KrimProd skryter vitt och brett på sin hemsida om kvalitén på sina produkter, sitt konkurrenskraftiga pris och hur de ”är en viktig del av Kriminalvårdens återfallsförebyggande verksamhet.” Mindre tydligt är det faktum att de intagna (på deras nyspråk, sina ”klienter”) har arbetstvång (med hot om indragen permission etc. om de ej närvarar) och för detta ”kompenseras” med 13 kronor i timmen. I år har KrimProd bland annat levererat valstugor till Vänsterpartiet och Moderaterna. Demokrati i praktiken. Eller lagligt slaveri som en vän därinne uttryckte det.

I BRÅ:s rapport ”Brott bland ungdomar i årskurs nio – Resultat från Skolundersökningen om brott åren 1995–2011“ kan vi läsa att ungdomar i Sverige dricker allt mindre och beter sig allt mer laglydigt. BRÅ skriver att:

Alkoholdrickandet tycks också ha minskat i åldersgruppen; andelen som druckit sig berusad fler än fem gånger har minskat medan andelen som anger att de inte någon gång har druckit sig berusade har ökat, och det markant i den senaste undersökningen (från 47 procent år 2008 till 57 procent 2011).

Nu är jag inte så värst intresserad av att varken hylla eller problematisera vår alkoholkultur, det hör i detta sammanhang inte riktigt till saken. Det som är intressant, och skrämmande, med resultaten av denna undersökning är hur dessa beteendeförändringar återspeglar ett allt hårdare samhällsklimat och vilka effekter de får på relationen mellan människor. BRÅ konstaterar att:

Resultaten tyder på att attityderna till snatteri, skolk, alkoholberusning, graffitimålning och bilstöld genomsnittligt sett blivit mindre tillåtande och mer avståndstagande sedan mitten eller slutet av 1990-talet. […] allt fler av de unga ser kritiskt på att hoppa av eller skolka från skolan, och fler tycks också beredda att ta avstånd från kamrater som begår brott.

Vad vi ser är alltså ett utslag av det gamla kriminologiska konstaterandet att tolerans, möjlighet att se nyanser och ha förståelse ökar eller minskar beroende på ens “närhet” till det som ska förstås. I klarspråk: ju färre ungdomar som begår “normöverträdelser” desto större blir gapet mellan de som gör det och de som inte gör det. I den danska studien “Den ungdom!” som på många sätt motsvarar BRÅ:s studie så konstaterar författarna att denna klyfta har ökat i Danmark, de skriver att:

de kriminelle unge i stigende grad oplever sig betragtet som anderledes og overladt til hinanden, og også reelt lukker sig mere sammen om sig selv, kan ses af, at de kriminelle unge i øget omfang føler eller oplever, at omgivelserne betragter dem som tilhørende en bande og – om end i mindre grad – ser på sig selv på denne måde.

Den danska studien sätter denna förändring mot alltmer bror-duktiga ungdomar i en kontext av ett allt hårdare och mer individualiserat samhällsklimat där minsta snedsteg kan ge stora konsekvenser livet ut.

I denne situation med større “frisathed” – og den større tilskyndelse, der ligger i denne situation til selv at gøre valg og overveje situationen såvel på kort som på langt sigt – og større sammenkobling af uddannelsessystem med fremtidsmuligheder – er det, at man kan forestille sig en “fremtidsdisciplinerende” virkning. En større fokusering på de valg, man træffer i dagligdagen, på fremtiden (og derved disse valgs betydning for denne) og på skolegangens betydning som forbindelsesled mellem nutid og fremtid kan bevirke, at man i mindre grad vil løbe den risiko, der er forbundet med de umiddelbare nydelser – penge, spænding osv. – man umiddelbart kan få ud af kriminalitet.

