Brasklapp: Det finns bitar av Paul Masons bok Postcapitalism som är läsvärda: framförallt hans krisbeskrivning som jag tycker var en lättläst och välskriven sammanfattning av andra ofta snårigare kristeoretiker. Dock tror jag att den som är någorlunda inläst på samtida vänster/marx-prylar inte kommer hitta något som känns särskilt nytt. Men hur kul är det att blogga om att detta var en bra sammanfattning..?

Finns det något problem som inte kan lösas med mer information? Ska en tro Paul Mason så verkar svaret vara nej. I boken Postcapitalism bjuder Mason på en hyllning av informationstekniken som inte ens den mest tokiga silicon-valley-startup-douchebagen skulle lyckas klämma ur sig. Med en väsentlig skillnad: Mason ser i informationssamhällets framväxt även kapitalismens slut.

Mason lägger stor vikt på att (på ett rätt roligt och pedagogiskt sätt) dissa tidigare marxistiska teoretiker som trott sig se kapitalismens slut rycka allt närmre, för att sedan konstatera att det nu är här. Det är kul det där hur det alltid råkar vara precis när en själv skriver en bok som den tekniska utvecklingen lett till att konflikten mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena gör att kapitalismens bojor måste sprängas.

Det finns ett antal saker som jag stör mig på i Masons bygge, den huvudsakliga är förstås den som Maska.nu redan tagit upp, och som vi brukar återkomma till i vår teknikcirkel, så den ska jag lämna därhän så länge. Om vi väljer att bortse från det Hornborgska-teknikdilemmat så återstår fortfarande ett gäng frågetecken kring Masons superteknikpepp. Jag kan inte undgå känslan av en gubbe som tycker det är häftigt med iPhone (för att inte tala om försöken att förklara marginalnytteteorin med ecstasyreferenser, skämskudde i kvadrat…).

Innan vi ger oss in i den öppna källkodens magiska värld så vill jag bara ställa mig lite frågande till det unika i att det i och med IT produceras massor av saker (och idéer/kod) som inte direkt producerar värde. Självfallet stämmer det, men om vi tänker oss en sisådär 50 år bakåt i tiden så var det ju en massa saker som gjordes utanför marknaden som idag blivit en del av servicesektorn. För att inte tala om hur det såg ut när vi hade en ”male-breadwinner” modell på arbetsmarknaden. Kapitalismen har väl alltid byggt på att det finns någon slags utsida. Här är jag inte dryg, utan undrar på riktigt. Har denna utsida blivit större i och med IT, jämfört med dess storlek säg 1955?

Mason ser i open-source grunden för en ny värld, för honom verkar open-source i princip innebära att vi kommer att kunna ha en tillverkningsindustri som är gratis att driva, eftersom den informationen som behövs i tillverkningen kommer att vara open-source. Visst rättar han ibland sig själv och erkänner att det ju även krävs råvaror och energi för att tillverka saker, men det kommer mer som en liten bisats. Han är heller inte blyg att presentera siffror från industrin som bevis på att tekniken ”snart är där”. När han beskriver det fantastiska med IT så använder han sig bland annat av ett exempel med jetmotorer och pekar på att de om 20 år kommer att ha uppnått en nästan 100%-ig effektivitet. Siffrorna kommer från en stor tillverkare av jetmotorer. Liknande exempel finns det fler av i boken. Detta är alltså ett debatttrick som industrin använt sig av länge, lex 4:e generationens kärnkraft är alltid 20 år bort.

Teknofetischmen tar sig väldigt starka uttryck, Mason låter nyförälskad när han beskriver hur många petaflops som industrin använder för att simulera det de ska tillverka innan de börjar tillverka det. Fatta vad ballt att Microsoft testkörde simulationer av Xbox360 fler gånger än det finns stjärnor i universum innan den släpptes, konstigt dock att alla konsolerna drabbades av red-ring-of-death. För att inte tala om Norweigans senaste flygplan, så grymma simulationer som gjordes där, inte konstigt att de går sämre än pendeltåget. Nu gör jag mig förstås löjlig på Masons bekostnad, det är väl inget fel med att simulera saker innan en bygger dem, men jag har lite svårt att se att det är en TOTAL revolution som jag tycker han framställer det som.

Hur som – även om open-source förstås kan betyda att alla kan skriva ut trasiga plastleksaker hemma istället för att köpa dem från Kina – så är jag rätt saker på att det de flesta tänker på när open-source diskuteras är mjukvara. Så även Mason. Han väljer att kalla det för ”free-machines” och exemplifierar gärna med Wikipedia, Linux och Android. Android är förstås ett riktigt uselt exempel eftersom det bara handlar om Google’s sätt att äga mer data än Apple, men skit i det.

