Alla inlägg av Popvänster

Hjälp SL att göra kollektivtrafiken tryggare!

Politik, Stad, Trafik

På SL:s trygghetscentral jobbar man febrilt för att göra kollektivtrafiken tryggare, hittills har stora delar av kollektivtrafiken genomgått en omfattande prefixomvandling och således har vår trygghet ökat. Men nu behöver SL vår hjälp med att införliva fler trygghetsprefix i kollektivtrafiken. Nedan presenteras en lista på utförda trygghetsåtgärder, alla förslag utöver dessa mottages tacksamt!

Trygghetscentral

Trygghetschef

Trygghetstelefon

Trygghetskameror

Trygghetssamarbeten (ex. med Lugna Gatan)

Trygghetsspärrar

Trygghetsrum

Trygghetskontroll

Trygghetsvärdar

Trygghetspoliser

Trygghetskontrollanter

Strålande tider väntar

Politik

Mitt under Naturskyddsföreningens seminarium om slutförvaring av kärnkraftens avfall ställer sig deras ordförande Mikael Karlsson upp, påtagligt skärrad upplyser han oss om att läget i Fukushima-kärnkraftverket nu betecknas som en sexa på den sjugradiga olycksskalan. Vi befinner oss alltså på ett seminarium med anledning av att Svensk Kärnbränslehantering AB, SKB, i morgon (16/3) ska presentera sin ansökan om slutförvaring av kärnavfallet. Vi ska försöka föreställa oss att ett svenskt aktiebolag, ägt av Fortum, E.ON och Vattenfall ska lyckas förvara kärnbränslet i 100.000 (hundra tusen) år, samtidigt som Japan befinner sig extremt nära en fullskalig kärnkraftskatastrof. Det är svårt. Det gör faktiskt fysiskt ont, och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag upplever en tryckt stämning, på gränsen till panik, i de skratt som vissa journalister utstöter.

Här ska jag inte närmre gå in på Japan och de faktiska risker som kärnkraften redan i dag innebär, men läs gärna Lena Sommestad, Erik Berg och David Jonstad som gör just det. Kärnkraften är all det moderna samhällets dårskap koncentrerad i en kluven atomkärna, så mycket är säkert. Det läskigaste av allt är nästan det som David Jonstad beskriver:

Det som skrämmer mig mest med kärnkraftsanhängare är att de är så säkra på säkerheten. Deras näst intill religiösa tro på att komplexa högteknologiska system är bra och säkra i sig, just för att de är så högteknologiska och komplexa.

Vart kommer denna sinnessjuka auktoritetstro ifrån? Vilka historiska erfarenheter finns det som lägger en grund för denna blinda tillit till de utsagor som kärnkraftsindustrin matar oss med? För varje incident som skett i Japan sedan tsunamin slog till förra veckan har vi fått höra att läget är under kontroll och att inget mer kommer att hända. Och för varje gång vi fått höra detta har det inom ett dygn skett en ny incident. Som Mikael Karlsson konstaterade under seminariet så kan vi inte bygga ett energisystem som i så stor utsträckning kräver tur för att inte förgöra oss, tur som att vi, till exempel, har frånlandsvind så radioaktiviteten blåser ut till havs istället för in mot städerna. Men enligt de svenska kärnkraftskramarna ska vi inte använda denna olycka som ett slagträ i debatten, och så länge ingen olycka sker så behöver vi heller inte debattera kärnkraften, då är den ju säker! Som KSMB så kärnfullt (!) sammanfattar det: sluta gnäll på Barsebäck, vänta med gnället tills det gått läck (fast helst inte då heller).

httpv://www.youtube.com/watch?v=RyKPgiL_cOc

Men som sagt, seminariet handlade inte om Japan, utan om den ansökan om slutförvar som SKB ska presentera i morgon. Denna ansökan dras nämligen med ett antal extremt svaga punkter, helt logiska dock med tanke på dess avsändare. Det är nämligen så att vi står inför ett av de mest långsiktiga problemen mänskligheten någonsin ställts inför, alltså att livsfarligt, radioaktivt, material ska förvaras helt skyddat under en tidsperiod som är så lång att vi inte kan föreställa oss den. För att lösa detta problem vänder vi oss till den kanske mest kortsiktiga institution vårt samhälle någonsin skapat: aktiebolaget. Det konstaterades under seminariet att SKB medvetet slänger sig med krångliga akronymer och andra trick för att försöka framstå som en seriös myndighet, när det i själva verket är ett aktiebolag som ägs och drivs med vinstintresse av de tre smutsiga energijättarna Fortum, Vattenfall och E.ON.

Mikael Karlsson inledde seminariet med en artikel från Dagens Industri publicerad i december 1985 med rubriken: “Kopparkapslarna rostar sönder”. Redan för 25 år sedan varnade alltså forskarna för att metoden som SKB i morgon kommer att föreslå är bristfällig. Men industrin behövde, på grund av den då gällande lagstiftningen, en lösning på slutförvaret och har sedan dess befunnit sig i en teknologisk låsning. Man har faktiskt inte förrän under 2000-talet ens börjat med praktiska experiment för att testa huruvida den föreslagna lösningen (känd som KBS-3) fungerar. KBS-3 bygger på att kärnavfallet kapslas in i kopparkapslar som deponeras skyddade av bentonitlera 500 meter ner i urberget. På seminariet konstaterade Johan Swahn, kanslichef på Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning (MKG), att INGA praktiska tester har gjorts som lyckats visa på att SKB:s teoretiska modell fungerar.

