Även om alla kanske inte är lika extatiska över solceller som vänsterns största krämare Johan Ehrenberg så råder det väl ändå någon slags konsensus i offentligheten att det är bra och miljövänligt och framtiden etc… Sen kanske olika partier och personer på olika delar av det politiska spektrumet har lite olika åsikter kring hur många kronor staten ska subventionera dem med etc. Att det är lite svårt att hitta kritik mot något – i alla fall när detta något är en väldigt dyr och avancerad teknisk pryl – gör mig alltid lite misstänksam. Tur då att vi har Alf Hornborg och Low-Tech Magazine, mina go-to partypoopers. ?

if you take 5 years to cover the world with solar panels, you will have to start doing that again 25 years later

Hornborg skriver i boken Nollsummespelet om att en inte bara kan se kostnaden för något i de faktiska pengar som det kostar, utan att en även måste räkna på energiförbrukningen. Pengarna som krävs för att investera i till exempel solceller har ju förmerats på en marknad som till 86% är driven av fossila bränslen, vilket innebär att ingenting kan vara koldioxidneutralt om det är byggt av pengar. Det innebär också att stigande oljepriser inte per automatik skulle göra solel mer konkurrenskraftig eftersom stigande oljepriser får effekter på i princip allting.

Personligen har jag en faiblesse för att göra mig lustig över folk som peppar på att elbilar snart kommer att finnas överallt genom att dra upp gamla citat från det senaste seklet från folk som hävdat just det: Vi är snart där! Om tjugo år så… Hornborg konstaterar att samma sak går att göra med solelsvurmare, och har gott om exempel på så väl framstående vetenskapsmän som kvacksalvare som har visionerat om hur solcellerna kommer att ta över: Det enda som krävs är att tekniken blir lite billigare, vilket den så klart kommer att bli alldeles strax… 

Att solkraften trots förväntningarna fortsätter att vara dyrare än den fossila energi som subventionerar den säger oss inte bara att dess möjligheter att ersätta olja, kol och gas är mycket tveksamma, utan också att den fortsätter att vara tillgänglig endast för världssystemets mest köpstarka sektorer. Den fungerar som ett belysande exempel på hur dyr miljöteknik per definition aktualiserar frågor om miljörättvisa. […] I stället för att göra anspråk på att kunna ersätta de fossila bränslena, framstår solkraft som ett uttryck för den globala kapitalackumulation som de fossila bränslena har möjliggjort.

Precis som jag skrev om i förra inlägget om Hornborgs bok så är det återigen nationalekonomin som spelar oss ett spratt och får oss att i alltför stor utsträckning tro på framtiden. I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder priset på solceller som ett tekniskt problem, möjligt för ingenjörer att lösa, i stället för ett faktum kopplat till dess beroende av stora mängder material och fossila bränslen. Vi tror oss se att förutsättningarna för att framställa stora mängder solceller är något som enbart har att göra med solcellerna själva – bara vi löser något tekniskt problem så kommer allt bli bra – i stället för att se till det faktiska arbete och de resurser som krävs för att framställa solelen.

Det faktum att fotovoltaisk elproduktion efter mer än ett halvsekel av hängiven forskning förblir ett privilegium för de rikaste tillåts inte befläcka visionen om en mirakelenergi bortom oljan.

Men, säger du som har framtidstro eller är galen eller vad vi ska kalla det, solceller har ju blivit så himla mycket billigare på sistone, det tyder ju på att tillverkningsprocessen av dem måste ha blivit mycket mer effektiv. Dessutom har ju ETC släppt en ny klimatsmart vevgrammofon som bara spelar närproducerade stenkakor.  Nja, om vi tittar på grafen nedan så ser vi att det senaste stora prisdroppet som skett på solceller skedde 2009, något som förklaras av att i princip all tillverkning av solceller har flyttat från USA och Europa till främst Kina.

