Kunde inte hitta Bilda’s fantastiska DVD Arbetarsånger på Internets, men tack vare någon vänlig själ så går det nu. :D Tanka hem här, och PLZ S33D!!11!!
Kom ihåg att kommunistkaraoke inte sjungs med mikrofon: sådana individualistiska perversiteter betackar vi oss för. Kommunistkaraoke sjungs gemensamt i sällskap av vänner och folköl.
Min favvolåt är nog Vi bygger landet, även om Första maj också är sjukt bra.
Hör hur det sjunger från rem och pistong, hör hur det växer till arbetets sång. XD
Hade helt missat det här, trots att det hände för så sjukt längesedan! :D
Ladislaus Horatius, filosof och pianist, stoppade 1993 – genom att dra i nödbromsen – ett X 2000-tåg mellan Stockholm och Göteborg som en protest mot det hysteriska tidssparandet. Det är så jävla awesome!! <3
I Filosofiska rummet i P1 på annandagen så samtalade bland annat Ladislaus om det obetydligas betydelse, om rutinerna, mikromomenten och de meningslösa transportsträckorna. Bland annat pratade de just om tåg, därav att jag fick höra talas om X 2000-bromsen. Så väl Planka.nu som Carbusters har på senare tid tagit upp problemen med höghastighetssamhället i allmänhet och höghastighetstågen i synnerhet, och gemensamt för de båda är att de dels sätter fokus på huruvida höghastighetståg överhuvudtaget innebär en tidsvinst på ett samhälleligt plan, och dels diskuterar vilka rumsliga konsekvenser höghastighetsjakten får.
Snabba tåg är ett otyg. Eventuella tidsvinster äts upp av att man behöver jobba ännu mer för att ha råd att åka, precis som att den kortare restiden för med sig en regionförstoring som innebär att vi måste åka längre till jobbet.
Tåg är att resa, flyg är transport, så är det också. Trains becoming planes är en skitutveckling, eller som Ladislaus uttrycker det:
”Flyg en meter ovan marken”, skaldade SJ för några år sedan i X 2000-reklamen. På vilket vi svarar: Var är påsen? Kräks en meter ovan marken, menar ni. Det borde vara självklart att den som vill konkurrera med flyget inte får glömma spypåsen. Landresan har klara identitetsproblem. Är det ett tåg, ett flygplan, en rymdraket…? Nej, det är amfibien SILVERKUKEN!
I vår pluralistiska värld finns det tydligen inte plats för olika resor, för både tåg och flyg. De smälter samman till ett. Tåget försöker bli fågel – med patetiska resultat. Jag kommer att tänka på underrubriken till Nietzsches sista bok Ecce homo: Hur man blir det man är. X 2000 är ett exempel på hur man blir det man INTE är. X 2000 är varken hackat eller malet, det är en anrättning med grava identitetsproblem som på flera sätt upprör magen.
Den senare delen är också väldigt relevant. Marknadens fantastiska förmåga att göra allting ekvivalent med värdelöst.
Tror det (as usual) kan vara på sin plats med att höja ett varningens finger för att göra detta till en fråga om individualistiskt vurmande för det långsamma, det äkta. Att GÖRA VALET att åka InterCity istället för X 2000. Sakta mula käften full av slow food etc. För det är inget enskilt val, de allra flesta har inte lyxen att välja. För de allra flesta som lever i ett höghastighetssamhälle så gäller det att hänga med för att klara sig, hetspendla till jobbet och äta äcklig take-away på någon öde bensinmack för att spara tid.
Det finns ingen individuell nödbröms, utom möjligen att gå in i väggen. Antingen stannar hela tåget eller så åker alla med. Som Planka.nu skriver så handlar de föreslagna höghastighetsbanorna i Sverige om regionförstoring, påtvingat pendlande och arbetsmarknadspolitik:
Den stora skillnaden (vinsten enligt förespråkare) är snarare att höghastighetstågen skulle minska restiden till en nivå som på allvar skulle kunna möjliggöra arbetspendling och ökad regionförstoring. Finns möjligheten att jobba i Stockholm och bo i Göteborg eller vice versa kommer också människor se sig tvungna att göra detta, likväl som att arbetsförmedlingen kommer kunna tvinga dem till det.