Ansökan från SKB kommer att föreslå att slutförvaringen ska ske i berget intill kärnkraftverket i Forsmark. Valet av plats har dock inte skett utifrån geologiska principer om var urberget är som mest lämpat för att lagra avfallet, utan det har gjorts utifrån kortsiktiga lokalpolitiska avvägningar: vilken kommun kan tänka sig att förvara skiten i sitt urberg. Prövningen av ansökningen beräknas ta 3-4 år och sedan ska regeringen fatta ett beslut i frågan. Om tillstånd ges planerar SKB att förvaret ska vara fyllt och förseglat någon gång under 2080-talet. På seminariet konstaterade Naturskyddsföreningen och MKG att förslaget är helt galet av kanske främst följande skäl:

1. Koppar korroderar

Problemet är att den metod, kbs-metoden, som bolaget har utvecklat troligtvis inte kommer att fungera som det är tänkt. Metoden bygger på isolering av avfallet i kopparkapslar 500 meter ner i berget. Slutförvaret måste hålla det radioaktiva materialet isolerat i minst hundratusen år – en ofattbar lång tidsrymd. Oroande forskarrapporter visar att koppar inte alls är stabilt i den berggrumsmiljö kapslarna kommer att förvaras i. En grundbult i kbs-metodens säkerhet varit att koppar inte korroderar i ett slutförvar eftersom det inte finns något fritt syre tillgängligt. Men nya rön tyder på att i hettan från det utbrända kärnbränslet kan kraftiga korrosionsangrepp på kapslarna uppstå även i en syrgasfri miljö. I värsta fall leder en korrosion till att kapslarna börjar läcka radioaktivt ämnen efter bara några hundratals år. Radioaktivitet som via grundvattnet kommer att föras upp ur berget och spridas okontrollerat i miljön.

2. SKB är ett aktiebolag, inte en myndighet

En av anledningarna till att Sverige befinner sig i den här osäkra situationen är att insynen i kärnavfallsbolaget skb:s forskning är begränsad. Bolaget anser sig inte ha en skyldighet att redovisa alla resultat, utan redovisar endast sådant som gynnar de egna intressena. I en myndighetsgranskning våren 2010 visade det sig att kärnavfallsbolaget undanhållit resultat från sin kopparkorrosionsforskning. Efter kritik gick bolaget med på att offentliggöra vissa rapporter. Men konsultrapporter som rör sannolikt graverande resultat från berglaboratoriet i Äspö vägrar bolaget lämna ut. Det här är så långt ifrån en ideal situation man kan komma. Tillkomsten av ett slutförvar måste präglas av öppenhet och fritt utbyte av forskningsresultat.

3. 500 meter är inte djupt, redan i dag bedriver vi gruvdrift i Sverige på cirka 1000 meters djup. Vi ojjar oss idag över exempelvis Iran och i fall de skulle försöka bygga atombomber. Men tänk om Sverige om 100, eller varför inte 1000 år är en skurkstat som vill skaffa atombomber? Då kommer det plutoniumladdade avfallet att ligga där i slutförvaret, relativt enkelt att hämta upp. Det kommer inte att hända i Sverige, här är det politiska läget stabilt, säger då den inskränkte nationalisten. Men ha i åtanke att det fanns en stor opinion och seriösa planer på att skaffa atombomb i Sverige för så lite som 60 år sedan. Kjell Östberg beskriver i sin Palmebiografi I takt med tiden hur den svenska högern samt stora delar av socialdemokratin var positivt inställda till en svensk atombomb under 1950-talet: “redan efter ett år hade forskningen nått så långt att man skulle kunna konstruera en provladdning, om man bara hade haft tillgång till plutonium.”

MKG konstaterar att det faktiskt inte är särskilt bråttom med slutförvaring, det utbrända kärnavfallet vi hittills tagit fram kan mellanlagras i ytterligare minst 100 år. Därför finns det ingen anledning att gå vidare med den nuvarande ansökan. För några veckor sedan konstaterade också Kärnavfallsrådet att någon ordentlig utredning av alternativen till KBS-3 inte gjorts av SKB.

Vad som behövs göras just nu är så klart först och främst att avveckla den nuvarande kärnkraften och inte bygga ny samt att på allvar utreda de olika alternativ för slutförvaring som finns. Och att låta denna utredning ske av ett flertal olika oberoende och transparenta forskningslag. Jag är rädd att så inte kommer ske om det inte finns en ordentlig folklig opinion för just detta.

Vi tar det här med #bilhat en gång till…

Stad, Trafik

Som svar på Ordfronts biltema och gårdagens post så lyfter Daniel Swedin fram ett längre citat från Per Wirténs bok Där jag kommer från – Kriget mot förorten. Tänkte skriva en kommentar där på bloggen men den blev så jävla lång tyvärr, så postar den som ett inlägg här istället… Därav den lite extra talspråkiga tonen ;) Måste också lägga in en brasklapp för att jag inte läst boken (men är peppad på att göra!) och därför inte vet om detta citat är taget ur sin kontext eller ej (och om nu detta inte skulle va Wirténs åsikter så går det ju bra att byta ut hans namn mot någon annan som tycker så här, för det är ju inte direkt någon helt ovanlig åsikt).

Den här argumentationen från Per Wirtén känner en igen, är det inte den klassiska att alla som tycker annorlunda än någon på Arenagruppen är bakåtsträvare och rädda för samtiden? ;) Anyways, får väl ta och bemöta herr Wirtén helt enkelt, gör det haveriststyle genom att kommentera några av hans meningar…

Bensinmotorn, inte bilen, är ett hot mot mänsklig överlevnad.

Fel. Det är faktiskt så att det inte finns några miljöbilar, vet inte om Wirtén missat detta, men i så fall ligger han t.o.m. efter Ordfront i sin förståelse av bilismen (deras nummer handlade just om att det inte går att lösa klimat- och resurskriser med miljöbilar). Vet inte om Wirtén är allvarlig i sin tro på miljöbilar, trodde bara att det var liberaler som kunde vara det. Men om han verkligen tror på dem så rekommenderar jag att han funderar på vad bilen är gjord av, inte bara vad den drivs av, samt så klart vad han tänker att den ska drivas av istället för bensin? För det är väl inte de biobränslen som leder till globala matkriser som Wirtén förespråkar? Det kanske är elbilar han gillar? Då föreslår jag att han till exempel läser Veckans affärer om elbilar:

Brytningen kommer emellertid att leda till en lokal miljökatastrof av sällan skådat slag. Landskapet kommer att förstöras till oigenkännlighet. Bristen på vatten i en öken är redan betydande, men här kommer vattnet i princip att försvinna helt och hållet, eller förorenas bortom vett och sans. … För att utvinna litium krävs bland annat en torkningsprocess som med solens hjälp tar 18 månader, enligt uppgifter från Chiles stora Litiumbrytare SQM publicerade i andra medier. Det är givetvis inte rationellt att soltorka under så lång tid när produktionen måste öka mångfalt. Det innebär nya metoder, som med all sannolikhet inbegriper förbränning av fossila bränslen och massiva koldioxidutsläpp.