Att unga generellt sett beter sig allt mer laglydigt är alltså inte bara ett problem för dem själva, det är ett samhällsproblem. Det handlar inte enbart om att leva i ett framtidsdisciplinerande helvetessamhälle där toleransen för avvikelser och normbrytande blir mindre, det handlar framförallt om att vi i förlängningen skapar ett samhälle där klyftan mellan de innanför och utanför blir allt svårare att överbrygga, där människor ges färre chanser och straffas både moraliskt och juridiskt hårdare. Så vad väntar ni på? Ut och sparka sönder lyktstolpar, skräm pensionärer och drick folköl!

Ekskluderingen og udstødningen af unge, der begår kriminalitet, har, efter samtalerne med de unge at dømme, stadig ofte i 2005 karakter af en moralsk ekskludering, hvor man ikke vil omgås nogen, der har gjort noget, der er forkert, men – som det også ligger indbygget i den selvfokuserende “fremtidsdisciplinering” – også ofte i tillæg til – eller primært – fordi man synes, de er “dumme”, på samme måde som den succesfulde spekulant ikke har meget til overs for den kollega i branchen, der har spekuleret forkert, og har haft fiasko. Man vil ikke omgås eller forbindes med tabere.

Snubblade över Marc Perelmans Barbaric Sport på en bokhandel under semestern förra sommaren och läste den med stor behållning. Vågar dock inte helt gå i god för den iom jag läser extremt okritiskt på semestern för att allt är så gött. :) Hur som innehöll den ett roligt appendix som heter 20 teser om sport, svag som jag är för X teser om Y så bestämde jag mig för att översätta det. Appendixet är uppdelat i två delar, nedan följer första halvan, andra var inte lika skoj, så får se om jag orkar översätta den.

I. Födseln av modern kapitalistisk sport

1. Även om det är sant att människan alltid har ägnat sig åt fysisk träning av lekfulla, tävlingslystna, praktiska eller militära skäl – kollektiva lekar, jakt, rituella fysiska övningar etc – så är det falskt att hävda att sport “är gammalt som gatan” eller en “mänsklig tradition”. Sådana mytiska föreställningar angriper sporten som en ahistorisk företeelse, en transcendent entitet, som står över historiska perioder och produktionssätt.
2. Sport som institution är en produkt av en historisk vändpunkt. Sport uppkom i England, det kapitalistiska produktionssättets vagga, vid den industriella epokens början. Sport var redan från början inte en homogen institution, utan en klasspraktik. Sport betydde olika saker för olika sociala klasser. Medan sport för borgerligheten fungerade som ett fritidsintresse och en form av distraktion så var den för arbetarklassen ett medel för fysisk återhämtning. Detta förklarar varför arbetarrörelsen alltsedan sin födelse har ställt kravet på rätten till att få tid till att idrotta tillsammans med kravet på rätten till arbete och har kämpat för detta inom ramen för kampen för en kortare arbetsdag.
3. Storbritannien exporterade sina sportpraktiker tillsammans med sina varor och vapen, till Indien, Sydafrika, etc. Världsidrottens födelse är parallell med imperialismens konsolidering. De stora internationella sportfederationerna skapades vid början av 1900-talet under samma period som andra stora transnationella organisationer som Nationernas Förbund skapades. Idag är världsidrottens internationella instanser totalt integrerade i imperialismens mekanismer.
4. Sporten är en konsekvens av produktivkrafternas utveckling under kapitalismen. Den är en produkt av arbetsdagens förkortande, urbanisering och transportmedlens tekniska utveckling. Sporten förvandlar kroppen till ett instrument vilket den hjälper att integrera i det komplexa systemet av produktivkrafter. En sådan relativ utveckling av produktivkrafterna står i stark kontrast till den kroniska underutvecklingen av den fysiska potentialen bland människor i länder dominerade av imperialismen, något som tar sig uttryck i undernäring, missbildning, etc.
5. Denna utveckling av fysisk potential genom sport har skett i kontexten av borgerliga produktionsrelationer. Eftersom sporten är en klassinstitution så reproducerar den dessa produktionsrelationer i en ideologisk form. Härvidlag har sporten blivit totalt integrerad i och kontrollerad av statsapparaten. Det är på grund av detta som varje illusion om att sporten skulle kunna reformeras är just en illusion. Sporten måste, likt nationalstaten, dö.
6. Sporten som institution är anpassad till det kapitalistiska systemets mekanik. Sportklubbar fungerar som företag som konkurrerar på sportmarknaden. Sportkapitalisterna approprierar spelare och idrottare som genom detta blir deras lönearbetare. Inom klubbarna så tar sig klasskampen uttryck som en kamp mellan de som tillhandahåller kapital och de som tillhandahåller resultat. Relationen mellan ledningen och idrottarna är en lönerelation med allt vad det innebär; exploatering av deras arbetskraft, fackföreningar etc.
7. Idrottaren är en ny typ av lönearbetare som säljer sin arbetskraft – alltså hens förmåga att producera ett spektakel som lockar publik – till en arbetsköpare. Bytesvärdet på hens arbetskraft, styrt av lagarna om utbud och efterfrågan, bestäms av den socialt nödvändiga tiden för att reproducera arbetskraften. Amatörismen upphörde att existera för länge sedan. Alla toppidrottare är professionella aktörer i muskelspektaklet. De fungerar också allt som oftast levande reklampelare.
8. Sportsystemet är således en integrerad del i det kapitalistiska produktionssättet och konstituerar en specifik sektor inom den kapitalistiska arbetsdelningen. Ekonomiska truster, banker och monopol har tagit över den finansiella sidan av den sportsliga aktiviteten vilken har blivit en högt värderad profitkälla. Tävlan om dessa profiter sporras av profiterna från tävlan. Därför ökar antalet sporttävlingar för att möjliggöra för en snabbare cirkulation av kapital och produktion av mervärde.
9. Publiksporter utgör en omfattande del av den kapitalistiska underhållningsindustrin. Kommersialisering av sport verkar på fyra huvudsakliga nivåer:
   • Etablerandet av en industri kring sportprodukter, varor och tjänster – vintersport, turism, tillbehör och supporterprylar.
   • Utvecklandet av annonsering i samband med publiksporter.
   • Ianspråktagandet av medborgares och arbetares resurser för att bygga och fylla arenor.
   • Spel- och lottoindustrin.