Anledningen till att Mason väljer att kalla open-sourcemjukvara för free-machines är för att han tror att, eftersom den kan kopieras till en väldigt låg kostnad (bandbredd och diskutrymme), så är den gratis så fort den har kodats, han skriver:

Software is a machine that, once built, will last for ever. […] Once the design cost is incurred the cost of producing software is reduced to the cost of the media it is stored on or flows through: the hard drive or the fibre network. That, plus upgrading and maintaining it.

Att detta är skrivet av någon som aldrig varit inblandad i ett mjukvaruprojekt är väldigt uppenbart, stycket innehåller så många missförstånd att det är svårt att veta var jag ska börja. För det första så håller inte mjukvara för alltid, code rot är ett vedertaget begrepp. För det andra så är mjukvara i sig, alltså bara själva källkoden som en drar ner från Github eller liknande, inte någonting. Om det inte finns ett sammanhang av hårdvara, energi, annan mjukvara och personer med stora tekniska kunskaper så är koden ingenting annat än en textfil som inte går att öppna på din dator.  För det tredje så är det där lilla som Mason nämner med ett ”plus” oftast den stora delen i projekten. Bara att hålla mjukvara aktuell, dvs kompatibel med annan mjukvara och hårdvara är ett stort projekt i sig, att sedan få den att uppfattas som aktuell, dvs hålla jämna steg med liknande mjukvara, det är ett konstant arbete. Mjukvara blir inte färdigt på det sättet som Mason föreställer sig att en fysisk maskin kan vara färdig, se typ över en halv miljon kodförändringar trackade på Linus Torvalds Githubsida för Linux.

Jag måste erkänna att jag inte riktigt blir klok på bokens titel: Postcapitalism – A guide to our future. För jag tycker att de politiska förslag som Mason lämnar när han ska vara konkret är helt vanlig såsse-keynesianism: förstatliga naturliga monopol, se till att folk har en skälig levnadsstandard, stimulera nytänkade bland företag. Så klart inte några dåliga saker, men inte så himla nytt och fräscht heller (Greider verkar peppad dock, bara Ehrenberg som behövs för att gubbhyllan ska vara full). Och vad är egentligen Postkapitalismen? Mason menar att den kan ta många former, men en sådan beskriver han så här:

We’ll know it’s happened if a large number of goods become cheap or free, but people go on producing them irrespective of market forces. We’ll know it’s underway once the blurred relationship between work and leisure, and between hours and wages, become institutionalized.

Den här grejen med att sudda ut uppdelningen mellan arbets- och fritid är något som Mason verkar riktigt sugen på. Han får något vått i blicken när han beskriver det moderna startupkontoret med dess biljardbord, gratis läskmaskiner, pizzakartonger och folk som sover över på jobbet. Själv får jag total ångest av den bilden, inte minst för att alla som kan något om den vedervärdiga startup/tech-kulturen vet att alla så kallade ”perks” bara är ett sätt att få folk att vara lojala med företaget och jobba gratis övertid.

Slutligen: jag är förstås enig med Mason om att vi lever i en svår tid för kapitalet, att det finns problem med värdeskapande som har massor av orsaker. Men jag tror inte att övergången från vår nuvarande produktionsordning till en annan, postkapitalistisk om en så vill, är så enkel. Det jag saknar i hans berättelse är nog mer maktanalys och aktörsskap. Visst pratar han sig varm om den universella, nätverkande, mänskligheten och att dagens IT-lagstiftning (kring upphovsrätt mm) krockar med deras (vårat?) varande i världen. Men det tycks lite saknas en motpart. Om nu det egentligen är så lätt att vandra in i postkapitalismens förlovade land varför händer det då inte? Eller om vi vänder på frågan: vilket intresse har fossilindustrin, IT-industrin, tillverkningsindustrin och andra jättar av att försvinna? Jag gissar att svaret på den frågan är: inget alls. Och då är vi tillbaka i det gamla tråkiga spåret, nämligen att det behövs klasskamp, nätverkande mänsklighet, sociala rörelser – eller vad fan en nu vill kalla det för – som trots motstånd kraftigare än 140-tecken organiserar sig för att krossa och överskrida det nuvarande samhället.

Även om alla kanske inte är lika extatiska över solceller som vänsterns största krämare Johan Ehrenberg så råder det väl ändå någon slags konsensus i offentligheten att det är bra och miljövänligt och framtiden etc… Sen kanske olika partier och personer på olika delar av det politiska spektrumet har lite olika åsikter kring hur många kronor staten ska subventionera dem med etc. Att det är lite svårt att hitta kritik mot något – i alla fall när detta något är en väldigt dyr och avancerad teknisk pryl – gör mig alltid lite misstänksam. Tur då att vi har Alf Hornborg och Low-Tech Magazine, mina go-to partypoopers. ?

if you take 5 years to cover the world with solar panels, you will have to start doing that again 25 years later

Hornborg skriver i boken Nollsummespelet om att en inte bara kan se kostnaden för något i de faktiska pengar som det kostar, utan att en även måste räkna på energiförbrukningen. Pengarna som krävs för att investera i till exempel solceller har ju förmerats på en marknad som till 86% är driven av fossila bränslen, vilket innebär att ingenting kan vara koldioxidneutralt om det är byggt av pengar. Det innebär också att stigande oljepriser inte per automatik skulle göra solel mer konkurrenskraftig eftersom stigande oljepriser får effekter på i princip allting.

