Alla inlägg av Popvänster

Rika män leka bäst

Trafik

I VTI:s rapport Genusperspektiv på utveckling av kollektivtrafik beskrivs den kategori av män som kollektivtrafiken planeras för så här:

kvalitetsmedvetna män som ställer höga krav på sina resor. De vill ha det bästa och det senaste inom teknik och transporter är inget undantag. De gillar ”smarta system” och de gör medvetna val. Därför väljer de bort kollektivtrafiken. Analysen visar på hierarkier inom kategorin män. Det är de kvalitetsmedvetna männen som (av planerarna) ges högst status i kollektivtrafiken, det är dem den nya kollektivtrafiken i första hand bör vända sig till.

Kom att tänka på dessa härliga killar när jag pratade om elcyklar häromdagen. Det kanske vanligaste (och, som jag upplever det, av förespråkarna ansedda som “starkaste”) argumentet för elcyklar är att det får folk som annars inte cyklar att börja cykla. Huruvida detta stämmer är jag tveksam till, skulle vilja se lite ordentlig data som kan bekräfta att feta, rika, vita män överger sina äckliga bilar till förmån för elcyklar innan jag köper detta argument. Men det är inte mitt huvudproblem med argumentet, det är snarare uppgivenheten och hur enkelt folk lägger sig platt inför idén om att folk som gör idiotiska val måste lockas med nya balla prylar att ersätta sina gamla prylar med. Varför inte vara bara en smula visionär och istället förespråka åtgärder som tvingar folk att göra sig av med sina dåliga vanor och ersätta dem med goda?

Cykeln är – i de allra flesta fall – det överlägset bästa transportmedlet i en stad, om den inte är det så beror det på att en ska ta sig en väldigt kort bit och lika gärna kan gå, eller på att infrastrukturen är felbyggd. Elcykeln kan vid en första anblick framstå som ett bra komplement till cykeln, men det stämmer inte. Åtminstone inte så länge den inte omgärdas av hårda restriktioner kring vem som får använda den och hur snabbt och var den får köras. Jag känner ungefär likadant för elcyklar som för segways:

Vad är segways, och kanske framförallt, vart ska de få köra? I dagsläget får de uppenbarligen köra på trottoarer och promenadstråk i Stockholm, vilket är helt flippat i och med att de är motoriserade fordon som tar stor plats och kan köra lika fort som en cykel. I trafikplaneringen får man välja: antingen ordentlig separering med tillräcklig plats för fotgängare och cyklister, eller gångfartsområden där alla motordrivna fordon måste köra extremt långsamt. Inte uppfinna ett nytt motordrivet fordon och försöka tränga in det bland fotgängare och cyklister.

Elcyklar dras med ett antal stora problem, dels är de svinigt dyra vilket gör att det för många inte är en möjlighet att införskaffa en, vilket redan det är ett argument tillräckligt starkt i sig emot dem. Det är också ett stort problem med klassificeringen av vad som är en elcykel, ofta räknas även eldrivna moppar in, något som Copenhagenize tar upp i sin kritik av dem. Dessutom är de usla för miljön:

Electric bikes use one car-sized lead acid battery per year. Each battery represents 30-40 percent of its lead content emitted to the environment in the production processes, resulting in about 3 kilograms of lead emitted per battery produced.

Alla elcyklar drivs inte av dessa batterier, i Sverige verkar det vanligare med litium-jon-batterier, något som knappast är utan miljövidriga konsekvenser det heller:

Brytningen kommer emellertid att leda till en lokal miljökatastrof av sällan skådat slag. Landskapet kommer att förstöras till oigenkännlighet. Bristen på vatten i en öken är redan betydande, men här kommer vattnet i princip att försvinna helt och hållet, eller förorenas bortom vett och sans. … För att utvinna litium krävs bland annat en torkningsprocess som med solens hjälp tar 18 månader, enligt uppgifter från Chiles stora Litiumbrytare SQM publicerade i andra medier. Det är givetvis inte rationellt att soltorka under så lång tid när produktionen måste öka mångfalt. Det innebär nya metoder, som med all sannolikhet inbegriper förbränning av fossila bränslen och massiva koldioxidutsläpp.

