Hynek Pallas hade en ganska fin krönika om Detroit i SvD förra veckan, läs den. Förutom att den är fin innehåller den också alla obligatoriska komponenter i en artikel/dokumentärfilm/random utsaga om Detroit som producerats under de senaste åren. Den innehåller beskrivningen om white-flight som ett resultat av upproret 67, här beskrivet som kravaller, ofta slentrianmässigt/rasistiskt beskrivet som “raskravaller”. Den innehåller målande beskrivningar av en stad som går på knäna, en stad människor flyr i hundratusentals, en stad som håller på att ätas upp av naturen. Jag är inte helt nöjd med den här bilden, på något sätt känns den lite väl enkel. Inget ont om Pallas alltså, jag har hört samma historia på många andra ställen, tror bara att den behöver nyanseras en smula. Kanske att vi behöver lite sammanhang och historik för att förstå varför det blivit så här. Ofta skylls mycket av problemen på bilindustrin – som för övrigt går finemang för tillfället – men det är knappast hela historien.

Staden Detroit fungerar som “huvudstad” i Detroit metropolitan area, en region med tre-fyra miljoner invånare (beroende på exakt hur en definierar regionen), varav cirka 700.000 bor i själva staden. Detta är något som är ganska viktigt när en talar om hur Detroit minskat så kraftigt (staden hade nära två miljoner invånare 1950), de flesta som inte bor kvar i staden bor fortfarande ganska nära staden. En del bor till exempel i den egna staden Hamtramck, en stad som är helt omgiven av staden Detroit men som, av skattetekniska skäl räknar sig som en egen stad. Bilindustrin la en stor fabrik i området och slapp på så vis betala skatt till Detroit. Det är väl egentligen inte något speciellt med Hamtramck, staden är omöjlig att skilja från Detroit, det enda den kan skryta med är väl möjligtvis att vara det mest tätbefolkade området i hela regionen. Något som dock inte säger särskilt mycket. Men den lilla staden kan ändå stå som symbol för det större problem som Detroit dras med: det skattetekniska systemet.

Det ligger nämligen till så här, de pengar som staden Detroit har till sitt förfogande utgörs till stor del av inkomsterna från fastighetsskatten och staden Detroit har totalt sex (6!) procent av den totala skattebasen i regionen, trots att de har cirka 20 procent av befolkningen. Lägg till det faktumet att stora delar av den gamla innerstaden utgörs av vad jänkarna kallar för “eds and meds” – alltså stora utbildningsinstitutioner och sjukhus, vilka drivs som “non-profit-organisationer” och därför inte betalar fastighetsskatt – och du har rätt dåliga förutsättningar att få en stad att fungera.

Under den andra halvan av 1900-talet så växte en hel del amerikanska städer explosivt, Los Angeles, Houston, Dallas med flera, samtidigt som städer likt Detroit, Cleveland och Pittsburgh närmast hade en imploderande befolkningskurva. Det fascinerande med detta är att det i väldigt stor utsträckning berodde på att de förstnämnda annekterade de förorter dit folk som hade råd med bil och lite dyrare hus flyttade medan de sistnämnda av juridiska skäl inte fick göra det samma. 1950 bredde Houston och Detroit ut sig över ungefär lika stor landmassa, idag är Houston cirka fyra gånger större än Detroit.

What if Detroit had been permitted to annex suburbs after World War II? What if it had grown to say, the square mileage of Houston today? If so, Detroits population would hover today somewhere around three million people, ranking it the nation’s third largest city, behind only New York and Los Angeles.

Detta beskriver John Gallagher i boken Revolution Detroit, och konstaterar det ganska självklara att om en flyttar ut en stor majoritet av en stads jobb, befolkning och skattebas så kan en inte heller räkna med att staden som är kvar kommer att kunna fungera som den gjorde förut.

The problem is not one of short-term fiscal stress at times of national economic crisis. Nor is it principally a problem of poor management or inefficient service delivery, although both may be present. The central problem is a structural one, built into the dynamics of the American city. As long as such huge imbalances exist between city and suburban tax bases, as long as state governments ignore the regional nature of municipal problems and potential solutions, we cannot solve the problem of municipal finance.

Det är så klart inte lika kul att beskriva som den ruinporr som ständigt återkommer i beskrivningarna av staden, oavsett om avsändaren (likt Pallas) är kritisk till det hela, eller (likt hipsterparet) bedårad av det. Det är kanske inte lika kul, men det ligger nog betydligt närmare sanningen, för – hate to break it – det är inte ens särskilt många ruiner i staden, däremot ganska många ödetomter. Utan att vara någon expert så vågar jag ändå påstå att alla de fotografer och dokumentärfilmare som visat upp stadens ruiner på senare år nog har ansträngt sig ganska mycket. Allt tal om naturen som tar över staden verkar i mångt och mycket materialisera sig i rätt mycket gräsmattor. Detroit har fortfarande en dubbelt så hög befolkningstäthet som sina förorter, eller för den delen som städer likt Phoenix och Houston.

Jag nämnde ovan att Pallas knappast var ensam om att uttrycka dessa saker om staden, vissa av dessa idéer framstod som ganska vanliga även bland de boende där, kanske inte den om staden som ruin, men däremot (åtminstone bland vita) historien om hur och varför white flight skedde. Det som ofta (alltid?) nämns är de där dagarna i slutet av juli 1967. Det är två saker som kan behöva nyanseras i denna historieskrivning, så väl just de dagarna som vad de benämns som. I den helt fantastiska boken Detroit: I Do Mind Dying – som handlar om de två organisationerna Dodge Revolutionary Union Movement och League of Revolutionary Black Workers – kallas händelserna konsekvent för “The Great Rebellion” och de menar att det inte alls handlade om raskravaller i betydelsen konflikt mellan “raser”. Däremot så var upproret – som riktade sig mot statsmakten – en produkt av den svarta befrielserörelsen. Att det har skett en white flight i Detroit är det väl ingen som ifrågasätter, men den började innan upproret – även om den eskalerade efter det – och har bottnat enbart i rasism. Ibland får jag nästan känslan av att det som hände 1967 framställs som någon slags förmildrande omständighet till de vitas flykt. Det var det inte. Detroit har, likt resten av västvärlden, en lång och vidrig historia av rasism. Vita lynchmobbar som attackerade de svarta familjer som flyttade in i “vita kvarter” var vanligt förekommande och Ku Klux Klan var enormt stora i staden.

