Att begreppet demokrati ekar något tomt är väl inte direkt någon nyhet. Det är svårt med saker som alla måste hålla med om eftersom de måste vara helt betydelselösa för att kunna fyllas med vad skit som helst. Så det kanske är så att det bästa sättet att använda begreppet på är i bemärkelsen statsskick: Demokrati är skiten vi lever med idag. Om det är det som är demokrati så kan vi med gott samvete sluta drömma – förutom mardrömmar så klart – om det, vilket vi kanske redan gjort? Det är väl inte för inte som var och varannan kallar sig kommunist nu för tiden.

Det är egentligen inte i begreppdiskussionen jag vill börja, eller sluta, eller fastna, för det finns ju något som är betydligt mer problematiskt med dagens liberal-parlamentariska demokrati. Nämligen dess totala handfallenhet inför tiden. Vid ett par tillfällen då “politik” diskuterats här på blöggen så har problemet med omöjligheten till långsiktigt tänkande i en värld av för- mellan- och eftervalsanalyser återkommit. Detta problem manifesterar sig kanske främst i frågor kring klimat- och energikriser:

De rödgröna partiernas klimatpolitik var verkligen problematisk inför senaste valet. Det här med hh-tåg är ju dessutom inte ens klimatsmart (vilket artikeln i Carbusters utvecklar), jag tänker att det har ett samband med den “kris” som den parlamentariska demokratin närmar sig pga av alla dessa externa kriser (klimat, resurs osv). Nämligen det faktum att för att vinna val krävs det utspel, och utspelen ska gärna vara om stora saker, stora projekt, gärna infrastruktursatsningar, ett “hårt” ämne som inger seriositet och visar att man är framtidsinriktad (nu vann ju borgarna trots att de rödgröna gjorde fler sådana här utspel, så det kanske inte stämmer helt, men iaf från de rödgrönas håll verkar man jobba enligt denna princip), men dessa satsningar är ofta helt kontraproduktiva.

Dagens politiska system kräver att någon stor (politiker) gör något stort (projekt) för att komma åt något stort (problem). Resultatet blir ofta värre än om ingenting hade gjorts. Och det bygger allt i någon mån på dagens parlamentariska demokrati där:

det smarta liberala demokratiska samhället som skulle bygga på rationella beslut och långsiktighet visar sig totalt oförmöget att hantera sin inneboende destruktivitet: röstmaximeringen. Det viktigaste för politiker är att det verkar som att de gör någonting åt någonting, oavsett om det bästa egentligen hade varit att göra ingenting.

Det svåraste med detta är så klart vad en kan tänka sig för flyktvägar ur detta som inte bara blir sverigedemokratiskt politikerhat och annan skit. Men för att återgå till begreppsförvirringen som vi inte skulle återgå till. I essäsamlingen Vad innebär det att vara demokrat? så finns det ett roligt bidrag från Alan Badiou:

Trots allt det som för var dag försvagar dess auktoritet, är det likväl ordet “demokrati” som är och förblir det samtida politiska samhällets dominanta emblem. Ett emblem är det oantastbara hos ett symboliskt system. Ni kan säga vad ni vill om det politiska samhället: visa er skoningslöst “kritiska” inför det, avslöja “de ekonomiska fasorna” – så länge ni gör det i demokratins namn blir ni förlåtna. För i slutändan var det i namn av samhällets emblem, och således i namn av samhället självt, som ni försökte döma det. … för att ens komma i närheten av våra samhällens verklighet måste man som en inledande a priori-uppgift avsätta deras emblem. Man kan enbart nå sanning om den värld som vi lever i på villkor att man lämnar ordet “demokrati” åt sidan, genom att ta risken att inte vara demokrat och följaktligen bli verkligt illa sedd av “alla”.

Problemet för Badiou är att den demokratiska världen där “alla” är demokrater de facto inte är allas värld. Utan att den just tillhör “alla” demokrater. Den icke-demokratiska världen är blott en form av överlevnad, en zon för krigen, misären, de andra. Demokratin är ju bara till för demokraterna. Tro inte att du ska kunna fly från din värld och komma hit som demokrat. Men vad, eller vilka, är det då som gör demokratin till demokrati?

Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.

Och här är vi återigen tillbaka i demokratins oförmåga att handskas med tiden. Visst kan det finnas något fint i den lilla njutningen, men frågan är om det är just den som ska institutionaliseras och göras till ledord för hela samhällsutvecklingen. Det vore väl nästan lika dumt som om någon skulle få för sig att låta ett aktiebolag hantera slutförvaret av kärnbränsle!