För dessa människor, oavsett om de har ett skitjobb eller är affärsresenärer så innebär höghastighetssamhället att de inte har något annat val än att pendla allt längre och längre sträckor. Visst kan en del yrkesgrupper, tänk kanske akademiker och frilansare, “unna” sig en långsam resa med InterCity, men att tro att detta individuella val skulle kunna gå att generalisera är bara löjligt.
Nödbromsen måste vara gemensam, ingen ska med!
Copyriot tipsade häromveckan om den helt otroliga boken Yarden och diskuterade i samband med det problemen att roa sig. Diskussionen tog avstamp i författarens oförmåga att roa sig, hans känsla av roandets meningslöshet, hur roandet allt för ofta slutar med en känsla av att gå och vänta på att något ska hända.
Att roa sig. Underhållas. Att roa sig men inte kunna känna varför utan vänta på att någonting annat ska hända. Fattigdomens rädsla som en bakomliggande faktor, men inte den enda möjliga. Även bland de snuskigt rika förekommer oförmågan att roa sig…
Diskussionen mynnar ut i en fråga om vad som krävs för att en människa ska bli kapabel att roa sig och hur detta hänger ihop med arbetssamhället. I boken Arbetssamhället ger författaren Roland Paulsen, med hjälp av Herbert Marcuse, en möjlig förklaring. Det är i ett avsnitt om falska behov som det konstateras att Marcuse argumenterar för
att alla behov som kvarhåller mänskligheten i arbetssamhällets status quo måste betraktas som falska alldeles oavsett hur de upplevs, på vilket sätt de tillfredsställs eller hur behovsobjekten används.
Om vi bortser från att många säkert blir allergiska bara av tanken på falska behov, skitdrömmar, så kan vi kanske ändå tänka att det här med att roa sig är knutet till behovstillfredsställelse. I ett samhälle där vi befalls: “Njut; var fri och lycklig!” är väl att roa sig ett behov som måste tillfredsställas. Vad är det då som gör att vi har så svårt att tillfredsställa detta behov?
De enda kulturella behov vars sanning han [Marcuse] kan erkänna är de som kräver samhällets omdaning. I de övriga finns ett svek inbyggt: dels för att det i sig är ovärdigt att ge sig hän åt sublimerade önskningar när den större delen av världsbefolkningen kämpar med att tillfredsställa sina basala behov, dels för att insikten om denna fundamentala orättvisa aldrig kan förträngas helt och hållet vilket omöjliggör full tillfredsställelse.
Eftersom arbetssamhället bygger på att vissa har, och andra inte, kapital och arbete, centrum och periferi, så bör det då i detta samhälle, enligt Marcuse, vara i princip omöjligt att fullt ut tillfredsställa våra behov av att roa oss.
Jag tänker mig även att det ligger ett uns av insikt i det vulgärborgerliga mantrat om att arbete är viktigt för att utan arbete har vi ingen fritid. Men självfallet ligger då sanningen i den motsatta tolkningen av detta: det är själva uppdelningen i arbete och fritid som gör att vi inte kan roa oss i någon av formerna, som gör båda till ett tvång där vi förföljs av en rädsla eller längtan efter det andra.
January 1st and it’s already clear: It’s gonna be another shitty year. Gott nytt!
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=8eUsmyu22BU]
Ett föredrag som länkades i något slags socialt medium fick upp mina ögon för Telekommunistenprojektet. Det var ett väldigt intressant föredrag som jag verkligen kan rekommendera att se. Upptäckte också att liraren som håller föredraget har släppt en bok, The Telekommunist Manifesto. Kul som komplement till Kullenbergs nätpolitiska manifest! Där det sistnämnda kanske mer är ett internetmanifest för kommunister och det förstnämnda mer lutar åt ett kommunistiskt manifest för datanördar.
Anyways, det finns en hel del intressant i båda manifesten och jag tycker verkligen att folk borde läsa dom, men jag ska inte gå in mer detaljerat på dom här. Däremot så avslutades det telekommunistiska manifestet med en remix av slutet på andra sektionen (Proletärer och kommunister) ur det vanliga kommunistiska manifestet. Den var lite rolig, så jag översatte remixen, med utgångspunkt i den versionen av det kommunistiska manifestet som finns på Marxists.org.
Vi såg redan ovan, att det första steget i arbetarrevolutionen är att höja proletariatet till härskande klass, utveckla nätverk av företag där människor producerar bruksvärden och delar som jämlikar, och att bygga och expandera den ekonomiska styrkan i dessa företag för att höja det organiserade proletariatet till en position som den dominerande ekonomiska klassen. Endast då kan vi erövra demokratin.
