Alla inlägg av Popvänster

Upplopp i snutstaden

Stad

Leicesteruniversitetets center för masskommunikation kommer troligen att publicera någon rapport som undersöker medias påverkan på upploppen, men inte om upploppdeltagarnas påverkan på media. De kommer alltid att bli nojjiga när denna upprörande fråga ställs.

Även om jag saknar de fina bilderna och den lättlästa typografin så kan jag inte låta bli att bli glad över att senaste numret av Brand är en pocketbok. Och inte vilken pocketbok som helst utan en samling texter som går till botten med såväl vänster- som högeruppfattningar om vad ett upplop är/bör vara, och på köpet bjuder på en stor dos snuthat och stadsplaneringskritik.

Vad är en polis? Det är en varornas aktiva tjänare, en människa som är helt underkastad varorna. Polisens uppgift är att se till att en viss produkt av mänskligt arbete förblir en vara, det vill säga ett ting med det magiska anspråket att man måste betala för det.

Trots att det är väldigt poppis att diskutera staden, arkitektur och stadsplanering så tycker jag sällan att folk lyckas närma sig de riktigt brännande frågorna. Det är tyvärr vanligare att klaga på att en lokalbefolkning som vill behålla ett grönområde med höga sociala värden har för mycket att säga till om än att försöka förstå vilka underliggande krafter som styr stadens utveckling och att istället för kritik av bostadskapitalet leverera ressentiment riktat mot en viss subkultur.

Arkitekturen i Los Angeles karaktäriseras av militarisering. Stadsplanering i Los Angeles är väsentligen en polisiär fråga. En överväldigande aspekt i Los Angeles närmiljö är närvaron av säkerhetsbarriärer och övervakningsteknologi, alltså polismaktens inflytande över stadens ytor. Precis som Haussman ritade om Paris efter revolutionen 1848, och byggde öppna boulevarder för att ge militären möjlighet till oskymd eldgivning, så har Los Angeles arkitekter och stadsplanerare gjort om LA efter Wattsrevolten. De offentliga utrymmen som återstår är militariserade, från de ”hemlös-säkra” bänkarna på busshållplatserna till den automatiska bevattningen i parkerna till för att förhindra att människor sover där.

Den kanske mest intressanta texten i numret är Ett öppet brev till er alla som fördömer plundringen skriven i efterspelet till upploppen i England för ett par år sedan. Framförallt tycker jag att det var en spännande diskussion kring det väldigt vanliga fördömandet som handlar om att ”folk är materialister/misslyckade konsumenter som stjäl saker de inte har råd att köpa” eller ”om de hade tagit saker de verkligen behövde (mat etc) hade det kanske varit en annan sak”.

För det första så signalerar denna återkommande anklagelse om ”materialism” ett mer allmänt fördömande, inte av den konsumism som ni känner så väl och stödjer helhjärtat, utan av socialt uppror som materiellt faktum. Att prata, med förakt, om dessa dagars materiella karaktär innebär underförstått att man vill att folk återgår till ”protester” som håller sig inom ramarna för det representativa, till att bli räknade, sedda och ignorerade för att sedan återvända hem, och hålla sig där. […] Ni säger att begär är förkastliga och oacceptabla så fort de skiljs från lönearbetets legitimisering. När ni säger att det hade varit annorlunda om de bara hade tagit mat, blöjor eller mediciner, du vet, det allra nödvändigaste, så menar ni egentligen att de bara borde stjäla varor vars kvalitet motsvarar deras sociala ställning. De fattiga, som inte har en speciellt hög levnadsstandard, borde bara ha saker som inte har en speciellt hög standard.

Ännu en fjäder i hatten för ordningsmakten

Politik, Stad, Trafik

På väg hem från jobbet idag så hade biljettkontrollanterna razzia i Hornstull. Vanan trogen så plankade jag förbi dom och ställde mig nedanför rulltrappan med varning för razzia-skylten (se till att alltid ha ett exemplar i plånboken!).