Men vad innebär det då att det demokratiska subjektet konstitueras i förhållande till sin njutning? Jo, Badiou vänder sig till Platon som menar att det finns två förhållningssätt till njutningen i den demokratiska kroppen:

Det första, som äger rum när man är ung, är den dionysiska utsvävningen. Det andra, som äger rum när man är gammal, består i bristen på åtskillnad mellan alla njutningar. Det sociala livets utbildning av det demokratiska subjektet börjar med illusionen om att allt är tillgängligt, samma demokratiska liv slutar i den skymningslika medvetenheten om att allt är likvärdigt och att följaktligen ingenting är någonting värt, utom måttstocken för allt värdes möjlighet: pengarna och hela det maskineri som skyddar egendomen: polisen, rättsväsendet, fängelserna. Från den slösaktiga glupskhet som låtsas vara en frihet till den budgetära och säkerhetsmässiga girigheten, sådan är tidens bana.

Det säger nästan sig självt att vi som är stöpta i denna tidens bana blir lite speciella, vi gör principen om alltings utbytbarhet till vår egen och

Därmed råder en öppen cirkulation av begär, av föremål till vilka dessa begär knyts och av kortlivade njutningar som man utvinner av dessa föremål. “Ha kul” är allas maxim. Till och med de som knappt är i stånd till det är så illa tvungna att försöka. Härav den djupa dumhet som råder i de samtida demokratiska samhällena.

Badiou menar, via Platon, att samhällen likt dessa för eller senare utsätter sig själva för en total katastrof eftersom de är i total avsaknad av förmågan att organisera en tidsdisciplin. En kultur där den individuella njutningen alltid sätts i första rummet får enorma svårigheter att ta kollektiva beslut, framförallt beslut om saker som rör ett längre tidsspann och ett annat rum än här och nu. Nina Björk diskuterar just detta i essän Tvånget att begära:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.
Det är sant att på sitt eget begär är den enskilda individen expert. Det är sant att inte jag kan avgöra om du verkligen begär en ny handväska eller inte. Men när du tillfredsställer begäret är det inte privat – det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.

Problemet är inte att folk är för dumma för att ta egna beslut, utan kanske snarare att vi saknar den kollektiva självinsikt som skulle krävas för att välta över ända de nuvarande institutioner som håller oss fast i den lilla njutningens tyranni. Folk är folk, samhället gör oss dumma, det är demokratin som gör dig till en dumbom, som Per Ahlmark sa. Liberalismen skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Den sjuka egocentrismen som är liberalismen skapar ett riktigt jävla skitsamhälle där allt som betyder nåt är njutningsuppfyllelse nu: psykopatliberalismen.

Många skulle säga att detta beror på kapitalets rörelselagar, och visst är det så att det finns ekonomiska orsaker till varför världen är så äckligt värdelös som den är. Eller som Björk skriver:

Det är knappast en slump; vi kan dra oss till minnes Karl Marx ord om att det inte är ”människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Ekonomin producerar inte bara saker utan även tankar och beteenden.

Det är verkligen sorgligt att se ett samhälle som skapar dessa demokrater: psykopatliberaler som bara älskar att slå ut en bärande vägg, bränna bensin i sina bilar, industriellt mörda miljarder och åter miljarder djur, som tycker att det är viktigare att de får ha citrongräs i soppan de kokar på sin nukleära spis än att stoppa den globala uppvärmningen eller efterlämna en icke-radioaktiv jord till allt kommande liv. Marx kallade dessa för kapitalets apologeter, men det känns som ett futtigt uttryck, för det är ju inte främst som apologeter de framstår, utan som psykopater som med en dåres envishet predikar den fria marknaden och sitt individuella välbefinnande, sin njutning, trots att det tar våra liv, och inte bara våra liv. Allt liv. Och inte bara allt liv, utan allt som är värt att leva för.

Det enda glädjande är att med tanke på hur sinnessjukt värdelösa vi framstår som just nu så borde ett bra samhälle kunna göra oss helt okej. ;)

Motsatsen till demokratin, i den mening som kapital-parlamentarismen ger demokratin i dess oändliga skymningsstund, är inte totalitarismen eller diktaturen. Demokratins motsats är kommunismen. Kommunismen som, för att uttrycka sig som Hegel, absorberar och överskrider de begränsade demokratiernas formalism.