Som Low-Tech Magazine skriver:

This acceleration has nothing to do with more efficient manufacturing processes or a technological breakthrough. Instead, it’s the consequence of moving almost the entire PV manufacturing industry from western countries to Asian countries, where labour and energy are cheaper and where environmental restrictions are more loose.

Det vi (inte) betalar för nu när solcellerna har blivit billigare är alltså usla arbetsvillkor och miljöförstöring. Elnätet i Kina är ungefär dubbelt så koldioxidintensivt och hälften så energieffektivt som i Europa. Skillnaden är så pass stor att produktionen av solceller nu kräver mer energi och genererar mer koldioxidutsläpp trots den så omhuldade effektiviseringen som skett av teknologin. Detta innebär också i förlängningen att i princip alla livscykelanalyser av solceller har blivit oanvändbara eftersom de utgår från ett scenario där produktionen sker i USA eller Europa. Väldigt förenklat kan en säga att solceller i dagsläget byggs i Kina och används i Tyskland. Detta har flera problem som livscykelanalyser inte tar med i beräkningarna. Dels ovan nämnda faktum, dels transporterna från Kina till Tyskland och så förstås det faktum att utgångspunkten för solinstrålningen är satt i södra Europa, inte i Tyskland. Dessutom så brottas solcellsindustrin med vikande kvalité på sina produkter, något som inte heller tas med i beräkningarna där de beräknas att ha en livscykel på 30 år.

Low-Tech Magazine menar att för att solceller ska kunna bidra till att minska koldioxidutsläppen så behöver det ske ett ombyte av roller. De behöver produceras i länder med låg andel koldioxidutsläpp från elnäten och installeras i länder med hög andel samt hög solinstrålning. Men de konstaterar också att:

Of course, producing and installing solar panels in the right places implies international cooperation and a sound economic system, none of which exist. Manufacturing solar panels in Europe or the USA would also make them more expensive again, while many countries with the right conditions for solar don’t have the money to install them in large amounts.

Och, kan bara inte låta bli att avsluta med denna. ;)

Har precis inlett en cirkelläsning av Alf Hornborgs senaste bok Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa. Huruvida den är lika fantastisk som hans förra bok Myten om maskinen återstår att se, förmodligen kommer den inte kännas som det i och med att den inte kommer att vara så omvälvande då den mer är en vidareutveckling och förtydling av hans teorier. Hur som så kommer det säkerligen dyka upp lite texter om den här på bloggen. Börjar med kapitel 1 och 2.

Hornborg menar att ett av de största hindren för vår förståelse av världen är nationalekonomin. Vi kan inte förstå de inneboende motsägelserna och tillkortakommandena hos vår moderna teknik utan att demaskera de av nationalekonomin dolda utbyteskvoter som möjliggör vår teknik.

Modern teknik förutsätter de specifika proportioner eller kvoter med vilka varor och tjänster byts i människors samhällen. Det är en illusion att tänka sig att ingenjörsvetenskaperna kan ge oss tekniska framsteg oavsett hur dessa utbyteskvoter ser ut. Det är också en illusion att tänka sig att ekonomisk vetenskap kan erbjuda en objektiv grund för att redogöra för varför utbyteskvoterna ser ut som de gör.

Nationalekonomin föddes som ett sätt att rättfärdiga den praxis för ackumulation som hade sin begynnelse i England under dess industrialiseringen på 1800-talet. Den industriella revolutionen i England byggde på att ”med hjälp av en mekaniserad exportproduktion byta till sig produkterna av allt större arbetsinsatser och markarealer i länder med lägre arbets- och markkostnader i hemlandet.” Visst fanns det snillrika ingenjörer i England under denna period, men ångmaskinerna hade knappast gjort någon större nytta om de inte kunde användas i textilfabriker vars råvara kunde köpas för en spottstyver jämfört med vad dess produkt kunde säljas för. Något som exemplifieras med den österrikiska forskaren Marina Fischer-Kowalski och hennes analyser av olika staters fysiska handelbalans: de rika länderna importerar mer material än de exporterar medan omvänt råder för fattiga länder. Att detta kunde (och kan!) ske hade så klart att göra med maktrelationer inom världssystemet. Att på ett rationellt sätt förklara varför värdet av en persons tid och rum som lever i det globala syd är så extremt mycket lägre än någon i västvärlden blev nationalekonomins uppgift: Så länge det fanns en köpare och en säljare och de möttes på en fri marknad så var också det utbyte som skedde rättvist.

