Det är inte allt för ofta jag går i bokhandlar, men relativt ofta när jag gör det så blir jag tvungen att köpa en bok bara för att den har ett episkt omslag. Resultatet av detta varierar rätt kraftigt, skaffade den tråkiga The Communist Horizon för ett tag sedan, och det var ändå värt enbart för omslaget. För några veckor sedan hamnade jag på en fin bokhandel och ramlade över boken The Psychic Soviet, omslaget på den är så fantastiskt så det inte finns några gränser, det var precis så här jag drömde om att Trafikmaktordningen skulle se ut, men tids- och kostnadsaspekter satte käppar i hjulet för planerna på att ha ett omslag i tjock plast.

Till skillnad från den sömniga kommunistboken från Verso så var denna bok helt fantastiskt underhållande: lättläst, fyndig, poppig och sinnesutvidgande. Jag bävar verkligen inför att försöka läsa om den, eftersom den lästes i ett tillstånd av både öl och abnorm tillfredsställelse med livet så är jag rädd för att den kanske egentligen inte är så särskilt bra. Men: en sak är i alla fall säker, oavsett om boken egentligen är bra eller inte, så innehåller den en hel rad av halsbrytande spekulationer. Spekulationer på den där nivån, ni vet, när det inte längre spelar någon roll om det som skrivs har bäring eller ej, för att det är så himla roligt att läsa det. :)

The Psychic Soviet består av ett antal rätt korta texter, i The Bloody Latte beskriver författaren, Ian Svenonius, hur

The drinks at this juncture in American history are indisputably coffee from Starbucks and the vodka of Absolut. The popularity of these drinks stems from their value as symbolic war booty from recent conquests. A culture’s adopted beverage represent the blood of their vanquished foe.

Lukten av kaffe påminner om röken från ruinerna av Sandinisternas sjukhus, sönderbombade av Contras. Den iskalla vodkan om segern över ryssen och historiens slut. De unga engelsmännens minskade intresse för té hänger samman med imperiets nedgång och de dränker sina sorger i den öl som påminner dem om andra världskriget. Italien gick in i en espressopsykos samtidigt som Mussolini invaderade Etiopien och jänkarna gick över från joe till java som mest populära smeknamn för kaffe samtidigt som USA hjälpte diktatorn Suharto till makten i Indonesien.

På detta sätt fortsätter boken, genom en diss av punken som kristen kapitalism via Dylans elektrifiering som det mest väntade som någonsin kunde ha hänt till konstaterandet att det var Alan Greenspan som – genom sin lånepolitik och dess påverkan på fastighetsmarknaden (populärt med cityboende = sura grannar = inga trummor i musiken) – låg bakom såväl electroscenen som folk-revivalen under tidigt 2000-tal. Det är mycket musik, en del stadsplanering, mycket popkultur och en del historialektioner. Det finns åtminstone en av essäerna som är värd att ta mer på ”allvar” och som jag får be att återkomma till framöver.

Att det som försiggår är helt sjukt vidrigt och ovärdigt behöver väl knappast påpekas, ej heller så att varenda jävel som bara gör sitt jobb är medskyldig till det hela, och borde spärras in på första bästa a-kurs i lära av historien illa kvickt. Den som inte vet så mycket om vad “Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete”, REVA, innebär kan ju börja med att läsa den vitt spridda artikeln från Re:public, ”det enda de pratar om är rädslan för polisen”. Bortsett från det simpla konstaterandet, och det lika självklara att vi måste göra något åt detta (det kommer!) så blev jag lite nyfiken på hela grejen, för jag kände att jag har väldigt dålig koll på hur ansvarsfördelningen ser ut och vilka aktörerna är som gör detta möjligt. Så nedan kommer några anteckningar och länkar, mest för att försöka reda ut det för mig själv. Om något är felaktigt eller saknas så hjälp mig gärna! :)

REVA startade 2010 som ett samarbete mellan Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården för att göra:

en förstudie av hela processen för verkställigheter och återvändande från den första myndighetskontakten till utresa. Den avser att på ett heltäckande sätt kartlägga och analysera hela verkställighetsprocessen.

Projektet medfinansieras till hälften av Europeiska återvändandefonden, en fond som startades av EU-parlamentet 2007, innefattar alla EU-länder utom Danmark (varför är inte de med? Se Carolinas kommentar om varför. ) och har en budget på 676 miljoner € för perioden 2008-2013, varav 47 miljoner är öronmärkta för Frontex verksamhet.

