Det är väldigt lätt att se förtryckande strukturer och sunkiga åsikter, så länge de hände för så pass länge sedan att det inte betyder någonting att uppmärksamma dem idag. Precis som det är väldigt enkelt att hysa ganska starka och/eller radikala politiska åsikter om skeenden som pågår på behagligt avstånd, gränsen för det avståndet brukar vara där det är så pass långt borta att det inte faktiskt betyder någonting att ha en åsikt om det som händer.

Detta var något som förföljde mig i läsningen av Håkan Thörns tegelsten Stad i rörelse, en bok som nästan förtjänar sitt omfång. Även om jag utan problem hade skurit bort ett antal sidor så lyckades den ändå vara något av en sidvändare och fylld med massor av olika intressanta ingångspunkter till frågan om staden. Thörn använder Haga i Göteborg och Christiania i Köpenhamn som fallstudier för att teckna en bredare bild av bostadspolitikens förändringar under 1900-talet: från social ingenjörskonst till liberal stadsstyrning. Det mest givande med boken är hur Thörn på ett väldigt pedagogiskt sätt visar att det som skiljer dessa två sätt att styra staden på inte är hur mycket de lägger sig i människors liv och vardag eller hur totalitära de är, utan enbart på vilka sätt de gör detta. En argumentation som på ett förnämligt sätt drar ner byxorna på all vulgär kritik mot den sociala ingenjörskonsten och dess bostadspolitik. Inte för att detta inte förtjänar kritik, tvärtom, utan för att den kritiken blir totalt uddlös om den inte också försöker förstå samtiden och den bostadspolitik som vi har idag.

Bostadspolitik, ett ord som kanske allt för snävt har kommit att bli synonymt med hyresregleringar, rot- och ränteavdrag, utförsäljningar och bruksvärdeshyror. Alla dessa komponenter spelar en viktig roll i bostadspolitiken, men de är på ett sätt bara medel för att uppnå bostadspolitikens huvudsakliga mål: att skapa en viss typ av subjekt.

År 1932 genomförde Gunnar Myrdal och arkitekten Uno Åhren en utredning av bostadssituationen i Göteborgs centrala arbetarstadsdelar, som lade grunden för Bostadssociala utredningen vilken blev en viktig utgångspunkt för de kommande deceniernas bostadspolitik och “totalsaneringar”

Myrdal och Åhrens utredning hävdade att ett moraliskt förfall rådde i arbetarklassstadsdelarnas trångbodda lägenheter och den sociala ingenjörskonsten lanserades som ett sätt att disciplinera arbetarklassen.

Socialdemokratiska partiets medelklassdominerade ledarskikt, med makarna Myrdal och arkitekter som Åhren i spetsen, lanserade en politik som “byggde bort” en livsform som var förhärskande inom arbetarklassen – till förmån för en bostadsform utformad för kärnfamilj och individualism.

Myrdal och Åhren konstaterar att:

större delen av trångboddheten i Göteborg icke är ett resultat av ekonomiskt nödtvång utan står i samband med från sociala synpunkter otillfredsställande bostads- hem- och familjevanor

Problemet för folk var alltså inte trångboddheten, den var i många fall kanske till och med självvald, men för staten och socialdemokratin var detta ett problem och de konstaterade därför att en för bostadspolitiken central fråga är den moraliska, den disciplinära. Att bygga nya hus är bara ett första steg för att i förlängningen bygga nya människor. Människor som, enligt Myrdal, ska “uppfostras till en från deras egen synpunkt riktigt inställd bostadsefterfrågan”.

Här bygger vi för framtidens söderortsbor!

Affischen från ett av de nybyggda bostadsrättshusen stirrar en i ansiktet när en kliver av tuben i Högdalen. Här bygger vi för framtidens söderortsbor.

Mitt första besök här i Högdalen som CityCons VD skedde för ett år sedan, jag parkerade bilen här tvärs över gatan och hann väl gå ett par meter innan jag stötte på två heroinister. Gick ytterligare några meter och stötte på ganska många missbrukare, det var smutsigt, skitigt, trasigt så jag kallade till mig min ledning och de som jobbar här i centrum och sa att det här accepterar jag inte. Vi har sen jobbat väldigt hårt för att lyfta Högdalen.