Men framförallt så är problemet med elcyklar att de går för fort, och därför förstör och orsakar olyckor bland dem som cyklar på vanliga cyklar. Det är redan ett tillräckligt stort problem med killar i fula kläder som cyklar för snabbt på cykelbanorna, varför ska vi ge dem möjligheten att beväpna sig med ett motoriserat fordon? Jag kan tänka mig en statligt kontrollerad utlåning av elcyklar med väldigt begränsad maxhastighet (snäppet långsammare än medelcyklisten) och med kriterier utställda för vem som får köra dem så att det faktiskt bara är folk som behöver den elektriska hjälpen för att kunna ta sig fram via cyklar som kommer att använda dem. Alternativet är att tvinga ut elcyklarna på gatan bland bilisterna, vilket iofs inte låter så dumt det heller.

Wall Street Journal rapporterar om elcyklar i Kina, och skriver både om deras negativa miljökonsekvenser och hur mycket olyckor de orsakar:

Officials were caught off guard when that environmentally appealing solution turned out to be deadly on the streets. In 2007, there were 2,469 deaths from electric-bicycle accidents nationwide, up from just 34 in 2001, according to government statistics.

Det obetvingliga ljuset och glädjen i att vara aktivist

Skräp

Jag ser henom på tuben, vi utbyter blickar och säger hej. Inte mer än så. Samtidigt så mycket mer än så. Hen är, likt en själv, aktivist och jag har sett hen på något möte, demo eller aktion någonstans. Stegen blir lättare, tryggare, lugnare, jag har mött en människa. Och vi har sett varandra. Som människor. Som kamrater. Som så jag vill att alla möten ska vara, men som den här världen alltför ofta står i vägen för. Trots att det gått tio år sedan jag blev aktiv i den autonoma/utomparlamentariska/våldsbejakande vänstern så slås jag fortfarande ofta över hur starka känslor jag känner för så många människor som jag knappt ens vet vad dom heter. Vi har inte så mycket mer gemensamt än vår tro på att en annan värld är möjlig, och på att vi inte når dit genom denna ruttna världs institutioner.

Jag har en hel del bra ”vänner” från denna vänster, men framförallt tänker jag nu på alla er jag aldrig riktigt lärt känna. För som jag förstår det så är dagen före det nya året ett bra tillfälle att säga sådant som annars inte blir sagt.

Detta är en enkel kärleksförklaring till alla er. Alla ni som jag delat tidiga morgnar och sena nätter med. Alla ni som jag delat flygblad, rädsla, pepp, möten, förluster och vinster med. Ni är hjärtat i en hjärtlös värld, ni får mig att orka, ni får mig att tro, att hoppas, att känna. Låt oss bli fler, och låt åren gå, jag vill bli gammal med er. Ni är det finaste jag vet, när allt annat här är falskt och fel.

En dag som denna, ta er tid att stanna och känna!

Vykort från… nej jag orkade inte längre än så

Skräp

Har tänkt ett par gånger att jag kanske borde skumma igenom Ola Anderssons Vykort från utopia. Inte för att jag har haft några förväntningar på att det skulle vara en givande bok, men för att det är så himla många som älskar den (bara namnen på alla recensenter som skrivit upp den gör en illa till mods), så det vore åtminstone lite intressant att ha läst den. Efter att ha hört honom prata och läst nån text han skrivit så har det framstått som att han är en rätt ignorant lirare med hyffsat dålig koll och ett såväl uppifrån- som utanifrånperspektiv på de förorter han hatar så mycket.

Nu hade jag en kväll över och började läsa lite i den, men tror faktiskt jag ger upp nu redan efter typ 25-sidor. Jag kan kanske inte påstå att jag blev förvånad över de vanföreställningar han skriver fram, stämmer rätt väl överens med min bild av boken och honom, men det var helt enkelt för dåligt för att fortsätta. Om det är så att boken förändras senare och blir läsvärd kan väl någon påpeka det för mig så kanske jag orkar läsa mer. :)

Boken är fylld av påståenden likt ”modernismen är skyldig till gentrifiering och segregation” eller ”modernismens arkitekter tyckte det var självklart att det var deras uppgift att planera medborgares liv”. Likt det jag tog upp i posten om Håkan Thörns bok så är kritik likt denna mot modernismen totalt meningslös så länge en inte kan se att exakt samma kritik går att applicera på den liberala stadsstyrningen. *Buhu, modernismen byggde bilvägar…* Ja, det är ju skit, men vad gör vi idag då?

Ola kan inte läsa i DN kultur om vad som händer i söderort och konstaterar därför att ingenting händer. Det glädjer mig, för jag vill varken ha honom eller någon annan DN-läsare som gäst här. Han får gärna hänga på debaser strand så mycket han vill. Och att hävda att det råder brist på dynamik i ”förorten” säger enbart något om hur långt borta någon står från de sociala rörelser som jobbar med att göra denna stad till en dräglig plats att leva på.

