En diskmaskin blev övertalig efter en av ombildning påtvingad flytt, jag fick den och har nu levt med den sedan oktober förra året. Det är, utan att överdriva, sjukt najs att slippa diska själv.

Under valrörelsen tvingades vi lyssna på extremt mycket idioti om hur de rika villaägarna skulle kunna lyckas att ta sig tid att städa undan sin egen skit, det var tydligen synd om dem som hade råd att bo alldeles för stort. Från höger till “vänster” förespråkades ett pigavdrag för överklassen. Jag orkar inte ge mig in i det hela igen, det är uppenbart för varje tänkande och kännande människa att RUT-avdraget är helt sinnessjukt. Men i valrörelsen kom det även ett intressant motförslag, det var bloggen Tusen pekpinnar som föreslog robotavdraget:

Mitt förslag på vallöfte som kommer andra än bara de rikaste procenten till del: subventionerade diskmaskiner till alla hushåll (främst låginkomsttagare) som inte har det. Så får vi människors ”livspussel” att gå ihop. Så skapar vi jobb och tillväxt när diskmaskinerna ska tillverkas. Och framför allt: så minskar vi den totala mängden arbete i samhället som behöver utföras av människor. Top notch!

Det här var helt klart ett av mina favvoutspel under valrörelsen, och min positiva inställning till det ökade markant när jag själv fick uppleva diskmaskinens underbara värld. Men, som vanligt finns det ett men. I det här fallet består men’et av Alf Hornborgs helt fantastiska essäsamling Myten om maskinen (läs den!). I boken ställer Hornborg frågan:

om maskinen till själva sitt väsen primärt är ett medel inte för att bespara men för att förskjuta uttaget av tids- och rumsresurser till svagare samhällsgrupper? Om teknologi i stor utsträckning handlar om att minska tids- eller rumsåtgång, vems tids- eller rumsåtgång är det som minskar, och på vems bekostnad? När järnvägen, bilen eller flygplanet möjliggör successivt allt större tidsbesparingar för resenärer eller varuleverantörer är det lätt att bortse ifrån all den tid som dessförinnan har investerats av exempelvis rallare, vägbyggare och verkstadsarbetare. Genom tekniken blir den enes tidsförlust den andres tidsvinst. Att det faktiskt handlar om en samhällelig överföring av tidsresurser mellan olika kategorier av människor har i någon mening osynliggjorts för dem själva.

Hornborg tar det exempel som både bloggen och Planka.nu varit inne på flera gånger, nämligen hur långsamt en bil egentligen går (i en cykels hastighet) om en räknar in allt kringarbete som krävs för att kunna köra den. Att detta brukar förvåna folk är kanske inte så konstigt, men säger en del om hur väl tekniken kan maskera sina inneboende tidskrav, och om

vi så grundligt lyckas lura oss själva, hur ogenomskådligt kan vi då inte lura de människor i andra yrken eller andra världsdelar, vars tids- och rumsresurser omvandlas till våra tids- och rumsvinster? Teknologins själva väsen framstår som en fördelningsfråga.

Vi står inför ett stort problem, Hornborg kallar till och med situationen för ett nollsummespel, nämligen att västs teknomassa (vår ackumulerade teknologiska infrastruktur) har börjat konkurrera med mänsklig så väl som annan biomassa. Biobränslen som etanol tydliggör vad det handlar om: ska vi försörja vår teknomassa i form av etanol till våra bilar, eller ska vi odla mat för att minska undernäringen bland fattiga.

Vi står inför en gigantisk desillusionering när det gäller teknikens framtidslöften. Det som ytterst håller våra maskiner rullande är köpkraft och världsmarknadspriser. … Våra maskiner fortsätter att förundra oss bara så länge världsmarknadspriserna möjliggör dem. Den teknologiska infrastruktur som lyser på nattliga satelitfoton över jorden har samma utbredningsmönster som kapitalet. Den är i stor utsträckning utom räckhåll för arbetare i latinamerikanska koppargruvor och sockerrörsfält. Och när köpkraften i centrum sviktar – som i stora delar av det en gång mäktiga sovjetiska teknikimperiet – så stannar maskinerna. Om Marx hade fått uppleva Berlinmurens fall 1989 hade han kanske till penning- och varufetischism lagt en tredje och ännu mera svårgenomskådad illusion, nämligen maskinfetischism.

För det är just detta vi, enligt Hornborg, lider av: maskinfetischism. Alltså det faktum att vi står:

förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.