Modernismens bostadspolitik handlade om att omskapa subjektiviteter, att mala ner den kultur som fanns i innerstädernas fattigare delar och ersätta den med ett levnadssätt modellerat efter den borgerliga kärnfamiljen. I sin iver att disciplinera arbetarklassen i allmänhet och sina gräsrötter i synnerhet var Socialdemokratin ledande i detta projekt. Idag är situationen något annorlunda, modernismen och dess miljonprogram är väl något av det mest bespottade som vi har. Kritiken tar sig ofta uttryck i en besatthet av affärer i botten, mindre grönytor och blandade trafiklösningar. Men kritiken i sig är ganska ointressant, det intressanta är vad den legitimerar: nämligen den liberala stadspolitik som är totalt dominerande.

Stadsrenässansen eller “stadsförnyelsen” har på 2000-talet ofta fungerat som ett slags ideologisk legitimering av den liberala stadsstyrningen. […] Stadsrenässansens idéer plockades under 1980-talet upp av stadsplaneringens etablerade institutioner och aktörer, vilket i sin tur banade vägen för dess införlivande med den liberala stadsstyrningen.

Där den modernistiska ingenjörskonsten försökte disciplinera oss till att bli goda och skötsamma (med)borgare så är den liberala stadsstyrningen ute efter att disciplinera in oss i rollen som goda konsumenter. Staden som konsumismens högborg. Den samtida staden byggs för att underlätta för cirkulation och ackumulation av kapital. Med batongen i ena handen och griffeltavlan i andra styrs staden för att både maximera och kontrollera cirkulationen. Här finns inte plats för missbrukare men väl för caféer, inte grönområden men ni kan väl mötes i gallerians mötesplats, inte ihopraffsade handskrivna skyltar men väl griffeltavlor och neonskyltar.

Den liberala staden kräver förutsägbarhet och styrning, den kräver likformighet och arbetar genom att släta ut skillnader och identiteter för att göra platser i staden läsbara, och i förlängningen säljbara. I senaste numret av Brand beskriver Maryam Fanni och Elof Hellström hur staden har arbetat med Hökarängen:

Projektet Hållbara Hökarängen har tagit fram ett skyltprogram och en manual till affärsverksamheterna, som beskriver och instruerar hur 50-talskänslan kan, och bör, genomföras. I skyltprogrammet är neon en viktig del av “50-talskänslan” och där sker också en fördrivning av handskriften. I skyltprogrammet går att läsa att gatupratare bör vara griffeltavlor med träram. I övrigt bör gatupratare undvikas. Det obestämbara och mångbottnade försvinner, också i betraktarens möte med platsen. Den enhetliga skyltningen innebär en otvetydighet som knappast inbjuder till medskapande, utan snarare blir ett bekräftande av en existerande ordning och av platsens skarpa uppdelningar mellan ett innanför och ett utanför. Det handlar om att stärka platsens läsbarhet, platsen ska ges en historia som skrivs uppifrån och ned då området blir till en vara att paketera och sälja.

Precis som den moderna bostadspolitiken ställdes inför paradoxen att de människor som var mål för ens förändringar inte var intresserade av dessa förändringar så är det långt mellan den stadssyn som legitimerar den liberala stadsstyrningen och den faktiska stad som byggs. Den antimodernistiska stadsrenässansen lever på sitt förakt mot det ”konformistiska och totalitära miljonprogramsbygget”, samtidigt som den bygger en stad som gör allt i sin makt för att utplåna platsspecifika identiteter och ersätta dem med glättiga slogans framtagna av reklambyråer. Den bygger en stad på prefabricerade element av själlösa skitdrömmar. Den bygger en totalitär, paranoid och konformistisk stad. Den river en stad, och bygger en ny.

Var på filmfestival på tema ”plats och identitet” på Arkitektur- och designcentrum igår och hann med att se fyra filmer om städer. Inte för att mina förväntningar var jättehöga, och inte för att det inte var åtminstone två filmer som var fina, men kan inte undkomma känslan av att inte ha blivit ett dugg klokare under dagen. Vet inte om det är formatet som det var fel på: för många filmer inklämda med för korta pauser emellan och för korta efterföljande diskussioner samt ingen som försöker koppla ihop de olika filmerna som visades. Det kan så klart vara så, å andra sidan så tycker jag att känslan av att det saknas något är ganska vanlig i sammanhang likt detta. Med så många akademiker på samma plats så är det ju tyvärr rätt vanligt att ingen riktigt vågar säga något, förutom det högst givna då förstås. Det som ofta kallas för ”akademikersjukan”.