Ola citerar Martha and the Vandelas’ klassiska Dancing in the Street, och det verkar som han försöker använda den som något slags slagträ mot förorten. Antar att han med glädje ser framför sig den nyurbanistiska dystopin Grolsch – ”det känns som i Berlin” – block party. Kan det vara så att han är den ende som inte vet om att den låten skrevs och spelades in i Detroit, Motown, den kanske minst ”urbana” staden, men samtidigt en av de mest levande jag besökt, på jorden.

För ett år sedan delade jag min sista länk, gillade min sista status, loggade ut för sista gången och stängde ner mitt fejsbokkonto. Två månader senare stängde jag twitter, med den rimliga motiveringen (som jag fortfarande tycker håller) att det bara är snutar, sossar och journalister som tycker det är coolt med sociala medier.

Jag hade nog trott att tilltaget skulle påverka livet lite mera, kanske både positivt och negativt. Men istället är det så att jag knappt har tänkt på det hela. Vad jag kan minnas så har jag en gång inte riktigt fattat vad folk pratat om, då var det några fejkade löpsedlar som hade delats mycket, någon visade dom på sin telefon, jag lol:ade lite. Ett par gånger har jag tänkt att det var skönt att slippa, och några gånger har folk ringt eller sms:at mig för att berätta om något som händer, det var trevligt. :)

Den mest märkbara förändringen är nog att min arbetsmiljö har blivit lugnare. Jag jobbar med datta, så möjligheterna att ladda om flödet är stora. Att inte ha gjort så på ett år har varit väldigt skönt, det känns som att det kollektiva blodtrycket på vår arbetsplats har sänkts rejält av att folk inte blir irriterade på idioter i lika hög utsträckning som innan.

Ett gäng punkband som jag blivit förälskad i sköter alldeles för mycket av sin kommunikation via fb, så där har jag börjat prenumerera på deras uppdateringar som RSS. Det är faktiskt avsevärt bättre, jag vet att jag inte missar något jag vill veta.

Under året så tog jag även bort statistik från bloggen, det är nog det bästa jag gjort. Fanns få saker som gjorde mig så desillusionerad som att läsa den, inte för att det inte var så många besökare, det spelar ingen roll (och dessutom var det ofta betydligt fler än jag förstår vart dom skulle komma ifrån), utan för att det alltid var dom sämsta och minst intressanta inläggen som fick flest besök och spridning. Att läsa fem böcker och skriva något som jag var rätt nöjd med och som kändes lite nytt renderade i ett par läsare, att säga att någon var ett geni i borgerlig dumhet kunde resultera i tusentals besök. Skönt att slippa se sådant mer.

Jag spyr på all diskussion om att vi är på väg mot ett transportsystem bortom bilen. Inte för att jag hyser någon förkärlek för bilismen, utan för allt idiotiskt fluff som personer som pratar om detta slänger sig med. Det är alltid nya teknologier hit, it-lösningar dit och ”unga personer gillar sin smartphone bättre än bilen”. Bilismen ska alltså ersättas med andra saker som bär alla dess negativa egenskaper.

I tätbefolkade områden ska det finnas nåt slags podd-cars, dvs minibilar som beroende på vilken idiot som beskriver dom antingen går på räls eller vanlig väg. Visst kanske dessa bilar tar lite mindre plats, men de är fortfarande bilar. Ingen lösning på bilismens platsbehov, asocialitet eller resursslöseri där inte. De som inte åker podd-cars ska sitta i kollektivtrafiken djupt försjunkna i något nytt meningslöst twitter-drev, om möjligt ett ännu mer själadödande och anti-socialt beteende än att köra bil. Och på längre sträckor ska bilen (och flyget) ersättas av höghastighetståg som tar längre tid, är dyrare och sämre för miljön än vanliga tåg.

Godnatt

Våld och vanligt folk

Politik

Efter söndagens nazistattack i Kärrtorp så har självfallet centrumextremisterna och deras apologeter bland den skrivande (och icke-tänkande) klassen varit på krigsstigen. Det var många vintrar sedan som avståndstagandena haglade med så mycket större intensitet än haglet från himlen. Folk slår knut på sig själva för att lyckas ta avstånd från såväl höger- som vänsterextremism, det blir nästan rörande att se hur ett erkännande av att ”det var tur att någon skyddade folk på plats” skyndsamt följs av ett antal logiska kullerbyttor för att landa i slutsatsen att det ändå är fel med ”afa och rf och buhu”. Det är lätt att göra sig lustig över att folk sitter på internet och klagar över att ”afa och rf” varit på plats och skyddat barnfamiljer från nazister, och ibland är det skoj att få slå in öppna dörrar. Men det är en annan sak än detta som skavt i mig under veckan.