Personligen har jag en faiblesse för att göra mig lustig över folk som peppar på att elbilar snart kommer att finnas överallt genom att dra upp gamla citat från det senaste seklet från folk som hävdat just det: Vi är snart där! Om tjugo år så… Hornborg konstaterar att samma sak går att göra med solelsvurmare, och har gott om exempel på så väl framstående vetenskapsmän som kvacksalvare som har visionerat om hur solcellerna kommer att ta över: Det enda som krävs är att tekniken blir lite billigare, vilket den så klart kommer att bli alldeles strax… 

Att solkraften trots förväntningarna fortsätter att vara dyrare än den fossila energi som subventionerar den säger oss inte bara att dess möjligheter att ersätta olja, kol och gas är mycket tveksamma, utan också att den fortsätter att vara tillgänglig endast för världssystemets mest köpstarka sektorer. Den fungerar som ett belysande exempel på hur dyr miljöteknik per definition aktualiserar frågor om miljörättvisa. […] I stället för att göra anspråk på att kunna ersätta de fossila bränslena, framstår solkraft som ett uttryck för den globala kapitalackumulation som de fossila bränslena har möjliggjort.

Precis som jag skrev om i förra inlägget om Hornborgs bok så är det återigen nationalekonomin som spelar oss ett spratt och får oss att i alltför stor utsträckning tro på framtiden. I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder priset på solceller som ett tekniskt problem, möjligt för ingenjörer att lösa, i stället för ett faktum kopplat till dess beroende av stora mängder material och fossila bränslen. Vi tror oss se att förutsättningarna för att framställa stora mängder solceller är något som enbart har att göra med solcellerna själva – bara vi löser något tekniskt problem så kommer allt bli bra – i stället för att se till det faktiska arbete och de resurser som krävs för att framställa solelen.

Det faktum att fotovoltaisk elproduktion efter mer än ett halvsekel av hängiven forskning förblir ett privilegium för de rikaste tillåts inte befläcka visionen om en mirakelenergi bortom oljan.

Men, säger du som har framtidstro eller är galen eller vad vi ska kalla det, solceller har ju blivit så himla mycket billigare på sistone, det tyder ju på att tillverkningsprocessen av dem måste ha blivit mycket mer effektiv. Dessutom har ju ETC släppt en ny klimatsmart vevgrammofon som bara spelar närproducerade stenkakor.  Nja, om vi tittar på grafen nedan så ser vi att det senaste stora prisdroppet som skett på solceller skedde 2009, något som förklaras av att i princip all tillverkning av solceller har flyttat från USA och Europa till främst Kina.

Som Low-Tech Magazine skriver:

This acceleration has nothing to do with more efficient manufacturing processes or a technological breakthrough. Instead, it’s the consequence of moving almost the entire PV manufacturing industry from western countries to Asian countries, where labour and energy are cheaper and where environmental restrictions are more loose.

Det vi (inte) betalar för nu när solcellerna har blivit billigare är alltså usla arbetsvillkor och miljöförstöring. Elnätet i Kina är ungefär dubbelt så koldioxidintensivt och hälften så energieffektivt som i Europa. Skillnaden är så pass stor att produktionen av solceller nu kräver mer energi och genererar mer koldioxidutsläpp trots den så omhuldade effektiviseringen som skett av teknologin. Detta innebär också i förlängningen att i princip alla livscykelanalyser av solceller har blivit oanvändbara eftersom de utgår från ett scenario där produktionen sker i USA eller Europa. Väldigt förenklat kan en säga att solceller i dagsläget byggs i Kina och används i Tyskland. Detta har flera problem som livscykelanalyser inte tar med i beräkningarna. Dels ovan nämnda faktum, dels transporterna från Kina till Tyskland och så förstås det faktum att utgångspunkten för solinstrålningen är satt i södra Europa, inte i Tyskland. Dessutom så brottas solcellsindustrin med vikande kvalité på sina produkter, något som inte heller tas med i beräkningarna där de beräknas att ha en livscykel på 30 år.

