Det samtida industrisamhället visar att det har nått ett stadium där ’det fria samället’ inte längre adekvat kan definieras i de traditionella termerna av ekonomiska, politiska och intellektuella friheter. Det beror inte på att dessa friheter har blivit betydelselösa utan på att de blivit alltför betydelsefulla för att rymmas inom de traditionella formerna. Man måste skapa nya former för att förverkliga dem, former som svarar mot samhällets nya möjligheter.

Sådana nya former kan bara antydas i negativa termer, eftersom de utgör negationer till de nu härskande formerna. Ekonomisk frihet måste alltså betyda frihet från ekonomi – frihet från de ekonomiska krafternas och relationernas herravälde, frihet från den dagliga kampen för tillvaron, från tvånget att tjäna sitt levebröd. Politisk frihet skulle betyda frigörelse från en politik över vilken människorna inte har någon effektiv kontroll. På liknande sätt skulle individuell frihet innebära den individuella tankens återupprättelse – den tanke som nu sugs upp av masskommunikation och indoktrinering – och avskaffandet av “den allmänna opinionen” och dess producenter. Det orealistiska draget i dessa påståenden tyder inte på deras utopiska karaktär utan på styrkan hos de krafter som hindrar dem från att förverkligas.
–Herbert Marcuse, Den endimensionella människan.

Boken One Dimensional Woman, med titeln snyggt lånad från Marcuse, är ett fruktansvärt grymt och fantastiskt roligt utbrott på den samtida feminismen som författaren Nina Power menar kulminerat i

the ownership of expensive handbags, a vibrator, a job, a flat, and a man – probably in that order. … That the height of supposed female emancipation coincides so perfectly with consumerism is a miserable index of a politically desolate time. Much contemporary feminism, however doesn’t seem too concerned about this coincidence. … The political and historical dimensions of feminism are subsumed under the imperative to feel better about oneself, to become a more robust individual. … [There is a] remarkable similarity between ‘liberating’ feminism and ‘liberating’ capitalism, and the way in which the desire for emancipation starts to look like something wholly interchangeable with the desire simply to buy more things.

Powers bok tar sin utgångspunkt i att vi inte kan förstå vad den samtida feminismen skulle kunna vara om vi inte förstår hur feminismens språk i många fall har tagits över av de konservativa, de som vi vanligtvis betraktar som anti-feminister. Power går i polemik med den i mångt och mycket hegemoniska idén om jämn/rättvis representation, hon menar att vi kanske borde oroa oss lite mindre över frågor kring representation och lägga mer kraft på frågor som rör strukturer och ideologi, alltså kapitalet.

Condoleezza Rice, Ayaan Hirsi Ali and Pim Fortuyn are (or were) all atypical candidates for their respective positions, but it doesn’t stop them being, respectively, a war-mongerer, a neo-conservative thinker and an anti-immigration politician who favored a ‘cold war’ with Islam.

Power konstaterar att denna nyss beskrivna utveckling innebär problem för feminismen, i alla fall så länge termen används på ett oproblematiserat sätt. Hon citerar Lindsey German som menar att

Paradoxically the triumph of the rhetoric of feminism has taken place exactly at a time when the actual conditions of women’s lives have worsened, and this rhetoric has been used to justify policies which will harm women.

Vi vet vad som åsyftas, betydligt fler än de konservativa hökarna i USA har motiverat kriget i Afghanistan med feministiska argument, och Athena Farrokhzad poängterar hur vi nu står “inför en högerextrem rörelse som saluför sin islamofobi med omsorg om den vita kvinnan.”

Enligt Power är det nu tydligt att vi inte bara ställs inför en “höger-” och en “vänsterfeminism”, utan även en fundamental kris rörande själva ordets mening:

If ‘feminism’ can mean anything from behaving like a man, being pro-choice, being pro-life, and being pro-war, then we may simply need to abandon the term, or at the very least, restrict its usage to those situations in which we make quite certain we explain what we mean by it.

Jag tror att vi delvis kan förstå denna förskjutning i vad feminismen, eller åtminstone en del av dess språkbruk, används för lite på samma sätt som vi tidigare diskuterat demokrati som process eller värdering. För att omformulera de tankar om demokrati som Rune Lykkeberg benade ut så skulle det kunna uttryckas så här:

Den feminism som högern just nu så varmt förfäktar består inte av några tidlösa värderingar, det samhälle vi idag lever i har vuxit fram under lång tid av kamp. När feminismen görs till ett knippe värderingar, en konstant, ett existerande socialt faktum så försvinner den dialektik mellan feminismens löfte och dess vardagliga realitet som ofta fungerat som grunden för progressiv förändring. När en Siv Jensen, en Anders Fogh Rasmussen eller en Fredrik Reinfeldt konstaterar att i Norden där råder det jämställdhet mellan könen, så betyder det samtidigt att de försvårar det feministiska arbetet.

Vad ska vi då göra för att ta oss ifrån den situation vi är i just nu. Frågar vi Power så tror jag att hon menar att en feministisk rörelse bör byggas i linje med Marcuses inledande citat. Alltså som en rörelse där kvinnans frigörelse handlar om att befria kvinnan från sin roll som kvinna, men också att en feminism utan förståelse för kapitalets processer lätt fastnar i ett moraliserande av den pågående samhällsutvecklingen. Power menar att det är poänglöst att klaga på sexualiseringen/objektifieringen av kvinnokroppen om man inte sätter den i relation till de förändringar på arbetsmarknaden som lett till att vi allt mer kommit att konstant bli tvungna att marknadsföra och “sälja in” oss själva. Hon menar att vi inte bör se det som en sexualisering av kulturen utan som en sexualisering av ekonomin.

