Är det inte så att i princip all skit som vi förknippar med kärnfamiljen: isolering, lönearbete, könad arbetsdelning, långpendling, etc. egentligen är sprunget ur oljan? Kanske dags att börja kalla den för oljefamiljen? Utan oljan: inga villaförorter, inga bilar, inga supersmå familjenheter. Utan oljan inga kärnfamiljer?
Alla inlägg av Popvänster
De som har, de skall resa sig över staden
Kom att tänka på en scen ur den vedervärdiga filmen The Internship där de två “sköna lirarna” Owen Wilson och Vince Vaughn bjuder med sina stuck-up teamkollegor från googles jobbtävling för att göra stan, något deras kollegor så klart inte gjort, eftersom de jobbar med datta (hur det går ihop med hela sköna-hipster-tech-startup-killen vet jag inte riktigt, kanske att googles är ett för stort företag för att locka såna dudes). Självfallet åker de med en buss ur googles egen flotta, ett beteende som är genomgående i tech-scenen i USA, kanske främst manifesterat i San Francisco. Business Insider beskriver bussarna:
The buses have no markings or logos, no advertised destinations or stops. It doesn’t matter. Everyone knows what they are. Transport for a breed apart. For a community that is separate but not equal.
Inte för att detta är något som enbart sker därborta hos den stora satan i väst, Scania och Posten är två företag här i Stockholm som kör egna bussar. I The Internship får vi bekanta oss med den sjuka företagskulturen hos google (men det kunde ju vart vilket annat liknande företag som helst) som vi läst så många korkade och ytliga reportage om hur fantastisk den är signerad svenska “journalister”. Ni vet: kom-och-gå-som-du-vill, fria semesterdagar, gratis lunch, öppna kontorslandskap, inga hierariker. Till skillnad från sina storögda svenska kollegor verkar i alla fall journalister på The Atlantic Wire ha lite bättre koll på hur saker ligger till i verkligheten:
Those types of office perks abound at startups, of course, not only as a way to attract the best talent, but also to get that ”talent” working on message, official office font included. Each and every kegerator serves as a reminder of what you owe the company. And that’s just the food and drink. Let’s take a look, by way of a couple recent trend stories and startup proclamations, at how the so-called ”escalation of perks” keeps employees in line all over the tech world and ”progressive” companies the world over. […] There’s something incredibly Foucauldian about startup workers failing to indulge in their vacation because staying late at an office with a pool table is like a vacation.
Var det något The Internship lärde oss var det inte värt det med tanke på den extremt låga kvalitén på filmen, men som en samtidsdiagnos kanske det var just så usel filmen behövde göras. Till saken: förra veckan gick arbetarna i San Francisco’s kollektivtrafik, Bay Area Rapid Transit (BART), ut i strejk på grund av missnöje med de nya kontrakten som deras ägare erbjöd dem. Kollektivtrafiken i San Francisco har, likt många andra städer, finansieringsproblem. Personalen är missnöjda med löner och arbetsförhållanden. Stadens kassor är inte särskilt välfyllda. Vet ni varför? För att samma företag som kör egna bussar åt sina anställda också konsekvent smiter från att betala skatt. För varför ska en behöva betala skatt när en kör egna bussar åt sina anställda? Och vi är ju ett snällt företag, det säger vår slogan, och våra anställda har det jättebra och coolt, det skrev en svensk tidning om. Och dessutom, vem bryr sig om de anställda i kollektivtrafiken går ut i strejk, vi kör ju egna bussar, och om de skulle bli fulla kan vi ju åka helikopter till jobbet, eller varför inte en sådan där skön, fräsch bil från Uber, det är diskret. Inga jobbiga jobbare som bråkar där inte, en blir tilltalad och behandlad som en förtjänar.
Vad denna strejk uppenbarar är den avgrundsdjupa skillnad som klyver städer med high-tech-industri som San Francisco itu. Dels har du the globals, de som jobbar med att göra världen till ett bättre ställe, sprida information till folket och deras härskare, de som står ovanför samhället. Dels har du the locals, de som sköter markservicen, jobbar på baren, städar, tankar bilar. För de förra är strejken en möjlighet:
”All you need to do is book a trip from San Francisco to wherever you’re going home for tonight or every day this week there’s a strike,” Paul Steinberg, director of Americas for Avego.