EU:s säkerhetsmyndighet för att hantera de yttre gränserna Frontex grundades 2004 som ett ”pilotprojekt” mot den märkliga sammanklumpningen ”terrorism, organiserad brottslighet och migration”. Migration påstås i den officiella retoriken ha samma rötter som terrorism och organiserad kriminalitet, att allt handlar om organiserade nätverk för smugglande och dealande. Men kvalitativt och kvantitativt är det nästan enbart migration Frontex arbetar med. Verksamheten består av underrättelseverksamhet, riskanalys och träning.

Återvändandefonden bör förstås i ljuset av återvändande­direktivet som EU tog beslut om under 2008 och som snabbt gjorde sig ett namn genom fräscha åtgärder så som upp till 18 månaders inspärrning av papperslösa i väntan på avvisning och femåriga inreseförbud. Legaliserad barbarism, som någon uttryckte det. Men även detta direktiv hade sitt ursprung i något annat: nämligen det europeiska rådets möte i Tampere i oktober 1999 som ledde fram till etablerandet av

a coherent approach in the field of immigration and asylum, dealing together with the creation of a common asylum system, a legal immi­ gration policy and the fight against illegal immigration.

Den europeiska kommissionen motiverade så klart återvändandedirektivet med att det skulle innebära ett rättsäkert normaliserande av EU:s medlemsstaters asylpolitik, och förbättra situationen för papperslösa i vissa länder inom EU som ”hanterade” det dåligt. Effekten blev nog på många sätt tvärtom då ett flertal länder tidigare hade bättre villkor. Redan innan dessa direktiv trädde i kraft hade dock EU länderna börjat med att samla in biometrisk data från papperslösa, data som sedan 2000 samkörs genom databasen Eurodac som används för att kontrollera huruvida personen i fråga redan varit i ett annat EU land och därför bör deporteras dit enligt principen om ”första asylland” reglerad i Dublinförordningen som bland annat innebär att den som flyr inte har rätt att välja asylland, utan ska söka asyl i det första land hen först kommer till.

Åter till REVA, det startade alltså 2010 som ett pilotprojekt inom polismyndigheten Skåne och Migrationsverkets förvaltningsprocessenheter i Malmö som genomfördes tillsammans med den ovan nämnda förstudien. Ganska snabbt märktes en förändring på Malmös gator, rapporter började strömma in om hur polisen börjat använda sig av rasprofilering och grep papperslösa på tidigare fredade platser som skolor och mottagningar. Som Daniel Wiklander beskriver det:

Polisen gjorde razzior i torghandeln på Möllevångstorget tillsammans med Skattemyndigheten och stoppade cyklister som bröt mot olika trafikregler – allt för att få en förevändning att kolla identitetshandlingar. Vigselceremonier stormades av polis med pepparspray. Man grep och skickade hem tonåringar som varit på permission från psykvården – där de hamnat på grund av skräcken för avvisning. Reva blev en succé med en tjugofemprocentig ökning av avvisningarna.

I början av 2011 träffades den ”Ramöverenskommelse mellan regeringen och Miljöpartiet de gröna om migrationspolitik”, där en central punkt är att

Arbetet med att öka effektiviteten i såväl det självmanda som det tvångsvisa återvändandet ska fortsätta.

Och som en följd av allt detta så gick REVA från förstudie och pilotprojekt år 2012 in i genomförandefasen:

Projektet innefattar ett gemensamt åtagande för Migrationsverket, Polisen och Kriminalvården. Detta bl.a. mot bakgrund av att verkställighetsarbetet är prioriterat i de tre myndigheternas regleringsbrev. I föreliggande projekt är syftet att i ordinarie verksamhet nu införa den utprövade arbetsmetoden, som utgår från ett leanbaserat arbetssätt, till olika enheter i verkställighetskedjan på de tre myndigheterna samt att fortsätta att utveckla och effektivisera andra i projektplanen identifierade förbättringsområden inom verkställighetsarbetet.

Här nånstans står vi idag, polisen i Stockholm jagar papperslösa genom att använda jakten på plankare och trygghetsskapande som svepskäl för att genomföra rasprofilering i kollektivtrafiken. Medan Malmöpolisen helt plötsligt har blivit misstänkt intresserade av att folk har lyse på cykeln.