   Sportsystemet är alltså en integrerad del av ett vidsträckt nätverk av kapitalcirkulation, varför alla idéer om att kunna “rensa upp sporten finansiellt” är en illusion.

10. De otaliga och ofta förekommande skandalerna inom sportens värld – bedrägerier, skattesmitande, illegala transfers, konkurser och andra suspekta saker – är en reflektion av monopolkapitalismens kris och sönderfall genom inflation, arbetslöshet etc. Denna kris kommer ofrånkomligen leda till kamper från de som praktiserar och tittar på sport, kamper som vi måste intervenera i.
11. Internationell ekonomisk tävlan pågår mellan imperialistiska och byråkratiska stater kring vem som ska få anordna stora sportevenemang som OS. Sådana evenemang kräver omfattande kapitalinvesteringar och bidrar till regional och nationell ekonomisk utveckling genom öppnandet av nya marknader, nybyggen etc. Den ständigt växande skalan på de olympiska spelen visar på vilken press de är under från de ekonomiska, politiska, diplomatiska och militära intressen som tjänar på dem.

Efter söndagens nazistattack i Kärrtorp så har självfallet centrumextremisterna och deras apologeter bland den skrivande (och icke-tänkande) klassen varit på krigsstigen. Det var många vintrar sedan som avståndstagandena haglade med så mycket större intensitet än haglet från himlen. Folk slår knut på sig själva för att lyckas ta avstånd från såväl höger- som vänsterextremism, det blir nästan rörande att se hur ett erkännande av att ”det var tur att någon skyddade folk på plats” skyndsamt följs av ett antal logiska kullerbyttor för att landa i slutsatsen att det ändå är fel med ”afa och rf och buhu”. Det är lätt att göra sig lustig över att folk sitter på internet och klagar över att ”afa och rf” varit på plats och skyddat barnfamiljer från nazister, och ibland är det skoj att få slå in öppna dörrar. Men det är en annan sak än detta som skavt i mig under veckan.

