Del sex i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här, del tre om urban ekologi här, del fyra om värdet av gemenskap här och del fem om ägandets dilemma här. Den här delen skulle dels må bra av ett problematiserande av gentrifieringsmotståndet som det sker i Tyskland och kanske främst lite fler exempel på motstånd som inte är reaktivt. Och sen är det så klart ett kanske lite väl naivt exempel med citatet från Matt Hern, det skulle behöva utvecklas…

Exodus

De nya former för värdeförmering och kontroll som etablerats i dagens storstäder kräver också nya former av motstånd. När möjligheten att påverka stadens färdriktning alltmer rör sig bort från 1900-talets demokratiska institutioner kan vi inte låtsas som om ingenting har hänt och sätta vår blinda tilltro till gamla kampformer. Där civil olydnad och politiskt lobbningsarbete tidigare kanske fungerade för att påverka politiker i en viss riktning så kräver dagens situation att vi adderar en del andra medel.

För att knyta an till Commonwealth’s historiska bakgrund och Planka.nu:s dagliga praktik vill vi slå ett slag för självreduktionen. Självreduktion är en praktik med ursprung i 1970-talets Italien och handlar kort och gott om att kollektivt tillskansa sig tillträdet till, eller utnyttjanderätten av, platser och tjänster, utan att bidra till den profit som kapitalet försöker suga ut ur dessa. Precis som allemansrätten tillskansades och blev grundlagstadgad genom att den praktiserades under så pass lång tid att den normaliserades, precis så kan den urbana allemansrätten bli till. Genom kulturutbyte på Internets, plankning i kollektivtrafik eller ockupationer kan vi både skapa andrum i vardagen, göra avbrott i kapitalackumulationen och skapa nya gemenskaper inom det nuvarande samhällets redan existerande institutioner och infrastruktur.

När bostadskapitalet försöker appropriera det värde som skapas i stadens allmänningar kan vi bygga gemenskaper i våra grannskap som inte bara kan bekämpa den stundande utvecklingen, utan även lägga grund för något helt annat. I stadsdelen Kreuzberg, Berlin, kan vi se hur bostadskapitalets försök att utvinna ränta genom nyproduktion och stadsomvandling möts av ett starkt motstånd med kampanjen “förfula Kreuzberg” i täten. En kampanj som uppmuntrar till att skräpa ner, bränna bilar och måla graffiti på husväggar, allt för att sänka områdets status hos den köpstarka övre medelklassen – gentrifieringens stormtrupper. Andra tips vi kan ta med oss kommer från gruppen ”Es regnet kaviar” i Hamburg och deras ”avgentrifieringskit”, som föreslår att sätta upp paraboler på balkongen och hänga ut tvätt (helst underkläder och linnen) från fönstrena.

Det viktigaste med motståndet är dock att förvandla det från att vara reaktivt till att börja bygga något nytt. Där hotet om höjda hyror på grund av gentrifiering kan fungera som en bra start för att skapa sammanhållning och kraft till motstånd i ett kvarter så är det viktigt att det inte stannar vid så kallad brandkårspolitik, där en aktion möjligtvis lyckas stoppa ett husbygge, men inte lyckas bygga något annat istället, något hållbart. Med utgångspunkt i den gemenskap som hotet från den kommande kapitaliseringen och instängningen av våra grannskap skapar så kan förhoppningsvis vänskapsband och utbyten som grundas i icke-monetära utbyten börja byggas. Den osynliga kommittén beskriver i sin bok Det stundande upproret hur “gemenskapens etablerande är varuformens undandragande.” Där kritiken av kapitalrelationen bygger på hur den “kopplar samman de som inte är sammankopplade … sammankopplar främlingar som främlingar”. Mot tron på att allt är utbytbart och går att mätas i pengar sätts i stället ett bejakande av det gemensamma, och hur dess värde försvinner när det ges ett (kapitalistiskt-ekonomiskt) värde.