Hornborg menar att det är denna händelseutveckling (industrialiseringen och nationalekonomins framväxt) som har gett oss vår moderna föreställning om teknik i sig som något som kan lösa olika problem genom att vi uppfinner nya sätt att använda oss av naturen. Trots att teknik ofta har väckt etiska och politiska betänkligheter så har dessa framförallt rört sig om eventuella konsekvenser (för miljön eller samhället) av hur den används, inte om hur den bygger på ett orättvist utbyte av tid och rum inom världssamhället. Ofta hör en att om bara rätt politik får råda, om bara arbetarna får ta över fabrikerna, så skulle tekniken kunna innebära större jämlikhet och hållbarhet. Hornborg menar tvärtom att tekniken inte ens i teorin kan frikopplas från makt och politik, att ekologisk ohållbarhet och social ojämlikhet är förutsättningar för att vår teknik ska finnas.

Teknik är inte endast ett sätt att göra något, utan har med industrialiseringen allt oftare blivit ett sätt att få någonting gjort på andras bekostnad.

Hornborg jämför vår idé om att teknik handlar om kunskap och uppfinningar med forntida civilisationers konstruktioner av pyramider, galärskepp och andra storslagna byggen: visst krävde de teknisk kunskap och uppfinningsrikedom, men denna kunskap skulle ha varit värdelös utan möjligheten att mobilisera enorma mängder av arbetskraft, ofta i form av slavar.

Alla teknologiska system existerar och tolkas inom sina samhällens kulturella och politiska kontexter. De är aldrig enbart ett sätt att få något gjort, utan de kan också ses som bärare av outtalade antaganden om sin egen rationalitet. ”Viktiga aspekter av teknologiska systems funktioner är med andra ord avhängiga tron på deras egen effektivitet.” Hornborg jämför vår syn på tekniken med hur Påsköborna kunde slita med stenstatyer eller Mayaindianerna med tempelpyramider av helt rationella skäl: de var teknologier som var ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter de antogs vara till för. Men är inte skillnaden här att vi idag är rationella på riktigt och att våra teknologier faktiskt arbetar för oss på riktigt? Hornborg menar att det kanske inte är så enkelt, att både den gudomlige inkahärskaren som tempelpyramiderna byggdes för och vår moderna teknik uppfattas som produktiva i sig själva, som ymnighetshorn fristående från omvärlden. Men i bägge fallen går det att visa att deras produktivitet inte härrör från de själva, utan från de samhälleliga resursflöden som både försörjer och vidmakthålls av dem.

När man inte längre har råd med diesel i traktorn, som många postsovjetiska jordbrukare har fått erfara, är den bara en samling metallskrot.

Ju mer automatiserad produktionen blir, ju mer uppkopplat och hopkopplat samhället blir, desto tydligare framgår det hur dåligt anpassade vi är. Ju snabbare hjulen snurrar, ju färre avbrott produktionen tar, desto tydligare blir det vad som hindrar framåtskridandet. Människan har skapat ett 24/7-samhälle, men vi är inte skapta för ett 24/7-liv.