Proletariatet kommer att begagna sin politiska makt expanderande ekonomiska makt till att så småningom fråntaga bourgeoisin allt kapital och centralisera decentralisera alla produktionsinstrument i statens d.v.s. i det som härskande klass organiserade proletariatets händer ett gemensamt kapital som kontrolleras direkt av de vars produktion är avhängigt det och på så sätt fortast möjligt öka mängden av produktionskrafter.
I början kan detta naturligtvis ske endast genom despotiska ingrepp att bygga våra företag med grund i egendomsrätten och i de borgerliga produktionsförhållandena, således genom åtgärder, vilka synes ekonomiskt otillräckliga och ohållbara, samt motsatta våra behov, men som under rörelsens utveckling kommer att spränga sina egna gränser och är oundvikliga som medel att omlägga hela produktionssättet.
Dessa åtgärder kommer naturligtvis att vara olika i olika länder gemenskaper.
För de utvecklade länderna flesta gemenskaper skall dock tämligen allmänt följande kunna komma till användning:
När under utvecklingens lopp klasskillnaderna försvunnit och all produktion koncentrerats distribuerats i händerna på de förenade individerna, så förlorar den offentliga makten sin politiska karaktär. Den politiska makten i egentlig mening är det organiserade våldet av en klass till en annan klass’ undertryckande. När proletariatet i kampen mot bourgeoisin med nödvändighet förenar sig som klass, genom en revolution självorganisering gör sig till härskande klass och som härskande klass med våld upphäver de gamla produktionsförhållandena, så upphäver det med dessa produktionsförhållanden klassmotsättningarnas existensbetingelser, klasserna överhuvudtaget och därmed sitt eget herravälde som klass.
I stället för det gamla borgerliga samhället med dess klasser och klassmotsättningar framträder en sammanslutning, vari envars fria utveckling är förutsättningen för allas fria utveckling.
p.s. Telekommunisten driver den billiga och grymma hostingtjänsten Trick.ca där Popvänster hostas, kan verkligen rekommendera dom! d.s.
Det första jag tänker varje morgon när jag vaknar är att:
sen kokar jag en kopp kaffe och öppnar datorn. När jag gjorde detta för någon månad sedan så plingade det till i inboxen: “kommentar på artikeln Rågsveds fyra kullar”. Kul, tänkte jag, vet inte varför jag gjorde det, kanske var det den där naiviteten som en god natts sömn utan någon kontakt med omvärlden kan ge en. Eller så hade kaffet inte kickat in än. Hur som helst var det ju självklart inte kul, det var deprimerande. Av främst två anledningar. Min dumhet och min förvåning + ledsamhet över sakernas tillstånd. Det var nämligen Jens Plan som hade kommenterat texten om kära Rågsved. Tanken med texten vet jag inte riktigt vad den var, jag skrev den på fyllan, men jag tror det var att få säga något fint om något fult som ändå hade blivit fint. Korkat av mig, of course. Hur kunde jag tro’t lixom? Det jag sysslade med var självfallet gentrifiering, något Jens Plan, pr-nisse som han är, kvickt snappade upp.
Jag jobbar lite med sajten Värdekampen.se och gick in på Rågsved och såg att det enda som var utplacerat som ett tips var ”Thåström växte upp här”.
Skulle vilja tipsa om att lägga till några fler tips som grannar och eventuella nya grannar kan bli intresserad av. Vet inte om ”fyra kullar” är något som passar, men du har säkert andra tips. Right?
Det är inte bara innerstaden som ska få uppmärksamhet.
Jag kontrade med något pubertalt tillmäle, tänkte att jag gjort mitt, att det fick bero. Men sajten han jobbar för, Värdekampen.se, släppte liksom inte taget om mig. Den låg som en stor klump i magen hela dagen, vad ska en ta sig till med sånt här?
Detta var som sagt någon månad sedan, men jag kom att tänka på det igen när jag läste Storstads totalt deprimerande spaning om att vantrivas i den småborgerliga samtiden. För är det inte så att värdekampen sammanfattar typ det mesta som gör att livet inte bara knappt känns värt att leva, utan även att livet knappt känns möjligt att leva. Alltså att samtiden inte är kompatibel med de mest basala definitionerna av liv. Eller är det bara jag som har för höga krav på livet, typ att det på något sätt ska kännas som det går att fylla med mening, att det på något sätt ska kännas som att en befinner sig i ett sammanhang, att det på något sätt ska kännas som att det finns mer än problemlösning för enskilda människor?