Per Wirtén tycker att bilen är ett fantastiskt demokratiserande verktyg eftersom alla kan ha en och eftersom det går lika bra att leva utan en för de som inte vill ha en. Då skulle jag vilja hävda att det faktiskt är många som inte kan ha en bil, det kan ha ekonomiska orsaker, men kan lika väl ha att göra med att man är för ung, eller för gammal, eller för sjuk. Samt att det faktiskt inte är så lätt att folk alltid kan leva utan bilen, för i ett bilsamhälle så är (obvious!) allting anpassat efter bilisten. Wirtén skriver:

Samtidigt har bilen förlorat den utopiska dragningskraften från 1950-talet. Nu är den som en diskmaskin: bra att ha, men man klarar sig utan.

Mot detta kan jag bara ställa André Gorz klassiska text The Social Ideology of the Motorcar som på ett effektivt sätt strimlar sönder denna typ av vulgärdemokratiska argument. Texten är svårciterad för den är så jävla bra (en av mina gamla favoriter)… men vi kan ta något random citat:

Unlike the vacuum cleaner, the radio, or the bicycle, which retain their use value when everyone has one, the car, like a villa by the sea, is only desirable and useful insofar as the masses don’t have one. That is how in both conception and original purpose the car is a luxury good. And the essence of luxury is that it cannot be democratised. If everyone can have luxury, no one gets any advantages from it. On the contrary, everyone diddles, cheats, and frustrates everyone else, and is diddled, cheated, and frustrated in return.

Wirtén fortsätter:

Bilkritiken växte sig stark samtidigt som även vanliga löntagare blev bilägare och äntligen kunde göra vad de övre klasserna länge tagit för givet

Han insinuerar alltså att vi som kritiserar bilismen gör det för att vi hatar vanligt folk. Men så är det så klart inte, det är bara ett löjligt sätt att plocka poäng på. Bilkritiken växte sig stark under 70-talet i och med oljekrisen och den framväxande miljörörelsen. Kärnan i den radikala bilkritiken är just rättviseperspektivet, skillnaden mot Wirténs perspektiv är att vi ser att alla faktiskt inte kan köra bil, samt hur det ojämlika utbytet mellan den rika och den fattiga världen är en av bilismens förutsättningar. Som Erik Berg skriver i sin kritik av toktimbro:

En försämrad närmiljö för de fattiga har i själva verket under hela industrialismen varit en förutsättning för en bättre närmiljö och snabbare resor – tids- och rumsvinster – för de rika. Industrialismens fundamentala förutsättning är ett världshandelssystem som möjliggör en koncentration av naturresurser och en exploatering av periferins miljöutrymme.

Wirténs sista argument är att de som är emot bilismen är emot att folk åker omkring, antagligen för att de är konservativa och ogillar att saker förändras. Denna argumentation skriker Arenagruppen: “alla som är emot oss är konservativa och hatar utveckling” / “vänstern tycker så här och är därför konservativa och hatar utveckling”. Wirtén skriver:

Samma oro fanns redan när järnvägarna byggdes ut på 1800-talet. Då uttrycktes den av bland andra hertigen av Wellingston som menade att tågen ”bara upmuntrade vanligt folk att helt i onödan resa runt”.

Jag tycker nog att i onödan är lite fel uttryck. Det handlar snarare om att vara kritisk mot den trafikpolitik som leder till att vi tvingas att resa runt. För det är just detta som bilismen och höghastighetssamhället gör: det påtvingar folk en massa resande. Problemet med Wirténs argumentation här är att han inte skiljer mellan frivilligt och påtvingat resande, och därför måste tycka att allt resande är bra. Men så är det förstås inte! Det finns inget egenvärde att sitta i bilköer på väg till och från jobb, skola, mataffär, vårdcentral, fritidsaktiviteter. Det viktigaste en genomtänkt trafikpolitik kan göra är att minska de påtvingade resorna för att på så sätt skapa rum och tid för de frivilliga resorna!

En radikal trafikpolitik förstår, och tar i beaktning, att hur vi rör oss i staden påverkar även andra delar av samhället. Det var lite det som var en av tankarna när vi skrev Trafikmaktordningen, att försöka förstå trafikpolitiken som något mer än bara 10 miljarder till bil eller tåg. I artikeln Vänstern bör ta trafikpolitiken på allvar skriver vi följande:

Kampen för levande förortscentrum och lokal stadsdelsorganisering kan vara ett första steg mot ett minskat transportberoende, men lika mycket som det handlar om mobilitet så är det en fråga om klass. Genom att återupprätta och utvidga närhetsprincipen för alla offentliga välfärdstjänster kan vi bryta den pågående utveckling som segregerar kvalitet till innerstaden. De personer som har resurser att påverka välfärdstjänsterna ges då inte “valfriheten” att bruka en annan tjänst istället för att förbättra den befintliga. I klarspråk: De ekonomiskt svagare grupperna som bor i de eftersatta hyreshusen gynnas av att dela vårdcentral och skola med medelklassen i villaområdet precis bredvid. Medelklassen har nämligen större möjligheter att påverka och förbättra kvaliteten i välfärden.