Nu vill jag inte att vi går in i någon kollektiv depression eller haveristiskt fokuserande på att detta är fel eller bryter mot någon reglering här eller där (vilket det så klart dock är och gör). Det leder nog mest till ressentiment. Låt oss istället göra 2013 till året då vi fuckar med snuten, biljettkontrollanterna och EU. Låt oss inte begråta oss över ett rasistiskt skitparti i riksdagen när vi sitter fast i ett rasistiskt skitsamhälle vi alla är delaktiga i skapandet av. Låt oss börja där, i vardagen. Ifrågasätt, tjaffsa emot och filma varenda sketen snut eller låtsassnut, oavsett vad litet den gör. Ser du en ordningsvakt som tjaffsar med en gatumusikant, konfrontera idioten, filma och sprid. Det hjälper. Ser du en biljettkontroll, varna dina medmänniskor. Det hjälper. Ser du ordet trygghet i något sammanhang, sabotera det. Det hjälper. Ser du en nyhet om något, reagera inte främst. Avkoda, sabotera. Det hjälper. Som den osynliga kommittén så kärnfullt uttryckte det:

Det är meningslöst att reagera på de senaste nyheterna; istället borde vi se varje nyhet som en manöver på ett fientligt strategifält som måste avkodas.

<3 No borders, no nations. <3

UPPDATERAD: Dublinförordningen fyllde tio år igår, European Council on Refugees & Exiles har släppt en rapport om den:

The report reveals the harsh consequences of the Dublin system for asylum seekers whereby families are separated, people are left destitute or detained and despite the objective of the Regulation, access to an asylum procedure is not always guaranteed.

Så var det dags, nytt år, nya internetvanor. Det var väl mest en tidsfråga innan det faktum att

The acceleration produced by network technologies and the condition of precariousness and dependence of cognitive labor, forced as it is to be subject to the pace of the productive network, has produced a saturation of human attention which has reached pathological levels. (Berardi, Precarious Rhapsody, s. 71)

skulle få folk att börja lämna det där sjunkande skeppet. Diskussionerna gick ganska heta de sista skälvande dagarna, trots att det egentligen var rätt få som algoritmerna gav mig ”uppdateringar” från som faktiskt skulle gå därifrån, så var det enda jag kunde läsa mig till snack om ”eventet” (är inte kanske det bästa av allt att bli av med detta helvetiskt totaliserande begrepp?). Vad som nog förvånade mig mest var att det var mer brus från de som tänkte stanna, än från de som drog sig undan, upprördheten var bitvis väldigt påtaglig. Trots att det skrivits väldigt mycket bra om skäl till att lämna (några av de texterna räddades dessutom från den stora glömskan, här och här), så tycker jag nog att det var kritiken mot avhoppet som gjorde störst avtryck på mig. Det faktum att folk som valde att lämna anklagades för ett sekteristiskt beteende och liknande av de som ville stanna (så klart inte av alla som ville stanna, men tendensen fanns iaf där) säger egentligen allt som behöver sägas. Personligen upplevde jag inte något förakt mot eller tjat på de som inte ville lämna från de som lämnade, men ändå blev frågan så in i helvete infekterad. Hjälp.

Förutom ovan nämnda jobbiga diskussion så var väl egentligen alla överens om att det finns stora problem med den store satan från väst och mycket snack rörde vad som ska kunna ersätta misärmaskinen. Diaspora kom förstås upp, vad jag förstått av de som testat det så är det dock den slutgiltiga bekräftelsen på att tesen om att historien upprepar sig först som blablabla… är sann. Oavsett huruvida Diaspora fungerar bra eller inte, så känner jag nog att det stora problemet med det är att det bygger på en felställd fråga, nämligen: hur ska vi hitta ett alternativ till det hela? På något sätt så är det samma felslut som även argumentet att, men du använder ju andra webbappar från stora företag, gör. För det är nog inte först och främst så att folk lämnar för att det ägs av ett företag, utan för vad det gör med en. Det vore väldigt naivt att lämna något för att det ägs av ett företag, eller, snarare, det vore nog svårt att vara kvar till näts om den principen skulle följas. Även om de så klart finns befogad kritik mot att låsa in sin data och sin möjlighet till kommunikation hos ett företag, så är ju internet rätt fullt av dem, ganska svårt att ställa sig utanför, även om de finns exempel på folk som driver exempelvis hosting-projekt på ett trevligt sätt.

