Urban allemansrätt #4: Värdet av gemenskap

Del fyra i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här och del tre om urban ekologi här. Tycker denna del blev helt ok, även om diskussionen kring värde kanske är lite ”vulgär” på sina ställen (som Marx skulle uttryckt det). ;) Dessutom tycker jag att grejerna om gentrifiering är lite för mycket individ och lite för lite struktur, tror de med fördel läses tillsammans med detta inlägg om gentrifiering.

Värdet av gemenskap

Precis som att uppdelningen mellan natur och kultur är central i modernismen, så är uppdelning i privat och offentligt helt central för hur vi, åtminstone inom den väst-kapitalistiska sfären, förstår och organiserar samhället. Ägandet är a och o – grunden för produktion såväl som för konsumtion. Antingen är något privatägt, eller så ägs det av oss tillsammans, genom någon form av offentligt ägande. Att tänka sig något som står utanför denna uppdelning är svårt, ofta är det allmänningen vi pratar om då, det som ingen äger, men som sköts gemensamt.

I boken Commonwealth beskriver Michael Hardt och Antonio Negri hur den immateriella produktion som karaktäriserar de post-industriella städerna i den rika världen bygger på en annan form av värdeförmering och exploatering än vad det klassiska fabriksarbetet gjorde. Istället för att värde produceras i en sluten miljö så är värdet en slaggprodukt från de gemenskaper som genomsyrar staden. I den klassiska Marxska synen på värdeproduktion i fabriken så har vi det fasta kapitalet (fabriker, maskiner osv) som injiceras med det rörliga kapitalet (arbetskraft) vilket leder till att nytt värde skapas. Denna värdeproduktion kräver någon form av kapitalist, oavsett om det är en enskild företagare eller en stat, som ser till att det fasta kapitalet finns, och tvingar det rörliga kapitalet att arbeta. Till skillnad från detta så sker den immateriella värdeproduktionen genom att kapital parasiterar, suger sig fast och försöker suga ut, värde från den produktivitet som den mänskliga samvaron genererar. Känslor, koder, idéer, musik, allt affekter och resultat av den mänskliga samvaron, resultat som ofta varken kräver fabrik eller arbetstvång. I staden skapas värde i den allmänning som våra gemenskaper och relationer är, och sedan försöker kapitalet profitera på detta värde, stänga in det och öka efterfrågan så mycket att det skapas en brist på det.

Det klassiska exemplet på skapad brist-ekonomi är så klart de som skapas av monopol och upphovsrätt, där allt ifrån musik till vetenskap kontrolleras och stängs in. Men ett exempel som bättre tydliggör hur en allmänning stängs och förs in i kapitalcirkulationen är bostadsmarknaden. I den moderna storstaden så pågår ständiga gentrifieringsprocesser: gamla sjaviga kvarter med lägre hyror drar till sig en ny mix av människor som anses objektivt trevlig och i och med deras närvaro lockas fler människor till platsen. Men trots att massa trendiga krogar och klädbutiker öppnar är det inte dessa som är det mest attraktiva med ett sådant område, utan istället är det “stämningen”. Alltså den allmänning, som varken går att ta på eller riktigt beskriva, men som består av de relationer och gemenskaper som produceras i området. Det är detta abstrakta som gentrifieringsprocesserna letar upp, stänger in och säljer ut i form av dyra bostadsrätter och exklusiva restauranger. Gentrifiering är knappast någon smärtfri process, något som alla som blivit påtvingade en ombildning från hyresrätt till bostadsrätt och på så sätt blivit tvungna att flytta är alltför väl medvetna om. Geografen David Harvey kallar detta för ackumulation genom fördrivning. Kapitalet är ständigt på jakt efter nya marknader att investera i, och skyr inga medel för att öppna upp nya områden. I västvärlden går det oftast ganska snällt till med lite mygel och fusk i omröstningarna för bostadsombildning medan det i andra delar av världen kan innebära direkt våld som till exempel när ursprungsbefolkningar fördrivs från sin mark. Värdet som bostadskapitalet eventuellt lyckas ta ut som en form av ränta bygger på summan av områdets sociala relationer och gemenskaper. På ekonomistiska kallas detta för externaliteter, ett snyggt sätt att dölja vad det handlar om.

Stadens allmänningar kan, precis som sociala relationer, ta såväl glädjefyllda som destruktiva former. Trevliga kvarter med stort kulturliv är glädjefyllda medan trafikstockningar och avgaser är destruktiva allmänningar. Staden bygger på ständiga, spontana, möten mellan människor, men ett möte är i sig ingenting, om det inte generar något glädjefyllt, en gemenskap. En politik för staden bör således ha som en av sina utgångspunkter att organisera för gemenskapsbildande möten. För de ständiga möten som pågår i en nutida stad har till alltför stor andel karaktär av konfliktfyllda, olyckliga och destruktiva möten. Möten på olika villkor, rasism, segregation, avgaser och avgifter. Gentrifiering är en process varur våra möten avsocialiseras, privatiseras och görs olyckliga. En process som bygger murar och segregation runt den allmänning som skapats gemensamt. För att möta detta behöver vi inte bara sätt att konstitutera produktiva allmänningar och platser för gemenskapsbildande, utan även sätt att försvara dessa från korruption.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.