Ibland får jag en känsla av att folk hakar upp sig på själva begreppet bilhat? Att det ger associationer till en avsky mot enskilda människors individuella “val”, typ bilister är dumma. Men så är det förstås inte, det handlar om att se problemen med den nuvarande trafikmaktordningen. Alltså bilismens strukturella övertag jämte andra trafikslag, samt så klart hur bilismen aldrig kommer att vara tillgänglig för alla, men däremot alltid livsfarlig för alla. Isobel Hadley-Kamptz skriver bra om just själva användandet av begreppet hat.

För övrigt gillar jag också förort och har svårt för det innerstadscentrerade i den mesta debatten kring stadens framtid. Men att inta den positionen behöver ju inte betyda att en kapitulerar för bilismen.

Ordfront och bilismen

Trafik

Fick höra att senaste numret av Ordfront Magasin har temat bilism och sprang förväntansfull ner på kiosken för att handla. Inte för att jag är något stort fan av Ordfront, var många år sedan jag läste tidningen regelbundet, men alla vänsterinitiativ för att skärskåda bilismens fasor är mer än välkomna. Eftersom jag inte hade hört talas om numret tidigare (genom nån som skrivit i eller läst det, vars blogg eller twitter eller liknande en följer) var jag nog lite skeptisk till hur pass intressant innehållet skulle vara. Tyvärr visade sig denna skepsis vara befogad.

Temasektionen inleds av Ordfronts chefredaktör Johan Berggren och Daniel Berg med artikeln Vägkarta till framgång. Jag har väldigt svårt att förstå poängen med denna artikel, i ingressen beskrivs den så här:

Bilar är den globala tillväxtens motor. Men bilens motor går på oljebränsle. Och oljan sinar, liksom atmosfärens förmåga att ta emot den brända oljan. Daniel Berg och Johan Berggren slog ihop siffrorna och blev så deprimerade att de blev tvungna att bli nyliberaler för att orka skriva artikeln.

Antar att artikeln är tänkt som en fräck drift med naiva liberaler och deras övertro på “teknikutveckling” och marknadens möjligheter att frambringa teknologiska quick-fixes. Problemet är att det inte blir särskilt roligt, det känns mest gubbigt. Om man vill ha humorfestival och korkade liberala argument är det väl bara att betala valfri liberal för att skriva på allvar. Varför inte fråga Lydia Wåhlsten från Timbro till exempel? Hennes debattartikel från SvD tidigare i veckan var ju en uppvisning i liberalismens sköna konster!

Berg och Berggrens artikel ska väl som inledare sätta tonen för hela temasektionen, men deras kritik mot bilsamhället är tyvärr inte särskilt uppdaterad. Det känns som att läsa på Planka.nu ungefär 2008, och den som läst på Planka.nu sedan dess vet att extremt mycket har hänt i analysen av bilismen. Tråkigt att Ordfront inte tagit tillvara på detta och lyft blicken ovan klimatförändringar och peak-oil. Den genomgående driften med liberalernas tro på teknologiska quick-fixes tappar dessutom i kraft när artikeln enbart diskuterar bilismens problem utifrån aspekter som åtminstone i en liberal drömvärld faktiskt skulle kunna lösas med just teknologiska quick-fixes som supermiljöbilar eller andra lustigheter. (För liknande kritik mot allt för ensidigt fokus på bilismens miljöaspekter och teknologiska quick-fixes kan jag rekommendera avsnittet om bilsamhället som Klotet i P1 gjorde.)

Den andra artikeln är skriven av Po Tidholm och är någon slags reseberättelse som ska problematisera saker som relationen mellan stad och landsbygd, samt bilkritikens klassdimensioner. Den som vill läsa en artikel som gör detta bör läsa Erik907 istället. Den tredje artikeln är en kort historisk genomgång av hur mycket som satsats på järnväg och väg skriven av Kent Werne, finns inte så mycket att säga om den. Bra om man inte har någon större koll på frågan, så den förtjänar helt klart sin plats i tidningen.

Fjärde artikeln är skriven av den kända Volvoarbetaren och fackföreningsaktivisten Lars Henriksson. Den är en försmak på hans bok Slutkört som snart släpps på Ordfront. Artikeln driver tesen att arbetarna i bilindustrin är de som måste gå i täten för en omställning till ett klimatsmart transportsystem. Tyvärr är det lite kort, så svårt att säga så mycket om det hela, får återkomma efter att ha läst boken! :) Temasektionen avslutas med att par kortare artiklar som inte heller är så jättemycket att orda kring.

Vad jag saknar överlag är en diskussion om automobilitet, bilens roll i staden, regionförstoring och arbetspendling, om höghastighetssamhället och liberalismen. Allt det som skrivits om sedan Trafikmaktordningen släpptes i december 2009. (Kanske är man bara lite bitter att de inte tillfrågade Planka.nu? hehe) Vid en jämförelse med förra numret av tidningen Brand så framstår detta nummer av Ordfront som ganska tafatt. Där Brand hade tre artiklar som tillsammans gav en bra introduktion till kritiken mot bilismen och andra delar av höghastighetssamhället så nöjer sig Ordfronts med att peka på bilismens miljökonsekvenser.

Egentligen är jag så klart glad över att Ordfront kör ett temanummer om bilism. Men det är bara synd att de inte tagit intryck av den intressanta och framåtsyftande debatten som under det senaste året förts hos bland annat Planka.nu, en del bloggare och tidningen Brand.

Egendom är lökigt…

Stad, Trafik

Urbanhistorikern Håkan Forsell som bloggar på Arbetsbok publicerade här om dagen sitt kapitel Egendom är en lök: avskalat privat hyreshusägande i Stockholms innerstad 1945-2000 från antologin Stockholm blir välfärdsstad. Det är en mycket läsvärd genomgång av konflikterna mellan de privata hyreshusägarna och det offentliga i Stockholm. Tänkte mest tipsa om den, men också dra fram två citat som fungerar bra som komplement till tidigare inlägg här på Popvänster…

Det första berör det skiftet jag diskuterade i förra posten där vi ser hur bostadskapitalet får en alltmer framträdande roll i hur staden utvecklas.