The violence of 1967 was significantly different from that of the earlier Detroit explosions. The riots of 1833, 1863, and 1943 had been conflicts between the races. The 1967 Rebellion was a conflict between blacks and state power. In 1943, whites were on the offensive and rode around town in cars looking for easy black targets. In 1967, blacks were on the offensive and their major target was property. In some neighborhoods, Appalachians, students, and other whites took part in the action alongside blacks as their partners. Numerous photos show systematic and integrated looting, which the rebels called “shopping for free.” Even so, the Rebellion was entirely a product of the black movement of the 1960s, and that in turn had been a direct consequence of the frustrations and unkept promises of the post-war era.

Historien om de två organisationerna som nämnts ovan får vänta lite, ska försöka återkomma till den, men egentligen så har du ingen rätt att inte nu på direkten läsa Detroit: I Do Mind Dying. Pdf finns här.

Arbetsbok hade ett kul inlägg på temat sex i sovstaden för ett tag sedan (konstigt nog kan jag inte hitta det, vare sig på bloggen eller på google), kom att tänka på det när jag läste essän Seinfeld Syndrome i The Psychic Soviet.

Following Seinfelds appearance on network television, urban centers across the country were stunningly ”revitalized”: property values soared, chain stores invested and the bourgeoisie scrambled to infest the broken metropoli they had previously shunned. […] Seinfeld was designed expressly to rehabilitate the blighted american city, not only as a place desirable for white people to live, but as an amoral upper-class playground, where no one need act responsibly or nicely – an anti-community.

I Seinfeld så marknadsförs staden som ett ställe där sexet finns överallt och är i ständig förändring tack vare den närmast oändliga strömmen av människor i staden. ”Det urbana myllret”. Seinfeld är väl så roligt mycket för att karaktärerna beter sig fruktansvärt mot sina medmänniskor, ett beteende som vore omöjligt i de förortsmiljöer där tidigare sitcoms ofta utspelade sig. Endast i stadens anonymitet kan en fullvuxen människa komma undan med att bete sig som ett svin. Och så var det ju det här med att det inte handlar om någonting, postmodernt och senkapitalistiskt så det skriker om det, om det nu hade varit sant, för individualismen och egenintresset är ändå ett ganska tydligt och återkommande tema i serien.

Seinfeld följdes av Vänner, gäsp, och sedan Sex and the City, serien som fullbordade vad Seinfeld påbörjat. Här var det inte bara myten om staden som var i fokus, mycket krut lades även på att klanka ner på förorten. Vem minns inte avsnittet när gänget åker ut på babyshower hos sin föredetta vän i förorten, hemskt är det, eller som Carrie uttryckte det:

You don’t have to lose yourself to have a kid. I know plenty of cool, hip mothers who live in the City and who still have great careers and stuff.

Svenonius, författaren till The Psychic Soviet, menar att ”revitaliseringen” av amerikanska urbana miljöer måste förstås som en planerad attack på staden, planerad av den styrande klassen och genomförd av deras lakejer i villaförorterna. När den vita medelklassens halvfabrikat till livsstil flyttade in från förorterna förlorade städerna sin diversitet och blev ett med sina nya ägare.

The colonial arrogance of the suburban bourgeoisie was in fact indistinct from other imperialists through history: the Starbucks they constructed on every corner were echoes of the cricket fields the English had once smeared across Burma.

Staden sågs länge som fientligt territorium bland den styrande klassen, men Napoleon hade en annan idé om staden och lät Baron Haussmann riva stora delar av Paris och ersätta trånga, vindlande, gränder med stora boulevarder. Allt för att militären och polisen lättare skulle kunna kontrollera staden och dess befolkning: arbetarklassen. Detta blev ett föredöme för stadsplaneringen efter det, men folk fortsatte bråka, kravalla och göra uppror, så när bilens genomslag gjorde det möjligt att fly staden så gjorde den vita medelklassen det. I och med Sovjets fall och industrins utlokalisering till låglöneländer så minskade rädslan för arbetarklassen, samtidigt så började Larry David och Jerry Seinfeld att skriva på piloten till Seinfeld.

Though it was promoted as a sitcom, Seinfeld was really a commercial designed to promote the city as the rightful home for the elite. The city was reborn as the super mall, its allure augmented by its storied history, born of the diversity which would be abolished. Cheap white labor, in the form of aspiring artists, could be lured via this history, mythologized in books which marketed the city through the very idiosyncratic or marginal character its advertisers had helped to systematically exterminate.
The city’s new privileged inhabitants would wear their city’s outlaw image as a badge of honor and even venerate it with fervor, fiercely proud of a history they had never experienced, let alone contributed to.

En sak som fascinerar mig (och som vi kommer prata mer om i kvällens avsnitt av Traffic Jam) är hur bittra en stor del av nytraditionalisterna verkar vara. Trots att deras idéer om hur en ska förstöra en stad har total hegemoni inom såväl politiken som planeringen så är det ett ständigt gnäll från deras sida. Det är förstås en trivsam position att inneha: en står egentligen på den vinnande sidan i diskussionen, men samtidigt kan en spela underdog för att försöka vinna sympatipoäng, SD-stylish. Det är ett fenomen som är väldigt vanligt bland konstgjorda gräsrotsrörelser, det som ofta benämns astroturfing. De intar positionen av sanningssägare som förtrycks av en liten elit, väldigt vanligt bland psyko-kristna i USA. Men en kan även se spår av det i bl.a. denna sura uppstötning som kom som ett brev på posten till mitt inlägg om nyurbanisterna:

Det lustiga är förstås att inga av er antiurbanister själva bor i miljonprogrammen. Det är lätt att älska motorvägsspaghettin, de ödsliga gräsmattorna och gigantiska parkeringarna om man slipper bo där själv.