Jag läser värdekampen till tonerna av smällare i trapphuset och lukten av krutrök, kidsen är uttråkade och det är kallt ute, jag förstår dom, men grips samtidigt av en känsla att samtiden ger Thatcher rätt (eller är det tvärt om?), det finns inget sådant som ett samhälle, bara individer, ingen stad, bara områden, ingen politik, bara problemlösning, ingen mening, bara tepanyakihällar.
På samma sätt som i en stadskamp så kämpar du för ditt område i Värdekampen. Helst gör du det genom att sätta nålar på kartan med allt som du lärt dig att gilla i ditt område – som du vill att andra ska ta del av. Eller så kan du busa och utmana andra områden. Valet är ditt.
Må bästa område vinna.
Rågsved ligger inte så värst bra till, men jag noterar att Högdalen är på gång. Kanske kan min lägenhet ombildas och jag tjäna en liten hacka, för vad är en trygg hyresrätt i ett beboeligt område jämfört med en halv mille på banken? Vad är en förort där alla kan få plats jämfört med innerstan? Kanske dags att surfa in på värdekampen ändå, min åsikt gör ju skillnad, om inte jag så kommer ju någon annan…
Jens Plan får avsluta, med en kommentar som så väl som någon diagnostiserar samtiden:
Vill du slå ett slag, eller låta sajten leva på som den gör?
p.s. det är fem kullar, är det värt mer då? d.s.
Gentrification may have produced one of the largest literatures in urban studies, but it did seem that focused analyses of anti-gentrification protests, struggles and activism had been sidelined … but might the paucity of research on resistance be indicative of the paucity of resistance itself?
Så inleds delen om gentrifieringsmotstånd i tegelstenen The Gentrification Reader som gavs ut i våras. Frågan är relevant, och Copyriot ställer den högt i inlägget Gentrifieringskritiken har kört fast. Rasmus på Copyriot menar att
hur angelägna saker begreppet än syftar på är det svårt att komma ifrån känslan av en låsning. När vi pratar om gentrifiering som ett problem är det svårt att landa i annat än i cynism och/eller livsstilspolitik.
Frågan var i detta sammanhang sprungen ur en bloggserie på Sociologisuget som behandlade gentrifiering och stadsdelen Majorna i Göteborg, och en av kommentatorerna formulerade sig så här:
Gentrifieringskritiken tycks ofta följa en mycket enkel mall och sällan landa i något konstruktivt. Jag lurar på om man skulle kunna göra en slags diskursanalys eller ideologikritik av just gentrifieringskritiken: Vilken legitimerande funktion spelar den självgisslande gentrifieringskritiken för oss i den akademiserade medelklassvänstern?
Om vi bortser från den suveräna punchlinen som i sammanhanget får ses som lite off-topic (däremot inte irrelevant, men motståndets roll i att påskynda gentrifieringen förtjänar en egen post, och den får vänta) och går på själva kärnan i problemet: nämligen hur går vi från en relativt välformulerad och fungerande kritik och förståelse av gentrifiering till att göra motstånd mot dess destruktiva processer. För det är väl ungefär där vi står idag? Alltså att vi vet ungefär hur gentrifiering sker i växelspelet mellan bostadskapitalet som exploaterar räntegapet och medeklassen som exploaterar den härliga stämningen, samt att vi så klart vet att detta är hemskt och borde få ett slut, men att vi inte har någon aning om vad vi ska göra med denna vetskap, att vi står handfallna inför gentrifieringens processer.