Självfallet så är det skit att lägga sin mejl hos ett företag, sitt mikrobloggande hos ett annat och sina foton hos ett tredje, men det tär inte alls på samma sätt på ens liv som den totaliserande gillamaskinen gör. Och det är väl, vad jag kunnat läsa ut, just det beteendet som framtvingas av den specifika sociala konfigurationen som uppstod där som folk (och jag) vill komma bort från. Då kanske det inte är ett alternativ som behövs, snarare flera, och kanske främst: andra? Personligen har jag slitits mellan den gnagande känslan av att vi har hamnat fel, och liberalen i mitt huvud som säger åt mig att vi måste finnas där människor är, lite likt diskussionen kring att jobba i det liberal-mediala komplexet vs. att skapa egna kanaler som vi väl gick vidare från för ett decennie sen eller så (minns dock inte vart vi gick?).

På ett sätt upplever jag att det ligger mycket i det som Jodi Dean skriver i boken The Communist Horizon, men samtidigt är det något, vet inte vad, som jag saknar där:

The cost of the exponentially expanding circuit of information and communication is particularly high for progressive and left political movements. Competition for attention – how do we get our message across? – in a rich, tumultuous media environment too often and easily means adapting to this environment and making its dynamic our own, which can result in a shift in focus from doing to appearing, that is to say, a shift toward thinking in terms of getting attention in the 24/7 media cycle and away from larger questions of building a political apparatus with duration. […] It’s no wonder that communicative capitalism is participationist: the more participation in networked media environments, the more traces to hoard and energies to capture or divert.

Just idag upplever jag nog det sista som den stora frågan om huruvida detta går bra eller inte. Vad kommer hända med tiden som frigjorts? Personligen tänker jag sätta upp fler klistermärken och ägna mer energi på att sabotera snutens försök att göra om kollektivtrafiken till en inre gräns. Jag tror att ett lyckat sabb mot snutens gränskontroller kommer både kännas och vara viktigare än hundra delningar av viktiga artiklar, och jag tror att de faktiskt står i motsättning mot varandra. På grund av dygnets timmar och ens begränsade ork så finns det ju faktiskt en direkt konflikt mellan att dela länkar och att vara ute på stan och ställa till. Dean fortsätter:

The limits of attention are not only the limits of individuals (and can so be resolved by distributing labor and crowdsourcing). They are the limits that make communications as such possible, as in, for example, distinctions between signal and noise as well as those characteristics of our habits, environment, and processes that direct our attention and thereby produce the circumstances of communication. The limits of attention are common.

Min förhoppning är att de alternativa sätt att nätvara som vi försöker att bygga upp kommer att grundas i en tanke om att underlätta flödet mellan pratet på internetset och aktivismen (i afk:et och på internetset), för jag har nog upplevt att det på sistone varit så att bruset på internetset har tagit energi från det andra.

Vi har på försök dragit igång vad vi kallar aktivistmaskinen, ett sätt för den som vill pyssla med intern politisk organisering i mindre grupper att göra det. Konceptet föddes ur en vilja att ha privata paddor, vilket försvann när etherpad blev etherpad lite. Behovet kom sig främst av att kunna ha vår grupps alla olika paddor samlade på ett ställe, för att enklare kunna hoppa in och redigera i lite olika texter när tid finns, utan att behöva gå igenom massor av olika mejlkonversationer för att hitta de publika url:erna. Aktivistmaskinen är inte ett försök att återskapa det som fanns, fast för en mindre klick människor, utan snarare att ta med några av de saker som folk verkade vilja använda (ex. privata grupper) och kombinera de med andra funktioner (ex. paddor), i ett reklamfritt och lugnare sammanhang. Ingen aning om det kommer att funka eller inte, men vi måste väl vandra prövande, är det inte så? :) Vi får testa olika konfigurationer och försöka hitta nya sätt att gemenskapa och göra det tillsammans. Personligen, bakåtsträvare som jag är, hoppas jag på ett uppsving för RSS och mejlprenumerationer, som ett sätt att följa saker som intresserar mig.