Vancouverbaserade Matt Hern, beskriver rent praktiskt, hur etablerandet av gemenskaper, skapandet av nutopier, kan fungera som ett undandragande från varuformen, ett exodus. Ett exempel han tar, för att visa på hur konkret gemenskapande i vardagen kan slå mot kapitalet genom att dra sig undan varuformen är:

när många av oss börjar cykla överallt så slutar vi köpa bilar och bensin, vilket skadar dessa affärsområden. Något som också händer när vi stänger ner bilgator, ockuperar eller bara plantera fruktträd runtom staden. Allt detta är bra och roligt och “grönt”, men framförallt en direkt attack på kapitalet. Att plantera ska inte bara vara en estetisk aktivitet eller ett försök att förbättra kapitalets värsta åkommor, utan snarare det första slaget i ett gatuslagsmål!

Det första slaget ska här förstås som just ett exodus. Eftersom människor i gemenskap betraktar pengar och pengautbyten som något idiotiskt så fungerar gemenskaper oberoende från kapitalet som rum utan ackumulationsmöjligheter. Självklart kommer dessa bli utsatta för invasionsförsök enligt den av David Harvey uppställda principen om ackumulation genom fördrivning, men det är vår uppgift att försvara och skapa fler av dessa kapitalfria rum.

Del fem i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här, del tre om urban ekologi här och del fyra om värdet av gemenskap här. Den här delen är kanske den minst färdiga, väldigt luddig på sina ställen, misstänker att det har att göra med att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. ;)

Bortom ägande

När värdet i staden skapas gemensamt i allmänningarna, så blir en logisk följd att vi också i allt större utsträckning börjar organisera staden gemensamt. Denna process, när de sociala relationer som är kontrollerade av kapitalet bryter sig fria, benämns kommunisering. Det är viktigt att förstå detta just som en process, inte som något färdigt, inte som ett stadium vi direkt kan övergå i från vår nuvarande situation. Kommuniseringen är helt enkelt de handlingar och processer som bryter ner kapitalets makt över olika relationer: plankning kan ses som en sådan process. Istället för att låta kapitalrelationen härska över kollektivtrafiken så överskrider plankaren denna ekonomiska logik och skapar på så sätt ett frirum i vardagen. Att föreställa sig kommuniseringsprocesser som i grunden förändrar hur vi organiserar våra relationer är kanske svårast i stora system som kräver ett visst mått av centralisering, som exempelvis kollektivtrafiken. Så hur skulle en kollektivtrafik bortom ägandet kunna se ut?

Vi föreställer oss kollektivtrafiken som en form av offentlighet, där vi tillsammans finansierar den via skatten och låter den vara öppen och fri för alla att använda. Att föreställa sig en kollektivtrafik bortom det privata eller offentliga ägandet är däremot svårare, men ett första steg går via att återknyta kollektivtrafiken till sin offentliga huvudman, nämligen landstinget eller regionen. På så vis ökar vi vår kontroll och insyn i hela systemet, från ägandet till driften, och motverkar dessutom möjligheten att dubbelprofitera på kollektivtrafikanterna, genom att först påtvinga dem biljetter och sedan genom att privatisera den värdeökning de innebär för staden. Ett andra steg som kollektivtrafiken skulle kunna ta vore att påbörja en omorganisering av dess skötsel och drift. Inspirerad av syndikalistiska principer om arbetsrotation och ansvarsdelning kan vi tänka oss en kollektivtrafik där de som arbetar i den i betydligt högre utsträckning än idag får leda och fördela arbetet mellan varandra: i linje med vår vision om en avgiftsfri kollektivtrafik som styrs av de som reser och arbetar i den.

Kollektivtrafiken bidrar till att skapa produktiva allmänningar och har en gemenskapsbildande potential. Kollektivtrafiken ökar den urbana densiteten och reducerar den sammanlagda trafikmängden och minskar därmed trafikens destruktiva konsekvenser på staden. Alltså: en kollektivtrafikant skapar inte bara värde genom att ta sig till skola eller arbete för att producera, utan även genom att minska trafikens destruktiva påverkan på allmänningen. Genom sin urbanitet så skapar kollektivtrafiken värde som riskerar att stängas in och exploateras genom gentrifieringsprocesser. Därför ser vi det som en självklarhet att kollektivtrafikanten också ska kämpa mot gentrifieringen, korruptionen av det allmänna och för sin rätt till en del av den gemensamma kaka hon är med och bakar.

