Del sex i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här, del tre om urban ekologi här, del fyra om värdet av gemenskap här och del fem om ägandets dilemma här. Den här delen skulle dels må bra av ett problematiserande av gentrifieringsmotståndet som det sker i Tyskland och kanske främst lite fler exempel på motstånd som inte är reaktivt. Och sen är det så klart ett kanske lite väl naivt exempel med citatet från Matt Hern, det skulle behöva utvecklas…

Exodus

De nya former för värdeförmering och kontroll som etablerats i dagens storstäder kräver också nya former av motstånd. När möjligheten att påverka stadens färdriktning alltmer rör sig bort från 1900-talets demokratiska institutioner kan vi inte låtsas som om ingenting har hänt och sätta vår blinda tilltro till gamla kampformer. Där civil olydnad och politiskt lobbningsarbete tidigare kanske fungerade för att påverka politiker i en viss riktning så kräver dagens situation att vi adderar en del andra medel.

För att knyta an till Commonwealth’s historiska bakgrund och Planka.nu:s dagliga praktik vill vi slå ett slag för självreduktionen. Självreduktion är en praktik med ursprung i 1970-talets Italien och handlar kort och gott om att kollektivt tillskansa sig tillträdet till, eller utnyttjanderätten av, platser och tjänster, utan att bidra till den profit som kapitalet försöker suga ut ur dessa. Precis som allemansrätten tillskansades och blev grundlagstadgad genom att den praktiserades under så pass lång tid att den normaliserades, precis så kan den urbana allemansrätten bli till. Genom kulturutbyte på Internets, plankning i kollektivtrafik eller ockupationer kan vi både skapa andrum i vardagen, göra avbrott i kapitalackumulationen och skapa nya gemenskaper inom det nuvarande samhällets redan existerande institutioner och infrastruktur.

När bostadskapitalet försöker appropriera det värde som skapas i stadens allmänningar kan vi bygga gemenskaper i våra grannskap som inte bara kan bekämpa den stundande utvecklingen, utan även lägga grund för något helt annat. I stadsdelen Kreuzberg, Berlin, kan vi se hur bostadskapitalets försök att utvinna ränta genom nyproduktion och stadsomvandling möts av ett starkt motstånd med kampanjen “förfula Kreuzberg” i täten. En kampanj som uppmuntrar till att skräpa ner, bränna bilar och måla graffiti på husväggar, allt för att sänka områdets status hos den köpstarka övre medelklassen – gentrifieringens stormtrupper. Andra tips vi kan ta med oss kommer från gruppen ”Es regnet kaviar” i Hamburg och deras ”avgentrifieringskit”, som föreslår att sätta upp paraboler på balkongen och hänga ut tvätt (helst underkläder och linnen) från fönstrena.

Det viktigaste med motståndet är dock att förvandla det från att vara reaktivt till att börja bygga något nytt. Där hotet om höjda hyror på grund av gentrifiering kan fungera som en bra start för att skapa sammanhållning och kraft till motstånd i ett kvarter så är det viktigt att det inte stannar vid så kallad brandkårspolitik, där en aktion möjligtvis lyckas stoppa ett husbygge, men inte lyckas bygga något annat istället, något hållbart. Med utgångspunkt i den gemenskap som hotet från den kommande kapitaliseringen och instängningen av våra grannskap skapar så kan förhoppningsvis vänskapsband och utbyten som grundas i icke-monetära utbyten börja byggas. Den osynliga kommittén beskriver i sin bok Det stundande upproret hur “gemenskapens etablerande är varuformens undandragande.” Där kritiken av kapitalrelationen bygger på hur den “kopplar samman de som inte är sammankopplade … sammankopplar främlingar som främlingar”. Mot tron på att allt är utbytbart och går att mätas i pengar sätts i stället ett bejakande av det gemensamma, och hur dess värde försvinner när det ges ett (kapitalistiskt-ekonomiskt) värde.

Vancouverbaserade Matt Hern, beskriver rent praktiskt, hur etablerandet av gemenskaper, skapandet av nutopier, kan fungera som ett undandragande från varuformen, ett exodus. Ett exempel han tar, för att visa på hur konkret gemenskapande i vardagen kan slå mot kapitalet genom att dra sig undan varuformen är:

när många av oss börjar cykla överallt så slutar vi köpa bilar och bensin, vilket skadar dessa affärsområden. Något som också händer när vi stänger ner bilgator, ockuperar eller bara plantera fruktträd runtom staden. Allt detta är bra och roligt och “grönt”, men framförallt en direkt attack på kapitalet. Att plantera ska inte bara vara en estetisk aktivitet eller ett försök att förbättra kapitalets värsta åkommor, utan snarare det första slaget i ett gatuslagsmål!

Det första slaget ska här förstås som just ett exodus. Eftersom människor i gemenskap betraktar pengar och pengautbyten som något idiotiskt så fungerar gemenskaper oberoende från kapitalet som rum utan ackumulationsmöjligheter. Självklart kommer dessa bli utsatta för invasionsförsök enligt den av David Harvey uppställda principen om ackumulation genom fördrivning, men det är vår uppgift att försvara och skapa fler av dessa kapitalfria rum.