Att leva utan statusar kurerade av andras algoritmer kommer att kräva samarbete. Folk har skrivit så smarta saker i statusar och diskussioner att jag blir ledsen bara av att tänka på att de är borta. Här tror jag vi måste hjälpa varandra med att hitta sätt för detta att inte dö, jag vet inte hur, men kanske gemensamma bloggar och liknande, jag ska försöka lyfta ut diskussioner som sker i halvoffentliga sammanhang och göra dem ihågkomningsbara, det får bli mitt första nyårslöfte.

För att avsluta med Dean:

Just as industrial labor expropriated craft skill, breaking it into its smallest components and distributing these components via mechanization and assembly lines, so does communicative capitalism participate in the dispossesion of our previously common knowledge and capacities. […] We don’t learn how to fix things, forgetting that this is something we once might have known. Capacities to repair items of daily use diminishes with the supposition that we can just buy new ones.

Låt 2013 bli ett år av kunskapsspridning, och, som Prekariet så fint formulerar det, låt oss do it together! <3

Det er en svimlende følelse at se Reeboks “I AM WHAT I AM” trone højt oppe på toppen af en skyskraber i Shanghai. Overalt ruller Vesten sin trojanske hest ud: den fortvivlende modsigelse mellem et Mig og en verden, individet og gruppen, mellem tilknytning og frihed. … “I AM WHAT I AM” er således ikke blot en løgn, en simpel reklamekampagne, men et militært felttog, et krigsråb mod alt der eksisterer mellem os, mod alt diffust der er i omløb, mod alt det der usynligt forbinder os till hinanden, alt det der forhinder den totale afskærmning.

För typ ett och ett halvt år sedan handlade det mycket om Det kommande upproret, den märkliga lilla skriften från Den osynliga kommitén, den lästes då, men föll relativt snabbt i glömska, i alla fall hos mig. Men så släpptes den danska översättningen för lite drygt en månad sedan, och eftersom jag hört mycket gott om den översättningen, samt en del dåligt om den engelska översättningen som den svenska är baserad på och dessutom läst den svenska översättningen och kunnat konstatera att den kanske hade sina brister på vissa ställen, så införskaffade jag Den kommende opstand och läste under julen. Och vilken översättning det är! Boken är fylld av magi, svärta, konstighet, rädsla, trevande, men också krypande ilska, stor glädje och skruvad humor. På vissa sätt kan säkert min dåliga danska spela in, men jag tror inte det är allt, översättningen är helt enkelt mycket finare.

Det är hisnande att se Reeboks “I AM WHAT I AM” tronande högst upp på en skyskrapa i Shanghai. Västvärlden rullar ut sin trojanska favorithäst överallt: den förbannade motsägelsen mellan Jaget och världen, individen och gruppen, mellan tillhörighet och frihet. … “I AM WHAT I AM” är inte bara en lögn, en simpel reklamkampanj, utan en militär kampanj, ett stridsrop mot allt som finns mellan varanden, mot allt diffust som är i omlopp, allt som osynligt länkar samman, allting som förhindrar den totala avskärmningen.

Förbannade. Fortvivlende. Forbandende. Förtvivlade. Förbannade. Fortvivlende.

At kalde denne befolkning av fremmede som vi lever midt i for et “samfund” er et sådant overgreb att til og med sociologerne overvejer at forlade det begreb der var deres levebrød i et århundrede.

Är vi förbannade, eller förtvivlade? Är världen förbannad, eller förtvivlad? Är den totala kollapsen av samhället och de påföljande koblingerne mellem kybernetiska ensomheder en förbannelse, eller är det ett förtvivlat försök att upprätthålla en illusion av att allting är som det var? Att vi alla är vad vi är? Lever vi under det här förbannade samhällets höjdpunkt eller i dess sista, förtvivlade, dödsryckningar? Det är säkert en fråga om perspektiv, men små betydelseförskjutningar likt denna förekommer på många ställen när man ställer den svenska och den danska texten bredvid varandra. Sen så tycker jag faktiskt inte det spelar så stor roll huruvida betydelseförskjutningarna bara sker i mitt huvud för att jag inte fattar danska, eller om de finns i texten. Det blir hur som helst en annorlunda läsning…

Med mangfoldiggørelsen af transport- og kommunikationsmidler og med fristelsen af altig at være et andet sted, rives vi konstant væk fra det som er her og nu. Tag et højhastighetstog, tag metroen, tag din mobil – vær allerede fremme. Sådan en mobilitet betyder bare opbrud, isolation, eksil. Det ville være uudholdeligt for enhver, hvis det ikke var fordi denne mobilitet bare er en forflyttelse av privatsfæren, som et bærbart hjem. Den private boble sprækker ikke, den flyder rundt.