Stora centraliserade system är överlag en dålig driftsform, speciellt om de ska drivas gemensamt av dem som de berör. Även om kollektivtrafiken i dagsläget kan vara svår att föreställa sig bortom ägandet så får inte det hindra oss. För vissa större centraliserade system så behövs det antagligen ett offentligt och demokratiskt ägande, i alla fall under en övergångsperiod då alltfler delar av staden genomgår kommuniseringsprocesser. Här gäller det att se hur en avgiftsfri kollektivtrafik kan användas för att generera kommunisering, men även att ta med sig en nyfiken vilja att utforska nya områden som skulle kunna decentraliseras, elnätet kanske är det första som kommer i åtanke. En avgiftsfri kollektivtrafik kan verka positivt genom att både ge människor möjlighet att arbeta mindre och spontanresa mer och på så sätt innebära fler potentiella situationer där glädjefyllda möten kan äga rum.

Del fyra i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här och del tre om urban ekologi här. Tycker denna del blev helt ok, även om diskussionen kring värde kanske är lite ”vulgär” på sina ställen (som Marx skulle uttryckt det). ;) Dessutom tycker jag att grejerna om gentrifiering är lite för mycket individ och lite för lite struktur, tror de med fördel läses tillsammans med detta inlägg om gentrifiering.

Värdet av gemenskap

Precis som att uppdelningen mellan natur och kultur är central i modernismen, så är uppdelning i privat och offentligt helt central för hur vi, åtminstone inom den väst-kapitalistiska sfären, förstår och organiserar samhället. Ägandet är a och o – grunden för produktion såväl som för konsumtion. Antingen är något privatägt, eller så ägs det av oss tillsammans, genom någon form av offentligt ägande. Att tänka sig något som står utanför denna uppdelning är svårt, ofta är det allmänningen vi pratar om då, det som ingen äger, men som sköts gemensamt.

I boken Commonwealth beskriver Michael Hardt och Antonio Negri hur den immateriella produktion som karaktäriserar de post-industriella städerna i den rika världen bygger på en annan form av värdeförmering och exploatering än vad det klassiska fabriksarbetet gjorde. Istället för att värde produceras i en sluten miljö så är värdet en slaggprodukt från de gemenskaper som genomsyrar staden. I den klassiska Marxska synen på värdeproduktion i fabriken så har vi det fasta kapitalet (fabriker, maskiner osv) som injiceras med det rörliga kapitalet (arbetskraft) vilket leder till att nytt värde skapas. Denna värdeproduktion kräver någon form av kapitalist, oavsett om det är en enskild företagare eller en stat, som ser till att det fasta kapitalet finns, och tvingar det rörliga kapitalet att arbeta. Till skillnad från detta så sker den immateriella värdeproduktionen genom att kapital parasiterar, suger sig fast och försöker suga ut, värde från den produktivitet som den mänskliga samvaron genererar. Känslor, koder, idéer, musik, allt affekter och resultat av den mänskliga samvaron, resultat som ofta varken kräver fabrik eller arbetstvång. I staden skapas värde i den allmänning som våra gemenskaper och relationer är, och sedan försöker kapitalet profitera på detta värde, stänga in det och öka efterfrågan så mycket att det skapas en brist på det.