Low-Tech Magazine menar att för att solceller ska kunna bidra till att minska koldioxidutsläppen så behöver det ske ett ombyte av roller. De behöver produceras i länder med låg andel koldioxidutsläpp från elnäten och installeras i länder med hög andel samt hög solinstrålning. Men de konstaterar också att:

Of course, producing and installing solar panels in the right places implies international cooperation and a sound economic system, none of which exist. Manufacturing solar panels in Europe or the USA would also make them more expensive again, while many countries with the right conditions for solar don’t have the money to install them in large amounts.

Och, kan bara inte låta bli att avsluta med denna. ;)

Har precis inlett en cirkelläsning av Alf Hornborgs senaste bok Nollsummespelet. Teknikfetischism och global miljörättvisa. Huruvida den är lika fantastisk som hans förra bok Myten om maskinen återstår att se, förmodligen kommer den inte kännas som det i och med att den inte kommer att vara så omvälvande då den mer är en vidareutveckling och förtydling av hans teorier. Hur som så kommer det säkerligen dyka upp lite texter om den här på bloggen. Börjar med kapitel 1 och 2.

Hornborg menar att ett av de största hindren för vår förståelse av världen är nationalekonomin. Vi kan inte förstå de inneboende motsägelserna och tillkortakommandena hos vår moderna teknik utan att demaskera de av nationalekonomin dolda utbyteskvoter som möjliggör vår teknik.

Modern teknik förutsätter de specifika proportioner eller kvoter med vilka varor och tjänster byts i människors samhällen. Det är en illusion att tänka sig att ingenjörsvetenskaperna kan ge oss tekniska framsteg oavsett hur dessa utbyteskvoter ser ut. Det är också en illusion att tänka sig att ekonomisk vetenskap kan erbjuda en objektiv grund för att redogöra för varför utbyteskvoterna ser ut som de gör.

Nationalekonomin föddes som ett sätt att rättfärdiga den praxis för ackumulation som hade sin begynnelse i England under dess industrialiseringen på 1800-talet. Den industriella revolutionen i England byggde på att ”med hjälp av en mekaniserad exportproduktion byta till sig produkterna av allt större arbetsinsatser och markarealer i länder med lägre arbets- och markkostnader i hemlandet.” Visst fanns det snillrika ingenjörer i England under denna period, men ångmaskinerna hade knappast gjort någon större nytta om de inte kunde användas i textilfabriker vars råvara kunde köpas för en spottstyver jämfört med vad dess produkt kunde säljas för. Något som exemplifieras med den österrikiska forskaren Marina Fischer-Kowalski och hennes analyser av olika staters fysiska handelbalans: de rika länderna importerar mer material än de exporterar medan omvänt råder för fattiga länder. Att detta kunde (och kan!) ske hade så klart att göra med maktrelationer inom världssystemet. Att på ett rationellt sätt förklara varför värdet av en persons tid och rum som lever i det globala syd är så extremt mycket lägre än någon i västvärlden blev nationalekonomins uppgift: Så länge det fanns en köpare och en säljare och de möttes på en fri marknad så var också det utbyte som skedde rättvist.

Hornborg menar att det är denna händelseutveckling (industrialiseringen och nationalekonomins framväxt) som har gett oss vår moderna föreställning om teknik i sig som något som kan lösa olika problem genom att vi uppfinner nya sätt att använda oss av naturen. Trots att teknik ofta har väckt etiska och politiska betänkligheter så har dessa framförallt rört sig om eventuella konsekvenser (för miljön eller samhället) av hur den används, inte om hur den bygger på ett orättvist utbyte av tid och rum inom världssamhället. Ofta hör en att om bara rätt politik får råda, om bara arbetarna får ta över fabrikerna, så skulle tekniken kunna innebära större jämlikhet och hållbarhet. Hornborg menar tvärtom att tekniken inte ens i teorin kan frikopplas från makt och politik, att ekologisk ohållbarhet och social ojämlikhet är förutsättningar för att vår teknik ska finnas.

Teknik är inte endast ett sätt att göra något, utan har med industrialiseringen allt oftare blivit ett sätt att få någonting gjort på andras bekostnad.

Hornborg jämför vår idé om att teknik handlar om kunskap och uppfinningar med forntida civilisationers konstruktioner av pyramider, galärskepp och andra storslagna byggen: visst krävde de teknisk kunskap och uppfinningsrikedom, men denna kunskap skulle ha varit värdelös utan möjligheten att mobilisera enorma mängder av arbetskraft, ofta i form av slavar.