I västerländska stadssamhällen har utvecklingen inom fastighets- och bostadssektorn de senaste 20–30 åren intagit en sådan betydande nationalekonomisk roll att forskare talar om att vi lever i ”bostadskapitalismens” tidsperiod. Boendet, inte arbetet, har kommit att utgöra den viktigaste grunden för medelklassens politiska beteende. Bostaden och äganderättens utformning påverkar inte längre bara de individuella politiska valen utan det politiska systemets preferenser när det gäller beslut om till exempel inflationsbekämpning och skatteuttag.

Att koppla samman detta med den bostadsägande innerstadsklassen och deras vurm för nyurbanism och miljöpartistisk stads- och trafikpolitik är förhoppningsvis någonting som vi kan gräva djupare i framöver. Klart är i alla fall att kollektivtrafiken spelar en stor roll i bostadssektorns värdeökning som vi ser i den moderna storstaden.

Det andra citatet är intressant apropå diskussionerna kring gentrifieringsmotstånd och hyresrättens roll för att skapa en rättvis (eller blandad) stad.

Kent Werne skriver i sitt uppmärksammade reportage Du sköna nya hem: om utförsäljningen av allmännyttan (2010), att ”bostäder i ’attraktiva lägen’ har i allt högre utsträckning blivit något man kan köpa sig till. Förr var det legio att stå i kö och snällt invänta sin tur. Nu är det inte kötiden som är den viktigaste sorteringsmekanismen, utan plånboken.” Det stämmer illa överens med mina iakttagelser över en social och kulturell marknad där hyresbostäder bytte händer i attraktiva lägen i Stockholm på ett långt mer komplext sätt än genom ett trögflytande men till synes ”rättvist” kösystem.

För övrigt ges boken ut av Stockholmia förlag som är en outsinlig källa till glädje, sorg och inspiration när det kommer till frågor om Stockholms stadsutveckling. Håll även utkik hos det nystartade forskningsnätverket Svensk stad 1900.2030 som förhoppningsvis kan komma att producera intressanta grejer framöver!

Går gentrifieringen som på räls?

Politik, Stad, Trafik

Vi verkar vara mitt inne i ett skifte. Om 1900-talet kommer att bli ihågkommet som bilismens århundrade så pekar de första åren av det nuvarande seklet på att vi lever i bostadskapitalets tid. Om bilkapitalet, bilindustrin och oljeindustrin, under 1900-talet styrde över stadsutvecklingen, med sprawl som sitt främsta kännetecken så verkar det nu mer och mer som att det är bostadskapitalet som tagit över stafettpinnen. I de rika städerna i världen så flyttas fokus från bilismen till staden. Stadsutvecklingen handlar mindre (men fortfarande mycket) om motorvägar och parkeringshus och mer om levande städer, kollektivtrafik och kultur: tät blandstad.

Det som tidigare i en amerikansk kontext beskrivits som vit flykt, när den vita medelklassen lämnade de av bilismen förstörda stadskärnorna, har förbytts i något som liknar en vit invasion. Med spårvägsrälsen i ena handen och latten i den andra så tränger den vita medelklassen ut den fattiga befolkningen, och bilarna, ur stadskärnan. Bilismen sänkte värdet på marken i staden, men nu slår bostadskapitalet tillbaka och sänker värdet av att ha bil i staden.

Utvecklingen blir närmast övertydlig i exemplet Los Angeles, bilismens högborg. Home of gridlock. Nu ska där byggas spårvagn, varför? För att höja markvärdet, så klart! Som de själva förklarar i sin reklamfilm:

Property along the street car line immediately begin selling at a significant premium … It’s a driver for economic development

httpv://www.youtube.com/watch?v=h5C65fZLwg8

Istället för att satsa pengarna där kollektivtrafiken behövs som mest så satsas de där kollektivtrafiken kan höja värdet som mest. Man kanske ska vara försiktig med att dra paralleler till Sverige, men NK-expressen har åtminstone av vissa utmålats som just ett exempel på den nya borgerlighetens syn på möjligheterna att höja stadens värde. Även Citytunneln i Malmö har kritiserats för att den förmodligen kommer leda till högre hyror och mer social likriktning.

Den stora frågan blir hur vi i vänstern som också ogillar bilstäder ska handskas med detta. Ett allt för ensidigt fokus på att göra staden mänsklig riskerar att slå tillbaka om det enda det leder till är att vi spelar borgerligheten i händerna och gör staden mer kommersiell, privat och segregerad. Planka.nu konstaterar i sin anmälan av Vänsterpartiets fantastiska rapport om nolltaxa att

det är viktigt att komma ihåg att det inte bara är avgifter som slår orättvist, även var och hur man väljer att bygga infrastruktur är en rättvisefråga!

Just dessa tankar om geografisk, eller rumslig, rättvisa är något som Edward W. Soja tar upp i boken Seeking Spatial Justice. Han beskriver där bakgrunden till och utvecklingen av ett stort kollektivtrafikprojekt i Los Angeles under 90-talet. Vid första åsikt är det så klart svårt att vara kritisk till ett stort kollektivtrafikprojekt i en sådan vidrigt bilberoende stad som Los Angeles, detta att vara kritisk var dock något som en stor majoritet av den fattiga befolkning var. Det rörde sig nämligen om ett skrytbygge som skulle “sätta staden på kartan” (även en av världens mest kända städer dras tydligen med behov av bekräftelse från kapitalet), inte om ett projekt som skulle underlätta för de som mest behöver kollektivtrafiken: de fattiga, de billösa.