Vi kan väl tänka oss att det finns två huvudsakliga sätt att stoppa gentrifieringen, eller två olika nivåer att jobba på: mikro och makro. Så klart. :D Här kan vi tänka oss mikro som det lokala stadsdelsmotstånd som görs när invånarna i ett visst område börjar märka av gentrifieringstendenser (typ när det börjar gå yuppies på stan, när YIMBY har sajtsingturer eller vad det nu är som utmärker gentrifieringen), detta motstånd kan ta sig många olika uttryck, men kända exempel är de tyska kampanjerna förfula Kreuzberg och Es regnet kaviar. Deras strategier handlar mycket om att utsmycka sina kvarter på ett sätt som de antar att de gentrifierande klasserna ogillar, på moderatsvenska kanske man skulle kalla det för att öka otryggheten, på anarkistiska kanske att använda broken windows teorin till sin egen fördel…
httpv://www.youtube.com/watch?v=Cq1N1d1cVoA
Problemet med detta mikromotstånd är väl främst att det blir väldigt partikulärt, även om en stark aktionsgrupp lyckas stoppa något i sina kvarter så stoppar det inga generella tendenser. Frågan är nästan om det inte är så att det mestadels är folk med starkt kulturellt och socialt kapital som kan lyckas stoppa en gentrifieringsvåg, folk som alltså redan på många sätt tillhör de gentrifierande klasserna! Sen kanske ska nämnas att det möjligtvis inte är jättesmart att göra det fult i sitt kvarter, men å andra sidan så kan motsatsen innebära att det gentrifierias än fortare, något som bloggaren 907 utvecklar i ett mycket intressant inlägg (och som jag fick erfara då jag skrev följande text om mitt kära Rågsved och det inte tog många dagar innan en dåre från nån vidrig mäklarfirma försökte få mig att börja branda Rågsved för att höja dess värde). Sen så behöver självfallet inte mikromotståndet handla om att smutsa ner sitt kvarter utan kan väl ta sig mer klassiska protestformer, men det känns ändå som att det kan vara väldigt svårt att generalisera det, eftersom det bara pågår i de områden som för tillfället ligger risigt till.
Okej, nog om mikromotståndet för nu, makromotståndet mot gentrifiering, hur kan vi tänka oss det då? Jag tror att det främst handlar om att ha en situation där människors möjlighet att skaffa bostad och deras right to stay put (som den klassiska gentriferingsmotståndsartikeln heter, återkommer med kommentarer om den, kanske.) inte styrs av marknaden. För det är ju trots allt så att gentrifieringen i grund och botten bara är bostadskapitalets sätt att sälja (tillbaka) innerstaden till medelklassen, och utan bostadsrätter och marknadshyror så blir det svårt. Med en demokratiskt kontrollerad och allmännyttig bostadssektor så tror jag att många av de problem vi förknippar med gentrifiering skulle, om inte försvinna, så åtminstone mildras avsevärt.
Men dessa var bara två väldigt ytliga spaningar nedskrivna medan jag packar för min d-vitaminjakt som jag ska ge mig av på imorgon. Och faktum är också att de fyra gentrifieringsforskarna på konferensen i Göteborg typ inte hade något positivt exempel på när gentrifieringsmotstånd funkat bra… Eller… jo, de hade faktiskt ett. Bolsjevikerna i St Petersburg 1918, där körde de omvänd mixed housing, tvångsförflyttade rika från sina kvarter osv.
Jag plockar med mig 600-sidor The Gentrification Reader under veckan och ser om det är värt att återkomma någon gång efter jul med mera gnäll.
För att inte avsluta allt för deppigt så kan jag tipsa alla om att vänta på boken Fighting Gentrification, den kanske kommer vara allt vi väntat på, liraren som skriver den verkar grym i alla fall. Och spana in den Lefebvreianska Right to the City movement också!
För övrigt väntar jag på den populärkulturella socialantropologiska studien De som gentrifierar, gärna med en otrevlig ton a la Stuff white people like.
Idag presenteras den nya utredningen om gårdsförsäljning av alkohol, för att fira detta bjuder vi på en liten ordbok för den som vill förstå alkoholliberalismen. Skål!
“Gårdsförsäljning” = inrättandet av alkoholbutiker – styrda av butiksinnehavarens prissättning och lönsamhetsintresse – utan koppling till vare sig gård, egentillverkning eller begränsning till enbart svensktillverkade produkter.
“Det är så trevligt att kunna ta ett glas vin till maten, så som på kontinenten” = Så trevligt att en ökning av mäns våld mot kvinnor ter sig som ett billigt pris att betala.
“Gårdsförsäljning av alkohol kan bidra till ökad turism och skapa fler jobb” = Framförallt inom sjukvården för alla som skadas och dör i rattfylleriolyckorna när turisterna åker hem från gården.