This feminization of labor is also a feminization of the search for labor. If men and women are at all times supposed to be a kind of walking CV, constantly networking, constantly advertising themselves, then this ‘body’ is the prime locus for any understanding of the way in which the logic of employment overcodes our very comportment. … From the boardroom to the strip-club, one must capitalize on one’s assets at every moment, demonstrating that one is indeed a good worker, a motivated employee, and that nothing prevents your full immersion in the glorious world of work.

Power menar att feminismen i många fall har varit för okritisk i sitt förhållande till arbete. Utan att på något sätt förminska betydelsen av kvinnors intåg på arbetsmarknaden så hävdar Power att det knappast är så att den exploatering som ligger till grund för själva lönearbetet försvinner bara för att kvinnor utgör en större del av arbetskraften. Vi måste förstå den differentiering av kvinnor som arbetsmarknaden innebär: vem städar hemma hos den skattesubventionerade hemhjälpen?

Power uttrycker i One Dimensional Woman en besvikelse på att de experiment med alternativa sätt att organisera reproduktionen och de enheter vi lever tillsammans i som tidigare feminister kämpat för nu har gått till spillo, eller som hon uttrycker det:

Alternative living these days is more likely to refer to the fact that you’ve bolted a solar panel to your roof rather than undertaken any practical critique of the nuclear family.

Power menar att familjens, och i förlängningen alla typer av levnadsformers, politiska ekonomi döljs av vad hon kallar för huslighetens ideologiska hegemoni.

While one of the lasting achievements of feminism is to re-establish the link between household labor, reproductive labor and paid labor, capitalism has to perpetually pretend that the world of politics has nothing to do with the home. … The imperative to ‘Enjoy!’ is omnipresent, but pleasure and happiness are almost entirely absent. … Anything outside the echo chamber of money-possessions-pleasure is strictly verboten. … Whatever did happen to those dreams of living differently?

Sammanfattningsvis kan väl sägas att One Dimensional Woman på många sätt är otroligt bra, den är så väl rolig som träffsäker i sin nedsabling av hur förment feministiska argument används i samtiden, samtidigt som den, i likhet med övriga omskrivna böcker från Zero Books, är lite väl luddig i sina idéer för hur vi bör röra oss vidare. Det kanske är för mycket begärt med tanke på det korta omfånget, men även om de idéer från feminismens historia som Powers lyfter fram fortfarande på många sätt är aktuella så vore det intressant att höra henne diskutera mer om hur en feministisk rörelse bör organiseras.

Måste bara avsluta med den här korta föreläsningen, konstigt filmad men intressant. Och Powers kommentar till de män som inte vet hur de ska förhålla sig till kvinnor som bär burka är episk: Just shut up, you idiots!

På bloggen 907 har vi de senaste dagarna kunnat läsa väldigt intressanta analyser av dagens politiska klimat. I artikeln När det extrema blir politikens centrum beskrivs hur

den nyfascistiska rörelsen inte är ett ytterkantsfenomen idag, den står i centrum för den liberala diskurs vi sett i kölvattnet av 9/11 och ‹‹Kriget mot terrorismen››. Den hittar alltså sin grund i ett försvar av liberala friheter (och därmed liberal ideologi) … [Exempel på detta är hur] europeiska ledare från konventionella partier – Merkel, Zarkozy, Cameron – det senaste året deklarerat att ‹‹mångkulturen har misslyckats››. Hur Frankrike och Belgien infört förbud mot heltäckande slöja, hur Schweiz röstat igenom förbud mot minareter, hur Danmark inskränkt invandrares möjligheter till giftermål på lika grunder och så vidare. I Sverige har även Folkpartiet drivit liknande frågor (t ex förbudet mot heltäckande slöja) samtidigt som ledarskribenter som Per Gudmundsson, på en av Sveriges största dagstidningar, skrivit artiklar under rubriker som ‹‹partierna måste våga ta invandringsproblematiken på allvar››

Visst stämmer det att denna politiska strömning knappast är något ytterkantsfenomen, och det är intressant hur nästan alla dess politiska förslag, idéer och åtgärder läggs fram i demokratins namn. “Vi måste skydda demokratin från… genom att göra…” Hur kommer detta sig, vad är det som döljer sig under allt tal om demokrati? Visst kan det säkert hävdas att demokrati ibland mest använts som ett positivt laddat ord för att genomföra det man vill, att det egentligen inte alls rör sig om att folk tror på sitt eget prat om demokrati. Men jag tror inte att det kan förklara allt. I mångt och mycket handlar det nog också om en syn på demokrati som ett knippe relativt statiska värderingar som ska skyddas. Dessa personer ser antagligen sig själva som demokrater, frågan är vilka konsekvenser som deras demokratisyn får.

Här bör vi urskilja två olika sätt att förstå demokrati på: demokrati som värdering och demokrati som process. I boken Kampen om sandhederne beskriver den danska journalisten Rune Lykkeberg hur Danskt Folkeparti fått en så pass betydelsefull roll i den danska offentligheten som de har, och hur det hänger ihop med hur demokratisynen i Danmark gradvis har förskjutits de senaste 30 åren:

Demokrati forstås ikke længere primært som den aktive, kritiske deltagelse i forvaltningen af det fælles, men som en “værdi”. Demokrati udlægges ikke som engagert deltagelse, men derimod som en etableret konsensus og som det etablerade system af institutioner.