För de senare så har den stor inverkan i vardagen:
”We’re so reliant on public transportation,” said Kipnis, who works at a salon in San Francisco. ”Hopefully, (BART directors) understand how much we need the trains to run. … I really need it.”
Inte för att det är något fel i sig med att en strejk påverkar folk, det är ju en av poängerna! Men när samhället har skiktats så djupt att den härskande klassens lakejer inte längre är beroende av det offentliga, utan istället har blivit utköpta mot löftet att jobba ihjäl sig med sina spännande projekt, så minskar både möjligheten för offentliganställda att lyckas med sina strejker och för städer att få in tillräckligt mycket skatt för att finansiera det offentliga. Kom, kom, atombomb.
Stolt men inte nöjd
Känns mycket bra att vara delaktig i att bästaste Rågsved vann plankningsligan!!!
Ordet räckviddsångest har varit på tapeten ett par gånger under de senaste åren. Som vanligt när media rapporterar om saker så misslyckas de med det allra mest basala: nämligen att förstå vad det som de rapporterar handlar om. Räckviddsångest beskrivs som något som uppstår därför att elbilar bara kan köra en sådär 10-15 mil innan de behöver laddas, och problemet beskrivs som att bilister får ångest för att de är rädda för att bli strandade med tomt batteri på vägen till jobbet. I SR:s rapportering tillägger de att detta inte är ett reellt problem, för folk kör sällan så långt, vilket förstås stämmer. Men problemet är ju inte att folk inte vet hur långt det är för dem till jobbet. Problemet är att elbilen, just genom sin begränsade räckvidd, utplånar myten om bilen som en frihetsmaskin. Helt plötsligt kan inte bilisten låtsas att han ska sätta sig i bilen och fly iväg från alla sina problem: bilens funktion som transportmedel från ett skitliv på punkt A till ett skitjobb på punkt B uppenbarar sig för honom. Han blir tvungen att se sig själv och sitt meningslösa liv i backspegeln. Han inser att han inte är fri, och att bilen inte är en frihetsmaskin. Bilen är bara ett fett lån på banken, dåligt humör och en förstörd planet. Hate to say I told you so.
Kanske är det så att vi underskattat sanningen i uttrycket ”det finns inga miljöbilar” när vi bara fokuserat på att miljöbilarna inte är miljövänliga. De är inte bilar heller… :D
Det är många medelålders vita män som tagit sig tid att hata förorten…
Har vi inte blivit tvungna att se och höra dem för många gånger förut? Dessa herrar vars anti-intellektualism endast matchas av deras uppblåsta egon. Dessa herrar som rycker ut till försvar för den vite, civiliserade, mannens överhet. Dessa herrar som, i sin blinda tilltro till sig själva tror sig veta något om någonting, och anser sig ha rätt att förpesta offentligheten med sin smörja. Dessa herrar som en gång tagit tunnelbanan ut till “förorten”, eller båten till en koloni, och hatat det de ser så mycket att de bestämt sig för att skriva en bok om hur hemskt det är. Dessa herrar som bor i fula villaghetton eller sverigedemokratiska utopier likt Stockholms innerstad. För oss som är alltför trötta på att se offentligheten tas över av deras intellektuella och känslomässiga bristfällighet finns nu äntligen tröst! Johanna Langhorst ger oss i boken Förortshat en exposé över deras tillkortakommanden, uppblandat med en frisk dos av klasshat, humor och värme. Det är svårt, omöjligt, att göra boken rättvisa i en liten bloggpost. Den är spretig i dess allra mest underbara bemärkelse, högt och lågt, intervjuer med den trångsynte “mannen på gatan” varvas med mördande statistik, personliga betraktelser och så många neddragningar av byxor på fisförnäma arkitektskribenter att jag inte vet vad jag ska ta mig till! <3 <3 Det samlande namnet på dessa män, ja de är ju mest män de där, är nyurbanister. I nästa nummer av Tidningen Brand har jag och en vän en liten text där vi försöker ringa in nyurbanisten, ett litet utdrag:
Nyurbanisten älskar att räkna och mäta, det har han lärt sig på sin ingenjörsutbildning. Där har han också lärt sig att hålla koll, att ha kontroll. Det som inte går att kontrollera, det är fel. Saker ska planeras: gärna spontana möten men först en rejäl stadsplan, tänker han. Därför hatar han när naturen försöker blanda sig i stadslivet. Naturen ska vara någonstans långt borta, dit knappt några människor når. Eller så ska den tuktas, inhägnas och göras till en park. I parken kan nyurbanisten dricka kaffe under kontrollerade former. Likt de rika landägare som för längesedan hägnade in naturens allmänningar vill nyurbanisten skapa parker av våra allmänna naturområden. Gärna parker som är som i riktiga storstäder. Kolla på London, där är parkerna ordentligt inhägnade och stänger på kvällen. Som en bonus så härstammar park och inhägnad från samma latinska ord, parricus, det gillar nyurbanisten. Ordning och reda, även i etymologin. […] Nyurbanisten är konservativ, det nya i hans urbanism är ungefär lika nytt som plommonstopet är i herrmodet. Likt en riktig konservativ så längtar han tillbaka till något genuint, den äkta staden. Denna längtan benämner han kvartersstaden och är något som antar mytiska proportioner. Han har sin egen historia om syndafallet där modernismens ingenjörer och politiker pekas ut som de skyldiga.