“Vi svenskar är redo att ta ansvar för vår alkoholkonsumtion själva.” = Så redo att en försvagning av Systembolagets monopol kommer öka alkoholkonsumtionen med minst 17 procent, vilket i sin tur kommer att leda till en ökning i dödligheten med 770 fall per år samt 8 500 fler fall av polisrapporterat våld och 2 700 fler rattfylleribrott. Eller kanske så redo som fransmännen, dessa föregångare när det kommer till alkoholkonsumtion. Med föregångare menas självfallet att de har betydligt större problem med folk som skadas och dör på grund av alkoholen.
Vad vi här kan utskönja är två klassiska liberala tendenser, som återkommer i flera olika sammanhang. Låt oss kalla dem för naiv-liberalismen och psykopat-liberalismen:
Jag vet inte vilken av de två liberala linjerna som stör mig mest, men det är något djupt skrämmande i båda. Personligen anser jag att den som förespråkar en höjd alkoholkonsumtion åtminstone bör stå för att den fullständigt skiter i alla de som kommer att dö, bli misshandlade och överkörda som en konsekvens av det hela. Men liberalerna är ju så rädda för själva tanken på att det finns ett samhälle och att det finns andra människor och att vi har ett gemensamt ansvar för varandra. Därför stoppar de hellre sina huvuden i sanden, skriker JAG VILL JAG KAN JAG FÅR och låtsas som om deras ”rätt” att dricka alkohol när de vill inte på något sätt hänger samman med andras rätt att slippa ifrån alkoholens värsta konsekvenser.
Planka.nu skrev lite grand om trafiken och det säkerhetsindustriella komplexet för två veckor sedan. Tanken var väl delvis att visa på hur sammankopplade olika former av kontroll är. Hur samma teknik används för att kontrollera kollektivtrafikanter i Stockholm som civilbefolkning i Bagdad. När sådana här deppiga saker diskuteras bör vi komma ihåg dels hur ofta dessa högteknologiska kontrollmekanismer superfailar och kan kringgås (tänk hur lätt det är att planka de nya spärrarna) och dels hur lite det säkerhetsindustriella komplexet egentligen bryr sig om deras tekniker funkar eller inte. Anledningen till att dessa två saker bör uppmärksammas är främst för att inte deppa ihop och tro att det inte går att göra motstånd och bygga sig omkring dessa säkerhetsteknologier.
Det säkerhetsindustriella komplexet är i grund och botten bara motiverat av en sak, vinst. Inte säkerhet. Detta medför att de bygger och säljer vad skit som helst som de kan lura på folk, och medför självfallet att det ligger i deras intresse att vi känner oss rädda och i behov av “trygghet”, samt så klart att vi gång på gång knäcker deras system så att de kan ta fram och sälja patchar och uppgraderingar och nyversioner i all oändlighet. Denna vinstdrift i kombination med den politiska viljan att göra något, “ta tag med hårdhandskarna” mot buset, är grogrunden för den nuvarande säkerhetsindustriella boomen.
Det moderna samhällets med dess påstådda rationalitet står med brallorna nere när det ska förklara säkerhetsboomen. Den smarta marknaden som skulle allokera resurser dit de bäst behövs och genom konkurrens tillverka grymma produkter och det smarta liberala demokratiska samhället som skulle bygga på rationella beslut och långsiktighet visar sig totalt oförmögna att hantera sin inneboende destruktivitet: vinst- och röstmaximeringen. Det viktigaste för politiker är att det verkar som att de gör någonting åt någonting, oavsett om det bästa egentligen hade varit att göra ingenting. Detta vet självfallet säkerhetskapitalet och ser till att exploatera till sin fördel. Kvar står vi vanliga dödliga med omvalda dårar till politiker och skulder till säkerhetsföretagen. Marknadslogik och politik är bland det fulaste som finns, och i kombination är det så hemskt så det inte går att beskriva.
Anyways, för att återknyta till saken så var väl det jag ville säga att jag fick påpekat för mig att Planka.nu kanske borde ha använt begreppet “säkerhetsteater” i ovan nämna text. Begreppet myntades av datorsäkerhetsliraren Bruce Schneier i boken Beyond Fear från 2003 och används för att beskriva åtgärder som görs för att skapa en känsla av säkerhet/trygghet utan att på något sätt göra någonting säkrare. Typ som att ta folk på kuken innan de går på ett flygplan. Säkerhetsteatern fungerar genom att exploatera den diskrepans som finns mellan upplevd risk och faktisk risk. Eftersom den faktiska risken inte på något sätt skulle kunna motivera någon av de oräkneliga rubbade säkerhetsåtgärder som vidtas på löpande band så måste det finnas en upplevd risk som är större än den faktiska risken. Här kommer alltså politikerna, säkerhetsindustrin och deras gemensamma intresse av att det finns en upplevd risk in i bilden.