När arbetslivet för länge sedan sträckt sig utanför fabrikens portar, butikens kassa eller kontorets gråa väggar. När varje bråkdel av vår vakna tid bestulits oss. När alla våra basala behov – hunger, törst, lust och vänskap – har varufierats och sålts tillbaka till oss… Skrev jag alla våra basala behov? Förlåt, det var förstås en överdrift. Det finns fortfarande en bastion av icke-produktiv tid, av tid som inte kan exploateras direkt, utan enbart användas för att återskapa oss som arbetskraft. Jag pratar förstås om sömnen. Denna fasta entitet i en förflyktigad värld. Denna tredjedel av livet som kapitalet inte kommit över. Skrev jag en tredjedel av livet? Nja, det kanske är att ta i. Visste du att i USA så sover en i snitt sex och en halv timme per dygn, jämfört med cirka tio timmar per dygn i början av 1900-talet.

Kapitalets problem med att vi sover är temat för Jonathan Crarys bok 24/7. Han tar sin utgångspunkt i Pentagons forskningsavdelning DARPA och deras försök att skapa sömnlösa soldater för att kunna integrera människa och maskin sömlöst. Målet är att skapa en människa modellerad efter de militära dödsmaskinerna och nätverken, rationell och ständigt påtänd.

Drönare är inte den enda typen av flygande icke-människa som intresserar den amerikanska militären. Den vitkronade sparven har även den börjat synas på militärbaserna. Precis som drönaren kan nämligen denna sparv flyga dygnsvis i sträck utan vila eller sömn och är således ett perfekt studieobjekt för DARPA – som förutom att utveckla droger som gör en orädd även försöker ta fram anti-sömnmedicin. Allt för att skapa människor för de tillfällen då bestyckade drönare inte går att använda. Skrev jag människor? Jag menade förstås sömnlösa dödsskvadroner oemottagliga för rädsla och empati. Och som historien gång på gång visat så anammas militära innovationer relativt snabbt av det resterande samhället: den sömnlöse soldaten är bara ett steg på vägen mot den sömnlöse arbetaren och konsumenten.

Att undanhålla någon från sömn har länge varit en populär tortyrmetod, och redan Hobbes konstaterade att det som skiljer ”naturtillståndet” från det ”samhälleliga” är när vi människor tillsammans möjliggör för varandra att sova. Hobbes menade att det är minst lika viktigt att skydda den som sover från faror som från rädslan för faror.

I och med framväxten av det borgerliga samhället så knöts rätten till sömn till privategendomen, något vi kan se spår av än idag i form av så kallade luffarsäkra bänkar och securitasväktare som spöar hemlösa som sover i offentligheten. Att den amerikanska militären använder sömnundanhållande som tortyrmetod på Guantánamo och liknande tortyrcentra vet väl alla om. Jonathan Crary beskriver hur denna taktik inte bara används mot enskilda individer utan mot hela befolkningar som USA är i krig mot. Med hjälp av satelliter och annan övervakningsutrustning samt avancerad teknologi för krigsföring i mörker så gör de konstanta nattliga räder i t.ex. Afghanistan för att terrorisera befolkningen och undanhålla dem från sömnens trygghet.

Kapital är värde i ständig rörelse och expansion. I samma stund som det stannar så slutar det att vara kapital. 24/7-samhället är helt enkelt en logisk konsekvens av kapitalets rörelselagar: accelerera och expandera eller dö. Redan under 1800-talet skedde en enorm expansion av de nätverk som kapitalet behöver för sin expansion och cirkulation: järnvägar, klockor, telegrafer. Crary menar att det som definierar moderniteten är hur människor lever mitt i ett 24/7-samhälle men med ett tempo och en livsrytm som är förkapitalistisk och fortfarande anpassad efter agrarsamhällets skiften mellan dag-och-natt, höst-och-vår. Detta är dock något som ändras i och med andra världskriget där utdaterade territorier, identiteter och sociala sammanhang utplånas.

It was the making, wherever possible, of a tabula rasa that would become the platform for the latest phase in the globalization of capitalism. World War II was the crucible in which new paradigms of communication, information, and control were forged, and in which connections between scientific research, transnational corporations, and military power were consolidated.