Langhorst vänder sig till Moa Tunströms fantastiska avhandling På spaning efter den goda staden och sammanfattar:
“Den goda staden” är synonym med “stadskärnan”, “stenstaden”, “kvartersstaden” eller “den täta blandstaden” som den också kallas. De svenska stadsbyggnadsorganen (och dess apologeter, nyurbanisterna, min anmärkning) försöker inte dölja att de favoriserar den fördemokratiska innerstaden, den som byggdes innan kvinnorna och arbetarna fick rösträtt. […] Innerstaden beskrivs som en metropol, en kosmopolitisk idyll; i stenstaden möter man främlingar med tolerans och intresse, där finns integration och öppenhet. Vad som glöms är att de gamla fördemokratiska stadsdelarna är lika hårt segregerade som de rika villaförorterna och att det är just i innerstäderna man bygger murar och sätter upp grindar för att skydda dem som äger från de andra. Den livfulla, komplexa, vitala mångfalden och blandningen av människor som de talar om finns inte i innerstäderna idag, utan i förorterna.
Hatet mot förorten handlar om rädsla för arbetarklassen och om svårigheter att handskas med det som en själv inte fått planera. Men det handlar också om rädslan för att se sig själv i spegeln och inse att man (som “upplyst”, “kosmopolitisk” och “tolerant” medelklassman) genom sina bostadsval är delaktig i skapandet av det närmaste en sverigedemokratisk utopi vi kommer i Sverige. En etniskt och socialt homogen massa med svår folkhemsnostalgi och fetisch för 50- och 60-talet.
Langhorst sätter fingret på något som jag tror är centralt för att förstå förortshatarens psykologi, det som gör, för att återkomma till den kommande artikeln i Brand, att:
Något av det värsta nyurbanisten vet är de där mellanrummen i staden som inte riktigt går att definiera, som inte går att inordna i rutnätet. Platser som vi kanske ser som som ett andningsutrymme, en plats som kan bli lite vad som helst i stunden. När han ser en sån plats ropar han impediment! och ser ut som om han bitit i en sur citron. Impediment är alltså platser som han menar ”har blivit över i planeringen”. Nyurbanisten kollar på en satellitbild över staden och ser massor av hus som har natur kring sig och får ångest. ”Där saknas det mesta som är poängen med stadslivet”, tänker han när han tittar på en karta över en av de förorter vi bor i.
Langhorst skriver:
Just det som jag gillar allra bäst med förorten är det som retar Per och Ola och våra myndigheter mest av allt: de otydliga gränserna mellan det offentliga och det privata. I förorten vet man inte alltid om en bänk eller en lekpark är privatägd eller kommunal. Trädgårdarna utanför lägenheterna på bottenplanet kan ibland vara utan staket och tycks smälta samman med allmänningen därutanför. Är bänkarna på förortstorget tillgängliga för alla, eller bara för cafégästerna? Gränserna är suddiga och det tycker inte Per och Ola om. De menar att detta skapar osäkerhet och hotar ordningen. Mig ger det istället en förnimmelse av frihet, en känsla av att vi är här tillsammans och det är möjligt att dela med sig och samsas.
Deras ingenmansland är våra allmänningar. Låt de hata oss så länge de är rädda!
Men vad mumlar jag om egentligen, hoppas du redan har slutat läsa och börjat läsa Förortshat istället, det lilla jag tagit upp här kan inte göra den rättvisa.