Boken finns att skaffa billigt från förlaget After Hand, den är inte bara fint översatt utan väldigt vacker också. Eller varför inte tjata på att ditt bibliotek ska köpa in den, de behöver säkert bredda sitt utbud av danskspråkiga böcker. Visst är det lite svårare att läsa på danska, i alla fall om man är så ovan vid det som jag, men det är också väldigt roligt! :)

Det der overalt fremstilles som en økologisk katastrofe har altid først og fremmest været virkeliggørelsen af et katastrofalt forhold til verden.

Det som överallt framställer sig som en ekologisk katastrof har aldrig upphört att, i första hand, vara manifestationen av ett katastrofalt förhållande till världen.

Befriar lite info från fejjan iom ja e med på ett hörn i arret av detta.

Kära vänner! Glöm inte att osa till detta arrangemang här: http://bit.ly/r3CbBq (för info, se nedan). Facebookattending räcker alltså inte.

Ta din galna Marx-chans!

Nio och en halv timme lång och inte en minut för kort. Det här är filmen om den långt gångna Das Kapital-filmatiseringen som aldrig blev klar. Nachrichten aus der ideologischen Antike (ungefär ”Meddelanden/Nyheter från den ideologiska antiken”) är Alexander Kluges monument över Sergej Eisensteins strandade marxistiska mastodontprojekt. Nu kan du få chansen att se filmen i sin helhet! Den femte november kör vi (ja, det är en lördag)!

Det är den 12:e oktober 1927. En överarbetad och manisk Eisenstein sitter med 60 000 meter exponerad råfilm till det som ska bli Oktober, men har tankarna på annat håll. Han skriver i sin dagbok: ”Beslutet står kvar att filmatisera Das Kapital efter Karl Marx’ scenario.” Förarbetet har varit långt. Med utgångspunkt i en vardagsscen där en arbetarkvinna kokar näringsfattig soppa åt sin arbetande make vill Eisenstein i samtida James Joyce-anda filmatisera Marx trebandsopus med innovativ klippteknik. Ledord: de-anekdotisering.

Projektet avslutas aldrig. När Alexander Kluge 81 år senare ger ut filmen vi nu ska se, är det som ett monument över Eisensteins projekt; en allvarsam, tramsig, nyfiken, storögd, trångsynt exposé över Marx; en dokumentär om Eisenstein; en teckning över produktionsmedlen; en meditation över kapitalet, över vår tid. Till sin hjälp har Kluge personer som regissören Tom Tykwer, sociologen Oskar Negt och filosofen Peter Sloterdijk; till format har han valt allt: Eisensteins originalklipp; tämligen anskrämliga mellantexter ur word-arts fulare typsnittsväskor; Kluges signum talking heads-inslag; Koyaanisqatsisekvenser över bilfabriker och snabbköp. Nachrichten aus der ideologischen Antike liknar allt och inget du sett.

Visningen arrangeras av Centrum för marxistiska samhällsstudier  i samarbete med ABF norra storstockholm. Filmen är vänligen utlånad av Goetheinstitutet i Stockholm genom Josefin Fürst.

Filmen visas i tre delar. Vi sätter igång klockan halv elva. Halv två tar vi trettio minuters lunchpaus. Klockan två sätter vi igång igen. Klockan halv sex tar vi en halvtimmes middag. Klockan sex kör vi igång igen, och är klara klockan nio. Tiderna är ungefärliga.

Filmen är på tyska med engelsk text.

Dag: Lördagen den 5:e november, klockan 10.30.

Inträde: 60 kronor = självkostnadspris för lunch, middag och kaffe.

OBS! Antalet platser är begränsat, vänligen OSA så snart som möjligt på https://docs.google.com/spreadsheet/viewform?formkey=dGJGLU5Fd3RiNWZoczJzZEE0R1dJaVE6MQ men senast den 3:e november.

Arrangemanget äger rum i ABF norra storstockholms lokaler i Sundbyberg, Esplanaden 3C. Tunnelbana: Sundbybergs centrum.

Välkomna!