Det finns självklart ingen exakt tidpunkt där det skedde ett brott, där det vardagliga helt plötsligt försvann. Men Crary menar ändå att vi kan se ett tydligt skifte i mitten av 1900-talet där de där rummen och tillfällen som var utanför det kontrollerade och inrutade – det han kallar det vardagliga – började krympa allt snabbare. Han menar att en kan se upproren under sent 60- och tidigt 70-tal som försök till att försvara vardagligheten från stat och kapital. Precis som nyliberalismen från och med 80-talet, tillsammans med persondatorn och ersättandet av sociala skyddsnät med sociala medier inledde en ny attack mot vardagligheten:

Time itself became monetized, and the individual redefined as a full-time economic agent, even in the context of ”jobless capitalism.” The distinctions between work and non-work time, between public and private, between everyday life and organized institutional milieus has been made irrelevant. Under these conditions, the relentless financialization of previously autonomous spheres of social activity continues unchecked. Sleep is the only remaining barrier, the only enduring ”natural condition” that capitalism cannot eliminate.

Somna nu och spring till världens ände, sov nu. Jag hoppas du springer länge. <3 <3 /popvänster

Thomas Mathiesen är en av de där författarna jag återkommer till då och då och alltid blir lika glad av att läsa. Även om de av hans böcker jag läst är rätt gamla vid det här laget, skrivna som de är på 70- och 80-talet, så har han en förmåga att ställa saker på sin spets och reda ut snårigheter. Tänker främst på den helt fantastiska Kan fängelset försvaras förstås. Men häromveckan läste jag dubbelboken Den dolda disciplineringen och Makt och motmakt, utgiven på Korpen. Det var främst den första av dessa jag fastnade för, och då framförallt beskrivningarna av hur staten hanterar radikala och obekväma element genom en process av såväl ut- som indefiniering. Även om det Mathiesen beskriver kanske inte kommer som en överraskning för den som varit aktiv i någon form av statshatande politisk rörelse så är det ändå mys. Han skriver:

De mekanismer jag tar upp har funktionen att dämpa den opposition, som riktas mot beslut som fattats högre upp i systemet – och som ofta utifrån påtvingats de högre leden i systemet – och generellt mot systemets verkningssätt. Det rör sig alltså om mekanismer som har en disciplinerande inverkan på politiska åsikter och politiska handlingar.

Mathiesen lyfter fram fem sådana systemupprätthållande mekanismer.

Vill du vara med och påverka på riktigt eller stå utanför och posera? Detta är väl kanske den mest klassiska av de alla. Systemet ger vissa marginella fördelar till den som går in i det. I utbyte mot att en avsäger sig sin systemkritik och accepterar systemets givna mönster kan en vinna en liten vinst här och där, så länge den inte på allvar förändrar något i grunden. Tänk typ Miljöpartiet och Gustav Frigolit: regeringsdugligheten kräver att en slipar ner alla ens roliga drag tills bara elevrådsordföranden i en kvarstår och allt intressant en hade att säga om världen ersatts av en taffligt skriven gymnasieuppsats om hur bra det är med den svenska industrin och att vi kanske borde cykla lite mer.

Den här mekanismen träder inte bara i funktion när det gäller frågan om man helt och fullt ska lämna det etablerade systemet. Den fungerar också ”inne” i systemet, tvärs igenom de olika nivåerna står man inför samma konflikt, nämligen den mellan att inte delta i ett beslut som man av principiella skäl inte vill delta i, och risken för att ett sådant icke-deltagande leder till att en mister marginella fördelar. Det här medför att man lätt ”sugs in i” systemet ifråga och kommer att delta på en rad nivåer i systemet, trots att man egentligen är tveksam. Man blir ”en del” av systemet.