Gör nåt skoj med din överblivna bandbredd
Antar att jag inte är den ende som sitter på massor av internet i hemmet, åtminstone de flesta av oss som har lyxen att bo i allmännyttan kör på bra och billigt fiber. Antar också att jag inte är den ende som låter Internets stanna i väggen största delen av dygnet, något som kan kännas onödigt nu när en betalar för att det ska finnas dygnet runt. Var på ett föredrag om TOR för nån månad sedan, Tor är väldigt kortfattat ett sätt för folk att kunna surfa utan att avslöja var/vad/vem de är (dvs, du surfar anonymt, men glöm inte bort att du även måste kryptera saker, om du diggar sånt). TOR fungerar genom att folk donerar bandbredd till ett stort nätverk vilket gör att de som behöver surfa anonymt kan studsa sin internettrafik igenom andras datorer, så istället för att du går direkt till aftonbladets datorer när du skriver in aftonbladet.se så skickar du din förfrågan till TOR som studsar det igenom tre olika datorer. Vem som helst kan donera en liten bit av sitt internet till TOR och på så sätt hjälpa andra att surfa anonymt, detta görs genom att en sätter upp ett så kallat relä. Något som kan göras väldigt enkelt genom att installera ett program som heter Tor Browser Boundle som dels ger dig möjligheten att surfa via TOR och dels gör det enkelt att fungera som ett relä.
Eftersom jag har min dator på jobbet oftast så fungerar det inte så bra för mig att köra ett TOR-relä på den, därför beställde jag en mikrodator som heter Raspberry Pi, den kostade strax under 400 kronor, går att köpa på massor av olika ställen på nätet, bara att söka. :) Jag använde mig av denna guide, tycker det funkade rätt bra. Det enda som var lite klurigt var att öppna upp min nätverksrouter och ge Raspberryn en fast IP-adress, men det går att söka på typ din routermodell och static ip… Lycka till!
Trots Jacobs goda intentioner har hennes idealvision av livet i staden format två viktiga redskap som hjälper byggherrarna att nå sina mål: politikernas tillväxtretorik och medierepresentationerna av kulturkonsumtionen. Skeptiker kanske påpekar att detta bara är ord och bilder; att dessa två faktorer, både tillsammans och var för sig, saknar makt att åstadkomma faktiska förändringar i stadens byggda miljö. Men dessa ord och bilder skapar ett språk som förkroppsligar vår längtan efter en bra plats att leva på. Med tiden övertygar detta språk oss om att det goda livet är avhängigt av att vi bygger fler kulturella attraktioner som kan locka turister till staden, av att vi öppnar fler kaféer och butiker och av att vi restaurerar fler gamla hus till deras forna elegans. Dessa bilder av det goda livet kamouflerar en grundläggande konflikt. Politikerna är beroende både av att privata byggbolag investerar och bygger och av att väljarna röster på dem; de balanserar hela tiden mellan att utlova fler billiga bostäder som bidrar till att bevara närsamhället, och att uttrycka sitt stöd för saneringsprojekt som sannolikt förändrar samma närsamhälle.
Utan papper i en värld av icke-platser
Den postmoderne urbanisten lovsjunger gärna stadens anonymitet. I det myller av kroppar som utgör världens megastäder kan en fly från förtryckande strukturer och traditioner. Magnus Linton uttrycker det ofta väldigt fint, typ här:
Att stora enheter är mer progressiva än små är ingen nyhet, men vad som ofta glöms är just detta hedonistiskt progressiva perspektiv; bara i skydd av kollektivets generösa anonymitet får statuslöst folk en chans att, med Spinozas uttryck, odla ”kraften att leva”.
Jag kan tycka att det ofta saknas en förståelse för relationen mellan proletarisering och urbanisering i dessa lovsånger till Staden, något som en kan tänka vore rätt givet med tanke på att det även i den mest basala Marx-läsning lär vara oundvikligt att stöta på de tvära kasten mellan fascinationen för hur allt fast förflyktigas och indignationen över proletariseringens konsekvenser. Men, generellt så diggar jag förstås progressiva saker, så jag är ju rätt svag för beskrivningar likt ovan. :) Hur som, ett mejl fick mig att åter börja bläddra i Marc Augés spännande bok Non-places vilken ger en något annorlunda ingång till den så kallade anonymiteten i storstaden.