De senaste åren har kontrollanterna verkligen skärpt till sig och slutat vara så himla på tårna, det är väldigt sällan dom ens orkar bry sig om en. Men en av dom tre som var där idag var rätt jobbig och höll på att störa mig i mitt arbete och hävda att jag inte fick göra det jag gjorde, alltså att stå vid en rulltrappa med en papperslapp. Jag förklarade för honom att det var i min fulla rätt att stå där jag stod och göra det jag gjorde, så han ringde på ordningsvakter. Här kanske jag borde bett honom ringa polisen direkt, eftersom jag visste att det enda ordningsvakterna skulle kunna göra var att vara otrevliga, och sen ringa polisen. Men eftersom kontrollanten, precis som jag och ordningsvakterna, visste att polisen skulle bli snea om någon ringde dom och bad om en utryckning för att det stod en person med ett papper vid en rulltrappa så valde herr kontrollant att skicka ov:s på mig istället. Han hade väl hoppats, precis som jag antar att ov:sarna hade hoppats, att jag skulle bli skraj för dom och göra vad dom sade åt mig att göra: Alltså att sluta stå vid en rulltrappa med ett papper. Efter tio minuter och tio glada Hornstulls-hipsters som fick fina instagram-bilder (försökte få till en bild med både mig och herr kontrollant, men han hävdade att det var ofredande, så det blev tyvärr inget av det) så dök ov:sarna upp.

Dom hävdade att jag inte fick stå vid en rulltrappa med ett papper, vilket jag förklarade att jag fick göra. Då hävdade dom att jag störde kontrollanternas arbete och var tvungen att avlägsna mig från platsen, så då fick jag förklara att jag faktiskt gjorde kontrollanternas arbete lättare genom att dom slapp kolla folk utan färdbevis. Så då hävdade ov:sarna att jag störde den allmänna ordningen, när jag stod vid en rulltrappa med ett papper. Jag förklarade för dom att så inte var fallet. Då hävdade dom att det var folk som hade blivit kränkta och berättat för kontrollanterna att dom blivit störda, av att jag stod vid en rulltrappa med ett papper. Då fick jag (tro mig, det är ännu mer tröttsamt att behöva förklara det här för två ov:s och tre kontrollanter än att behöva läsa det) förklara att det inte fungerar så här i världen att bara för att en surgubbe stör sig på någon så betyder det att denna person har stört den allmänna ordningen. Ett tag tyckte jag att ov:sarna blev lite väl aggressiva och eftersom jag inte har någon kamera på min mobil så ringde jag min kollega och bad han komma ner och filma ifall dom skulle ställa till med några problem. Då tyckte ov:sarna (lär dom sig aldrig?) att det var läge att fråga om han hade tillstånd för att filma. Ni kanske kan gissa vad jag fick förklara för dom? :)

Dom stackars ov:sarna ställde sig till slut i ett hörn, kontrollanterna gick upp för att kontrollera lite och gav sen upp, jag varnade lite fler personer medan jag väntade på tuben hem och sen gick jag därifrån. Då kom en av ov:sarna springandes fram till mig och berättade att kontrollanterna redan hade gått för ”flera minuter sedan”. Antar att han trodde jag skulle bli ledsen för det, men det var ju mission accomplished för mig. Jag saboterade kontrollanternas razzia och dom gav upp. :) Sen berättade ov:en också att han hade kollat upp det här med lagen mer (kanske något man borde göra innan man hittar på?) och jag frågade om det var därför han hade slutat tjafsa med mig, eftersom han insåg att jag hade rätt. Men så var tydligen inte fallet, utan han hade bara låtit mig vara för att kontrollanterna ändå skulle gå därifrån… LOL. Älska dagisnivån på ov:s.

Liknande grej hände i vintras (har tappat räkningen på hur många ”liknande grejer” som hänt. hehe) när vi delade ut flygblad med planka på centan och en ov höll på och tjafsa hur mycket som helst om att vi inte fick vara där och ringde polisen (som så klart bad honom att skärpa sig) och sedan, när vi hade delat ut alla våra flygblad och skulle gå hem, skrek efter oss att vi var fega som gav upp. Riktig pwnage där lilla vakt.