Det klassiska exemplet på skapad brist-ekonomi är så klart de som skapas av monopol och upphovsrätt, där allt ifrån musik till vetenskap kontrolleras och stängs in. Men ett exempel som bättre tydliggör hur en allmänning stängs och förs in i kapitalcirkulationen är bostadsmarknaden. I den moderna storstaden så pågår ständiga gentrifieringsprocesser: gamla sjaviga kvarter med lägre hyror drar till sig en ny mix av människor som anses objektivt trevlig och i och med deras närvaro lockas fler människor till platsen. Men trots att massa trendiga krogar och klädbutiker öppnar är det inte dessa som är det mest attraktiva med ett sådant område, utan istället är det “stämningen”. Alltså den allmänning, som varken går att ta på eller riktigt beskriva, men som består av de relationer och gemenskaper som produceras i området. Det är detta abstrakta som gentrifieringsprocesserna letar upp, stänger in och säljer ut i form av dyra bostadsrätter och exklusiva restauranger. Gentrifiering är knappast någon smärtfri process, något som alla som blivit påtvingade en ombildning från hyresrätt till bostadsrätt och på så sätt blivit tvungna att flytta är alltför väl medvetna om. Geografen David Harvey kallar detta för ackumulation genom fördrivning. Kapitalet är ständigt på jakt efter nya marknader att investera i, och skyr inga medel för att öppna upp nya områden. I västvärlden går det oftast ganska snällt till med lite mygel och fusk i omröstningarna för bostadsombildning medan det i andra delar av världen kan innebära direkt våld som till exempel när ursprungsbefolkningar fördrivs från sin mark. Värdet som bostadskapitalet eventuellt lyckas ta ut som en form av ränta bygger på summan av områdets sociala relationer och gemenskaper. På ekonomistiska kallas detta för externaliteter, ett snyggt sätt att dölja vad det handlar om.

Stadens allmänningar kan, precis som sociala relationer, ta såväl glädjefyllda som destruktiva former. Trevliga kvarter med stort kulturliv är glädjefyllda medan trafikstockningar och avgaser är destruktiva allmänningar. Staden bygger på ständiga, spontana, möten mellan människor, men ett möte är i sig ingenting, om det inte generar något glädjefyllt, en gemenskap. En politik för staden bör således ha som en av sina utgångspunkter att organisera för gemenskapsbildande möten. För de ständiga möten som pågår i en nutida stad har till alltför stor andel karaktär av konfliktfyllda, olyckliga och destruktiva möten. Möten på olika villkor, rasism, segregation, avgaser och avgifter. Gentrifiering är en process varur våra möten avsocialiseras, privatiseras och görs olyckliga. En process som bygger murar och segregation runt den allmänning som skapats gemensamt. För att möta detta behöver vi inte bara sätt att konstitutera produktiva allmänningar och platser för gemenskapsbildande, utan även sätt att försvara dessa från korruption.

Del tre i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här och del två om den gamla vanliga allemansrätten här. Det här är nog den biten jag är minst nöjd med, tycker varken språket eller poängerna blev bra. Förmodligen mycket smartare att läsa något som Kalle Palmås skrivit om Guattari istället. :)

Urban ekologi

Allemansrätten är långt ifrån och dess mest påtagliga brist är hur den bygger på, och konstruerar, en skillnad mellan natur och kultur. Allemansrätten bygger på en idé om att det finns en natur, och åtskild från den samexisterar den mänskliga civilisationen med sin kultur. Utan denna idé skulle det vara befängt att allemansrätten bara gällde i det vi ser som orörd natur. Denna uppdelning mellan natur och kultur är en grund i den västerländska modernismen, det är en idé om att naturen är något som står under människan medan kulturen är allt det som skapats av människan, som om dessa kategorier lätt gick att separera. Det är också en idé som leder oss till rovdrift, vad den tyske filosofen Martin Heidegger beskrev som en syn på naturen som en enda stor bensinmack, manifesterad i det “peak everything” vi närmar oss där allt fler och fler delar av jorden (olja, fosfor, sötvatten, litium, etc.) förbrukas. Men denna uppdelning kan också lika gärna leda till den sortens politik som handlar om att skydda naturen från människan. Där naturen ses som god i sig, som något som hotas av mänskligheten, av civilisationen eller ekonomin. Oavsett vilka konsekvenser denna syn får så står det klart att det vi idag beskriver som en ekologisk katastrof i grund och botten handlar om resultatet av vårt katastrofala förhållande till världen. Den osynliga kommittén hävdar i sin bok Det stundande upproret att det inte finns någon miljökatastrof, utan att det är miljön som är själva katastrofen, vad de menar är att det är just själva uppdelningen i natur/miljö och kultur som är katastrofen. Eller som de själva uttrycker sig:

Det är bara vi – som kommer till världen i betongblock, plockar frukt på stormarknaden och spanar efter ett eko av världen på TV – som det tillkommer att ha en miljö.