”Viktigt att vanligt folk dyker upp för att minska de autonomas inflytande”, säger en högerperson. ”Viktigt att påpeka att linje17 består av vanligt folk som bor här”, svarar någon från vänstern. ”Hemskt att afa och rf var där, och är inte linje17 en frontorganisation för rs eller de autonoma” säger nästa högerperson. ”Viktigt att påpeka att linje17 inte består av RS, autonoma eller någon annan grupp”, svarar nästa vänsterperson.

Så tycker jag alltför stor del av diskussionen under veckan har sett ut, och det gör mig oroad. Precis som att avståndstagandet från [insert random floskel] skapar en ond cirkel där handlingsutrymmet ständigt minskar och saker en måste ta avstånd för ständigt ökar, precis så tror jag att detta fokus på vanligt folk, vanliga boende, etc. skapar en situation där vi börjar misstänkliggöra oss själva, våra grannar, vänner, kamrater.

Logiken i att besvara en beskyllning om att [insert random vänstergrupp vänster om riksdagen] skulle vara drivande i en organisation med att hävda att så icke är fallet utan att organisationen består av något annat, av dessa mytiska ”boende”, dessa ”vanliga människor” leder ofrånkomligen till att vad vi har möjlighet att lägga in i dessa begrepp minskar. Även om den som t.ex. hävdar att linje17 inte är RS gör det med goda intentioner så tror jag att det i förlängningen är en farlig väg att gå. Linje17 är självfallet inte RS, men uppenbarligen är folk från RS med och arrangerar saker kring nätverket linje17 mot rasism, precis som ”afa och rf” var på plats på demonstrationen. Men i ivern att utmåla sig själva som vanligt folk upplever jag att dessa grupper av vissa under den senaste veckans diskussioner lämnats utanför. Som om en inte skulle kunna vara både boende längs med tunnelbanans linje 17 och medlem i RS, eller förälder och antifascist.

Vart drar vi gränsen för vem som får ingå i paraplyet ”boende och/eller vanligt folk”? Jag är rädd att ju fler påpekanden kring vilka som eventuellt inte ingår i en viss organisation vi gör, desto mindre möjligheter får vi för att genomföra breda mobiliseringar. För oavsett vad en tycker om X organisation så tror jag att alla som varit med och arrangerat en demonstration eller annan politisk aktivitet innerst inne vet att det inte görs av ”vanligt folk” (om vi med vanligt folk menar personer utan politisk bakgrund), utan att det i princip alltid finns människor med tidigare politisk erfarenhet som är med och styr upp saker, om inte annat så av den enkla anledningen att det krävs ett visst mått av kollektiv erfarenhet och politiska nätverk för att kunna styra upp praktikaliteter.

När jag engagerar mig i frågor i mitt närområde så gör jag det givetvis främst som subjektet ”boende i närområdet”, men jag gör det också med tio års erfarenhet av autonom organisering, och jag gör det gärna med personer från andra grupper. Genom att skapa en kollektivitet kring vårt lokalområde så kan vi överbrygga organisationsgränser och tillsammans göra varandra starkare genom att dela med oss av våra tidigare erfarenheter. När vi sedan agerar kollektivt blir det i många fall helt ointressant vilka andra politiska organisationer vi är med i, eftersom vi just nu är något annat.

Men, bara för att du just i en viss situation väljer att vara boende i ett område eller en vanlig människa, låt inte det hindra andra från att vara detsamma. Vi kommer aldrig att vinna på att försöka utdefiniera vissa som mindre vanliga, eller mindre boende än oss själva. Hur välvilligt (och sant) talet om att X inte är en Y för Z än må vara så tror jag tyvärr också att det är farligt. Jag tror att vi med lite otur bidrar till att skapa en situation där avsändaren blir viktigare än innehållet, där allt som inte görs av vanligt folk per automatik blir misstänkliggjort, och där allt som görs av vanligt folk leder till en avgrund där spekulationer kring vilka de vanliga människorna egentligen är blir det viktigaste.