Personligen så skulle väl jag säga att det lustiga är att folk på allvar inte förstår att vi är många förortsbor som valt att bo där vi bor för att vi diggar det. Sen skulle jag nog inte heller kalla mig anti-urbanist, även om jag inte är intresserad av idén att försöka bygga innerstad överallt (dels av personliga skäl: jag gillar att bo i förort, dels av andra skäl: jag anser att det bygger på ett missförstånd kring vad det är som karakteriserar innerstan) så tycker jag att det är trevligt med olika former av urbanitet i samma stad. Men på ett sätt kan jag förstå de stackas nytraditionalisterna, för staden som just nu byggs, den som motiveras av den diskurs de själva är delaktiga i att skapa, den är ju på många sätt rätt trist. Kan dock tycka att det kanske vore på sin plats att se sin egen delaktighet i detta, och inte bara böla över att saker inte blev exakt som planerat.

I avhandlingen Konstruktionen av framtidens stad undersöker etnologen Klas Ramberg bland annat hur diskrepansen mellan den Jacobinska/nytraditionalistiska idén om staden och den faktiska staden som byggs uppstår:

När Jacobs ideal uppmärksammades i det svenska sammanhanget hade städernas gentrifiering redan tagit fart. Det har lett till att nyproduktionen och med den även annan infrastruktur har kommit de relativt välbeställda invånarna i städernas centrala delar till godo. I de förorter och miljonprogram som samtidigt haft de största sociala och ekologiska problemen har det parallelt med uppmärksamheten på innerstaden utvecklats en statlig och kommunal “projektkultur” som betrakad på håll och i generella termer inte nämnvärt förbättrat situationen i dessa stadsdelar.

Utan en solid förståelse och diskussion kring stadens politiska ekonomi och ett vettigt klassperspektiv så blir det lätt att ens propaganda för en viss typ av stadsmiljö i slutändan inte blir mer än en nostalgidystopi där den kreativa klassen får använda all sin kreativitet till att inbilla sig själva att de lever i en blandad 1800-talsstad. Som Håkan Forsell beskriver den sköna “citypulsen” i nya Hornstull i boken Bebodda platser:

Återvänder man till Hornstull kan man råka på lite entreprenörsstorytelling i form av plaketter på husväggar som erbjuder berättelser om platsen direkt i mobiltelefonen. Det är staden som “Hälsans stig”, en tipspromenad för de ängsliga med bristande naturlig nyfikenhet som behöver platsidentitet och lokalt engagemang utskrivet på recept och ordentligt sockrat för att det ska slinka ned. Berätta för mig vad jag gör i staden och hur attraktiv och rik min vardag blir när jag rör mig på just dessa gator!

Hur gärna en en skulle vilja ha en blandad stad, och ska jag vara ärlig så tror jag nog att många nytraditionalister är rätt ointresserade av en socialt blandad stad (t.ex. alliansen som står bakom promenadstaden) även om de inte får säga det i det här landet, så är det ju så att om en planerar och bygger för en grupp människor med medelklassens kulturella och sociala kapital, då blir det nya Hornstull. Men det kanske är det folk vill ha? Dricka vin på ett ödsligt torg med en av stans störigaste bilvägar fem meter bort och några av stans störigaste mediearbetare vid bordet bredvid. Klas Ramberg får avsluta detta:

Arkitekternas värdering av miljöer och människor inklusive värderingen av den estetik som tillhör stadens perifera rum kan delvis förstås i termer av detta [industrisamhällets kris, växande arbetslöshet…] ekonomiska skifte. Det är en förklaring till att rekordårens miljöer och förorten som sådan i dag utgör den negativa polen i arkitekternas kontrasteringar. I den nya ekonomin, i det så kallade tjänste-, informations- eller kunskapssamhället, bär istället den borgerliga kvartersstaden på starka positiva värden.

Har vi inte blivit tvungna att se och höra dem för många gånger förut? Dessa herrar vars anti-intellektualism endast matchas av deras uppblåsta egon. Dessa herrar som rycker ut till försvar för den vite, civiliserade, mannens överhet. Dessa herrar som, i sin blinda tilltro till sig själva tror sig veta något om någonting, och anser sig ha rätt att förpesta offentligheten med sin smörja. Dessa herrar som en gång tagit tunnelbanan ut till “förorten”, eller båten till en koloni, och hatat det de ser så mycket att de bestämt sig för att skriva en bok om hur hemskt det är. Dessa herrar som bor i fula villaghetton eller sverigedemokratiska utopier likt Stockholms innerstad. För oss som är alltför trötta på att se offentligheten tas över av deras intellektuella och känslomässiga bristfällighet finns nu äntligen tröst! Johanna Langhorst ger oss i boken Förortshat en exposé över deras tillkortakommanden, uppblandat med en frisk dos av klasshat, humor och värme. Det är svårt, omöjligt, att göra boken rättvisa i en liten bloggpost. Den är spretig i dess allra mest underbara bemärkelse, högt och lågt, intervjuer med den trångsynte “mannen på gatan” varvas med mördande statistik, personliga betraktelser och så många neddragningar av byxor på fisförnäma arkitektskribenter att jag inte vet vad jag ska ta mig till! <3 <3 Det samlande namnet på dessa män, ja de är ju mest män de där, är nyurbanister. I nästa nummer av Tidningen Brand har jag och en vän en liten text där vi försöker ringa in nyurbanisten, ett litet utdrag:

Nyurbanisten älskar att räkna och mäta, det har han lärt sig på sin ingenjörsutbildning. Där har han också lärt sig att hålla koll, att ha kontroll. Det som inte går att kontrollera, det är fel. Saker ska planeras: gärna spontana möten men först en rejäl stadsplan, tänker han. Därför hatar han när naturen försöker blanda sig i stadslivet. Naturen ska vara någonstans långt borta, dit knappt några människor når. Eller så ska den tuktas, inhägnas och göras till en park. I parken kan nyurbanisten dricka kaffe under kontrollerade former. Likt de rika landägare som för längesedan hägnade in naturens allmänningar vill nyurbanisten skapa parker av våra allmänna naturområden. Gärna parker som är som i riktiga storstäder. Kolla på London, där är parkerna ordentligt inhägnade och stänger på kvällen. Som en bonus så härstammar park och inhägnad från samma latinska ord, parricus, det gillar nyurbanisten. Ordning och reda, även i etymologin. […] Nyurbanisten är konservativ, det nya i hans urbanism är ungefär lika nytt som plommonstopet är i herrmodet. Likt en riktig konservativ så längtar han tillbaka till något genuint, den äkta staden. Denna längtan benämner han kvartersstaden och är något som antar mytiska proportioner. Han har sin egen historia om syndafallet där modernismens ingenjörer och politiker pekas ut som de skyldiga.

Langhorst vänder sig till Moa Tunströms fantastiska avhandling På spaning efter den goda staden och sammanfattar:

“Den goda staden” är synonym med “stadskärnan”, “stenstaden”, “kvartersstaden” eller “den täta blandstaden” som den också kallas. De svenska stadsbyggnadsorganen (och dess apologeter, nyurbanisterna, min anmärkning) försöker inte dölja att de favoriserar den fördemokratiska innerstaden, den som byggdes innan kvinnorna och arbetarna fick rösträtt. […] Innerstaden beskrivs som en metropol, en kosmopolitisk idyll; i stenstaden möter man främlingar med tolerans och intresse, där finns integration och öppenhet. Vad som glöms är att de gamla fördemokratiska stadsdelarna är lika hårt segregerade som de rika villaförorterna och att det är just i innerstäderna man bygger murar och sätter upp grindar för att skydda dem som äger från de andra. Den livfulla, komplexa, vitala mångfalden och blandningen av människor som de talar om finns inte i innerstäderna idag, utan i förorterna.

Hatet mot förorten handlar om rädsla för arbetarklassen och om svårigheter att handskas med det som en själv inte fått planera. Men det handlar också om rädslan för att se sig själv i spegeln och inse att man (som “upplyst”, “kosmopolitisk” och “tolerant” medelklassman) genom sina bostadsval är delaktig i skapandet av det närmaste en sverigedemokratisk utopi vi kommer i Sverige. En etniskt och socialt homogen massa med svår folkhemsnostalgi och fetisch för 50- och 60-talet.

Langhorst sätter fingret på något som jag tror är centralt för att förstå förortshatarens psykologi, det som gör, för att återkomma till den kommande artikeln i Brand, att:

Något av det värsta nyurbanisten vet är de där mellanrummen i staden som inte riktigt går att definiera, som inte går att inordna i rutnätet. Platser som vi kanske ser som som ett andningsutrymme, en plats som kan bli lite vad som helst i stunden. När han ser en sån plats ropar han impediment! och ser ut som om han bitit i en sur citron. Impediment är alltså platser som han menar ”har blivit över i planeringen”. Nyurbanisten kollar på en satellitbild över staden och ser massor av hus som har natur kring sig och får ångest. ”Där saknas det mesta som är poängen med stadslivet”, tänker han när han tittar på en karta över en av de förorter vi bor i.

Langhorst skriver:

Just det som jag gillar allra bäst med förorten är det som retar Per och Ola och våra myndigheter mest av allt: de otydliga gränserna mellan det offentliga och det privata. I förorten vet man inte alltid om en bänk eller en lekpark är privatägd eller kommunal. Trädgårdarna utanför lägenheterna på bottenplanet kan ibland vara utan staket och tycks smälta samman med allmänningen därutanför. Är bänkarna på förortstorget tillgängliga för alla, eller bara för cafégästerna? Gränserna är suddiga och det tycker inte Per och Ola om. De menar att detta skapar osäkerhet och hotar ordningen. Mig ger det istället en förnimmelse av frihet, en känsla av att vi är här tillsammans och det är möjligt att dela med sig och samsas.

Deras ingenmansland är våra allmänningar. Låt de hata oss så länge de är rädda!

Men vad mumlar jag om egentligen, hoppas du redan har slutat läsa och börjat läsa Förortshat istället, det lilla jag tagit upp här kan inte göra den rättvisa.

Den postmoderne urbanisten lovsjunger gärna stadens anonymitet. I det myller av kroppar som utgör världens megastäder kan en fly från förtryckande strukturer och traditioner. Magnus Linton uttrycker det ofta väldigt fint, typ här:

Att stora enheter är mer progressiva än små är ingen nyhet, men vad som ofta glöms är just detta hedonistiskt progressiva perspektiv; bara i skydd av kollektivets generösa anonymitet får statuslöst folk en chans att, med Spinozas uttryck, odla ”kraften att leva”.

Jag kan tycka att det ofta saknas en förståelse för relationen mellan proletarisering och urbanisering i dessa lovsånger till Staden, något som en kan tänka vore rätt givet med tanke på att det även i den mest basala Marx-läsning lär vara oundvikligt att stöta på de tvära kasten mellan fascinationen för hur allt fast förflyktigas och indignationen över proletariseringens konsekvenser. Men, generellt så diggar jag förstås progressiva saker, så jag är ju rätt svag för beskrivningar likt ovan. :) Hur som, ett mejl fick mig att åter börja bläddra i Marc Augés spännande bok Non-places vilken ger en något annorlunda ingång till den så kallade anonymiteten i storstaden.