Lykkeberg exemplifierar denna förändring i demokratins innebörd med ett tal från 2004 av den dåvarande danske statsministern Anders Fogh Rasmussen som förvånat konstaterar att han aldrig trodde att han skulle ansluta sig till portalparagrafen i den danska skolans läroplan, den som säger att eleverna ska utbildas till demokratiska medborgare. Men det gjorde han, och det handlade inte om att Fogh Rasmussens åsikter hade förändrats, utan om att innebörden i begreppet demokrati hade det. Lykkeberg menar att demokrati i den danska offentligheten allt mer kommit att likställas med respekt för rättsstatens institutioner. Demokrati har blivit en värdering du bekänner dig till, inte något som du praktiskt utövar i vardagen, således blir motsatsen till demokrati inte passivitet, och demokratin stärks inte genom folkbildning, delaktighet och kritiskt tänkande, utan genom att “dra gränser” och “säga ifrån”.

Denna syn på demokratin, den statiska värderingssynen, leder självfallet till att dess anhängare ser förändring som problematisk. Eftersom vi lever i historiens slut, i en inte perfekt, men ändå den bästa av världar så blir högerns assimileringsvurm ganska logisk. Här har vi demokrati, det är som det är, alltså bäst, så om någon ska komma hit (helst ska de ju inte det heller) så ska de anpassas. Enligt Lykkeberg så har demokrati också allt mer börjat användas som ett alibi för de som egentligen vill diskutera “invandringspolitik”, för den höger som våra borgerliga ledarskribenter antingen tillhör eller med en förskönande omskrivning kallar “invandringskritiker”. Hela debattens struktur handlar om att definiera, att använda demokratibegreppet handlar om att “säga ifrån” och “dra en gräns” mellan de och vi, demokraterna och invandrarna.

Lykkeberg menar att denna förskjutning i demokratibegreppet hänger ihop med det skifte som skett i synen på välfärdspolitikens och det offentligas roll i samhället. Från att ha fungerat dekommodifierande (gett människor en möjlighet att leva även i de perioder då de inte lönearbetar, det som på engelska kallas welfare) till att verka rekommodifierande (hur staten använder sig av socialförsäkringar och liknande för att tvinga in folk i arbete, det som på engelska kallas för workfare). Förskjutningen manifesterar sig i indragen a-kassa, försäkringskassans haveri, FAS3 och liknande, men kanske framförallt i den förändrade synen på det offentligas roll i samhället. Lykkeberg illustrerar detta med den danska välfärdskommissionen som tillsattes 2003 och enbart berörde ekonomiska frågor. Någon diskussion om den offentliga sektorns roll i ett demokratiserande perspektiv fanns ej: skolans uppgift är som sig bör att skola arbetskraften. Exempel likt dessa från Danmark går självklart även att hitta i Sverige, vi ser exempelvis hur regeringen när den nyligen presenterade sin framtidskommission direkt buntade ihop integration och demokrati. Demokrati handlar där om att få “invandrarna i arbete”.

Men, trots att det offentliga inte ska ha någon demokratiserande roll så ska det självklart lära ut respekt för demokratin. Här uppenbarar sig återigen skillnaden mellan demokrati som värdering och som process. Skolan ska lära ut demokratiska värderingar – alltså att vi lever i ett jämställt land där alla har lika förutsättningar – samt respekt för demokratin. Det vill säga respekt för status quo! En sann demokrat är en god medborgare, någon som går till jobbet, håller käft och inte ifrågasätter. Den som arbetar politiskt för att utöka demokratin, och ser demokrati som den process där människors politiska organisering leder till att fler och fler delar av samhället demokratiseras, framställs som en anti-demokrat och likställs med de som tvärtemot verkar politiskt för att inskränka demokratin. Där den liberala synen på demokrati som något fast har vunnit hegemoni så utpekas den som vill påbörja nya, och fördjupa redan existerande, demokratiseringsprocesser som extremist. Så likställs vänsterns kamp för arbetsplatsdemokrati och jämlikhet med reaktionen, medan det i själva verket är som 907 skriver:

Att kritisera denna maktform [demokratin som värdering/institution, liberalismen] innebär inte att vara antidemokrat i sak. Tvärtom kan man göra det med ambitioner att införa mer demokratiska systemformer, likt de indignerades rörelse i Spanien, Nordafrika och Grekland just nu eller tidigare Globaliseringsrörelsen.

Vad innebär då denna syn på demokrati som en värdering man kan bekänna sig till, en uppsättning relativt fasta värderingar, institutioner och strukturer? Jo, det innebär i förlängningen anti-demokrati. Den demokrati som högern just nu så varmt förfäktar består inte av några tidlösa värderingar, det samhälle vi idag lever i har vuxit fram under lång tid av kamp. Det har alltid funnits en konflikt mellan de som velat demokratisera och de som inte velat, högern har i de flesta fall stått på sidan som är emot demokratisering. När demokratin görs till ett knippe värderingar, en konstant, ett existerande socialt faktum så försvinner den dialektik mellan demokratins löfte och dess vardagliga realitet som ofta fungerat som grunden för progressiv förändring. När en Siv Jensen, en Anders Fogh Rasmussen eller en Fredrik Reinfeldt konstaterar att i Norden där råder det jämställdhet mellan könen, så betyder det samtidigt att de försvårar det feministiska arbetet. Det är så troll som Pär Ström föds, för om jämställdhet råder, varför bråkar feministerna? Om vi har demokrati, om alla är lika mycket värda, vad kämpar vänstern för?