Kontentan: Ov:sar verkar tyvärr vara alltför vana vid att det fungerar att ljuga ihop olika lagar på ad-hoc-basis. Låt dom inte komma undan med det, det funkar i princip alltid att påpeka för dom att dom har fel. Min erfarenhet av allt för många ov-puckon är att det bästa sättet att hantera dom är att förklara för dom att man bara pratar med polisen. Alternativt kan man köra på deras metod och ljuga för dom att polisen redat varit där och att allt är lugnt.

Orkar inte riktigt uppröras över Såssarnas senaste kampanj, hela den här (s)vikare retoriken känns så sjukt gammal (Luxemburg ringde och ville ha sin spelade upprördhet tillbaka osv…). Blir någon verkligen förvånad över att sossesvin beter sig som… sossesvin? Däremot är det ju alltid episkt kul att trolla sossar så självfallet kommer jag att delta både på frukostblockaden som Allt åt alla (bara på fejjan?) utlyst samt på ”Väck en sosse dagen” som Sverige.PK utlyst.

En sak jag funderade på var hur pass vid definition av sosse kampanjerna har. Personligen tänker jag att det bör går utmärkt att väcka vilken ressentimentsfylld-bror-duktig-typ som helst, oavsett om hen har medlemskap i Partiet eller ej.

Sen måste jag också invända mot några extremt sossiga grejer Allt åt alla skriver, till exempel: ”Det blir en blockad av arbetskritik där ingen sosse ska komma in utan att först ta del av vårt budskap.” Varför ska de få komma in överhuvudtaget?
”Vi är inte rädda att ställa klockan på morgonen.” Eh, jag är fan livrädd för att göra det, typ det värsta jag vet.

Arbetaren hade en fin artikel om Rågsved i veckan, rekommenderas varmt. Det enda jag känner mig lite tveksam till är att det bara är ordföranden för Folkets Hus som får uttala sig om vad som hände i Rågsved under ”Husbykravallerna”. Inte för att förringa hotet från det nationalistiska medborgargardet som var ute och grisade under den perioden, men att ”samhällets goda krafter” gick samman och patrullerade i Rågsved kändes tyvärr inte helt fräscht det heller. Enligt herr ordförande var det farliga kriminella gäng som på ett organiserat sätt förstörde. Det kanske det var, vad vet jag (vet någon verkligen exakt?). Men det enda jag såg de där nätterna var kids som varvade pang av rutor på utvalda butiker och reklamskyltar i centrum med pommes på grillen.

Finally got the news about how your dues are being used

Politik

Unlike the movement identified with Martin Luther Kung Jr., the League was secular and urban. Unlike the urban movement identified with Malcolm X, the League initiated direct action to achieve racial equality whenever it thought the conditions favorable. Unlike the Black Panthers who based themselves on youth and spoke repeatedly of white guilt, the League focused on workers and spoke repeatedly of capitalist guilt.

Perioden kring slutet av 60-talet och början av 70-talet är allmänt känd som en tid av uppror, så också i Detroit. Men medan upproren i andra delar av världen var starkt påverkade av de studentrörelser som deltog i dem så hade upproren i Detroit sin grogrund bland arbetarna inom bilindustrin. I den extremt fascinerande boken Detroit: I Do Mind Dying, skriven av Dan Georgakas och Marvin Surkin och först utgiven 1975 får vi följa denna tidsperiod i Detroits historia, berättad genom intervjuer med personer aktiva i gruppen the League of Revolutionary Black Workers, en organisation som växte fram ur de olika RUM-grupperna på Detroits bilfabriker.