Så som Augé definierar icke-platser så har de ett antal likheter med den romantiska bilden av Staden vi säkerligen är många som mer eller mindre medvetet delar. Han skriver att det som skiljer platser från icke-platser är att:

If a place can be defined as relational, historical and concerned with identity, then a space which cannot be defined as relational, or historical, or concerned with identity will be a non-place.

Augé återkommer ständigt till ett antal samhälleliga system för att exemplifiera icke-platser: varuhus, flygplatser och andra transportsystem. Vad de har gemensamt är att de är platser för cirkulation (av varor, pengar, kroppar), konsumtion och kommunikation samtidigt som de inte är platser med en tydlig kollektiv historia eller social sammanhållning. Icke-platserna utmärker sig genom att de är hårt kontrollerade och aktivt uppmanar den som råkar befinna sig bland dem att följa ett antal, på förhand uppställda, regler kring godkända beteenden:

The real non-places of supermodernity have the peculiarity that they are defined partly by the words and texts they offer us: their ‘instructions for use’, which may be prescriptive (”Take right-hand lane”), prohibitive (”No smoking”) or informative (”You are now entering the Beaujolais region”).

Det kan nog inte ha undgått någon att det finns en tendens där icke-platsernas logik tar över allt fler områden inom staden.

The spaces of circulation, consumption and communication are multiplying across the globe […] History is congealing into various forms of representation, becoming a type of entertainment

Ord som spotifiering, galleriastaden, gentrifiering eller varför inte regionförstoring är alla ganska talande för denna utveckling. Den anonyma, livfulla, staden är, åtminstone i de rika städerna i väst, ofta en dröm om äkthet och ruffighet som säljs genom påkostade bostadsmagasin och mäklare. Sharon Zukin beskriver i boken Naken stad hur begreppet ruffighet genomgått en förändring och blivit likställt med äkthet, och ett sätt att sälja in tidigare nedgångna stadsdelar till de gentrifierande:

Metamorfosen från ruffigt till coolt var inte unik för Williamsburg under 1990-talet. I storstäder med dynamiska finans- och mediesektorer gjorde den att framgången nådde ut även i nedgångna områden utanför stadskärnorna. Nyruffighet beskriver inte bara utvecklingen i Williamsburg; samma process pågick också söder om Market Street i San Francisco under dot-com-boomen, i grungens och Starbucks Seattle samt i ett antal industriomården i Kansas City, Oklahoma City, Baltimore och Philadelphia. Ruffighetens lockelse låg i den postindustriella tidsandan och i den symboliska ekonomins förmåga att omvandla smuts och fara till nya kulturella produkter. Precis som Williamsburg självt hade ordet ”ruffigt” knappt synts till i populärkulturen före 1990-talet.

Gentrifieringen skapar en form av icke-platser, där historien och det lokala inte är mer än underhållning, en tunn fernissa av ruffighet som skänker området äkthet. Galleriafieringen skapar icke-platser där historielösheten ofta görs till dygd, eller som i Hornstull där du nu mer kan få en rakning ”knivsöderstyle”. Bortsett från att icke-platser, allt som oftast, är rätt tråkiga ställen har de också det gemensamt att de, eftersom de är helt inriktade på cirkulation (i slutändan så klart främst av kapital, eller saker som underlättar värdeförmering) också kräver inrättandet av stängsel, spärrar, murar och kontroller för att kunna ”intäktssäkra”. Augé beskriver hur

Walls, partitions, barriers are appearing on the local scale and in the most everyday management of space. In America there are already private towns; in Latin America, Cairo and all parts of the world, private districts are making their apperance, city quarters that can only be entered with the right identity and connections. Consumption is only possible with the aid of codes (credit cards, cell phones, the special cards issued by supermarkets, airliners and so on).

För det är inte bara så att för att få ta del av stadens anonymitet så krävs allt oftare en ekonomisk transaktion, denna transaktion måste, enligt Augé, även allt oftare ske på ett sätt så att även din identitet kan stärkas. SL:s nya mobilbiljetter är väl ett i raden av exempel på detta, det kontantlösa samhället kommer så klart i åtanke. För att få röra dig runt i staden, upplösas i den anonyma massan, krävs att du först identifierar dig, visar att du har rätt att vara där:

In a way, the user of the non-place is always required to prove his innocence. Checks on the contract and the user’s identity, a priori or a posteriori, stamp the space of contemporary consumption with the sign of the non-place: it can be entered only by the innocent. Here words hardly count any longer. There will be no individualization (no right to anonymity) without identity checks.

Dessa icke-platser, som gör staden otrevlig för alla som bebor den, slår hårdast mot den utan pengar, eller än värre, utan medborgarskap. Kampen för en annan stad måste därför även bli kampen för en stad där varken pengar eller legitimation kan utkrävas av någon, där alla har rätt att få upplösas i skydd av kollektivets generösa anonymitet. Polisens framfart och dårskaper i projekt likt REVA stoppas inte av att samma politiker som instruerat dem att effektivisera verkställighetsarbetet nu skickar dem på kurs i mänskliga rättigheter. Den stoppas av att vi tillsammans river de fysiska, ekonomiska och rasistiska murar vilka staten är beroende av för att kunna kontrollera människor.

Efter att ha legat hemma sjuk hela veckan hade jag i dag äntligen tillräckligt med ork för att ta en liten promenad i det underbart vackra höstvädret. Behövde gå till Högdalen för att hämta ut en bok jag beställt på nätet, numer kan jag nämligen inte hämta ut paket från posten i Rågsved, så gick det med den privatiseringen. Skulle också lämna tillbaka den helt fantastiska Eld på bibblan där, det är helt off topic, men gud vad awesome Cirkeln och Eld är!