Alla teknologiska system existerar och tolkas inom sina samhällens kulturella och politiska kontexter. De är aldrig enbart ett sätt att få något gjort, utan de kan också ses som bärare av outtalade antaganden om sin egen rationalitet. ”Viktiga aspekter av teknologiska systems funktioner är med andra ord avhängiga tron på deras egen effektivitet.” Hornborg jämför vår syn på tekniken med hur Påsköborna kunde slita med stenstatyer eller Mayaindianerna med tempelpyramider av helt rationella skäl: de var teknologier som var ändamålsenliga i förhållande till de uppgifter de antogs vara till för. Men är inte skillnaden här att vi idag är rationella på riktigt och att våra teknologier faktiskt arbetar för oss på riktigt? Hornborg menar att det kanske inte är så enkelt, att både den gudomlige inkahärskaren som tempelpyramiderna byggdes för och vår moderna teknik uppfattas som produktiva i sig själva, som ymnighetshorn fristående från omvärlden. Men i bägge fallen går det att visa att deras produktivitet inte härrör från de själva, utan från de samhälleliga resursflöden som både försörjer och vidmakthålls av dem.

När man inte längre har råd med diesel i traktorn, som många postsovjetiska jordbrukare har fått erfara, är den bara en samling metallskrot.

Ju mer automatiserad produktionen blir, ju mer uppkopplat och hopkopplat samhället blir, desto tydligare framgår det hur dåligt anpassade vi är. Ju snabbare hjulen snurrar, ju färre avbrott produktionen tar, desto tydligare blir det vad som hindrar framåtskridandet. Människan har skapat ett 24/7-samhälle, men vi är inte skapta för ett 24/7-liv.

När arbetslivet för länge sedan sträckt sig utanför fabrikens portar, butikens kassa eller kontorets gråa väggar. När varje bråkdel av vår vakna tid bestulits oss. När alla våra basala behov – hunger, törst, lust och vänskap – har varufierats och sålts tillbaka till oss… Skrev jag alla våra basala behov? Förlåt, det var förstås en överdrift. Det finns fortfarande en bastion av icke-produktiv tid, av tid som inte kan exploateras direkt, utan enbart användas för att återskapa oss som arbetskraft. Jag pratar förstås om sömnen. Denna fasta entitet i en förflyktigad värld. Denna tredjedel av livet som kapitalet inte kommit över. Skrev jag en tredjedel av livet? Nja, det kanske är att ta i. Visste du att i USA så sover en i snitt sex och en halv timme per dygn, jämfört med cirka tio timmar per dygn i början av 1900-talet.

Kapitalets problem med att vi sover är temat för Jonathan Crarys bok 24/7. Han tar sin utgångspunkt i Pentagons forskningsavdelning DARPA och deras försök att skapa sömnlösa soldater för att kunna integrera människa och maskin sömlöst. Målet är att skapa en människa modellerad efter de militära dödsmaskinerna och nätverken, rationell och ständigt påtänd.

Drönare är inte den enda typen av flygande icke-människa som intresserar den amerikanska militären. Den vitkronade sparven har även den börjat synas på militärbaserna. Precis som drönaren kan nämligen denna sparv flyga dygnsvis i sträck utan vila eller sömn och är således ett perfekt studieobjekt för DARPA – som förutom att utveckla droger som gör en orädd även försöker ta fram anti-sömnmedicin. Allt för att skapa människor för de tillfällen då bestyckade drönare inte går att använda. Skrev jag människor? Jag menade förstås sömnlösa dödsskvadroner oemottagliga för rädsla och empati. Och som historien gång på gång visat så anammas militära innovationer relativt snabbt av det resterande samhället: den sömnlöse soldaten är bara ett steg på vägen mot den sömnlöse arbetaren och konsumenten.

Att undanhålla någon från sömn har länge varit en populär tortyrmetod, och redan Hobbes konstaterade att det som skiljer ”naturtillståndet” från det ”samhälleliga” är när vi människor tillsammans möjliggör för varandra att sova. Hobbes menade att det är minst lika viktigt att skydda den som sover från faror som från rädslan för faror.

I och med framväxten av det borgerliga samhället så knöts rätten till sömn till privategendomen, något vi kan se spår av än idag i form av så kallade luffarsäkra bänkar och securitasväktare som spöar hemlösa som sover i offentligheten. Att den amerikanska militären använder sömnundanhållande som tortyrmetod på Guantánamo och liknande tortyrcentra vet väl alla om. Jonathan Crary beskriver hur denna taktik inte bara används mot enskilda individer utan mot hela befolkningar som USA är i krig mot. Med hjälp av satelliter och annan övervakningsutrustning samt avancerad teknologi för krigsföring i mörker så gör de konstanta nattliga räder i t.ex. Afghanistan för att terrorisera befolkningen och undanhålla dem från sömnens trygghet.

Kapital är värde i ständig rörelse och expansion. I samma stund som det stannar så slutar det att vara kapital. 24/7-samhället är helt enkelt en logisk konsekvens av kapitalets rörelselagar: accelerera och expandera eller dö. Redan under 1800-talet skedde en enorm expansion av de nätverk som kapitalet behöver för sin expansion och cirkulation: järnvägar, klockor, telegrafer. Crary menar att det som definierar moderniteten är hur människor lever mitt i ett 24/7-samhälle men med ett tempo och en livsrytm som är förkapitalistisk och fortfarande anpassad efter agrarsamhällets skiften mellan dag-och-natt, höst-och-vår. Detta är dock något som ändras i och med andra världskriget där utdaterade territorier, identiteter och sociala sammanhang utplånas.