Så som Augé definierar icke-platser så har de ett antal likheter med den romantiska bilden av Staden vi säkerligen är många som mer eller mindre medvetet delar. Han skriver att det som skiljer platser från icke-platser är att:
If a place can be defined as relational, historical and concerned with identity, then a space which cannot be defined as relational, or historical, or concerned with identity will be a non-place.
Augé återkommer ständigt till ett antal samhälleliga system för att exemplifiera icke-platser: varuhus, flygplatser och andra transportsystem. Vad de har gemensamt är att de är platser för cirkulation (av varor, pengar, kroppar), konsumtion och kommunikation samtidigt som de inte är platser med en tydlig kollektiv historia eller social sammanhållning. Icke-platserna utmärker sig genom att de är hårt kontrollerade och aktivt uppmanar den som råkar befinna sig bland dem att följa ett antal, på förhand uppställda, regler kring godkända beteenden:
The real non-places of supermodernity have the peculiarity that they are defined partly by the words and texts they offer us: their ‘instructions for use’, which may be prescriptive (”Take right-hand lane”), prohibitive (”No smoking”) or informative (”You are now entering the Beaujolais region”).
Det kan nog inte ha undgått någon att det finns en tendens där icke-platsernas logik tar över allt fler områden inom staden.
The spaces of circulation, consumption and communication are multiplying across the globe […] History is congealing into various forms of representation, becoming a type of entertainment
Ord som spotifiering, galleriastaden, gentrifiering eller varför inte regionförstoring är alla ganska talande för denna utveckling. Den anonyma, livfulla, staden är, åtminstone i de rika städerna i väst, ofta en dröm om äkthet och ruffighet som säljs genom påkostade bostadsmagasin och mäklare. Sharon Zukin beskriver i boken Naken stad hur begreppet ruffighet genomgått en förändring och blivit likställt med äkthet, och ett sätt att sälja in tidigare nedgångna stadsdelar till de gentrifierande:
Metamorfosen från ruffigt till coolt var inte unik för Williamsburg under 1990-talet. I storstäder med dynamiska finans- och mediesektorer gjorde den att framgången nådde ut även i nedgångna områden utanför stadskärnorna. Nyruffighet beskriver inte bara utvecklingen i Williamsburg; samma process pågick också söder om Market Street i San Francisco under dot-com-boomen, i grungens och Starbucks Seattle samt i ett antal industriomården i Kansas City, Oklahoma City, Baltimore och Philadelphia. Ruffighetens lockelse låg i den postindustriella tidsandan och i den symboliska ekonomins förmåga att omvandla smuts och fara till nya kulturella produkter. Precis som Williamsburg självt hade ordet ”ruffigt” knappt synts till i populärkulturen före 1990-talet.
Gentrifieringen skapar en form av icke-platser, där historien och det lokala inte är mer än underhållning, en tunn fernissa av ruffighet som skänker området äkthet. Galleriafieringen skapar icke-platser där historielösheten ofta görs till dygd, eller som i Hornstull där du nu mer kan få en rakning ”knivsöderstyle”. Bortsett från att icke-platser, allt som oftast, är rätt tråkiga ställen har de också det gemensamt att de, eftersom de är helt inriktade på cirkulation (i slutändan så klart främst av kapital, eller saker som underlättar värdeförmering) också kräver inrättandet av stängsel, spärrar, murar och kontroller för att kunna ”intäktssäkra”. Augé beskriver hur
Walls, partitions, barriers are appearing on the local scale and in the most everyday management of space. In America there are already private towns; in Latin America, Cairo and all parts of the world, private districts are making their apperance, city quarters that can only be entered with the right identity and connections. Consumption is only possible with the aid of codes (credit cards, cell phones, the special cards issued by supermarkets, airliners and so on).
För det är inte bara så att för att få ta del av stadens anonymitet så krävs allt oftare en ekonomisk transaktion, denna transaktion måste, enligt Augé, även allt oftare ske på ett sätt så att även din identitet kan stärkas. SL:s nya mobilbiljetter är väl ett i raden av exempel på detta, det kontantlösa samhället kommer så klart i åtanke. För att få röra dig runt i staden, upplösas i den anonyma massan, krävs att du först identifierar dig, visar att du har rätt att vara där:
In a way, the user of the non-place is always required to prove his innocence. Checks on the contract and the user’s identity, a priori or a posteriori, stamp the space of contemporary consumption with the sign of the non-place: it can be entered only by the innocent. Here words hardly count any longer. There will be no individualization (no right to anonymity) without identity checks.