Om inte demokrati förstås som en process, ett demokratiserande, så förfaller det lätt till just en värdering, med allt vad det innebär som beskrivits ovan. Det är därför inte en paradox, utan snarare logiskt, att dyrkan av demokratiska värderingar i praktiken verkar anti-demokratiskt.

Har väldigt svårt att förmå mig att säga någonting smart, vettigt, intressant eller ens personligt kring det som hänt. Men kan konstatera att det, som ofta nu för tiden, främst är på bloggar från den så hatade ”extremvänstern” som det finns analyser värda att ta till sig. Enmansutredningen, 907, Skumrask och Konflikt.

Många har påpekat att efter de första gissningarna från de som av media kallas för ”terrorexperter” så har antalet nyhetsartiklar som kallar det för ett terrordåd minskat. Fredrik Edin klär av dessa förmenta experter på ett bra sätt:

Men så visar det sig att terroristen är en blond gut. Vilket inte borde förvåna trollens uppdragsgivare med tanke på att det enligt Europol begicks 1.770 terrordåd i Europa mellan 2006 och 2009 och att bara sex av dessa 1.770 dåd, eller 0,34 %, hade muslimska kopplingar. 265 gånger fler terrordåd, nämligen 1.596 stycken eller 90,2 % av alla Europas terrordåd, hade höger- eller separatistorienterade kopplingar.  [strök den här meningen eftersom den är otydlig, något flera kommenterat, bl.a. Johan nedan]

När förövaren inte längre är muslim förvandlas terrordådet genast till massmord och terroristen till ensam galning. Istället för en stunds självrannsakan och en gnutta klädsam skam ringer redaktionerna upp en anan typ av troll nämligen ”experterna” på ”ensamma galningar” som får bre ut sig med analyser som dryper av spekulationer och amatörpsykologiska diagnoser väl kryddade med ”rimligen”, ”förefaller”, ”verkar”, ”förmodligen”, ”gissningar” och en grabbnäve ”kan”.

Jag gjorde, med hjälp av mediearkivet, en snabb genomgång av i hur många artiklar om Oslo som något av orden ”terror”, ”terrorist”, ”terrorism” eller ”terrordåd” använts i svensk tryckt press de senaste tre dagarna, samt jämförde det med hur många gånger Oslo nämnts samma dagar. Resultaten finner ni nedan, och de stämmer ganska väl överens med det som folk redan påpekat. I lördagens tidningar som gick till tryck på fredagen så nämns terror dubbelt så ofta som i tidningarna som kom ut i morse.

Lördag 23/7
Oslo: 358
Oslo AND (terrordåd OR terror OR terrorist OR terrorism): 121 gånger alltså i 34% av de artiklar som nämner Oslo

Söndag 24/7
Oslo: 164
Oslo AND (terrordåd OR terror OR terrorist OR terrorism): 34 gånger alltså i 21% av de artiklar som nämner Oslo

Måndag 25/7
Oslo: 419
Oslo AND (terrordåd OR terror OR terrorist OR terrorism): 65 gånger, alltså i 16% av de artiklar som nämner Oslo

Jag gjorde även en jämförelse med samma sökning fast med Stockholm istället för Oslo och med dagarna efter det som hände här den 11:e december förra året. Det är lite svårare eftersom det av förklarliga skäl (svensk press) fanns en betydligt större andel artiklar som nämnde Stockholm i något helt annat sammanhang än artiklar som nämnt Oslo i något annat sammanhang de senaste dagarna, därför la jag inte in någon procentuell jämförelse vid dessa sökningar. Men dagarna efter den 11:e december såg i alla fall ut så här:

• 12/12: 11 träffar (här har uppenbarligen tidningarna knappt hunnit skriva om det än)
• 13/12: 160 träffar
• 14/12: 146 träffar
• 15/12: 125 träffar

Nu är ju inte jag någon statistikexpert (och tänker till skillnad från andra inte hävda att jag är expert heller), dessa sökningar skulle säkerligen kunna fördjupas och kompletteras. Någon som kan mer om sådant borde kanske göra det.

Om det nu är så, som många spontant upplever det, och som dessa siffror tyder på, att begreppet terrorism i massmedia har blivit likställt med islamistisk terrorism, vad beror det på? Det finns säkerligen flera förklaringar.

En av de faktorer som nog spelar in starkast är den rasistiska oförmågan att förstå att även vita västerlänningar påverkas av samhälleliga strukturer. En av islamofobins grundpelare är synen på muslimer som ett enhetligt kollektiv determinerat av strukturer som hävdas vara sprungna ur Islam: patriarkala, anti-demokratiska, anti-modernistiska och antiliberala strukturer. Dessa åsikter är inte något förbehållet extremhögern och rasister, utan snarare en fond mot vilken västvärldens syn på orienten hela tiden utspelar sig, och det handlar lika mycket om att definiera oss själva som någon annan. Vårt “vi” kräver deras “dom”. Och “vi” är i det här fallet så klart upplysta och demokratiska liberaler. När så någon av “oss” utför ett terrordåd likt detta blir det således svårare att ge strukturella förklaringar, medan det blir allt för enkelt att hävda strukturella orsaker när en “muslim” utför ett terrordåd. Jämför här till exempel med den extrema upprördheten kring Gudrun Schymans “talibantal” där hon just påpekade att även vi västerlänningar påverkas av samhälleliga strukturer.