På vägen mellan Rågan och Högis gick jag förbi den relativt nyöppnade skateparken, och kunde inte motstå att gå in och kolla lite på den. Det första som slog mig var hur otroligt mycket bilar som stod parkerade där, minst 25 stycken. Nya, blankputsade och dyra såg de ut att vara också. Kunde inte hålla mig från att skriva ned de tio första bilarnas registreringsnummer och precis som jag misstänkte var det inte direkt bilar från närområdet, utan bilar som tillhörde välbärgade föräldrar som skjutsat sina barn till skateparken. Av de tio bilarna jag kollade upp var en från närområdet (postadress Bandhagen), de andra var från rika områden som Nacka, Enskede och Bromma. Men, säger den naive liberaloptimisten, det ökar ju integrationen! Nja, dessa människor såg jag inte direkt till i Högdalens centrum, och vid kulturhuset Cyklopen som ligger 50 meter från skateparken hängde inte heller någon av dessa människor. Förhoppningen från vissa är så klart att detta ska ändras, alltså inte så att fler av de som nu bor i området nödvändigtvis ska börja använda den ”offentlighet” som byggs, tvärtom. Det som byggs används för att göra reklam för de nya bostadsrätterna som byggs i Högdalen, där ”framtidens söderbor ska bo”.

En vän som bodde i området förut och var engagerad i stadens planer uttryckte det hela rätt träffande:

De sa på ett rådslag, eller om det var en rundvandring med politiker i området, att ”skateparken ska dra folk från hela sverige, kanske får vi hit MTV’s X-games, och då drar det folk från hela världen”. Då frågade nån om det inte vore bättre att man byggde något som drog folk från Farsta, Högdalen eller Rågsved, och möttes av tystnad. Den konversationen säger liksom allt om hela deras syn på projektet. Vi var kraftigt emot monofunktionellt byggande. Skate:are använde redan Högdalstopparnas asfalterade småvägar för utförs-longboarding. Ett spontanistiskt ingrepp, det gillade vi. Vi tyckte man kunde smälla upp utomhus-elstolpar, asfaltera områden och sedan låta folk använda dessa som de vill. Om skate:are började bygga lite ramper, fine. Men så fort frisbee-banan byggdes t.ex. så slutade folk picnica där, rasta sina hundar och pundarna kördes iväg. Det blev ett monofunktionellt område som dödade alla andra aktiviteter.

Det faktum att de flesta som hängde i skateparken inte direkt kom i från närområdet behöver så klart inte vara problematiskt i sig, massor av grymma aktiviteter har anordnats här i orten under sommaren där folk har vallfärdat från hela staden för att få delta, men då har det varit en blandad publik som har kommit, och stämningen har varit inkluderande, jag tänker bland annat på de fester som flera olika grupper har styrt upp. I skateparken rådde däremot en övervikt av pojkar som fått skjuts dit av sina föräldrar och sköna reklamkillar i 30-40 års åldern (varav ett gäng blev väldigt nervösa när jag antecknade deras registreringsnummer: ”du är väl ingen jävla lapplisa?”), förutom sin sociala bakgrund har dessa även gemensamt att de är män. Av de cirka 90 personerna med bräda som jag räknade till så var 4 tjejer. Det här problemet har jag upplevt även i Rågsved där jag uppfattar det som att man lägger orimligt stora resurser på att bygga konstgräs på fotbollsplaner som till stor övervikt används av män.

När jag kände mig färdig med Högdalen promenerade jag förbi Cyklopen, över järnvägsspåren och in i Rågsveds friområde: ett stort, sammanhängande naturområde, fullt med rödlistade arter, kolonilotter, betesmark för kor och får, ett gammalt industriområde som fortfarande är i bruk och massvis av lokalbor ute på promenad. Detta område, lika älskat av Rågsvedsbor som dödförklarat av politikerna i Stockholms innerstad som aldrig satt sin fot i det, ska nu bebyggas. Trots stora protester från boende har Stockholms stad precis utlyst en markanvisningstävling i området. Vem bryr sig om en hel förortsbefolknings rekreationsmöjligheter när det finns möjlighet att bygga radhus och stadsvillor.

En skatepark i Högdalen, ett naturområde i Rågsved. Två platser som vid en första anblick inte har mer gemensamt än sin geografiska närhet, men som när politikernas och stadsplanerarnas syn på dem ställs bredvid varandra väldigt tydligt illustrerar den ideologi som har total hegemoni i diskussioner om staden: nyurbanismen. Nyurbanismen är kapitalets ideologi, och likt kapitalet är den blind för allt annat än mervärdesskapande. Likt kapitalet är den en totaliserande och utslätande kraft. Likt kapitalet utplånar skillnader och skavanker, strömlinjeformar livet för att passa in det rådande produktionssättet, så omformar nyurbanism staden efter sin egen logik. Där vi boende ser ett område utan ett tydligt användningsområde, och därför möjligt att temporärt omforma för att passa det vi för stunden vill göra, ser nyurbanismen bara en möjlighet att exploatera. Bakom kodord som integration, levande förorter och stadsutveckling döljer sig enbart ett omättbart behov av exploatering och kontroll.

Jag finner mig själv titt som tätt indragen i diskussioner kring Stockholms stadsutveckling, och trots att jag inte borde bli det, så blir jag ofta faktiskt förvånad över nyurbanisternas totala ignorans för kontext och fältstudier när nya byggprojekt ska planeras. Ge en nyurbanist, oavsett vart i världen hen bor, en karta över Stockholm och be denne att peka ut områden som hen tycker borde bebyggas/”utvecklas” och du kommer få tillbaka en likadan stadsplan från allihop. Ibland kan jag inte annat än gapa när jag ser diskussioner där nyurbanister från andra städer än Stockholm, personer som förmodligen inte spenderat många minuter i någon av våra otaliga hyresrättsförorter, sätter sig till doms över den moderna stadens utformning i exempelvis Rågsved eller Hökarängen.