Dessa icke-platser, som gör staden otrevlig för alla som bebor den, slår hårdast mot den utan pengar, eller än värre, utan medborgarskap. Kampen för en annan stad måste därför även bli kampen för en stad där varken pengar eller legitimation kan utkrävas av någon, där alla har rätt att få upplösas i skydd av kollektivets generösa anonymitet. Polisens framfart och dårskaper i projekt likt REVA stoppas inte av att samma politiker som instruerat dem att effektivisera verkställighetsarbetet nu skickar dem på kurs i mänskliga rättigheter. Den stoppas av att vi tillsammans river de fysiska, ekonomiska och rasistiska murar vilka staten är beroende av för att kunna kontrollera människor.
Fantastiskt avsnitt av Nina Power’s The Hour of Power med tågtema!
https://soundcloud.com/resonance-fm/17-00-00-the-hour-of-power-1
Hon pratar bland annat om Tony Judt’s intressanta essä The Glory of the Rails där han beskriver hur:
More than any other technical design or social institution, the railway stands for modernity. No competing form of transport, no subsequent technological innovation, no other industry has wrought or facilitated change on the scale that has been brought about by the invention and adoption of the railway. […] It is hard today to convey the significance and implications of the timetable, which first appeared in the early 1840s: for the organization of the railways themselves, of course, but also for the daily lives of everyone else. The pre-modern world was space-bound; its modern successor, time-bound. The transition took place in the middle decades of the nineteenth century and with remarkable speed, accompanied by the ubiquitous station clock: on prominent, specially constructed towers at all major stations, inside every station booking hall, on platforms, and (in the pocket form) in the possession of railway employees. Everything that came after—the establishment of nationally and internationally agreed time zones; factory time clocks; the ubiquity of the wristwatch; time schedules for buses, ferries, and planes, for radio and television programs; school timetables; and much else—merely followed suit.
Marx skrev i The Class Struggles in France, 1848 to 1850 att ”Revolutions are the locomotives of history”, men Power menar, via ett barnprogram på radio av Walter Benjamin (!?) att det kanske är tvärtom: kanske är revolutioner snarare ett försök av passagerna på tåget att dra i nödbromsen. Tycker det passade fint ihop med vad vi i Planka.nu skriver i kapitlet om höghastighetssamhället i Trafikmaktordningen:
För de som lever i ett höghastighetssamhälle så gäller det att hänga med för att klara sig, hetspendla till jobbet och äta äcklig take-away på någon öde bensinmack för att spara tid. Det finns ingen individuell nödbroms, förutom möjligen att gå in i väggen. Antingen stannar hela tåget eller så tvingas alla med. […] Nödbromsen måste vara gemensam: Ingen ska med!
Att Power kopplar detta till gripandet av Tarnac 9, som skedde på vaga grunder relaterade till sabotage mot höghastighetståg i Frankrike, gör saken ännu bättre, eftersom citatet ovan är väldigt inspirerat av Den osynliga kommitténs bok Det stundande upproret. Även om Giorgio Agambens kommentar till hela historien var osedvanligt fyndig: In Italy, trains are often late, but so far no one has dreamed of accusing the national railway of terrorism, så tror jag att inte en ska underskatta effektiviteten i aktioner som stoppar kapitalets flöden. Även om staters reaktioner på politiska aktioner inte nödvändigtvis är en bra måttstock på deras effektivitet så finner jag det ändå inte särskilt förvånande att se vilket fokus som läggs på att avstyra politiska aktioner som innebär att kapitalets blodomlopp hindras, senast i fallet med tunnelbanestrejken i Aten.
Uppdatering: I senaste avsnittet av Kaliber så beskriver Jonas Eliasson, professor vid Statens väg- och transportforskningsinstitut, VTI, vad som händer när tågen inte går i tid:
Det påverkar både arbets- och bostadsmarknaden. Folk blir mindre villiga att pendla långt om de inte vet när de kommer fram. Det påverkar också saker som sysselsättningsgrad, ekonomisk tillväxt och regional utveckling.
Kan ju tycka att det låter ganska bra, även om jag tror att en medveten politisk förändring har betydligt större chans att fungera bra än slumpmässiga resultat av inkompetenta trafikpolitikers göranden. Långpendling och regionförstoring är ett modernitetens otyg som vi snarast bör avveckla. :)
Bara snutar och journalister tycker det är coolt med sociala medier. Hejdå Twitter.