Men gärningsmannen drevs knappast enkom av hat mot muslimer, utan även av ett hat mot vänstern. Det är också en faktor som på något sätt måste vara med i förståelsen av medierapporteringen. För till skillnad från ett islamistiskt terrordåd kan ”vi” inte här hävda att det enbart är en attack på det öppna samhället, på demokratin och så vidare. Detta var ett terrordåd som väldigt explicit (både i vad som faktiskt utfördes, och i hur gärningsmannen beskriver det) riktades mot arbetarrörelsen. Gärningsmannen närdes av ett hat mot vänstern, ett hat han knappast är ensam om. Och det är nog det som skaver hos mången ledarskribent och tidningsredaktion, för de vet nog lika väl som vilken vänsteraktiv som helst (precis som vilken vänsteraktiv som helst vet att ledarskribenterna och tidningsredaktionerna inte är skyldiga till det som skett) att de varit en del i att bygga upp detta hat. Som Tankesmedjan Konflikt skriver:

I nyhetsrapporteringen och bland sociala media höjs också röster tillbaka mot oss när vi talar om händelserna i politiska termer. Vi ska inte börja tala om höger och vänster, heter det. Detta trots att ett socialdemokratiskt ungdomsförbund blivit angripet av en högerextrem man med bakgrund i Fremskrittspartiet, Norges motsvarighet till Sverigedemokraterna.

Kontexten som detta skett i är också ett borgerligt medialandskap med öppet rasistiska partier i parlamenten, en allt mer flexibel kapitalism och arbetsmarknad, en arbetarrörelse som varit hårt ansatt under flera år med utarmade offentliga tillgångar och växande islamofobi där grupper inom arbetarklassen ställs mot varandra. Detta har också ett bakomliggande intresse, nämligen att fortsätta bedriva en borgerlig politik. Politiker, journalister och experter som uttalar sig märkligt och osakligt i media är inte ”dumma i huvudet”. De är produkter av detta samhälle, precis som de ”galna individer” de talar om. Men Oslobomben och Utöya-skjutningarna är inte en berättelse om en ensam galning. Det är en berättelse om Norge.

Both in and out of work one becomes a slave to one´s own introjected boss, accepting even the most tenous or unsuitable scraps of work, fulfilling one´s duties of self-selling and availability, shopping at supermarket chains with unhealthy food and unhealthier employment practices and buying cheap Made In China goods. This suffocating indebtedness (along with the fear of terrorism) is the closest the UK population comes to having a collective identity.

Ivor Southwood återkommer ständigt till rädslan. Non-Stop Inertia genomsyras av rädsla, författaren är märkt av arbetslivet och den kultur av rädsla som sprider sig där, den vidriga plötslighet med vilket allt kan ryckas upp från sina rötter. Att ständigt vara på vakt, ständigt på jakt, fast i den frenetiska inaktivitet som Southwood kallar för non-stop inertia. Mark Fisher är i boken Capitalist Realism inne lite på samma spår, han diskuterar där hur samtidens kombination av rädsla och vad han kallar för reflexiv impotens – vetskapen om att saker är skit, men känslan av att det inte går att göra något åt det – skapar en flodvåg av depressioner:

In Britain, depression is now the condition that is most treated by the NHS. In his book The Selfish Capitalist, Oliver James has convincingly posited a correlation between rising rates of mental distress and the neoliberal mode of capitalism … instead of accepting the vast privatization of stress that has taken place over the last thirty years, we need to ask: how has it become acceptable that so many people, and especially so many young people, are ill?

Likt Southwood så pekar Fisher på själva, hur ska vi uttrycka det, samtidigheten, själva besattheten av endast just här och just nu i våra dagliga liv. Vetskapen om att det finns något annat än här och nu samt insikten om att det inte är någon idé att planera för det eftersom allt är i rörelse och i stor utsträckning utanför ens egen kontroll, leder inte bara till att kortsiktigheten ständigt vinner över alla andra perspektiv, utan även till att vi måste leva med ångesten över vad vi (inte) gör med framtiden.

Men det är inte bara på arbetsmarknaden som kapitalets rörelselagar och kapitalisternas profitjakt resulterar i en kultur av rädsla, även det där vi ofta kallar för ”kultur” är fast i en rädslans spiral. En rädsla för det nya, det oväntade, det som ingen föreställt sig, för i dessa kvaliteter ligger inneboende en osäkerhet om ifall de kommer att bli populära, om någon kommer att bry sig om dem, en rädsla för att ens investering inte kommer att generera profit. Det menar i alla fall Fisher, och alla som under åren suckat åt biotablåns ständiga återupprepningar (för att ta ett ofta diskuterat exempel) känner nog igen sig när han beskriver hur

the reason that focus groups and capitalist feedback systems fail, even when they generate commodities that are immensly popular, is that people do not know what they want. This is not only because people´s desire is already present but concealed from them. Rather, the most powerful forms of desire are precisely cravings for the strange, the unexpected, the weird. … It is another irony that capitalism´s “society of risk” is much less likely to take this kind of risk than was the supposedly stodgy, centralized culture of the postwar social consensus.