Mitt under Naturskyddsföreningens seminarium om slutförvaring av kärnkraftens avfall ställer sig deras ordförande Mikael Karlsson upp, påtagligt skärrad upplyser han oss om att läget i Fukushima-kärnkraftverket nu betecknas som en sexa på den sjugradiga olycksskalan. Vi befinner oss alltså på ett seminarium med anledning av att Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, i morgon (16/3) ska presentera sin ansökan om slutförvaring av kärnavfallet. Vi ska försöka föreställa oss att ett svenskt aktiebolag, ägt av Fortum, E.ON och Vattenfall ska lyckas förvara kärnbränslet i 100.000 (hundra tusen) år, samtidigt som Japan befinner sig extremt nära en fullskalig kärnkraftskatastrof. Det är svårt. Det gör faktiskt fysiskt ont, och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag upplever en tryckt stämning, på gränsen till panik, i de skratt som vissa journalister utstöter.

Här ska jag inte närmre gå in på Japan och de faktiska risker som kärnkraften redan i dag innebär, men läs gärna Lena Sommestad, Erik Berg och David Jonstad som gör just det. Kärnkraften är all det moderna samhällets dårskap koncentrerad i en kluven atomkärna, så mycket är säkert. Det läskigaste av allt är nästan det som David Jonstad beskriver:

Det som skrämmer mig mest med kärnkraftsanhängare är att de är så säkra på säkerheten. Deras näst intill religiösa tro på att komplexa högteknologiska system är bra och säkra i sig, just för att de är så högteknologiska och komplexa.

Vart kommer denna sinnessjuka auktoritetstro ifrån? Vilka historiska erfarenheter finns det som lägger en grund för denna blinda tillit till de utsagor som kärnkraftsindustrin matar oss med? För varje incident som skett i Japan sedan tsunamin slog till förra veckan har vi fått höra att läget är under kontroll och att inget mer kommer att hända. Och för varje gång vi fått höra detta har det inom ett dygn skett en ny incident. Som Mikael Karlsson konstaterade under seminariet så kan vi inte bygga ett energisystem som i så stor utsträckning kräver tur för att inte förgöra oss, tur som att vi, till exempel, har frånlandsvind så radioaktiviteten blåser ut till havs istället för in mot städerna. Men enligt de svenska kärnkraftskramarna ska vi inte använda denna olycka som ett slagträ i debatten, och så länge ingen olycka sker så behöver vi heller inte debattera kärnkraften, då är den ju säker! Som KSMB så kärnfullt (!) sammanfattar det: sluta gnäll på Barsebäck, vänta med gnället tills det gått läck (fast helst inte då heller).

httpv://www.youtube.com/watch?v=RyKPgiL_cOc

Men som sagt, seminariet handlade inte om Japan, utan om den ansökan om slutförvar som SKB ska presentera i morgon. Denna ansökan dras nämligen med ett antal extremt svaga punkter, helt logiska dock med tanke på dess avsändare. Det är nämligen så att vi står inför ett av de mest långsiktiga problemen mänskligheten någonsin ställts inför, alltså att livsfarligt, radioaktivt, material ska förvaras helt skyddat under en tidsperiod som är så lång att vi inte kan föreställa oss den. För att lösa detta problem vänder vi oss till den kanske mest kortsiktiga institution vårt samhälle någonsin skapat: aktiebolaget. Det konstaterades under seminariet att SKB medvetet slänger sig med krångliga akronymer och andra trick för att försöka framstå som en seriös myndighet, när det i själva verket är ett aktiebolag som ägs och drivs med vinstintresse av de tre smutsiga energijättarna Fortum, Vattenfall och E.ON.

Mikael Karlsson inledde seminariet med en artikel från Dagens Industri publicerad i december 1985 med rubriken: “Kopparkapslarna rostar sönder”. Redan för 25 år sedan varnade alltså forskarna för att metoden som SKB i morgon kommer att föreslå är bristfällig. Men industrin behövde, på grund av den då gällande lagstiftningen, en lösning på slutförvaret och har sedan dess befunnit sig i en teknologisk låsning. Man har faktiskt inte förrän under 2000-talet ens börjat med praktiska experiment för att testa huruvida den föreslagna lösningen (känd som KBS-3) fungerar. KBS-3 bygger på att kärnavfallet kapslas in i kopparkapslar som deponeras skyddade av bentonitlera 500 meter ner i urberget. På seminariet konstaterade Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), att INGA praktiska tester har gjorts som lyckats visa på att SKB:s teoretiska modell fungerar.