It was the making, wherever possible, of a tabula rasa that would become the platform for the latest phase in the globalization of capitalism. World War II was the crucible in which new paradigms of communication, information, and control were forged, and in which connections between scientific research, transnational corporations, and military power were consolidated.

Det finns självklart ingen exakt tidpunkt där det skedde ett brott, där det vardagliga helt plötsligt försvann. Men Crary menar ändå att vi kan se ett tydligt skifte i mitten av 1900-talet där de där rummen och tillfällen som var utanför det kontrollerade och inrutade – det han kallar det vardagliga – började krympa allt snabbare. Han menar att en kan se upproren under sent 60- och tidigt 70-tal som försök till att försvara vardagligheten från stat och kapital. Precis som nyliberalismen från och med 80-talet, tillsammans med persondatorn och ersättandet av sociala skyddsnät med sociala medier inledde en ny attack mot vardagligheten:

Time itself became monetized, and the individual redefined as a full-time economic agent, even in the context of ”jobless capitalism.” The distinctions between work and non-work time, between public and private, between everyday life and organized institutional milieus has been made irrelevant. Under these conditions, the relentless financialization of previously autonomous spheres of social activity continues unchecked. Sleep is the only remaining barrier, the only enduring ”natural condition” that capitalism cannot eliminate.

Somna nu och spring till världens ände, sov nu. Jag hoppas du springer länge. <3 <3 /popvänster

Thomas Mathiesen är en av de där författarna jag återkommer till då och då och alltid blir lika glad av att läsa. Även om de av hans böcker jag läst är rätt gamla vid det här laget, skrivna som de är på 70- och 80-talet, så har han en förmåga att ställa saker på sin spets och reda ut snårigheter. Tänker främst på den helt fantastiska Kan fängelset försvaras förstås. Men häromveckan läste jag dubbelboken Den dolda disciplineringen och Makt och motmakt, utgiven på Korpen. Det var främst den första av dessa jag fastnade för, och då framförallt beskrivningarna av hur staten hanterar radikala och obekväma element genom en process av såväl ut- som indefiniering. Även om det Mathiesen beskriver kanske inte kommer som en överraskning för den som varit aktiv i någon form av statshatande politisk rörelse så är det ändå mys. Han skriver:

De mekanismer jag tar upp har funktionen att dämpa den opposition, som riktas mot beslut som fattats högre upp i systemet – och som ofta utifrån påtvingats de högre leden i systemet – och generellt mot systemets verkningssätt. Det rör sig alltså om mekanismer som har en disciplinerande inverkan på politiska åsikter och politiska handlingar.

Mathiesen lyfter fram fem sådana systemupprätthållande mekanismer.

Vill du vara med och påverka på riktigt eller stå utanför och posera? Detta är väl kanske den mest klassiska av de alla. Systemet ger vissa marginella fördelar till den som går in i det. I utbyte mot att en avsäger sig sin systemkritik och accepterar systemets givna mönster kan en vinna en liten vinst här och där, så länge den inte på allvar förändrar något i grunden. Tänk typ Miljöpartiet och Gustav Frigolit: regeringsdugligheten kräver att en slipar ner alla ens roliga drag tills bara elevrådsordföranden i en kvarstår och allt intressant en hade att säga om världen ersatts av en taffligt skriven gymnasieuppsats om hur bra det är med den svenska industrin och att vi kanske borde cykla lite mer.

Den här mekanismen träder inte bara i funktion när det gäller frågan om man helt och fullt ska lämna det etablerade systemet. Den fungerar också ”inne” i systemet, tvärs igenom de olika nivåerna står man inför samma konflikt, nämligen den mellan att inte delta i ett beslut som man av principiella skäl inte vill delta i, och risken för att ett sådant icke-deltagande leder till att en mister marginella fördelar. Det här medför att man lätt ”sugs in i” systemet ifråga och kommer att delta på en rad nivåer i systemet, trots att man egentligen är tveksam. Man blir ”en del” av systemet.

När en väl tagit klivet in i systemet, så klart av rationella anledningar – en vill ju vara med och påverka – så är det dags att ta ansvar! Den som inte är med och fattar beslut när det blåser snålt har också avsagt sig rätten att få ta de bra besluten. Med Mathiesens ord så fungerar det så att en ”mister sina marginella fördelar om man opponerar sig inom ett system som man redan gått in och stannat i.” Det är alltså så att samma mekanismer verkar för att neutralisera oppositionen såväl utan- som innanför systemets väggar. Den som ger sig in i leken tillsammans med de andra vuxna gör kanske ofta så för att den upplever sig rida på en våg av förändringsvilja utifrån. Hen ser sin uppgift som att ta med sig detta in i systemet och där använda denna kraft för att göra något bra. Väl inne i värmen märker en dock att i de sammanhang där det fattas faktiska beslut om de frågor en vill förändra så är en helt plötsligt i minoritet.