När en väl tagit klivet in i systemet, så klart av rationella anledningar – en vill ju vara med och påverka – så är det dags att ta ansvar! Den som inte är med och fattar beslut när det blåser snålt har också avsagt sig rätten att få ta de bra besluten. Med Mathiesens ord så fungerar det så att en ”mister sina marginella fördelar om man opponerar sig inom ett system som man redan gått in och stannat i.” Det är alltså så att samma mekanismer verkar för att neutralisera oppositionen såväl utan- som innanför systemets väggar. Den som ger sig in i leken tillsammans med de andra vuxna gör kanske ofta så för att den upplever sig rida på en våg av förändringsvilja utifrån. Hen ser sin uppgift som att ta med sig detta in i systemet och där använda denna kraft för att göra något bra. Väl inne i värmen märker en dock att i de sammanhang där det fattas faktiska beslut om de frågor en vill förändra så är en helt plötsligt i minoritet.

När man så blivit mer eller mindre ensam som ”språkrör”, ligger det än en gång nära till hands att dämpa sin opposition. För att få igenom sina ståndpunkter, eller åtminstone få igenom dem så långt som möjligt, framstår det ofta som taktiskt klokt att ”ligga lågt”.

Den fjärde punkten Mathiesen tar upp är hur den som försöker opponera sig inom systemet ständigt förs in på olika sidospår. All tid äts upp av att visa sig duglig, skriva egna budgetar, visa att plus och minus går ihop, oroa sig för nästa valresultat, vad ska media skriva, hur ser det egentligen ut nu när vi är vid makten om vi samarbetar med systemkritiska rörelser?

När en väl börjat delta i de beslutande organen så kommer man oundvikligen att utsättas för de mellanmänskliga förhållandena inom organisationen – ens kollegor i moderaterna och sverigedemokraterna etc – vilka har psykologiska konsekvenser som är starkt disciplinerande. För det första så blir man en ”invigd”, hemligheter avslöjas för en som måste stanna inom slutna rum, det är skönt att få vara en i gänget, sitta vid maktens bord, och vissa saker måste ju hållas hemliga. För det andra så sker en perspektivförskjutning hos en själv, med vetskapen om alla ”hemlizar” och om ”hur det fungerar” på insidan så kan det helt plötsligt bli ”inte så enkelt” att fatta beslut som egentligen är både rimliga och enkla.

Själva perspektivförskjutningen är således inte bara en fråga om kunskaper utan en fråga om medlemskap i och beroende av en struktur. Man kan alltså säga att perspektivförskjutningen bygger på en form av ”korruption” och inte på ren ”perception”, grundad på information om förhållandena.

För det tredje så blir en genom att vara en del av systemet medansvarig för de beslut som tas, något som självfallet innebär att ens opposition totalt försvinner. Även om en egentligen kanske inte alls gillade besluten så försvarar en dem från kritik utifrån, en måste ju visa enad front med sina samarbetspartners. För den som låtit sin själ och övertygelse ätas upp inom systemet finns det sedan ett antal olika roller att välja mellan för att orka med sig själv, Mathiesen beskriver:

En av dessa är rollen som radikalt alibi. Den innebär att man tillåter en viss begränsad och ofarlig opposition, vilket gör att systemet självt framstår som ”öppet”. En annan är rollen som tvetydig brobyggare, som innebär att man upprätthåller en viss kontakt med oppositionen utanför, vilket ger ett intryck av att man bygger broar mellan den och systemet. En tredje roll är den som sakkunnig tekniker. Den innebär att man definierar sig själv som utövare av ett avgränsat fack inom organisationen, ett fack som man menar inte har någon beröring med frågan om ens grav av opposition gentemot de intressen som systemet bär fram. En fjärde roll är den som resignerad överlöpare. Den innebär att man bevarar vissa ideal från ”ungdomen”, men menar att det är ”orealistiskt” att bevara dem i själva arbetet. En femte roll är den som aktiv överlöpare. Den innebär att man inte längre bevarar sina gamla ideal, utan man överger dem klart och tydligt och tar avstånd från dem; istället blir man en systemarbetare.