Ansökan från SKB kommer att föreslå att slutförvaringen ska ske i berget intill kärnkraftverket i Forsmark. Valet av plats har dock inte skett utifrån geologiska principer om var urberget är som mest lämpat för att lagra avfallet, utan det har gjorts utifrån kortsiktiga lokalpolitiska avvägningar: vilken kommun kan tänka sig att förvara skiten i sitt urberg. Prövningen av ansökningen beräknas ta 3-4 år och sedan ska regeringen fatta ett beslut i frågan. Om tillstånd ges planerar SKB att förvaret ska vara fyllt och förseglat någon gång under 2080-talet. På seminariet konstaterade Naturskyddsföreningen och MKG att förslaget är helt galet av kanske främst följande skäl:

1. Koppar korroderar

Problemet är att den metod, kbs-metoden, som bolaget har utvecklat troligtvis inte kommer att fungera som det är tänkt. Metoden bygger på isolering av avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i berget. Slutförvaret måste hålla det radioaktiva materialet isolerat i minst hundratusen år – en ofattbar lång tidsrymd. Oroande forskarrapporter visar att koppar inte alls är stabilt i den berggrumsmiljö kapslarna kommer att förvaras i. En grundbult i kbs-metodens säkerhet varit att koppar inte korroderar i ett slutförvar eftersom det inte finns något fritt syre tillgängligt. Men nya rön tyder på att i hettan från det utbrända kärnbränslet kan kraftiga korrosionsangrepp på kapslarna uppstå även i en syrgasfri miljö. I värsta fall leder en korrosion till att kapslarna börjar läcka radioaktivt ämnen efter bara några hundratals år. Radioaktivitet som via grundvattnet kommer att föras upp ur berget och spridas okontrollerat i miljön.

2. SKB är ett aktiebolag, inte en myndighet

En av anledningarna till att Sverige befinner sig i den här osäkra situationen är att insynen i kärnavfallsbolaget skb:s forskning är begränsad. Bolaget anser sig inte ha en skyldighet att redovisa alla resultat, utan redovisar endast sådant som gynnar de egna intressena. I en myndighetsgranskning våren 2010 visade det sig att kärnavfallsbolaget undanhållit resultat från sin kopparkorrosionsforskning. Efter kritik gick bolaget med på att offentliggöra vissa rapporter. Men konsultrapporter som rör sannolikt graverande resultat från berglaboratoriet i Äspö vägrar bolaget lämna ut. Det här är så långt ifrån en ideal situation man kan komma. Tillkomsten av ett slutförvar måste präglas av öppenhet och fritt utbyte av forskningsresultat.

3. 500 meter är inte djupt, redan i dag bedriver vi gruvdrift i Sverige på cirka 1000 meters djup. Vi ojjar oss idag över exempelvis Iran och i fall de skulle försöka bygga atombomber. Men tänk om Sverige om 100, eller varför inte 1000 år är en skurkstat som vill skaffa atombomber? Då kommer det plutoniumladdade avfallet att ligga där i slutförvaret, relativt enkelt att hämta upp. Det kommer inte att hända i Sverige, här är det politiska läget stabilt, säger då den inskränkte nationalisten. Men ha i åtanke att det fanns en stor opinion och seriösa planer på att skaffa atombomb i Sverige för så lite som 60 år sedan. Kjell Östberg beskriver i sin Palmebiografi I takt med tiden hur den svenska högern samt stora delar av socialdemokratin var positivt inställda till en svensk atombomb under 1950-talet: “redan efter ett år hade forskningen nått så långt att man skulle kunna konstruera en provladdning, om man bara hade haft tillgång till plutonium.”

MKG konstaterar att det faktiskt inte är särskilt bråttom med slutförvaring, det utbrända kärnavfallet vi hittills tagit fram kan mellanlagras i ytterligare minst 100 år. Därför finns det ingen anledning att gå vidare med den nuvarande ansökan. För några veckor sedan konstaterade också Kärnavfallsrådet att någon ordentlig utredning av alternativen till KBS-3 inte gjorts av SKB.

Vad som behövs göras just nu är så klart först och främst att avveckla den nuvarande kärnkraften och inte bygga ny samt att på allvar utreda de olika alternativ för slutförvaring som finns. Och att låta denna utredning ske av ett flertal olika oberoende och transparenta forskningslag. Jag är rädd att så inte kommer ske om det inte finns en ordentlig folklig opinion för just detta.