När man så blivit mer eller mindre ensam som ”språkrör”, ligger det än en gång nära till hands att dämpa sin opposition. För att få igenom sina ståndpunkter, eller åtminstone få igenom dem så långt som möjligt, framstår det ofta som taktiskt klokt att ”ligga lågt”.

Den fjärde punkten Mathiesen tar upp är hur den som försöker opponera sig inom systemet ständigt förs in på olika sidospår. All tid äts upp av att visa sig duglig, skriva egna budgetar, visa att plus och minus går ihop, oroa sig för nästa valresultat, vad ska media skriva, hur ser det egentligen ut nu när vi är vid makten om vi samarbetar med systemkritiska rörelser?

När en väl börjat delta i de beslutande organen så kommer man oundvikligen att utsättas för de mellanmänskliga förhållandena inom organisationen – ens kollegor i moderaterna och sverigedemokraterna etc – vilka har psykologiska konsekvenser som är starkt disciplinerande. För det första så blir man en ”invigd”, hemligheter avslöjas för en som måste stanna inom slutna rum, det är skönt att få vara en i gänget, sitta vid maktens bord, och vissa saker måste ju hållas hemliga. För det andra så sker en perspektivförskjutning hos en själv, med vetskapen om alla ”hemlizar” och om ”hur det fungerar” på insidan så kan det helt plötsligt bli ”inte så enkelt” att fatta beslut som egentligen är både rimliga och enkla.

Själva perspektivförskjutningen är således inte bara en fråga om kunskaper utan en fråga om medlemskap i och beroende av en struktur. Man kan alltså säga att perspektivförskjutningen bygger på en form av ”korruption” och inte på ren ”perception”, grundad på information om förhållandena.

För det tredje så blir en genom att vara en del av systemet medansvarig för de beslut som tas, något som självfallet innebär att ens opposition totalt försvinner. Även om en egentligen kanske inte alls gillade besluten så försvarar en dem från kritik utifrån, en måste ju visa enad front med sina samarbetspartners. För den som låtit sin själ och övertygelse ätas upp inom systemet finns det sedan ett antal olika roller att välja mellan för att orka med sig själv, Mathiesen beskriver:

En av dessa är rollen som radikalt alibi. Den innebär att man tillåter en viss begränsad och ofarlig opposition, vilket gör att systemet självt framstår som ”öppet”. En annan är rollen som tvetydig brobyggare, som innebär att man upprätthåller en viss kontakt med oppositionen utanför, vilket ger ett intryck av att man bygger broar mellan den och systemet. En tredje roll är den som sakkunnig tekniker. Den innebär att man definierar sig själv som utövare av ett avgränsat fack inom organisationen, ett fack som man menar inte har någon beröring med frågan om ens grav av opposition gentemot de intressen som systemet bär fram. En fjärde roll är den som resignerad överlöpare. Den innebär att man bevarar vissa ideal från ”ungdomen”, men menar att det är ”orealistiskt” att bevara dem i själva arbetet. En femte roll är den som aktiv överlöpare. Den innebär att man inte längre bevarar sina gamla ideal, utan man överger dem klart och tydligt och tar avstånd från dem; istället blir man en systemarbetare.

Från början hette det atomkraft. Vid någon tidpunkt, kanske i mitten av 1970-talet, måste atomlobbyns marknadsförare ha bestämt sig för att det ordet hade fått för dålig klang, att det var alltför sammanlänkat med atombomben. Kärnkraften lanserades under samma epok som kärnfamiljen. De [båda företeelserna] utgör en sorts dyster slutpunkt för en epok av våldsam manlighet som under 1900-talet skördade 183 miljoner liv…

Få saker får mig på så dystert humör som kärnkraften. Det är en fråga av totalt bottenlöst mörker. En fråga där varje ny kunskap en skaffar sig bara bidrar till att dimma ljuset än mer. Lika mörk som ens själ blir av att läsa om kärnkraften, precis lika dunkel är den dimridå av lögner och mörkanden som atomindustrin och dess apologeter lägger ut för att motivera sina kärnkraftverk.