Den första filmen jag såg var Kiruna – Rymdvägen vilken var en väldigt fin och personlig betraktelse över vad som händer med minnena i en stad som är på väg att försvinna och återuppstå som en ny stad på en annan plats. Hur mycket av minnena sitter i det som i slutändan alltid är det mest unika en stad kan locka med: dess plats i världen? Efter filmen följde en diskussion med regissören Liselotte Wajstedt samt två representanter från White arkitekter som är ansvariga för nya Kiruna, ett projekt med det lika episkt lökiga som historielösa namnet ”Kiruna 4-ever”. Wajstedt påpekade vid flera tillfällen att hon upplevde att Kiruna är en stad som lever i 20-årscykler, där besked om gruvans fortlevande är hårt knutna till idén om vad (och om) staden är.

Inte för att det på något sätt är Kirunas fel att de är Sveriges största förbrukare av energi, det är ju trots allt resten av landet, världen, som är beroende av det som plockas upp ur deras gruvor, men jag kan ändå inte undgå att tycka att det är något magstarkt att hävda att det ska bli en ”klimatneutral stad”. Eftersom Kiruna inte är en jättestor stad är det förstås egentligen inte särskilt konstigt att den kommer att få en ”stadslik” (kräks på det ordet) huvudgata med ”mötesplatser” (kräks igen) och butiker (kräks återigen), men kan ändå inte dra mig för att tänka att denna gata, i all sin ensamhet på något sätt står som en fin symbol för hur den nyurbanistiska staden byggs, som en kuliss framför allt det andra. ”Lucky Luke-urbanism”, som en bekant förklarade för mig att det borde kallas igår.

Sedan följde festivalens höjdpunkt med filmen The Pruitt-Igoe Myth som handlar om uppgången och fallet för ett miljonprogrammsområde i St. Louis. Till skillnad från de efterföljande filmerna (och deras diskussioner) så lyckades denna film åtminstone till viss del lyfta blicken och försöka förklara varför detta område kom att förfalla och sedermera sprängas av en stad som inte var intresserade av att underhålla det. Trots många likheter med Detroits situation där skattebasen undermineras genom white flight till kranskommuner kring staden (något jag skrivit mer utförligt om här) så lyckades ingen av filmerna som handlade om Detroit, samt ingen som pratade om Detroit, dra denna koppling eller ge en liknande ordentlig förklaring till relationen mellan rasism, bostadskapitalism och kommunal ekonomi.

Efter The Pruitt-Igoe Myth så följde två filmer om Detroit. Den första, After the Factory, som också handlade om staden Łódź i Polen var bland den värsta smörjan jag sett. Den var så dålig så att det var omöjligt att veta om en skrattade av chock, ångest eller skämskuddighet. Om jag inte visste bättre (nämligen att filmen åtminstone delvis är kickstarter-finansierad) så skulle jag vara övertygad om att den från början till slut var ett beställningsjobb från Richard Florida och hans apologeter bland de styrande i dessa två städer. Maken till osmakligt, korkat och anti-intellektuellt hyllande av den kreativa klassen får en leta efter. Det var på den nivån så jag nästan tyckte synd om alla sopor till ”kreativa” entreprenörer som låtit sig intervjuas i filmen, för hur stora nollor de än må vara så är jag övertygad om att filmen fick de att framstå i än sämre dager. Två favoritscener ur filmen är den med den sköna entreprenören som försöker börja bygga mini-flygplan, och ersätta Detroits bilindustri med en industri för privata mini-flygplan som ska användas för kortare transporter inom staden, samt den med den andra sköna entreprenören som var så överpeppad på sin fantastiska idé om att den offentliga finansieringen av skolan skulle ersättas med kickstarter-projekt där individer kan skänka pengar till olika sköna projekt. Han hade ju lyckats få pengar till en Robocop-staty via kickstarter, så varför skulle det inte funka för skolväsendet lixom? Att denna film visades helt utan kontext, utan diskussion vare sig innan eller efter måste ses som ett totalt intellektuellt haveri från Arkitektur- och designcentrum.