De personer som ofta beskriver sin syn på staden som en ”reaktion mot modernismens härjningar” skulle jag vilja påstå oftast är de värsta kålsuparna. De anklagar den staden som byggdes ungefär mellan 1950-1970 för att vara likriktad, omänsklig och planerad av byråkrater utan förankring. Samtidigt så kan de utan problem pådyvla sin syn på staden på områden de själva har noll koll på. Men det är klart, de kommer väl aldrig behöva besöka det deras idéer förstör heller. Lätt att säga att det borde byggas mer i Rågsved, när man själv inte behöver leva med konsekvenserna av ett totalt förstört naturområde. I stället för att lära känna ett område på riktigt, se vilka platser det skulle passa att bygga på (i fallet Rågsved behövs det inte ens eftersom de boende redan pekat ut flera områden som skulle passa mycket bättre att exploatera) så ser nyurbanisten bara ett naturområde som inte har en tydlig funktion och därför borde exploateras.

Det finns knappt någon plats kvar där folk vill bo.
–Göran Dahlberg Hemliga städer: Rädslans urbana former

Så ofta jag har tid och ork brukar jag promenera i Rågsveds friområde, från min lägenhet går jag över Snösätravägen, genar genom skogsdungen, stannar till och tittar på ankorna och barnen som tittar på ankorna vid den lilla dammen. Ibland plockar jag en pumpa från den öppna folkodlingen där bredvid. Sen strosar jag vidare till den lilla hagen där korna betar tillsammans med fåren, fåren som är väldigt gulliga och roliga att mata med lite nyavrivet gräs. När jag tröttnat på fårens sällskap beger jag mig mot koloniområdena och tittar på vad folk odlar: majs, ockra, jordgubbar, potatis, bondbönor, squash och massor av andra saker som jag inte har någon aning om vad det är för något. Efter det brukar jag gå ner till Magelungen och titta på vattnet, plocka blåbär och smultron i skogen, gena genom villaområdet i Huddinge och sen typ bege mig hem.

Saker likt detta ska förstås inte få finnas i en nyurbanistisk stad. Odefinierbara grönområden och småskalig kolonilottsodling har ju inget värde. De fattiga förorterna som omsluter våra fantastiska stadskärnor är ju helt värdelöst byggda, istället för skogspromenad så skulle det ju kunna finnas förtätning, och alla vill ha förtätning, överallt. Det har jag läst på stadsbloggar, i debattartiklar, forskningspapper och politiska översiktsplaner. I skandinaviens huvudstad kan det väl ändå inte finnas plats för vildvuxna grönområden, varför skulle någon vilja det, när man istället kan få pittoreska småhusområden med tillhörande arkitektritade och välvårdade parker.

Sån tur att vi har framsynta politiker och tjänstemän i den här staden, så att de kan jämna Rågsveds friområde till marken, ersätta skogspromenader med bilvägar, kolonilotter med radhus, odlingar med nyklippta gräsmattor, en befolkning med en annan, nyckelbiotoper med “miljöbilar”, kor med rut-avdrag och rekreation för en hel förorts invånare med lantlig-idyll-fast-nära-till-stan-på-din-egen-nybyggda-bilväg för ett fåtal.

Tanken att istället bygga ett par flerbostadshus med hyresrätter och nära till tunnelbanan och på så sätt kunna spara hela detta underbara område, den är förstås omöjlig att föreställa sig. Det finns inget alternativ till den enda STADEN. Kom, kom atombomb.

@Redundans sa massor av roliga saker om gentrifiering på fejjan häromdagen, klippte ihop det hela till ett litet inlägg för att kunna hitta det igen, iom svårigheten att söka på fejjan.

Redundans:
Tänker på det här med ombildningar. Det finns rätt dåligt med statistik här. Men enligt den som finns från 1996 och framåt så är rörligheten lägre i ombildad allmännytta än i de fastigheter som inte ombildats (en tendens som är rätt jämnt fördelad i hela stockholmsregionen).

I flera svenska texter om gentrifiering så lyfts utförsäljningen av allmännyttan fram som ett exempel på denna process. Denna är givetvis något som inte kan ställas helt utanför gentrifieringen. Men, det känns lite grovt att likställa utförsäljningen med en gentrifieringsprocess (dvs. förflyttning).

De siffror som hyresgästföreningen har tyder mer på att det är en skuldsättningsprocess likt den som Harvey beskriver i sin atlas-antologi. ”Att skapa risk-bedömmare iställer för drömmare”.

Hyresgästföreningen skriver också att : ”Om de som bor kvar efter ombildningen jämförs med dem som bodde i fastigheten innan ombildningen, framgår att de är i genomsnitt något äldre, har högre inkomster och utgörs av något fler familjer med barn. Däremot finns inga skillnader i andelen utlandsfödda. I jämförelse med boende i ej ombildade fastigheter kan vi notera en liknande skillnad i ålder, vilket följer av att yngre är den mest mobila åldersgruppen”.

Här förklaras denna skillnad främst i att mätningen är gjort över en lång tid. De boende har alltså hunnit bli ädre, fått mer stabil inkomst och familj. Det som sker är alltså att rörligheten minskar vid ombildning. Vilket gör att massan av individer är mer stabil än massan av socioekonomisk representation (dvs. studenter flyttar inte ut när de får jobb för att en ny student skall flytta in, de blir kvar).

Den socioekonomiska skillnad som flera pekar på för att visa skillnaden mellan ombildade fastigheter och den kvarvarande allmännyttan beskrivs också främst utgöras av att ombildningarna sker i områden med redan hög socioekonomisk status. Även här blir det svårt att peka på en tydlig ”förflyttning”.

Har du några invändningar mot detta eller något annat sätt att se på utförsäljningen ur ett gentrifieringsperspektiv? En sak som diskuteras mycket mindre i de svenska texterna, men som verkar komma att ha en högre relevand, är ju de nya reglerna för marknadshyror. Vilket verkligen tenderar att skapa ”förflyttning”.