Istället för att bara låta detta bygga ske så organiserade sig bussresenärerna i föreningen Bus Riders Union (BRU), en feministisk och antirasistisk förening för kollektivtrafikanter, och en del av organisationen Labor/Community Strategy Center. De började kampanja mot detta kollektivtrafikprojekt därför att det skulle äta upp resurser från det nät av innerstadsbussar som var livsnödvändigt för den fattigare befolkningen i Los Angeles. Efter en enorm kampanj så stämde BRU de ansvariga för kollektivtrafiken, Los Angeles Metropolitan Transit Authority (MTA), för diskriminering av de fattiga. En oktoberdag 1996 kom domen där MTA befanns skyldiga och ålades att under åtminstone de närmsta tio åren använda sin budget för att komma till rätta med den diskriminering mot de fattiga innerstadsborna som pågått under en längre tid. Domen är intressant, och fantastisk, på flera sätt. Dels för att den handlade om geografisk rättvisa, men kanske främst därför att det var en icke-liberal diskrimineringsdom, en dom som tog klass i beaktning.

Det blev inget av skrytprojektet då, istället gick hela MTA:s budget till att köpa in nya bussar, minska trängseln i bussnätet, stoppa alla planerade prishöjningar, öka tryggheten vid busstationer och öppna nya busslinjer för att öka möjligheten för folk att ta sig till arbeten, skolor och sjukhus. Dessutom instiftades en arbetsgrupp där representanter för både BRU och MTA ingick, allt för att se till att planerna efterlevdes.

Det är bara de som vill att motstånd inte ska löna sig som säger att motstånd inte lönar sig!

OBS: Gentrifiering pågår

Politik, Stad

Lovade för ett tag sedan att jag skulle läsa avdelningen Resisting gentrification i tegelstensantologin The Gentrification Reader, trodde det skulle gå rätt fort, men det gjorde det inte. Anledningen till det var lika sorglig som symptomatisk: i de fem texterna på totalt 75 sidor som man av namnet att döma förutsätter ska handla om gentrifieringsmotstånd så står det i princip ingenting om gentrifieringsmotstånd. Det lilla som boken överhuvudtaget nämner om hur gentrifiering kan motverkas handlar om saker som inte känns helt aktuella i en svensk kontext. Men eftersom den svenska kontexten mer och mer kommit (och kommer) att likna en anglosaxisk kontext så kanske det tyvärr är lite intressant ändå. Det viktigaste de tar upp i boken är saker som har att göra med den roll som allmännyttan traditionellt spelat i Sverige, nämligen hyresregleringar, offentligt ägande och kollektivt förhandlade hyror. Kontentan blir väl helt enkelt, som vi misstänkt, att så länge vi lever i ett skitsamhälle så är en stark allmännytta det enda sättet att åtminstone minska centraliseringen av rika till vissa delar av staden.

Problemet här på hemmaplan är då att allmännyttan är på väg att ersättas av social housing, motståndet mot detta rör sig fortfarande mest på mikronivå, men fungerar! Stora bostadsområden har faktiskt räddats från marknadens klåfingriga hand. För den som vill läsa mer om hur folk kämpar mot statens försök att skänka bort våra gemensamt ägda hyresrätter kan jag verkligen rekommendera Kent Wernes Du sköna nya hem.

I Hamburg verkar motståndet mot gentrifieringen inte ha verkat på riktigt samma sätt som i Stockholm. Där motståndet här mest handlat om hyresgäster i enskilda fastigheter så verkar det i Hamburg mer ha handlat om generella protester mot den riktning som staden påtvingats av Richard Florida-politiker. Catharina Thörn berättar mer om detta i ett bra inslag i OBS i P1:

Hamburg har de senaste åren aktivt marknadsfört sig som talangernas stad – en mötesplats för unga kreativa människor. Det nya jätteprojektet Hafen City – för närvarande Europas största urbana omvandlingsprojekt – är tänkt att helt förändra Hamburg.  På hemsidan kan man läsa att Hafen City kommer att skapa en helt ny känsla av urbanitet. Inspirerade av stadsplaneringsgurun Richard Florida har Hamburgs politiker jobbat hårt för att bjuda in kulturarbetare och konstnärer att delta i utvecklingen. Men 2009 tog utvecklingen en oväntad vändning.  Manifestet Inte i vårt namn publicerades – underskrivet av tusentals av Hamburgs kulturarbetare och konstnärer.  I manifestet protesterar kulturarbetarna mot att bli reducerade till producenter av sköna stämningar och färgstarka stadsmiljöer då Hamburg skall marknadsföras. De pekar också på hur denna utveckling skapar allt högre fastighetsvärden och dyrare bostadshyror som tränger ut fattigare människor från stadens centrum. Hamburgs politiker, skriver de i manifestet, ber oss att skapa en stad vi själva varken kan eller vill bo och verka i.

Masshysteri har skrivit en fantastisk (som alla deras låtar) låt som heter Välkommen till verkligheten, huruvida den handlar om de som gentrifierar eller de som trängs bort är dock oklart…

Stans trasiga baksidor // Det är där vi hamnar // Bland rivningskåkarna // Och städers nerlagda hamnar

httpv://www.youtube.com/watch?v=yaq75bXHqZ0

Från fattighus till allmännytta och tillbaka igen?

Politik, Stad

Har vart en del i Dublin och en sak som verkligen skiljer det från Stockholm är hur folk ser på dem som bor som hyresgäster i offentligt ägda bostäder. I Sverige är detta att vara hyresgäst knappast något som ses som konstigt, suspekt eller stigmatiserande, och jag tror inte riktigt vi fattat hur jävla glada vi borde vara över detta. Vi har, vad jag vet, inte ens ett begrepp för social housing i Sverige, varför jag bara kallar det för social housing nedan, fast det kanske är dags att damma av den gamla klassikern fattighus snart? Det är nog Sverige som är undantaget och Irland som är regeln när det kommer till synen på det offentligas roll på bostadsmarknaden. I utomlandset kallar man det för social housing och här kallar vi det för allmännytta, och det är milsvida skillnader mellan dessa två begrepp och vad vi lägger i dem.