I oktober 1967, bara månader efter the great rebellion, publicerades första numret av den månatliga tidningen Inner City Voice (ICV) under devisen “The voice of revolution”. Till skillnad från andra tidningar som gavs ut av grupper från den amerikanska “motkulturrörelsen” så var grundtanken bakom ICV att vara en plattform att organisera sig kring och inte bara en principiell opposition mot “mainstreamkulturen”, och dess redaktörer hade en gediden bakgrund inom den svarta befrielserörelsen. ICV hade en upplaga på cirka 10.000 exemplar och det var bland dess tryckpressar och arbetsplatsreportage som RUM-grupperna och sedermera the League växte fram.

ICV var en uttalat antikapitalistisk tidning och fick, precis som de organisationer den födde, snart problem inte bara med rättvisan, utan även med den reformistiska/socialdemokratiska rörelsen. I en artikel om de miserabla förhållanden som framförallt svarta arbetade under inom bilindustrin beskrev ICV hur:

These conditions coupled also with the double-faced, back stabbing of the UAW (United Auto Workers) have driven black workers to a near uprising state. The UAW with its bogus bureaucracy is unable, has been unable, and in many cases unwilling to press forward the demands and aspirations of black workers. In the wildcat strikes the black workers on the lines do not even address themselves to the UAW’s Grievance Procedure. They realize that their only method of pressing for their demands is to strike and to negotiate at the gates of industry.

Svaret lät inte vänta på sig: kristna högergrupper, FBI och de reformistiska fackföreningarna trakasserade, hotade och strejkade, allt för att ICV inte skulle kunna tryckas, med resultatet att tidningen aldrig trycktes mer än två gånger på samma tryckeri. Vid denna tidpunkt bestod ICV’s redaktion av ett trettiotal aktivister, varav flera jobbade på fabriken Dodge Main, ägd av Chrysler. Arbetarna där började ha möten på ICV’s kontor och nio månader efter det stora upproret så gick fyra tusen arbetare på Dodge Main ut i vild strejk och stängde ner fabriken: så föddes the Dogde Revolutionary Union Movement (DRUM). Tändgnistan till strejken kom efter ännu en så kallad “speed-up”, det vill säga en påtvingad ökning av arbetstakten, som arbetsköparna drivit igenom med det reformistiska fackförbundet UAW’s goda minne.

Redan under femtiotalet började den amerikanska bilindustrins långsamma nedgång. Ni har hört historien förut: istället för att satsa på mindre och bränslesnåla bilar så spottade de amerikanske bilfabrikerna ur sig allt större, sämre och mer bränslekrävande bilar med resultatet att jänkarna i allt större utsträckning började köpa utländska bilar. För bilindustrin sågs denna nedgång inte bara som något negativt, de såg även en möjlighet att pressa tillbaka arbetarna och satsade hårt på att driva upp arbetstempot och tvinga folk till övertid och helgarbete. UAW gick med på dessa försämringar i utbyte mot att deras medlemsavgifter fick dras direkt från arbetarnas löner för att komma till rätta med det utbredda problemet att arbetarna höll inne med sina medlemsavgifter föt att sätta press på facket i de fall de var missnöjda med ledningens beslut. Det hela gick så långt att General Motors (GM) vid ett tillfälle finansiererade en av UAW’s strejker mot sig själva genom att erbjuda frikostiga lån till fackföreningen som drogs med sinande strejkkassor.

The companies looked after the machines, and the union looked after the workers. American auto workers were told by the mass media that they had one of the world’s highest standards of living. They were not told that they also had one of the world’s highest and most grueling standards of work.

DRUM bröt med den linje som tidigare varit stark bland de svarta arbetarna inom bilindustrin. Där de startat egna utskott inom de stora fackföreningarna och försökt ta över ledarskapet inifrån så ställde sig DRUM helt utanför den reformistiska rörelsen. Eller kanske inte helt utanför. I ett drag av vad som närmast verkar kunna betecknas som lekfullhet så ställde de upp med egna kandidater till UAW’s val, något som slutade med att UAW med hjälp av polisen konfiskerade valurnorna innan de ens hunnit förseglas och att – hör och häpna – UAW’s egna kandidater gick segrande ur striden.