Fisher menar att rädslans, profitens och konformismens hegemoniska tråkkultur inte alls är något konstigt, snarare tvärtom. I ett ”risksamhälle” där offentligheten och medborgarna har ersatts av marknaden och konsumenterna saknas det helt enkelt incitament för någon att ta fler risker än de risker de redan tvingas leva med i sin vardag.

The effect of permanent structural instability, the “cancellation of the long term”, is invariably stagnation and conservatism, not innovation. This is not a paradox. … the affects that predominate in late capitalism are fear and cynicism. These emotions do not inspire bold thinking or entrepreneurial leaps, they breed conformity and the cult of the minimal variation.

Klockan ringer, det är allt för tidigt, skulle gissa på att hon är någonstans strax efter sex på morgonen. Försöker sömndrucken hitta telefonen för att trycka på snooze… Men, vänta, varför ringer klockan? Jag ställde väl inte den? Jag har väl inga fasta arbetstider? Och så slår det mig, det är inte väckarklockan som ringer, det är chefen. Jag jobbar som brevbärare på inringning hos ett av postföretagen i Stockholm. Ett par dagar i veckan så är det någon av de “riktigt” anställda som är för jävla less på livet när de ska gå upp och skiter i att gå till jobbet, en sen sjukanmälan strax innan sex på morgonen är den sista livlinan i en hjärtlös värld. Som tidigare riktigt anställd vet jag. Men nu är jag på inringning. Så nu ringer min mobil ungefär två eller tre gånger varje vecka, oftast kring klockan sex, med order från chefen om att vara på det eller det kontoret vid den eller den tiden, oftast så fort som möjligt, helst innan, eller senast, klockan sju.

Lyckligtvis jobbar jag för tillfället inte som brevis (även om jag gjort det allt för mycket), men det finns nog många “karriärvägar” att ta som liknar den ovan beskrivna. Det är ett liv som är svårt att planera för, dels för att du aldrig vet när och var nästa arbetspass kommer att ske, dels för att du har svårt att acceptera, och komma till rätta med, dig själv i en så urusel situation. När mobilen ringer har du aldrig något val, det är bara att springa iväg hemifrån, hoppa på tuben och hoppas på att du ska kunna hitta postkontoret i valfri förort som ringt dig idag. Och var glad och pigg när du kommer fram, svara alltid på första ringningen, annars ringer de någon annan nästa gång. Det råder ingen brist på arbetskraft!

Trots att du i snitt bara jobbar mellan 30 och 50 procent varje månad så äter arbetet upp allt mer av din tid. Du är väldigt mycket ledig, men du kan inte göra något av det du förknippar med att vara ledig på denna tid. Du kan inte vara vaken sent och kolla på teveserier, du kan inte ha någon ordentlig hobby, du kan inte dricka öl med dina vänner. För du måste alltid vara i bra skick för att kunna gå till jobbet. Du lever i ett konstant mellanläge, en gråzon, du är varken ordentligt anställd med dess fördelar (stabilitet, fast inkomst) eller ledig med dess fördelar (tid att disponera efter eget bevåg). Du har det sämsta av två världar, du lever i prekaritet, du är en del i odlandet av en endimensionell kultur där det varken finns plats för opposition eller någon form av negativitet.

I boken Non-Stop Inertia beskriver Ivor Southwood hur det samtida arbetslivet skapar en kultur av rädsla och osäkerhet, upplevelsen av att hela tiden tvunget behöva vara på väg, på gång, på hugget, utan att någonsin komma någonstans. Att vara på väg mellan jobb, att vara peppad inför ett nytt projekt, men att samtidigt aldrig komma längre än så. Att behöva springa för att ens kunna stå still.

This fear also follows the unanchored worker out of the nominal workplace and into the home: it fills gaps in conversations, is readable between the lines of emails, seeps into relationships and crevices of the mind. The precarious worker is then saddled with an additional duty: to hide these feelings.

Southwoods bok är helt briljant, på ungefär två timmar tar han en med på en odyssé genom det moderna arbetslivet fyllt av osäkra anställningar, timjobb, vik, projekt, arbetslöshetsåtgärder, praktikplatser och ständigt nya torftiga arbetsmiljöer. Den beskriver ett liv där sammanhanget gått förlorat, där arbetsplatsen hela tiden förändras, men samtidigt alltid är sig lik: telefonförsäljarkontoret, flygplatsen, köpcentret, postkontoret, snabbmatsrestaurangen, icke-platser som Marc Augé kallar dem. Utbytbara platser med utbytbara arbetare. I dessa tider av egenföretagande går inte ens våra hem säkra från att förvandlas till icke-platser styrda av samma tidspress, kontroll och effektivitetstänkande som andra arbetsplatser. Är du inte glad, positiv och “ser möjligheter” har du ingen plats i denna endimensionella värld där

career makeover manuals and their TV equivalents advertise a frictionless lifestyle toward which the overworked self-employee or somnambulant non-place traveller is supposed to aspire; they sell the idea of transforming the arbitrary world of waiting rooms and service stations into ideas-factories where one can “make things happen”. The key to this upward mobility is the mythic integration of work and play by which the old restricting office is transformed into an open-plan Utopia of creative connectivity. Utopia itself is of course the definitive non-place, an imaginary destination signposted by mobile phone companies and fashion retailers and encoded in synthetic smiles of a thousand airbrushed fashion models plastered over the grim purgatory of the commuter grid.