Social housing är ungefär som socialbidrag, du måste vara extremt fattig för att få det, och du ska dessutom skämmas och bli stigmatiserad för att du tar emot det, dessutom ska det gärna hålla kvar dig i fattigdom. Allmännyttan är i motsats till detta byggt på idén att istället för att bygga och äga särskilda hus för folk med ont om pengar ska det offentliga bygga och äga bra och billiga hus för alla. Detta har kompletterats med riktade bostadsbidrag till de som behövt extra ekonomisk hjälp. På detta sätt kommer man runt den stigmatisering som det innebär att bo i social housing. Eftersom många dessutom bara är i behov av ekonomisk hjälp med hyran under kortare perioder i livet så tvingar dessutom social housing folk att flytta kors och tvärs beroende på sin situation, eller får dem att fastna, med allmännytta och bostadsbidrag löser man detta problem. Folk kan bo kvar i sin lägenhet även om de hamnar i en period av ekonomiska svårigheter.

Liberaaaler hatar allmännyttan, men de älskar social housing, “det är som i USA”. De gillar att folk skäms, de älskar välgörenhet för att det får dem att känna sig duktiga, de ogillar klassresor och de fullkomligt älskar att få stigmatisera fattiga. Det är enda förklaringen till den politik de driver. Detta är dock svårt för dem att erkänna, för en ärlig liberal är en avskydd liberal, och en avskydd liberal vinner inga val. Därför är liberalen kluven, talar med kluven tunga. Liberalen säger att hyresrätten inte fungerar, men egentligen är det så att hyresrätten fungerade alldeles för bra. Annars skulle liberalen inte ha låtit en liten minoritet stjäla 50 miljarder från resten av oss stockholmare. Man kan inte stjäla 50 miljarder från något som inte funkar. Och hade den inte funkat hade det inte behövts så jävulusiskt mycket politik och andra former av fiffel för att lyckas sälja hela skiten.

Men det räcker inte att stjäla 50 miljarder. De fattiga jävlarna skäms fortfarande inte över att bo i allmännyttan. “Vi måste blicka mot Europa” säger liberalen, det räcker inte att allmännyttan har nått den kritiska tröskeln i innerstan, den måste minska även i resten av Stockholm. Målet är så klart att det ska finnas så lite allmännytta så att den inte kan fylla sin funktion som allmännytta och i stället övergå i någon form av social housing. På Stockholms stadshus AB hittar vi dokumentet Direktiv avseende ombildning till bostadsrätter i de kommunala bostadsbolagens bestånd i ytterstaden under åren 2011-2014, där vi kan läsa oss till hur planerna för att slå sönder allmännyttan i Stockholm ser ut. Vad vi kan se är att liberalen är ganska nöjd i områden som Aspudden, Bromma och Midsommarkransen, där kan han tryggt få dricka sin latte men samtidigt se en och annan alkis på parkbänkarna, “genuint” tycker han. Som en rest av svunna tider! Så nu vill han sätta stopp, han vill gärna ha kvar några fattiga och utslagna människor där han bor, bara det är såpass få så att han alltid kan känna sig trygg i vetskapen av att han är den normala. Att den fattige skäms.

Liberal…

Liberalen blir lite ledsen i ögat när han tänker på andra ställen av Stockholm dock, sådana där problemförorter. Han läser på Flashback om hur hemskt det är. Folk säljer droger på öppen gata och allt! Nu vill han tvinga dom att köpa sina lägenheter, med siktet inställt på orter som Rågsved, Högdalen, Hässelby och Västertorp beger han sig in på sitt kontor i innerstan och funderar på hur han ska gå till väga….

Kommer jag kunna bo kvar här? Eller kommer jag bli utslängd ur min lägenhet i Rågsved nu?

Urban allemansrätt #7: Omnia sunt communia

Politik, Stad

Sista delen (del sju) i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här, del tre om urban ekologi här, del fyra om värdet av gemenskap här, del fem om ägandets dilemma här och del sex om exodus här. Inte så mycket att säga om denna, mest en liten rekapitulation, hade det blitt en rapport av det hade denna del följts av den sedvanliga listan på sätt/grupper att organisera sig (i). Var mycket nöjd med titeln på den delen, ”Att leva den elfte tesen”, pluspoäng för de som kan Marxreferensen. ;)

Omnia sunt communia

Genom att förstå staden inte bara som en geografisk plats eller en viss infrastruktur utan även som ett antal ekologier uppkomna i allmänningarna kan vi få nya perspektiv på hur vi måste försvara den, och hur vi bör sköta den gemensamt. Det allmänna tar ingen annan än vi själva hand om, varken stat eller kapital, alltså är det en så kallad ”frihet under ansvar”, d.v.s. en frihet som producerar ansvar. Precis som vi har en allemansrätt för att lära oss om, använda oss av, leva med och i, och ta ansvar för de icke-urbana ekologierna så bör en urban allemansrätt praktiseras för att hjälpa oss att se vår plats i den urbana ekologin och att ta vårt ansvar för att dess gemenskaper gödslas.

Naturvårdsverket beskriver allemansrätten som din

rätt att vistas i naturen oberoende av vem som äger marken. En markägare får därför inte sätta upp stängsel för att utestänga människor från mark där allemansrätten gäller. Du har rätt att passera över stängsel för att nå mark där allemansrätten gäller.

Huruvida den urbana allemansrätten bör och/eller kommer grundlagstadgas (likt allemansrätten) eller ej är i detta sammanhang mindre relevant. Det kan dock vara på sin plats att höja ett varningens finger och påpeka att liberala rättigheter ofta bygger på exkludering, till exempel av människor utan medborgarskap, och kan, bland annat i undantagstillstånd men även annars, helt godtyckligt upphävas för vissa grupper. Det viktigaste är att börja prata och bygga staden med urban allemansrätt som utgångspunkt. Med inspiration från det tillägnande som sedermera blev den sedvanerätt vi kallar för allemansrätten bör vi ta oss an och försvara stadens gemensamma värde från privata intressen samt nära en infrastruktur för gemenskap och sammanhang.