RUM-konceptet spred sig snabbt bland arbetsplatserna i Detroit och snart hade de flesta stora bilfabriker sin egen organisation (FRUM på Ford, CADRUM på Cadillac, etc.). Hösten 1968 tog dessa grupper över den dagliga nyhetstidningen South End som gavs ut av Wayne State University. Från att ha varit en ganska intern studenttidning med fokus enbart på studenternas liv som ”studenter”, blev South End under det nya redaktörskapet en tidning som granskade studenternas roll i produktionen, och tog sig an frågor kring bostadsbrist, arbetslöshet och facklig organisering. Tidningens resurser, vilka var ganska stora, kanaliserades in i den sociala kampen.

Trots att de olika RUM-grupperna vid ett flertal tillfällen gått ut i vilda strejker riktade mot taktökningen i produktionen så var den officiella historieskrivningen att den ökade produktionen (1946 producerade 550.000 arbetare 3 miljoner bilar, 1970 producerade 750.000 arbetare 8 miljoner) inom bilindustrin berodde på automatisering och bättre samordning i fabrikerna. För DRUM var det uppenbart att den ökade produktionen främst berodde på att de var tvungna att jobba hårdare och snabbare under allt farligare omständigheter. Företaget kallade sina metoder ”automation” medan DRUM kallade dem för ”niggermation”. Arbetsvillkoren var så usla att en av arbetarna som sköt ihjäl två av sina chefer blev friad i domstol på grunderna att det var arbetsmiljöbrotten som Chrysler hade utfört som låg till grund för dådet. En rapport som utkom 1973 räknade antalet personer som dog vid det löpande bandet inom den amerikanska bilindustrin till 65 om dagen. Detta samtidigt som företagens vinster hade ökat med 93 procent under en 25-års period och varje arbetare skapade värde för företagen som uppgick till 300 procent av sin lön.

Det var en kort period av uppgång och fall för RUM-grupperna, under loppet av ett par år så gick de från en liten klubb på en fabrik som samlades kring tidningen ICV till att vara stora grupper representerade på nästan alla bilfabriker i Detroit. Med vilda strejker, blockader och maskningsaktioner satte de skräck i så väl de reformistiska fackklubbarna som företagsledningarna. I och med oljekrisen och den allt snabbare nedgången för amerikansk bilindustri som följde under 1970-talet, samt den påfallande repressionen mot de fackligt aktiva i RUM-grupperna så skedde också en nedgång i deras aktivitet. Men folk därifrån gick vidare till andra projekt, kanske framförallt till kampen mot den rasistiska Detroit-polisen och deras projekt ”Stop the Robberies, Enjoy Safe Streets”. Men det är en annan, och mer framgångsrik tror jag, historia som får berättas en annan gång.

Filmen Finally Got The News handlar om allt det här, kolla gärna:

https://vimeo.com/46740150

Rågsvedsmelon

bild
Tack till Hello Siberia för bilden :)

Skördade årets första (och enda) vattenmelon från trädgården igår. Förvånansvärt god blev den faktiskt, väldigt glädjande att det gick att odla vattenmelon utomhus bara så där. Generellt sett har de senaste årens experiment med mer exotiska grödor inte blivit särskilt bra, majsen har varit äcklig och kronärtskockorna ruttna, citronerna har dock gått över förväntan, får se om de kommer att klara vintern bättre än jag. Som tur är så finns det mangold och jordgubbar, vilka båda växer värre än ogräs. Annars är nog mitt bästa tips att stoppa ner saker från skafferiet som blivit gamla och börjat växa i en blomkruka. Vitlök är fantastiskt, när en glömt de för länge i fönstret och de blivit lite så där mjuksega och fått gröna skott, ner med dem i första bästa kruka och de skjuter snabbt i höjden, bara att klippa av och ha på macka, supergott! Ingefära funkar lika bra, även om den kanske mer är en fröjd för ögat än gommen.