Unlike the movement identified with Martin Luther Kung Jr., the League was secular and urban. Unlike the urban movement identified with Malcolm X, the League initiated direct action to achieve racial equality whenever it thought the conditions favorable. Unlike the Black Panthers who based themselves on youth and spoke repeatedly of white guilt, the League focused on workers and spoke repeatedly of capitalist guilt.

Perioden kring slutet av 60-talet och början av 70-talet är allmänt känd som en tid av uppror, så också i Detroit. Men medan upproren i andra delar av världen var starkt påverkade av de studentrörelser som deltog i dem så hade upproren i Detroit sin grogrund bland arbetarna inom bilindustrin. I den extremt fascinerande boken Detroit: I Do Mind Dying, skriven av Dan Georgakas och Marvin Surkin och först utgiven 1975 får vi följa denna tidsperiod i Detroits historia, berättad genom intervjuer med personer aktiva i gruppen the League of Revolutionary Black Workers, en organisation som växte fram ur de olika RUM-grupperna på Detroits bilfabriker.

I oktober 1967, bara månader efter the great rebellion, publicerades första numret av den månatliga tidningen Inner City Voice (ICV) under devisen “The voice of revolution”. Till skillnad från andra tidningar som gavs ut av grupper från den amerikanska “motkulturrörelsen” så var grundtanken bakom ICV att vara en plattform att organisera sig kring och inte bara en principiell opposition mot “mainstreamkulturen”, och dess redaktörer hade en gediden bakgrund inom den svarta befrielserörelsen. ICV hade en upplaga på cirka 10.000 exemplar och det var bland dess tryckpressar och arbetsplatsreportage som RUM-grupperna och sedermera the League växte fram.

ICV var en uttalat antikapitalistisk tidning och fick, precis som de organisationer den födde, snart problem inte bara med rättvisan, utan även med den reformistiska/socialdemokratiska rörelsen. I en artikel om de miserabla förhållanden som framförallt svarta arbetade under inom bilindustrin beskrev ICV hur:

These conditions coupled also with the double-faced, back stabbing of the UAW (United Auto Workers) have driven black workers to a near uprising state. The UAW with its bogus bureaucracy is unable, has been unable, and in many cases unwilling to press forward the demands and aspirations of black workers. In the wildcat strikes the black workers on the lines do not even address themselves to the UAW’s Grievance Procedure. They realize that their only method of pressing for their demands is to strike and to negotiate at the gates of industry.

Svaret lät inte vänta på sig: kristna högergrupper, FBI och de reformistiska fackföreningarna trakasserade, hotade och strejkade, allt för att ICV inte skulle kunna tryckas, med resultatet att tidningen aldrig trycktes mer än två gånger på samma tryckeri. Vid denna tidpunkt bestod ICV’s redaktion av ett trettiotal aktivister, varav flera jobbade på fabriken Dodge Main, ägd av Chrysler. Arbetarna där började ha möten på ICV’s kontor och nio månader efter det stora upproret så gick fyra tusen arbetare på Dodge Main ut i vild strejk och stängde ner fabriken: så föddes the Dogde Revolutionary Union Movement (DRUM). Tändgnistan till strejken kom efter ännu en så kallad “speed-up”, det vill säga en påtvingad ökning av arbetstakten, som arbetsköparna drivit igenom med det reformistiska fackförbundet UAW’s goda minne.

Redan under femtiotalet började den amerikanska bilindustrins långsamma nedgång. Ni har hört historien förut: istället för att satsa på mindre och bränslesnåla bilar så spottade de amerikanske bilfabrikerna ur sig allt större, sämre och mer bränslekrävande bilar med resultatet att jänkarna i allt större utsträckning började köpa utländska bilar. För bilindustrin sågs denna nedgång inte bara som något negativt, de såg även en möjlighet att pressa tillbaka arbetarna och satsade hårt på att driva upp arbetstempot och tvinga folk till övertid och helgarbete. UAW gick med på dessa försämringar i utbyte mot att deras medlemsavgifter fick dras direkt från arbetarnas löner för att komma till rätta med det utbredda problemet att arbetarna höll inne med sina medlemsavgifter föt att sätta press på facket i de fall de var missnöjda med ledningens beslut. Det hela gick så långt att General Motors (GM) vid ett tillfälle finansiererade en av UAW’s strejker mot sig själva genom att erbjuda frikostiga lån till fackföreningen som drogs med sinande strejkkassor.