Den urbana allemansrätten måste vara betydligt mer än bara den enskildes rätt och tillgång till staden: den är vår möjlighet att kollektivt förändra staden och i den processen oss själva. Det är en kollektiv process, snarare än en individuell rätt, eftersom omformandet av det urbana inte kan vara något annat än en kollektiv gärning. Framförallt så är det viktigt att förstå den urbana allemansrätten som något mer än bara en individuell rätt i den liberala meningen en lagstadgad rätt att tillträda någons mark. Den urbana allemansrätten är en process av tillägnande med sikte på att överskrida ägandet.

Som den tyske predikanten Thomas Müntzer konstaterade redan för 500 år sedan: Omnia sunt communia, allt är gemensamt!

Urban allemansrätt #6: Exodus

Politik, Stad

Del sex i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här, del tre om urban ekologi här, del fyra om värdet av gemenskap här och del fem om ägandets dilemma här. Den här delen skulle dels må bra av ett problematiserande av gentrifieringsmotståndet som det sker i Tyskland och kanske främst lite fler exempel på motstånd som inte är reaktivt. Och sen är det så klart ett kanske lite väl naivt exempel med citatet från Matt Hern, det skulle behöva utvecklas…

Exodus

De nya former för värdeförmering och kontroll som etablerats i dagens storstäder kräver också nya former av motstånd. När möjligheten att påverka stadens färdriktning alltmer rör sig bort från 1900-talets demokratiska institutioner kan vi inte låtsas som om ingenting har hänt och sätta vår blinda tilltro till gamla kampformer. Där civil olydnad och politiskt lobbningsarbete tidigare kanske fungerade för att påverka politiker i en viss riktning så kräver dagens situation att vi adderar en del andra medel.

För att knyta an till Commonwealth’s historiska bakgrund och Planka.nu:s dagliga praktik vill vi slå ett slag för självreduktionen. Självreduktion är en praktik med ursprung i 1970-talets Italien och handlar kort och gott om att kollektivt tillskansa sig tillträdet till, eller utnyttjanderätten av, platser och tjänster, utan att bidra till den profit som kapitalet försöker suga ut ur dessa. Precis som allemansrätten tillskansades och blev grundlagstadgad genom att den praktiserades under så pass lång tid att den normaliserades, precis så kan den urbana allemansrätten bli till. Genom kulturutbyte på Internets, plankning i kollektivtrafik eller ockupationer kan vi både skapa andrum i vardagen, göra avbrott i kapitalackumulationen och skapa nya gemenskaper inom det nuvarande samhällets redan existerande institutioner och infrastruktur.

När bostadskapitalet försöker appropriera det värde som skapas i stadens allmänningar kan vi bygga gemenskaper i våra grannskap som inte bara kan bekämpa den stundande utvecklingen, utan även lägga grund för något helt annat. I stadsdelen Kreuzberg, Berlin, kan vi se hur bostadskapitalets försök att utvinna ränta genom nyproduktion och stadsomvandling möts av ett starkt motstånd med kampanjen “förfula Kreuzberg” i täten. En kampanj som uppmuntrar till att skräpa ner, bränna bilar och måla graffiti på husväggar, allt för att sänka områdets status hos den köpstarka övre medelklassen – gentrifieringens stormtrupper. Andra tips vi kan ta med oss kommer från gruppen ”Es regnet kaviar” i Hamburg och deras ”avgentrifieringskit”, som föreslår att sätta upp paraboler på balkongen och hänga ut tvätt (helst underkläder och linnen) från fönstrena.

Det viktigaste med motståndet är dock att förvandla det från att vara reaktivt till att börja bygga något nytt. Där hotet om höjda hyror på grund av gentrifiering kan fungera som en bra start för att skapa sammanhållning och kraft till motstånd i ett kvarter så är det viktigt att det inte stannar vid så kallad brandkårspolitik, där en aktion möjligtvis lyckas stoppa ett husbygge, men inte lyckas bygga något annat istället, något hållbart. Med utgångspunkt i den gemenskap som hotet från den kommande kapitaliseringen och instängningen av våra grannskap skapar så kan förhoppningsvis vänskapsband och utbyten som grundas i icke-monetära utbyten börja byggas. Den osynliga kommittén beskriver i sin bok Det stundande upproret hur “gemenskapens etablerande är varuformens undandragande.” Där kritiken av kapitalrelationen bygger på hur den “kopplar samman de som inte är sammankopplade … sammankopplar främlingar som främlingar”. Mot tron på att allt är utbytbart och går att mätas i pengar sätts i stället ett bejakande av det gemensamma, och hur dess värde försvinner när det ges ett (kapitalistiskt-ekonomiskt) värde.

Vancouverbaserade Matt Hern, beskriver rent praktiskt, hur etablerandet av gemenskaper, skapandet av nutopier, kan fungera som ett undandragande från varuformen, ett exodus. Ett exempel han tar, för att visa på hur konkret gemenskapande i vardagen kan slå mot kapitalet genom att dra sig undan varuformen är:

när många av oss börjar cykla överallt så slutar vi köpa bilar och bensin, vilket skadar dessa affärsområden. Något som också händer när vi stänger ner bilgator, ockuperar eller bara plantera fruktträd runtom staden. Allt detta är bra och roligt och “grönt”, men framförallt en direkt attack på kapitalet. Att plantera ska inte bara vara en estetisk aktivitet eller ett försök att förbättra kapitalets värsta åkommor, utan snarare det första slaget i ett gatuslagsmål!

Det första slaget ska här förstås som just ett exodus. Eftersom människor i gemenskap betraktar pengar och pengautbyten som något idiotiskt så fungerar gemenskaper oberoende från kapitalet som rum utan ackumulationsmöjligheter. Självklart kommer dessa bli utsatta för invasionsförsök enligt den av David Harvey uppställda principen om ackumulation genom fördrivning, men det är vår uppgift att försvara och skapa fler av dessa kapitalfria rum.