Popvänster:
Här kan man ju diskutera den där andra aspekten av gentrifiering, dvs det som Paton kallar för displacement of working-class subjectivity. Det är ju den vanliga tesen om att ombildningarna sker för att skapa borgerliga subjekt som tänker på räntan typ… Sen tycker jag att en av de fina sakerna med att ha en stor allmännytta (asså inte som vi har nu) är att rörligheten på hyresmarknaden kan vara ganska stor. Att man kan separera från sin partner och flytta, att man kan byta upp sig när man skaffar barn och ner sig när de flyttar hemifrån osv… Sen är självfallet marknadshyregrejen ett stort aber nu. Men något man också måste tala om är alla de som blir kvar som hyresgäster vid ombildning och får sina grannar som hyresvärdar, något som gång på annan visat sig ställa till stora problem och konflikter.

Redundans:
Stor rörlighet är givetvis positivt. Men HGF pratar t.ex. om att faktisk rörlighet kan bero på att vi har för stor spridning på hyrorna. Folk tvingas flytta ifrån sitt område för att deras inkomst förändras. Finns det ett värde i att kunna bo kvar under stora delar av sitt liv i samma boende eller iaf. i samma område?

Har en stor allmännytta en bromsande effekt på gentrifieringen? Eller hämmar den bara de negativa effekter som uppstår? Jag tänker på t.ex. svenska förorter. På 60-talet beskrivs de små arbetarbostäderna i innerstan öppna upp för egenboende för kvinnor (något som var svårt i de kärnfamiljsplanerade bostäderna i förorten). De som tvingades ut från den förslummade innerstaden hamnade istället i en allmännytta utanför tullarna (som först då på riktigt började sin förslumning). Här bromsade ju inte allmännyttan upp gentrifiering men hämmade dess negativa effekter (om vi köper historiebeskrivningen).

Jag skulle gärna komma bortom kritiken mot gentrifiering som endast sker genom att häftiga hipsters filtrerar ut arbetarklassen genom ”förträngning”. Sätta begreppet i en historisk och materialistisk kontext.

Popvänster:
Men om man läser de anglosaxiska forskarna, typ i antologin The Gentrification Reader så är det ju bara marxism. det handlar ju nästan enbart om bostadskapitalet och investeringsvågor, räntegap osv. Där kan man ju verkligen tycka att allmännyttan spelar en roll eftersom att den motverkar möjligheten att tjäna pengar på att äga hyreskåkar. Men då måste den så klart vara icke-vinstdrivande och hyresnormerande, men ingen av de grejerna är den ju idag.

Redundans:
En sak jag tänker på med ”displacement of working-class subjectivity” är just att gentrifiering får en annan betydelse när man byter ut ”flödet av människor” med ”flödet av subjekt”.

Popvänster:
Jag tror att processen, på svenska, kanske bör kallas för bortträngning, för då får man med lite av dubbelheten, att den kan vara både fysisk tvångsförflyttning och omkodning av folks psyken.

PAUS

Redundans:
Alltså ju mer jag läser om gentrifiering i Stockholm, ju mindre intresserad inför begreppet blir jag. Rätt intressant i avhandlingen om ränte/värdegap och hur områden rustas upp cykliskt. Men har det verkligen skett något annat än ”supergentrifiering” i stockholm sedan 80-talet?

Popvänster:
Du menar att det är ointressant för det är svårt att göra något åt processen?

Redundans:
Nej inte riktigt så. Det är inte så intressant rent politiskt eftersom den tredje vågens gentrifiering mest drabbat en undre medelklass som i Stockholms centralare delar (söder, midsommarkransen osv).

Det är ett större problem med påtvingat lånande (när hyresrätter blir bostadsrätter och folk bor kvar) och uteblivna satsningar i yttre förorten.

Popvänster:
Fast, den förtätning som sker i exempelvis Rågsved nu handlar ju om att köra bort lokalbefolkningen från sina kolonilotter för att ersätta med småhus för folk med cash, samma sak där i Larsboda strand i Farsta…. sen är så klart belåningen och uteblivna satsningar i förorter också problematiskt

Redundans:
Håller helt med om förtätningen. Men det handlar ju mer om ”war of space” än om cyklisk upprustning av fastigheter eller klassisk gentrifiering som jag förstår den. Jag har liksom svårt att placera in detta i det som beskrivs som de två gentrifierings-diskurserna.

Men det kanske är för att gentrifiering-debatten i Stockholm varit så inriktad på innerstan. Och där handlar det ju mest om det som avnhandlingen jag postade beskriver som supergentrifiering. Dvs. upprustning av redan priviligerade områden. De filtreringsprocesser som skett i Stockholm (där ekonomiskt sämre ställda grupper rensats ut från vissa områden) har väl främst skett genom ombildningsprojekt som den på Henriksdalsklippan. Där byggherrar och stad bestämmer sig för att driva igenom en förändring. Inte riktigt en organisk rörelse som sker genom att medelklassen börjar flytta in och bedriver kulturkamp om rummet.

Popvänster:
Fast ja ser inte riktigt skillnaden mellan war of space och gentrifiering, processen att tränga bort folk med lite pengar är ju densamma. Tror ett problem är att ”debatten” i Sverige, som du sa innan, varit väldigt fixerad på individer. Att man ser bohemerna som flyttar till ett billigt område, gör det ballt och ersätts av medelklassen som de viktigaste aktörerna i processen. Detta kan säkert sägas vara korrekt i vissa delar av innerstan, typ sofo. Men det finns säkerligen än fler exempel på när det bara vart vanliga ”tråkiga” människor i vanliga tråkiga områden som ersatts av vanliga tråkiga, men lite rikare, människor. En process helt fristående från den kreativa klassen… ”Gentrifiering bortom den kreativa klassen” där har du en kritik som bör formuleras! :)