Den som inte lyckas sälja in sig själv till detta arbetsliv ska dock inte komma undan dess negativa konsekvenser, dess tomma optimism, dess poänglöshet, dess besatthet av att göra allt till mätbara ekvivalenter. Den arbetslöse får ta del av allt detta på arbetsförnedringen:

The only labour now exchanged at the Jobcentre is the performative sort: empty gestures, feigned enthusiasm, containment of hostility, suppression of resentment. The “customer” and “advisor” are required between them to conjure an interaction which is entirely fake, a form of surface acting stretched over the underlying reality of compulsion and surveillance. Posters and leaflets in the Jobcentre depict smiling figures in work-like scenarios, proffering handshakes or clutching official-looking folders. The discourse of customer service adopted by the staff presents an illusion of empowerment, as if the claimant were choosing to buy a product, and deflects any real criticisms of the system onto pseudo-issues of standards and quality.

Alla som blivit tvingade till arbetsförmedlingen känner till deras besatthet av CV:n. Ständigt detta tjat om att putsa på sitt CV. Det går alltid att göra bättre, CV-experten i Metro berättar om hur du får ditt CV att stå ut från andras, så får du din radda av meningslösa, tråkiga arbeten att framstå som att du är lyckad och rätt person för detta jobb! CV:et har blivit vad Southwood kallar för

a particular sub-genre of post-Fordisty autobiography, a copy-and-paste cosmetic narrative which accentuates the positives and papers over any cracks; ironically, at a time when continuity in work is at its weakest, one’s life history must be made to seem as smooth and characterless as a shampoo advertisement. This again is a form of emotional labour, a micro-management of feeling. Can I force myself into a state of enthusiasm as I string togehter various unwanted and unfulfilling jobs and inflate their personal significance, while reducing my indentity to a series of bullet points?

Har tidigare skrivit om begreppet “säkerhetsteatern” och vilka slags mekanismer som kan tänkas ligga till grund för allt detta säkerhetsfluff som omger oss i vardagen. Att det finns starka kapitalintressen i form av säkerhetsindustrin är rätt så uppenbart, precis som att mången politiker spelar säkerhetsteater för att visa sig handlingskraftig. I boken Inhägnade stater, avtagande suveränitet så diskuterar Wendy Brown detta med upplevd säkerhet i relation till all världens murbyggande. För även murarna verkar enligt den logik som Bruce Schneier syftade på med begreppet säkerhetsteatern. Det spelar ingen större roll att de inte uppfyller de mål som de officiellt motiveras med, som att stoppa migration eller terrorism. Enligt Brown så fyller murarna ändå en funktion, nämligen att upprätthålla en bild av den suveräna staten, av den nationella identiteten, av fasta gränser, kanske till och med av demokrati. Brown skriver:

Idag överbestäms främlingsfientligheten i så hög grad av den ekonomiska och politiska osäkerhet som globaliseringen skapar att till och med politiker som är väl medvetna om gränsbefästningarnas ineffektivitet saknar de diskursiva ingångspunkter som krävs för att kunna diskutera dem.

Den demokratiska världen definierar sig i stor utsträckning i relation till det där andra. Den där icke-demokratiska världen som Badiou menar blott är en form av överlevnad, en zon för krigen, misären, de andra. Muren hjälper här till att dra upp en gräns mellan vi och dem, mellan misären och civilisationen.

I Både USA:s och Israels fall uttrycker och tillfredsställer murbyggandet detta begär efter en nationell självbild som framhåller den egna godheten, som fullständigt externaliserar nationens problem och avsvär sig dess omilda effekter på andra.

Denna gräns som muren drar är alltså främst fiktiv, likt en bild, för gränsen går egentligen inte där muren dras, eller i alla fall inte bara där. Människokroppar fortsätter att flöda över de nationsgränser som murarna officiellt ska stänga, och vad beror det på? Jo, enligt Brown beror det på att murarna inte främst är till för att förhindra migration eller kontrollera gränser, utan snarare är till för att kontrollera vad vi tänker om gränser. Muren skapar en bild av ordning i det totala kaos som den rika världens vidriga reaktion på migrationen egentligen utgör.

Murar erbjuder spektakulära kulisser för politiker och partier som på ett eller annat sätt måste hantera en havererad politik kring immigration och amnesti och som är angelägna att appellera till rasifierade väljargrupper på bägge sidor om immigrationsklyftan.

För egentligen så finns det inte särskilt många politiker som är intresserade av att deras murar på allvar ska “stoppa invandringen”, visst är murpolitiken ofta rasistisk, men inte på det sättet. Istället är det så att vad politikerna främst är intresserade av är att upprätta ett rättslöst proletariat, en grupp av människor som bor här illegalt, som kan utgöra botten på vår arbetsmarknad. För att göra detta så krävs det dock att staten kan injaga rädsla i människor, rädsla för att bli deporterade och att inte kunna komma hit igen. På detta sätt försöker staten kontrollera de papperslösa, för att kunna tvinga dem att arbeta under vidriga villkor till knappt någon lön alls.

Muren mellan USA och Mexico, som man nu har fått grönt ljus att uppföra längs hela den 320 mil långa gränsen, är ett politiskt skådespel, om än ett exceptionellt dyrt skådespel … När man bygger en mur och på så sätt låtsas stoppa invandringen av den arbetskraft som kapitalet kräver skapar detta en mängd ironier. Ta till exempel Golden State Fence Company, ett företag som uppförde en betydande del av gränsmuren i södra Kalifornien och som vid tre tillfällen på bara tio år åtalades för att ha hundratals papperslösa arbetare bland sina anställda.