”Viktigt att vanligt folk dyker upp för att minska de autonomas inflytande”, säger en högerperson. ”Viktigt att påpeka att linje17 består av vanligt folk som bor här”, svarar någon från vänstern. ”Hemskt att afa och rf var där, och är inte linje17 en frontorganisation för rs eller de autonoma” säger nästa högerperson. ”Viktigt att påpeka att linje17 inte består av RS, autonoma eller någon annan grupp”, svarar nästa vänsterperson.

Så tycker jag alltför stor del av diskussionen under veckan har sett ut, och det gör mig oroad. Precis som att avståndstagandet från [insert random floskel] skapar en ond cirkel där handlingsutrymmet ständigt minskar och saker en måste ta avstånd för ständigt ökar, precis så tror jag att detta fokus på vanligt folk, vanliga boende, etc. skapar en situation där vi börjar misstänkliggöra oss själva, våra grannar, vänner, kamrater.

Logiken i att besvara en beskyllning om att [insert random vänstergrupp vänster om riksdagen] skulle vara drivande i en organisation med att hävda att så icke är fallet utan att organisationen består av något annat, av dessa mytiska ”boende”, dessa ”vanliga människor” leder ofrånkomligen till att vad vi har möjlighet att lägga in i dessa begrepp minskar. Även om den som t.ex. hävdar att linje17 inte är RS gör det med goda intentioner så tror jag att det i förlängningen är en farlig väg att gå. Linje17 är självfallet inte RS, men uppenbarligen är folk från RS med och arrangerar saker kring nätverket linje17 mot rasism, precis som ”afa och rf” var på plats på demonstrationen. Men i ivern att utmåla sig själva som vanligt folk upplever jag att dessa grupper av vissa under den senaste veckans diskussioner lämnats utanför. Som om en inte skulle kunna vara både boende längs med tunnelbanans linje 17 och medlem i RS, eller förälder och antifascist.

Vart drar vi gränsen för vem som får ingå i paraplyet ”boende och/eller vanligt folk”? Jag är rädd att ju fler påpekanden kring vilka som eventuellt inte ingår i en viss organisation vi gör, desto mindre möjligheter får vi för att genomföra breda mobiliseringar. För oavsett vad en tycker om X organisation så tror jag att alla som varit med och arrangerat en demonstration eller annan politisk aktivitet innerst inne vet att det inte görs av ”vanligt folk” (om vi med vanligt folk menar personer utan politisk bakgrund), utan att det i princip alltid finns människor med tidigare politisk erfarenhet som är med och styr upp saker, om inte annat så av den enkla anledningen att det krävs ett visst mått av kollektiv erfarenhet och politiska nätverk för att kunna styra upp praktikaliteter.

När jag engagerar mig i frågor i mitt närområde så gör jag det givetvis främst som subjektet ”boende i närområdet”, men jag gör det också med tio års erfarenhet av autonom organisering, och jag gör det gärna med personer från andra grupper. Genom att skapa en kollektivitet kring vårt lokalområde så kan vi överbrygga organisationsgränser och tillsammans göra varandra starkare genom att dela med oss av våra tidigare erfarenheter. När vi sedan agerar kollektivt blir det i många fall helt ointressant vilka andra politiska organisationer vi är med i, eftersom vi just nu är något annat.

Men, bara för att du just i en viss situation väljer att vara boende i ett område eller en vanlig människa, låt inte det hindra andra från att vara detsamma. Vi kommer aldrig att vinna på att försöka utdefiniera vissa som mindre vanliga, eller mindre boende än oss själva. Hur välvilligt (och sant) talet om att X inte är en Y för Z än må vara så tror jag tyvärr också att det är farligt. Jag tror att vi med lite otur bidrar till att skapa en situation där avsändaren blir viktigare än innehållet, där allt som inte görs av vanligt folk per automatik blir misstänkliggjort, och där allt som görs av vanligt folk leder till en avgrund där spekulationer kring vilka de vanliga människorna egentligen är blir det viktigaste.