalt omfamnande av alla de processer som konstituerar oss: fåglarnas kvitter, klockornas ringande, basens vibrerande, vännens gråt och skratt, kläderna vi bär och marken vi går med.

Genom att se staden som ett ekosystem som bygger på en massa av gemenskaper, offentligheter, relationer, kan vi förstå hur den måste odlas, tas om hand. Men också hur den kan byggas vidare. Idag finns det någon slags politisk samstämmighet kring att den fysiska ekologin, “naturen”, är något som behövs tas om hand om, odlas upp, ses efter. Även om det för många är långt från denna läpparnas bekännelse till praktisk handling, så är det åtminstone ett etablerat synsätt. Allemansrätten är här ett sätt för oss att lära oss naturen, respekt för den, så väl som vår roll i den och hur den är något gemensamt, i den bemärkelsen att den inte kan eller bör ägas. Konsekvensen av förståelsen för att det inte finns någon klar gräns mellan natur och kultur, och av att staden är ekologi, måste bli att vi bör utvidga allemansrätten. För varför ska den bara gälla i naturen, när naturen inte går att skilja från kulturen? Och varför ska den bara gälla i en sorts ekologi när det finns så många ekologier, alla väl värda att skydda, odla, utveckla och garantera tillträde till.

1 tanke kring ”Urban allemansrätt #3: Urban ekologi

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.