Kritiken mot denna uppdelning är dock knappast något som Den osynliga kommittén är ensamma om. Åtminstone sedan 1970-talet har den kommit från många håll, och går att spåra i så väl feministisk, som postkolonial, kommunistisk och grön politisk teori. En av kritikerna är filosofen Felix Guattari, som i essän The Three Ecologies beskriver hur uppdelningen mellan natur och kultur gör oss oförmögna att förstå ekologi som något annat än Naturen med stort N, något som leder oss in i fällan där en grön politik inte kan byggas för andra områden än den orörda naturen, den som bör skyddas. Guattari menar att vi, genom att upplösa distinktionen mellan natur och kultur, dels kan börja ifrågasätta och överskrida vår antropocentriska världsbild, och dels börja förstå och göra politik på andra ekologier. I Guattaris analys finns tre typer av ekologier: de fysiska (naturen), de samhälleliga och de mentala. Att se på världen ur ett ekologiperspektiv, med en förståelse av att allt är natur och kultur, kan hjälpa oss att länka samman och förstå det vi idag menar med naturen, med staden, med de sociala relationer som skapar samhälle, med gemenskaper. För de hänger alla ihop, de är inga slutna sfärer utan påverkas och genomkorsar varandra.

Att betrakta staden som en ekologi av sociala relationer och gemenskaper öppnar upp för en syn på den som något som måste tas om hand om, precis som att insikten om att det finns flera ekologier kan leda oss till en djupare förståelse av det vi kallar naturen. Den är inte utanför oss, men vi är inte heller utanför den. Att överge uppdelningen mellan natur och kultur tillåter oss även att överge uppdelningen icke-mänskligt och mänskligt, något som låter oss förstå hur naturen och kulturen är ömsesidigt konstituerande i livets ständiga tillblivelseprocesser. Vi måste ersätta det främlingsskap som uppdelningen icke-mänskligt/mänskligt skapar med ett radikalt omfamnande av alla de processer som konstituerar oss: fåglarnas kvitter, klockornas ringande, basens vibrerande, vännens gråt och skratt, kläderna vi bär och marken vi går med.

Genom att se staden som ett ekosystem som bygger på en massa av gemenskaper, offentligheter, relationer, kan vi förstå hur den måste odlas, tas om hand. Men också hur den kan byggas vidare. Idag finns det någon slags politisk samstämmighet kring att den fysiska ekologin, “naturen”, är något som behövs tas om hand om, odlas upp, ses efter. Även om det för många är långt från denna läpparnas bekännelse till praktisk handling, så är det åtminstone ett etablerat synsätt. Allemansrätten är här ett sätt för oss att lära oss naturen, respekt för den, så väl som vår roll i den och hur den är något gemensamt, i den bemärkelsen att den inte kan eller bör ägas. Konsekvensen av förståelsen för att det inte finns någon klar gräns mellan natur och kultur, och av att staden är ekologi, måste bli att vi bör utvidga allemansrätten. För varför ska den bara gälla i naturen, när naturen inte går att skilja från kulturen? Och varför ska den bara gälla i en sorts ekologi när det finns så många ekologier, alla väl värda att skydda, odla, utveckla och garantera tillträde till.

Lyssnade på ett föredrag av Enrique Peñalosa, före detta borgmästare i Bogotá, och kanske den alternativa transportvärldens största fixstjärna. Han är ganska vettig och det är svårt att förneka betydelsen av de omvandlingar av Bogotás transportsystem som han låg bakom. Men det är något som jag alltid stört mig på hos honom, det är en åsikt som är ganska vanlig hos de flesta som pratar om staden, det är den här vurmen för den blandade staden. Peñalosa beskriver den samtida stadens problem på följande sätt:

todays class conflict is not the old marxian one between proletariat and bourgeoisie, but between those who drive cars and those who dont.