Den sista filmen var Detropia, en rulle jag såg i våras innan jag ägnat sommaren åt att plöja böcker om Detroit och sedan besöka staden, och det var rätt kul att se den igen med en radikalt annorlunda förförståelse. Filmen är en bagatell, svår att bli särskilt irriterad på, men svårt att lära sig någonting av också, typ som dokumentärer brukar vara. Ägna dina värdefulla timmar på jorden åt att se Finally got the news istället. Efter den följde en diskussion med en officiell representant för staden Detroit, som visserligen verkade ha rätt bra koll, och faktiskt (hör och häpna!) nämnde problemet med den regionala klyftan, även om han inte direkt vågade prata om hur allvarlig den är, eller vad den beror på. Sen var det en lirare från Handelshögskolan och en arkitekt, vet inte riktigt, var väl inget egentligt fel på det någon sa, men diskussionen lyfte aldrig utan blev väldigt mycket det en hört många gånger förut om Detroit. Mycket möjligt att det berodde på formatet, att sådana diskussioner inte låter sig bli intressanta, jag vet faktiskt inte riktigt. Däremot är jag säker på att det finns mer intressanta saker att ta upp kring ”post-industriella” städer än vad som gjordes, än vad som görs. Kanske måste kritiken ta ett par steg bakåt, vad finns bakom Richard-Florida-fluffet om kreativa kluster och post-industriell produktion, kunskapscenter och inkubatorer? Som det ser ut nu så är ju alla dessa saker bara lite glasyr på den tårta som kallas för post-industriell. ”Eds-and-meds” betalar ingen skatt, inkubatorerna är ofta delvis offentligt finansierade, konstnärerna drar vidare om hyrorna stiger för högt och hur ”skönt” det än må vara med kreativa yrken så tror jag inte att lösningen är att alla ska jobba som bartenders på göttiga ställen. Jag menar, vem ska servera bartendern hens öl?

Det har säkerligen inte undgått läsaren av denna blogg att jag är redigt less på alla nyurbanister och deras vulgära kritik av ”förorten”. Personligen känner jag mig väldigt trött på den, eller kanske framförallt på att det är så himla svårt att få nyurbanisterna att förstå det faktum att många av oss som bor i de områden de föraktar så starkt faktiskt trivs i dem. Har vid lite olika tillfällen försökt diskutera det hela på ett civiliserat plan, men känner ärligt talat att det varit svårt. Eftersom nyurbanisterna har en färdig lösning på alla problem som har med staden att göra så brukar det vara väldigt svårt att förklara för dem att saker är kontextuella. Bara för att de gillar en typ av stadsbebyggelse så betyder inte det att den alltid, i alla lägen, är det bästa för en plats. Ibland måste en se till vilka förutsättningar en plats har, inte bara föreslå att bygga ”stadsliknande”.

Min ständiga käpphäst är det här att folk verkar ha så sjukt svårt att första de oerhört stora sociala värden som grönområden spelar i våra förorter. Detta leder konstant till hån och förakt från nyurbanisterna mot de människor som försöker försvara sina naturområden. Ibland är det väldigt uppenbart att det bara är klasshat och rädsla som ligger bakom det hela, ibland verkar det vara mer av en paternalistisk välvilja som skjuter snett och ibland verkar det bottna sig i missförstånd kring vad som orsakar den enorma bostadsbrist vi har i Stockholm, och hur den skulle kunna lösas.

Det märkligaste av allt i hela denna diskussion där olika färger av nyurbanister bespottar förorten är att de är så sjukt fokuserade dels på miljonprogrammens flerbostadshus och dels på människor som vill bevara viktiga naturområden. Samtidigt som villaområdena nästan alltid kommer undan utan kritik. Detta är så klart helt vansinnigt, för den som på allvar bryr sig om saker som segregering, klimat- och naturfrågor och bostadsbrist förstår självfallet att det är villaområdena vi måste riva och bygga igen. Och visst nämns villaområdena ibland av nyurbanisterna, men jag är nog inte ensam om att tycka att deras fokus har en stor övervikt på de förorter som inte är villaområden. Det har så klart flera förklaringar. En av de främsta lär väl vara att det är betydligt lättare att ”vinna” mot en fattig förortsbefolkning än mot de rika villaägarna, villaägare som man dessutom står betydligt närmre kulturellt och ekonomiskt och därför har mer ”förståelse” för. Sedan finns det nog också ett ganska stort mått av naivism och oförståelse för vad det är man legitimerar genom all denna hets mot vissa områden i staden, tycker Håkan Thörn beskrev det ganska bra i boken Stad i rörelse:

Den franske sociologen Loïc Wacquant har använt begreppet territoriell stigmatisering för att fånga den process genom vilken dagens fattiga förortsområden primärt associeras med olika typer av ”avvikande beteenden”, som brottslighet eller droganvändning. Andra urbanforskare har uppmärksammat hur etablerandet av en sådan diskurs i offentligheten ofta föregår rivningen av ett område och evakueringen av dess invånare. Ofta porträtteras byggnaderna som ”stadda i förfall”, ”ovärdiga” för mänskligt liv – och dess invånare som ”icke-normala”. Området och dess invånare karaktäriseras i denna mening som ”utanförstående” i förhållandet till (det normala) samhället. […] På detta sätt kan den territoriella stigmatiseringen legitimera den typ av tvång, eller rent av våld, som det innebär att förflytta människor från deras hem mot deras vilja – eller radikalt omgestalta en plats som de har stark anknytning till.