För att konkretisera det hela på en lite mindre dramatisk nivå än terrör kan vi tänka på våra kära moderater här i Stockholms läns landsting. De kan inte driva SL-trafiken ordentligt, dels för att de är inkompetenta och dels för att de är fundamentalister vilket gör att de inte har tillräckligt med skattepengar. Som tur är så kan de skylla en herrans massa av sina problem på plankningen, och sen slösa pengar på nya spärrar och större kontrollanter. På så sätt visar de att de tar i med hårdhandskarna, samtidigt som säkerhetsindustrin cashar in. Moderaterna röstmaximerar, säkerhetsindustrin vinstmaximerar. Förlorare är självfallet alla vi som åker kollektivt, publiken i säkerhetsteatern. Men någon måste ju betala. Det finns ingen gratis teater.
Spana förresten in den här videon, Surveillance as Social Sorting.
httpv://www.youtube.com/watch?v=xtAa-f-1rTg
I förra posten om gentrifiering nämndes i förbifarten att det råder viss osäkerhet kring hur displacement ska översättas. Jag skrev då att det var för att det används i betydelsen tvångsförflyttning så väl som i betydelsen förträngning. Låt oss dyka ned i detta! (Egentligen har jag inte jättemycket att säga om det hela, vill mest uppmärksamma Kirsteen Patons tunga spaning, måste läsa grejer hon skrivit!)
I förra posten var det bara gentrifiering som tvångsförflyttning som diskuterades, så denna gång rör vi oss mot förträngningen, som då ska förstås i dess ”psykologiska” bemärkelse, dvs hur gentrifiering leder till att vissa subjektiviter och kulturer förträngs, splittras och slås sönder, även om det kanske inte sker en fysisk tvångsförflyttning av människor.
Detta var vad Kirsteen Paton, forskare vid Glasgows Universitet, pratade om på gentrifieringskonferensen. Hon menade att vi inte bara kan se gentrifiering som explicit fysisk tvångsförflyttning av arbetarklassen, utan även måste se till de mer lågmälda effekterna. I de fall där gentrifieringen inte leder till fysisk displacement så sker ändå en form av displacement, vad Paton kallar för “displacement of working-class subjectivity.”
Det handlar alltså om att vi inte alltid kan se gentrifiering som att flytta in folk med medelklassig konsumentidentitet i områden som tidigare varit befolkade av andra, utan ibland handlar det lika mycket om att skapa denna nya typ av människa, Homo economicus. Gentrifiering kan alltså lika väl vara att arbetarklassens subjekt, specifika kulturer, levnadssätt och praktiker, blir bortträngda. Alla ska bete sig som den civiliserade, kultiverade och shoppingkåta medelklassen, oavsett inkomst! Då ett område ombildas från hyresrätter till bostadsrätter så sker även en ombildning av de boendes samhälleliga positioner. Från att ha varit boende i allmännytta med möjlighet att påverka genom politiska församlingar och kollektiva förhandlingar (genom ex. hyresgästföreningen) så blir de boende ägare av bostadsrätter med rädsla för räntehöjningar och statussänkande aktiviteter i sina områden. Det är liknande tendenser som diskuterades i inlägget om medborgarskapets spotifiering.
Jag kom att tänka på det här häromdagen när det slog mig att jag knappt känner någon som bor i innerstan och inte har en iPhone. Att Stockholms innerstad är ett segregerat reservat för den kreativa klassen kommer väl inte som någon nyhet, men iPhonesjukan gör just ovan nämnda bortträngande tendenser tydliga. Självklart finns det inget tvång till iPhone, men det är i vissa sammanhang nästan att räkna som ett socialt handikapp att inte ha tillgång till en. Precis som ägande av bostadsrätt tvingar folk att tänka på räntan så verkar boende i innerstan tvinga folk att skaffa iPhone, oavsett om de ens är människor som surfar på Internets eller har andra vanor som kan förklara ett iPhone-innehav. Det har helt enkelt skapats ett såpass hegemoniskt innerstadssubjekt, där iPhone-ägande är en viktig beståndsdel, så att leva utan den framstår som hart när omöjligt. Ett måhända löjligt exempel på hur möjligheten till olika levnadssätt begränsas, men you get the point.