Självfallet har han en poäng i att det finns en konflikt mellan bilister och alla andra, men att hävda att det inte skulle finnas en konflikt mellan arbete och kapital, och mellan rik och fattig, det är ju så dumt så klockorna stannar. Det är så dumt så att typ alla som pratar om den moderna staden håller med honom. För är det inte så att allt tjat om den blandade staden egentligen bara handlar om att inte vilja ta itu med problemets kärna: den orättvisa staden. När Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M) ställer sig bakom något, då vet man att han antingen ljuger eller att det är något riktigt vidrigt som föreslås, i fallet med den blandade staden är det nog lite av båda… ;)

Jag tror inte att någon tycker att det är en önskvärd utveckling att alla med höga inkomster bor i innerstan och alla med låga bor i exempelvis Järva. Vi brinner för att skapa en stad som verkligen är blandad

Idén om den blandade staden framstår som närmast fatalistisk, dess förespråkare utgår från att samhället alltid kommer (och bör) vara skiktat i olika klasser och inkomstgrupper, och att stadens roll endast är att göra detta faktum så friktionsfritt som möjligt. Staden ska bara smeta undan de konflikter som verkligen finns, “så länge vi accepterar och respekterar varandra så är allt bra”. Likt den identitetspolitiska drömmen om bekräftelse och respekt så ska den täta blandstaden få oss att respektera varandra. Medelklassen ska inte fnysa åt arbetarklassens vulgära matvanor och de outbildade, uttråkade och hopplösa ungdomarna ska inte bränna dyra bilar. Problemet med att vi lever i en stad med fasansfulla inkomstklyftor reduceras till enbart rätten att få vara sig själv i offentligheten, inte att få förändra sig själv, eller offentligheten…

Del två i den ej färdigskrivna och opublicerade rapporten Urban allemansrätt, läs del ett som ger en introduktion samt bakgrund till rapporten här.

Allemansrätt

Grunden i allemansrätten är att du har rätt att vistas i naturen och ta del av den oavsett vem som formellt äger marken du befinner dig på. Det existerar en väl spridd berättelse om att allemansrätten är något unikt svenskt som funnits sedan urminnes tider. I själva verket var det långt in på 1800-talet vanligt förekommande att bötesstraff utdelades till den som beträdde annans mark. Allemansrätten har sin upprinnelse i ett betänkande som lades fram 1940 av den statliga fritidsutredningen. Dess syfte var att öka allas möjligheter till friluftsliv, men idén om en allemansrätt är äldre än så, och utredningen stödde sig på det faktum att allemansrätten redan praktiserades och således var att betrakta som en sedvanerätt. (Gunnar Wiktorsson: Den grundlagsskyddade myten. Om allemansrättens lansering i Sverige. City University Press, 1996)

Allemansrätten är alltså inte något givet, snarare kan den förstås som en rättighet som uppstått genom en lång period av allmänhetens tillägnande av naturen, trots eventuella bötesstraff. Allemansrätten bär således på en historia av olydnad som blivit en sedvana och sedermera formaliserats och numera till och med är inskriven i Sveriges grundlagar, närmare bestämt regeringsformen. Om vi tar denna insikt och kombinerar med det faktum att ingen riktigt vet vad allemansrätten innebär, vilka rättigheter den mer exakt garanterar, så blir det tydligt att allemansrätten inte är något statiskt, utan en rätt som, precis som andra, ständigt skapas och omformas. Detta innebär att den kan utvidgas!

Allemansrätten överskrider vissa vedertagna idéer om hur samhället ska organiseras. Den gör naturen till något vare sig riktigt privat eller offentligt och den visar hur vi faktiskt kan ta ett gemensamt ansvar för sådant som vi har ”fri” tillgång till. Om det förut inte var tillåtet att klättra över de murar som byggts kring naturen så har det gemensamma tillägnandet idag lett till en situation där vi till och med har den formella rätten att klättra över eventuella murar runt allemansrätten. Ur detta faktum bör vi finna mod att klättra över nya inhägnader för att skapa nya allmänningar.