Den största förändringen som skett sedan jag flyttade in i lägenhet med odlingsmöjligheter för fem år sedan är att jag mycket tydligare minns årstiderna och hur de varit. Vet ärligt talat inte om det är något positivt eller negativt, vem blir gladare av att minnas att förra sommaren var så pissig så inte ens squashen växte lixom? Förhoppningsvis kan det varma myntatéet i december väga upp förra sommaren, påminna en om dagar som varit och att vintern inte varar för evigt. Höststädade trädgården igår, och idag känns det som: välkommen höst.

Är det fråga om subjektets sammanbrott eller är du bara full?

Streckläst Linn Spross debutroman Grundläggande studier i hoppfullhet och hopplöshet under natten. <3 <3

Det är inte ofta jag lyckas totalt försjunka i skönlitteratur –tonårsstyle – och helt förflyttas bort från allt som är fel och allt som är nu. Hade jag varit någonstans mellan tolv och fjorton hade den kanske blivit min räddare i nöden, och jag hoppas att åtminstone några kidz framöver kan få ha starkare minnen av när Hanna mötte Imagine än av när Sal mötte Dean.

Den företagsstyrda gentrifieringen

Stad, Trafik

Vi måste komma ifrån det ressentimentsfyllda fokuset på livsstilsmarkörer och individuella val för att kunna förstå och mota gentrifieringen i grind. Skrev en text om det i Brand för ett tag sedan. Wired har en fantastiskt intressant artikel på samma tema som handlar om den företagsägda kollektivtrafiken – som enbart får användas av företagens anställda – i San Francisco, något jag också tagit upp förut.

Enligt modell 1A för att beskriva gentrifieringen så är historien om San Francisco, dess IT-företag, deras privata bussar och hippa, unga, anställda följande: företagen är lokaliserade i förorterna, kanske främst Palo Alto, på grund av att de är sjukt stora och behöver enorma lokaler för att husera alla sina arbetare. Men arbetarna är unga och hippa och vill därför bo i innerstan och leva ett “äkta stadsliv”. Detta hänger ofta samman med sena nätter, alkoholintag och mycket jobb. Eftersom det råder brist på kompetent arbetskraft i IT-sektorn så måste företagen erbjuda sina arbetare möjlighet att kombinera alla dessa saker, därför kör de bussar från innerstan ut till sina massiva kontorsområden, vilket slår två flugor i en smäll: arbetarna behöver inte köra bil och kan således både vara bakfulla och jobba på vägen till jobbet. Dessutom blir det svårare för dem att komma försent till jobbet eftersom de måste anpassa sig till bussarnas tidtabeller. Beroende på hur en ser på det hela skulle en kunna säga att alla vinner, eller bara att företagen vinner.

Hur som helst, om en går bortom denna standardförklaring till hur gentrifieringen funkar: att dessa människor bosätter sig i innerstan i sin jakt på ett äkta stadsliv, det yimbyistiska nirvanat, så finns det en annan historia att berätta. Om en tittar på markanvändandet i Palo Alto så blir det tydligt att företagen har nått en flaskhals: de har slut på parkeringsplatser. Modellen med en parkeringsplats per anställd fungerar helt enkelt inte längre, marken är för dyr och för knapp. Detta innebär att företagen måste hitta en annan lösning på problemet med att få sin arbetskraft till jobbet. Lösning blir så klart att fixa kollektiva transportmöjligheter till företagsparkerna. Men kollektivtrafik fungerar inte i ett söndersprawlat Suburbia, ergo: arbetarna måste bosätta sig i mer tätbebyggda områden för att företagen ska kunna bussa ut dem till jobbet.

And where’s the densest place in the Bay Area, the place where the largest numbers of people can use the smallest numbers of buses? By this logic it’s not the youngsters that have chosen San Francisco to gentrify, but the Facebooks and the Googles who are incidentally causing this kind of development through the simple calculus of where they can house the most workers.

shuttlemaps-stamenwithnewessay-wired