Om man ser till relationen mellan murbyggandet och nationalstatens sprickor, kapitalets behov av lättkuvad arbetskraft och högerpopulismens krav på hårdare tag mot migranter så framstår murarna självfallet som så väl sorgliga som omänskliga – som samhälleliga misslyckanden – men knappast som misslyckanden ur det perspektiv som byggde dem.

Förra veckan kunde vi, med anledning av tio-årsdagen, läsa en hel del intressanta grejer om Göteborg. Om jag ska välja några få saker att rekommendera blir det Christian Tengblad på Dagens Konflikt, Somar Al Naher i Tro och politik samt Mathias Wåg i Arbetaren. Men, det var inte det som det här inlägget skulle handla om, i stället tänkte jag att vi skulle prata lite om det här med suveränitet, och var någonstans den egentligen ligger i en demokrati.

De flesta, från grotthöger till autonom vänster, verkar rätt så överens om en sak: att en sak som hände de där dagarna i Göteborg var att demokratin upphävdes (mötesfriheten osv) för att skydda demokratin. Det kan man ju tycka vad man vill om, typ att det är bra att skjuta några och godtyckligt gripa andra, allt i demokratins namn, eller typ att det blottlägger statens våldsmakt. Eller något annat. Frågar vi Wendy Brown, så skulle hon nog mena på att det som skedde var att diskrepansen mellan demokratins ideal, och dess verklighet, visade sig. Det som skedde var nämligen att frågan om vad, eller vem, som innehar suveräniteten i demokratin ställdes på sin spets.

Vi har tidigare här på bloggen pratat om Carl Schmitt och hans tankar kring nomos, den första rumsliga avgränsning som föder en möjlighet att utöva suveränitet. I Wendy Browns bok Inhägnade stater, avtagande suveränitet använder hon sig av Schmitt för att diskutera hur och var det demokratiska samhällets suveränitet uppstår, hon citerar Schmitt:

Varje ny tidsålder och varje ny epok i samlivet mellan folk, imperier och länder, mellan härskare och maktordningar av allehanda slag, grundas på nya rumsliga uppdelningar, nya inhängningar och nya rumsliga ordningar för jorden.

Eller som Rousseau beskrev det:

Den förste som inhägnade ett markområde, bestämde sig för att säga detta tillhör mig och fann människor tillräckligt enfaldiga för att tro honom, var den egentlige grundaren av det civiliserade samhället.

Brown frågar sig om det verkligen bara var i begynnelsen som “stängslet var”, eller om detta även präglar slutet? Hon menar att vi kan förstå den utveckling av murbyggande som sker över hela världen som ett tecken på att den politiska suveräniteten på vissa sätt har börjat ifrågasättas, upplösas och omdanas. Inhägnaden – markreformerna som skapade den privata äganderätten, den westfaliska freden som la grunden för nationalstaten – skapade ett rum som sedan kunde kontrolleras, stiftas lagar kring, göras demokratiskt, reformer som byggde på ett accepterande av den suveränitet som nomos skapade. Så länge handlingarna inom detta rum höll sig inom dess (bokstavliga och bildliga) gränser så behövde suveräniteten aldrig visa sig. Men när rummets kanter börjar suddas ut, då kommer en motreaktion i form av en ny inhägnad.

Brown menar att det är så här vi ska tolka de murar som reses i exempelvis Palestina, vid gränsen mellan USA och Mexico och runt Fort Europa. Men, var det inte samma mekanismer som sattes igång de där dagarna i Göteborg? När globaliseringsaktivisterna intog världsscenen med krav på ett nytt nomos, ett nytt sätt att organisera världens rumslighet, var det inte just en utmaning av den demokratiska suveräniteten? Och hur svarade denna suveränitet på detta? Jo, den gick utanför sina lagliga gränser för att bygga upp nya, den sköt skarpa skott mot flyende människokroppar, den byggde olagliga containermurar runt vissa rum, den drog upp nya gränser inom sina gamla. Den visade att demokratins suveränitet de facto ligger utanför, ovanför, själva demokratin, folkstyret, parlamentarismen. Brown beskriver hur

demokratins premiss är att suveräniteten vilar hos folket. Samtidigt åtföljs liberalismen också ofrånkomligen av det som Locke kallar för “prerogativ makt” – den verkställande maktens rätt att upphäva eller suspendera lagen, eller att agera utan hänsyn till lagen […] Denna glidning visar hur liberalismen i tysthet och utan att erkänna det anförtror suveräniteten åt en ickerepresentativ statsmakt.

Var det inte just det här som visade sig på gatorna i Göteborg? Att det faktiskt existerar en prerogativ makt i hjärtat av det demokratiska samhället? Som Brown konstaterar:

Om folket är suveränt, om detta är innebörden av att demos utövar krati, då måste folkets delade makt vara avgörande, vilket betyder att ingen suverän stat kan suspendera denna makt. Omvänt kan konstateras att där suveräniteten vilar hos staten eller ett verkställande organ, råder i realiteten ingen demokrati. “Folkstyret” blir här i bästa fall en diskontinuerlig, episodisk och underordnad praktik, till skillnad från en faktisk suverän makt.