Det blir på många sätt absurt att överhuvudtaget diskutera huruvida vi ska behålla eller förstöra naturområden i närheten av flerbostadshus som de boende verkligen vill behålla så länge hela fucking stan är full av villaområden. Tänker därför att vi, för att kunna hyfsa till debatten, kanske kan komma överens om följande: inte en enda förtätning i miljonprogrammets flerbostadshusområden förrän den sista villan är exproprierad och riven!

Leicesteruniversitetets center för masskommunikation kommer troligen att publicera någon rapport som undersöker medias påverkan på upploppen, men inte om upploppdeltagarnas påverkan på media. De kommer alltid att bli nojjiga när denna upprörande fråga ställs.

Även om jag saknar de fina bilderna och den lättlästa typografin så kan jag inte låta bli att bli glad över att senaste numret av Brand är en pocketbok. Och inte vilken pocketbok som helst utan en samling texter som går till botten med såväl vänster- som högeruppfattningar om vad ett upplop är/bör vara, och på köpet bjuder på en stor dos snuthat och stadsplaneringskritik.

Vad är en polis? Det är en varornas aktiva tjänare, en människa som är helt underkastad varorna. Polisens uppgift är att se till att en viss produkt av mänskligt arbete förblir en vara, det vill säga ett ting med det magiska anspråket att man måste betala för det.

Trots att det är väldigt poppis att diskutera staden, arkitektur och stadsplanering så tycker jag sällan att folk lyckas närma sig de riktigt brännande frågorna. Det är tyvärr vanligare att klaga på att en lokalbefolkning som vill behålla ett grönområde med höga sociala värden har för mycket att säga till om än att försöka förstå vilka underliggande krafter som styr stadens utveckling och att istället för kritik av bostadskapitalet leverera ressentiment riktat mot en viss subkultur.

Arkitekturen i Los Angeles karaktäriseras av militarisering. Stadsplanering i Los Angeles är väsentligen en polisiär fråga. En överväldigande aspekt i Los Angeles närmiljö är närvaron av säkerhetsbarriärer och övervakningsteknologi, alltså polismaktens inflytande över stadens ytor. Precis som Haussman ritade om Paris efter revolutionen 1848, och byggde öppna boulevarder för att ge militären möjlighet till oskymd eldgivning, så har Los Angeles arkitekter och stadsplanerare gjort om LA efter Wattsrevolten. De offentliga utrymmen som återstår är militariserade, från de ”hemlös-säkra” bänkarna på busshållplatserna till den automatiska bevattningen i parkerna till för att förhindra att människor sover där.

Den kanske mest intressanta texten i numret är Ett öppet brev till er alla som fördömer plundringen skriven i efterspelet till upploppen i England för ett par år sedan. Framförallt tycker jag att det var en spännande diskussion kring det väldigt vanliga fördömandet som handlar om att ”folk är materialister/misslyckade konsumenter som stjäl saker de inte har råd att köpa” eller ”om de hade tagit saker de verkligen behövde (mat etc) hade det kanske varit en annan sak”.

För det första så signalerar denna återkommande anklagelse om ”materialism” ett mer allmänt fördömande, inte av den konsumism som ni känner så väl och stödjer helhjärtat, utan av socialt uppror som materiellt faktum. Att prata, med förakt, om dessa dagars materiella karaktär innebär underförstått att man vill att folk återgår till ”protester” som håller sig inom ramarna för det representativa, till att bli räknade, sedda och ignorerade för att sedan återvända hem, och hålla sig där. […] Ni säger att begär är förkastliga och oacceptabla så fort de skiljs från lönearbetets legitimisering. När ni säger att det hade varit annorlunda om de bara hade tagit mat, blöjor eller mediciner, du vet, det allra nödvändigaste, så menar ni egentligen att de bara borde stjäla varor vars kvalitet motsvarar deras sociala ställning. De fattiga, som inte har en speciellt hög levnadsstandard, borde bara ha saker som inte har en speciellt hög standard.