Det var så jävla varmt förra sommaren. Svårt att tänka klart, omöjligt nästan. Två eftermiddagar släpade jag med mig själv, datorn, Commonwealth och The Three Ecologies till det fantastiska stadsbiblioteket i Prag. Tänkte att jag skulle försöka tänka, skriva, men det var nog lite för varmt. Det blev mest svett de där två dagarna, men lite text också. Tänkte att det kanske skulle vara ett första utkast på ny rapport till Planka.nu, främst för att begreppet urban allemansrätt passar så himla fint ihop med Planka.nu. Texten var dock lite för dålig/ofärdig/whatever man vill kalla det, ingen (okej en) orkade/ville läsa eller kommentera den, så den har bara legat på paddan och skräpat sen i somras. Istället för att den ska fortsätta ligga där och ge dåligt samvete (medvetande) för att den aldrig blir färdig så slänger jag upp skiten här. Det är sju delar så tar en per dag eller nåt sånt, med början i introduktionen idag. Det är ju långt ifrån färdigt, vissa delar är helt okej, vissa saknar en hel del (kan återkomma till klaget på vad som är fel innan varje del). Varför lägger ja ens upp det då, när det inte är färdigt? Främst för att slippa tänka på att det nånsin ska bli färdigt… ;) Kanske har lite anekdotiskt värde att publicera opublicerade Planka.nu-texter också, vem vet.

Introduktion

Den koncentration av flöden, människor, kapital, tankar, uttryck och infrastruktur som utgör en stad väcker såväl hänförelse som förskräckelse, solidaritet som konkurrens. Men vad är staden egentligen? Frågan har nog aldrig varit mer aktuell än nu, då vi för första gången i historien har en större andel stadsbor än människor som bor på landsbygden.

Den potential för gemenskap och samarbete som finns i staden är oerhörd, men sorgligt eftersatt. Istället för att försöka maximera det fantastiska i det faktum att vi är sociala djur som aldrig tidigare har haft så stor möjlighet att bygga en social natur, så rör vi oss i motsatt riktning. Gentrifiering och privatisering, inglasning och segregering, avgiftsbeläggning och massbilism: listan kan göras lång över anti-sociala tendenser i den nuvarande stadsutvecklingen. Hur vänder vi denna utveckling? Vad är det som krävs för att ta steg mot en stad för människor istället för kapital?

För att kunna förändra behöver vi förstå, men förståelsen kommer alltid att vara bristfällig, speciellt om vi inte vågar dra slutsatser av den och påbörja förändringsarbetet. I denna rapport så skissar vi upp en bild av staden. Utifrån Felix Guattaris tankar om ekologier och Michael Hardt och Antonio Negris teser om hur kapitalet parasiterar på stadens allmänningar för att producera värde diskuterar vi hur staden och dess myller av relationer kan förstås, förändras och vårdas.

De urbana områdena är de landskap där vi lever våra dagliga liv, där affekter, relationer och solidaritet etableras och där politiska subjektiviteter och meningar skapas. Men är dessa landskap till för de som vistas där, eller för någon annan? Kring detta pågår ständiga konflikter, vilka ofta rör sig kring frågor om rum och rätten att ta plats i staden. Vill vi utmana den stad där vår viktigaste roll är den som konsumenter, vad urbansociologen Sharon Zukin kallar lattepacificering, måste vi organisera oss med urban allemansrätt som gemensam nämnare. När filosofen Henri Lefebvre på 70-talet konstaterade att revolutionen måste vara urban syftade han på det faktum att kapitalets kontroll sträckt sig långt utanför fabriksportarna för att numera omfatta hela staden. Och visst hade han rätt, bortsett från att han glömde den lilla detaljen plural: revolutionerna måste vara urbana!