Visste du att inga försäkringsbolag i världen klarar av den smäll som en härdsmälta innebär, vilket innebär at vi skattebetalare står för kosingen. Visste du att inget reaktorbygge gått med vinst, vilket innebär att vi skattebetalare står för kosingen i form av statliga industri- och investeringsstöd. Visste du att vi alla är lagskyldiga att vid en kärnkraftsolycka i Sverige gå ut och rensa upp skiten, med våra liv som insats. Visste du att kärnkraft, näst efter kolkraft, är det mest klimatskadliga sättet att producera el, att den ”nya generationens” kärnkraftverk har varit klara inom 20 år ända sedan 1940-talet? Att 8 härdsmältor och ett otal allvarliga tillbud (och vem vet mörkertalet här) räknas som idiotsäkert. Att alla stater med kärnkraftverk har dessa för att staten under någon period varit intresserad av att skaffa atombomber och således tyckt det vara värt att subventionera kärnkraftsindustrin. Har du tänkt på hur svårt det är med oberoende reglering och tillsyn av en industri som endast existerar därför att staten vill att den ska existera. Hade du någon aning om det fantastiska sammanträffandet som innebär att det i Sverige såväl som i Finland visat sig så lyckligt att de överlägset bästa geologiska förutsättningarna för slutförvar visat sig vara precis under nuvarande kärnkraftverk, på mark som turligt nog redan ägs av kärnkraftsindustrin. Kunde du tänka dig att det var värt att riskera allt, alltså verkligen bokstavligt talat allt, för totalt 435 reaktorer i världen, som står för cirka 13 procent av världens elproduktion.

Den lönsamhet som utlovades ”i framtiden” har inte uppnåtts. Vanligen sköter marknadskrafterna om att det som är olönsamt inte blir byggt. Den regeln gäller inte i militära sammanhang. Tyvärr är kärnkraft och kärnvapen än i dag så sammanbundna att man inte kan utgå från att det ekonomiska förnuftet kommer att segra. Marknadsekonomin skulle ha avvecklat kärnkraften – om den hade funnits. Men i verkligheten finns den inte. Marknadsekonomin är en manlig dröm i det militärt styrda samhälle som tagit sig friheten att påtvinga mänskligheten kärnkraft, och att överlämna det livsfarliga avfallet till kommande generationer.

Läs Åsa Mobers oerhört intressanta bok Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, och lyssna gärna på vår intervju med henne i Traffic Jam.

Jane McAleveys bok Raising Expectations (and Raising Hell) ger en intressant inblick i den amerikanska socialdemokratiska fackföreningsrörelsen. Som erfaren organisatör i bland annat miljörörelsen kommer McAlevey in i en institutionaliserad, toppstyrd och gråhårig fackföreningsrörelse med uppgift att organisera arbetare på sjukhus i Las Vegas. Konceptet med ”proffsorganisatörer” som åker runt mellan olika delar av landet och ”styr upp” olika lokala fackföreningar på dekis känns något främmande (se även filmen om Cesar Chavez) men problemen som McAlevey ställs inför har desto högre igenkänningsfaktor. De största hindren visar sig ganska snabbt inte främst vara chefer och företag utan interna maktkamper inom facket och fackpamparnas rädsla för att arbetarna tar för stora initiativ på egen hand och skaffar sig en egen kollektiv makt som utgår från kampen på golvet. McAleveys linje liknar väl på flera sätt den svenska Folkrörelselinjen.

Nåväl, en grej jag tyckte var intressant med McAleveys beskrivning av hur de fackklubbar som hon jobbade med försökte ”förnya” facket var hur de försökte gå bortom idén att facket bara är ett verktyg som kan användas på arbetsplatsen, något hon kallar för ”the whole-worker approach”:

It is critical to have a strategic mindset that considers the challenges workers face in their lives as either ”workplace” or ”non-workplace” issues, instead of the ”community/labor” binary so prevalent in union thinking. The latter models implies that workers are not members of a community and that community members do not spend most of their time at work, and that therefore ”labor” issues are the proper domain of unions while ”community” issues are the domain of someone else.

Ett intressant verktyg som de använda sig av på alla platser där McAlevey var verksam var vad hon kallar för PSA, geographic power structure analysis, vilket består av att:

You identify the real power players in a given community or area, determine what the basis of their power is, and find out who their natural allies and opponents are.

Det kan låta som en banal sak att göra, samtidigt som jag tror det är många (en själv inräknad) som kan vara lite dåliga på att dra upp strategiska planer för hur olika frågor ska vinnas. Det intressanta med PSA-angreppssättet är hur de använder det för att konkretisera kollektivets styrka. Finns det en religiös ”ledare” som har stort inflytande på orten, någon går säkert i hens församling. Är arbetssituationen bättre på något konkurrerande företag, då går det säkerligen att spela ut det kortet. Är en annan fackförening väldigt stark, då är säkerligen någons kusin aktiv medlem där. Precis på detta sätt går också de fackklubbar som beskrivs till väga för att vinna offentligt stöd och solidaritetshjälp för sina krav och aktioner.