När jag var redaktör på Carbusters gjorde jag en intervju med Jim Conley, docent vid Trentuniversitetet i Ontario, Kanada och redaktör för boken Car Troubles. Boken är delvis riktigt bra och väl värd att bläddra igenom, för den extreme bilhataren så kan även kursen “Sociology of the Automobile” där Conley undervisar rekommenderas. :) Till skillnad från andra böcker om automobilitet jag läst så använder dom i Car Troubles två olika, men närstående, begrepp: automobilitet och auto-mobilitet. Tycker intervjun är ganska intressant bitvis så jag översatte den. Vet inte riktigt vilken som är den bästa översättningen av “car free movement”, väljer här, i linje med Marcuse (Ekonomisk frihet måste alltså betyda frihet från ekonomi – frihet från de ekonomiska krafternas och relationernas herravälde), att översätta den till bilfrihetsrörelsen, men bättre förslag mottages tacksamt.
Car Troubles introducerar och kretsar kring begreppen automobilitet och auto-mobilitet, kan du beskriva dom närmre?
Ta något så enkelt som en pendlare som kör från sitt hem till sin arbetsplats. En konfiguration av människor, organisationer och aktiviteter gör detta möjligt: globala produktionskedjor, marknadsföring, kapital, försäkringsbolag, verkstäder och regleringar. Biltillverkare, komponentleverantörer, oljebolag, designers, ingenjörer, reklamare, byggföretag, polis, körskolor, stadsplanerare med flera. Lägg till dessa bilismens sociala och miljömässiga konsekvenser så får du vad vi menar med automobilitet: den bildominerade transportsektorns komplexa och vitt förgrenade system. Till skillnad från detta så syftar auto-mobilitet på själva bilkörandet och vilken roll det spelar i människors vardag: pendlarens upplevelse, när hon försöker få vardagen att gå ihop med barn som ska lämnas på dagis och köer som hon svär över och försöka ta sig igenom för att komma i tid till jobbet, men även hennes tillfredsställelse av att ha köpt en ny fin bil, och den flyktiga glädjen av att höra sin favoritlåt på radion.
Varför valde ni att presentera automobilitet och auto-mobilitet som två skilda begrepp?
Genom att separera dessa så hoppas vi kunna uppmärksamma skillnaden mellan själva systemet och dess brukares praktiker och visa på hur dom hänger ihop men också hur dom kräver olika strategier för att hanteras.
På vilket sätt anser du att dessa begrepp hjälper till i förståelsen av bilismens konsekvenser, och på vilka sätt kan bilfrihetsrörelsen använda denna förståelse för att bekämpa bilismen?
Att behandla automobiliteten som ett system underlättar för att visa på dom mäktiga och sammanlänkade aktörerna som stöder och profiterar på bilismen. För att vara lite mer uppmuntrande så vet vi också att komplexa system är väldigt känsliga för störningar och avbrott och att dom kan förändras relativt snabbt och på oförutsedda sätt. Genom att se auto-mobiliteten som bilisternas praktik så kan vi förstå bilens roll i människors vardag och vilken betydelse den har. Detta leder oss till att kunna undersöka och förstå hur folk blev så bilberoende, varför dom åker bil istället för att använda andra transportmedel och vilka fördelar respektive nackdelar detta får.
Car Troubles behandlar främst frågan om hur bilen förvandlar så väl den fysiska som den mentala samhälleliga ekologin, men inte så mycket kring hur vi kan röra oss bortom sakernas tillstånd. Vilka råd skulle du ge dom som kämpar för bilfrihet och vilken roll tror du att akademin kan spela i arbetet för att mota bilismen i grind?
Om vi ser automobiliteten som ett system så kan bilfrihetsrörelsen, likt kärnkraftsmotståndarna, visa på dom faktiska ekonomiska kostnaderna för bilismen så att folk inte känner att deras uppehälle hotas av rörelsens förslag. Auto-mobilitet visar på vilka upplevda fördelar som bilen ger (som autonomi och status) vilket bör hjälpa rörelsen att söka efter substitut till dessa och framhäva fördelar med andra transportmedel som cykling, gång och kollektivtrafik. Å ena sidan vet vi att åtgärder för att minska bilismen inte i sig själva skapar kollektivtrafik eller för bostäder, shopping och arbetsplatser närmre varandra. Å andra sidan räcker det inte heller med att bara erbjuda kollektivtrafik för att få vanebilisterna att ställa bilen. Att enbart uppmana folk att ändra sina beteenden är inte tillräckligt: det måste finnas konkreta incitament för att sluta åka bil.
I vår recension av Car Troubles så frågar sig Kelly Nelson “hur vi kan öka prestigen och statusen i andra transportmedel och samtidigt devalvera bilens.” Hur tänker du kring det?
Vi kan finna hopp i framgångarna för rörelsen mot tobak. Rökning sågs för inte särskilt längesedan som så väl ball som sofistikerat. Det är knappast fallet idag, snarare är det i många fall väldigt stigmatiserat. För många unga stadsbor så framstår inte heller bilen som en nödvändig statussymbol, hur förstärker vi denna tendens? Status kommer från konsumtion som bekräftar och stärker ens gruppidentitet, så utmaningen ligger där i att övertyga bilister om att ett minskat bilåkande, om än inte ett totalt övergivande av bilen, är något som “folk likt dom” gör, t.ex. genom att skapa en cykelkultur där du inte behöver ha löjliga kläder och en dyr cykel för att ta dig till jobbet. Ett annat sätt är att visa på att det inte behöver vara en uppoffring att göra sig av med sitt bilberoende, snarast tvärtom. Även om motståndarna till den rådande bilkulten aldrig kommer att ha lika stora resurser som aktörerna inom automobilitetskomplexet så bör nog ända smart marknadsföring vara ett av sätten att sänka auto-mobilitetens status och attraktionskraft.