The companies looked after the machines, and the union looked after the workers. American auto workers were told by the mass media that they had one of the world’s highest standards of living. They were not told that they also had one of the world’s highest and most grueling standards of work.

DRUM bröt med den linje som tidigare varit stark bland de svarta arbetarna inom bilindustrin. Där de startat egna utskott inom de stora fackföreningarna och försökt ta över ledarskapet inifrån så ställde sig DRUM helt utanför den reformistiska rörelsen. Eller kanske inte helt utanför. I ett drag av vad som närmast verkar kunna betecknas som lekfullhet så ställde de upp med egna kandidater till UAW’s val, något som slutade med att UAW med hjälp av polisen konfiskerade valurnorna innan de ens hunnit förseglas och att – hör och häpna – UAW’s egna kandidater gick segrande ur striden.

RUM-konceptet spred sig snabbt bland arbetsplatserna i Detroit och snart hade de flesta stora bilfabriker sin egen organisation (FRUM på Ford, CADRUM på Cadillac, etc.). Hösten 1968 tog dessa grupper över den dagliga nyhetstidningen South End som gavs ut av Wayne State University. Från att ha varit en ganska intern studenttidning med fokus enbart på studenternas liv som ”studenter”, blev South End under det nya redaktörskapet en tidning som granskade studenternas roll i produktionen, och tog sig an frågor kring bostadsbrist, arbetslöshet och facklig organisering. Tidningens resurser, vilka var ganska stora, kanaliserades in i den sociala kampen.

Trots att de olika RUM-grupperna vid ett flertal tillfällen gått ut i vilda strejker riktade mot taktökningen i produktionen så var den officiella historieskrivningen att den ökade produktionen (1946 producerade 550.000 arbetare 3 miljoner bilar, 1970 producerade 750.000 arbetare 8 miljoner) inom bilindustrin berodde på automatisering och bättre samordning i fabrikerna. För DRUM var det uppenbart att den ökade produktionen främst berodde på att de var tvungna att jobba hårdare och snabbare under allt farligare omständigheter. Företaget kallade sina metoder ”automation” medan DRUM kallade dem för ”niggermation”. Arbetsvillkoren var så usla att en av arbetarna som sköt ihjäl två av sina chefer blev friad i domstol på grunderna att det var arbetsmiljöbrotten som Chrysler hade utfört som låg till grund för dådet. En rapport som utkom 1973 räknade antalet personer som dog vid det löpande bandet inom den amerikanska bilindustrin till 65 om dagen. Detta samtidigt som företagens vinster hade ökat med 93 procent under en 25-års period och varje arbetare skapade värde för företagen som uppgick till 300 procent av sin lön.

Det var en kort period av uppgång och fall för RUM-grupperna, under loppet av ett par år så gick de från en liten klubb på en fabrik som samlades kring tidningen ICV till att vara stora grupper representerade på nästan alla bilfabriker i Detroit. Med vilda strejker, blockader och maskningsaktioner satte de skräck i så väl de reformistiska fackklubbarna som företagsledningarna. I och med oljekrisen och den allt snabbare nedgången för amerikansk bilindustri som följde under 1970-talet, samt den påfallande repressionen mot de fackligt aktiva i RUM-grupperna så skedde också en nedgång i deras aktivitet. Men folk därifrån gick vidare till andra projekt, kanske framförallt till kampen mot den rasistiska Detroit-polisen och deras projekt ”Stop the Robberies, Enjoy Safe Streets”. Men det är en annan, och mer framgångsrik tror jag, historia som får berättas en annan gång.

Filmen Finally Got The News handlar om allt det här, kolla gärna:

https://vimeo.com/46740150