Var på gentrifieringskonferens i #gbgftw (<3) för några veckor sedan, oerhört lyckat. Vi lär få tillfälle att komma tillbaka till föreläsningarna och föreläsarnas böcker och texter vid fler tillfällen, förhoppningsvis i lite mer officiell Planka.nu-klädsel också. Vi börjar med en kort sammanfattning bara och sparar det roligaste till ett blogg som får göras vid senare tillfälle. :D
För att sammanfatta konferensen på en mening så är: gentrifiering = displacement (lite osäker på hur det bäst ska översättas, för det används i betydelse av såväl tvångsförflyttning som förträngning). Svårare än så är det inte, samtidigt som det tål att upprepas igen: Gentrifiering handlar om att vissa människor tvångsförflyttas från ett område för att göra plats för andra människor, människor som anses viktigare. Alla föreläsarna på konferensen var dock eniga om att detta simpla faktum var något som tyvärr har gått stora delar av akademin över huvudet.
När vi talar om new urbanism, stadsomvandling, hållbara städer, stadsförnyelse, levande städer, mixade boendeformer och liknande så gör vi det för att dölja vad det egentligen handlar om. Gentrifiering. Displacement. För det finns idag inga svar på stadens problem och utmaningar som inte är gentrifiering. Bland stadsplanerare, politiker och byråkrater är staden idag detsamma som gentrifiering. Något som blir extra tydligt i diskursen om hållbara städer, där miljörörelsens idéer och krav vulgariserats till den grad att det enda som är kvar av hållbarheten är idén om en hållbar profitnivå! Här ser vi hur gentrifieringens olika aktörer genomkorsar och förstärker varandra: bostadskapitalets intresse av hållbara profitnivåer, politikernas intresse av den hållbara staden och medelklassens intresse av ett hållbart samvete.
Det är själva processen av gentrifiering som är den levande staden. Det är revitaliseringen av staden som är staden, och revitaliseringen bygger på idén att vissa människor är mer vitala än andra och att dessa vitala människor bör ersätta de icke-vitala. De vitala är så klart den köpstarka medelklassen samt deras (möjligtvis lite mindre köpstarka, men desto mer “kryddstarka”) lakejer och apologeter inom den kreativa klassen. (fuck den kreativa klassen, kreativ klasskamp ftw!)
Gentrifieringen är idag totalt integrerad i det urbana fältet och ett utmärkt exempel på hur stat och kapital samverkar för att skapa och upprätthålla nya sektorer för kapitalackumulation. För det är viktigt att komma ihåg: gentrifiering är en politisk process! Marknaden kan inte verka utan ett politiskt ramverk. Gentrifiering bestäms av politisk kamp. Med detta som utgångspunkt menade Neil Smith, en av talarna på konferensen, att gentrifieringen kan ses som ett prime moment för nyliberalismen: staten bereder väg för bostadskapitalet. De forcerade ombildningarna där offentligt ägda fastigheter säljs till underpris är ett närmast övertydligt exempel på detta, Boultbeegate ett annat. Denna strategi för ackumulation är vad David Harvey kallar för accumulation by dispossession, något han menar är utmärkande för nyliberalismen.
Neil Smith tycker att vi, för att förstå bostadskapitalets intresse i gentrifiering, bör följa kapitalflödena! Det finns nämligen ett räntegap som består av skillnaden mellan dagens jordränta och den potentiella jordränta som ett område kan få om det ”utvecklas”, gentrifiering är i grund och botten ett sätt att exploatera detta räntegap. Köp billigt, tvinga bort arbetarklassen och sälj dyrt. (Hörni Marxister, är det superdupervulgärt att skriva jordränta här ovan?? och isf, wtf ska jag skriva??)
Neil Smith påpekade också att det inte var någon slump att den senaste ekonomiska krisen utlöstes av en fastighetsbubbla eftersom fastighetssektorn är en väldigt stor del av många ekonomier: 15% i snitt inom EU-länderna och 29% i Kina (där urbaniseringen står för en större del av den ekonomiska aktiviteten än industrialiseringen, enligt Smith). Detta är självfallet en fantastiskt bra anledning (bland många) till varför vi måste förstå oss på och krossa bostadskapitalet.