Grunden i Hornborgs kritik är att vi måste närma oss tid och rum inte som upplevelser eller observationer, utan som resurser som är föremål för utbyte människor emellan. Både tid och rum har blivit varor som säljs på marknaden, själva den industriella revolutionen förutsatte just detta: att mänsklig tid och areella resurser omvandlades till handelsvaror. Hornborg menar att det inte är någon slump att maskinen och marknadsprincipen går hand i hand, eftersom maskinen just bygger på den kommersiella omvandlingen av tid i rum och rum i tid.

Det som gör sådana omvandlingar till ett fördelningsproblem är att marknadspriserna på arbetstid och naturresurser inte alls behöver stå i proportion till den tids- eller rumsåtgång som de i realiteten representerar. Tvärtom, den underliggande logiken i det alltmer svåröverskådliga, globaliserade handelsutbytet tycks i hög utsträckning handla om att åstadkomma nettoöverföringar av tid och rum mellan olika kategorier av människor i världssamhället. Tekniken blir i detta perspektiv en institution för omfördelning av tid och rum. Den enes tidsvinst förutsätter den andres tidsåtgång.

Min diskmaskin sparar mig massa tid, så att jag exempelvis kan läsa Hornborg och skriva här på bloggen. Frågan är vems tid som går förlorad? Och när vi ändå är här och diskuterar vad som krävs för att diskmaskinen ska komma hem till mig och diska så kanske vi också ska nämna något om vad som händer när jag om ett par år slänger den. För det kan vi vända oss till Mattias Hagberg och den lilla boken Skräp där författaren ger sig ut på en resa i sina sopors fotspår, den börjar så klart i hans lägenhet, frågan är vart den slutar, eller kanske snarare om den slutar. För trots allt fint tal om kretsloppssamhället så har vi ingen kontroll över var vår skit hamnar.

– Elektronikskrotet är som vilken råvara som helst. Vart det tar vägen beror på vem som vill köpa det för tillfället. Vi tillhör ett världsomspännande företag så materialet kan hamna på många ställen, säger Lennart Eriksson [Chef på lokalkontor hos den multinationella återvinningsjätten Kuusakoski]

Till Kuusakoski kommer elektronikskrot från hela landet, 35000 (trettiofem tusen) ton varje år. De säljer sedan vidare skrotet till högstbjudande. Ibland till det närbeliggande smältverket Rönnskär, fast det beror så klart på marknadspriserna, ibland köper Rönnskär exakt samma skrot från Kina istället. Eller så åker skrotet direkt till USA eller Kina för att smältas ner…

Om det inte försvinner ut i den växande illegala handeln med elektronikskrot vill säga. I den globala ekonomin är det många gånger långt mellan teori och verklighet. Mängden elektroniska sopor i västvärlden växer explosionsartat och det mesta återvinns inte på det sätt som regler och konventioner föreskriver. Exakt vart allt detta avfall tar vägen är det ingen som riktigt vet.

En del av skrotet vet vi i alla fall att det hamnar i Ghana och några andra länder i Västafrika som håller på att förvandlas till västvärldens soptippar. Mike Anane, miljöjournalist i Ghana beskriver hur Ghana håller på att svämmas över av elektroniksopor. Väst exporterar sitt skräp till Ghana under den falska förespegligen att det rör sig om donationer eller är till för andrahandsbruk, men det handlar egentligen bara om att dumpa skiten i ett land med svaga regler. Ett land som dessutom inte ens har någon återvinningsindustri. Till exempel har datorer från Stockholms Läns Landsting hittats på soptipparna i Ghanas huvudstad Accra, på soptippar som fylls av

hela berg med elektroniksopor. Där röken är mörk och tjock. Lukten obärmhärtig. Trots att vi fortfarande är ett femtiotal meter från eldarna börjar jag hosta. Marken är svart av aska. Överallt ligger bitar av teveskärmar, plasthöljen, tangentbord, sladdar, kretskort, batterier. Marken är död. – Det här var ett skyddat område en gång i tiden, säger Mike Anane. En gång var det här en våtmark som viktig för ekosystemet runt Accra. Han pekar mot en smutsig flodfåra. – Det där är en lagun som sträcker sig från havet in hit. All skiten här, alla gifterna från elektroniken, läcker ut i havet.

Inte så jäkla trevligt va? Men vänta, det blir värre!

Mellan eldarna rör sig små pojkar och unga killar. När vi kommer närmre ser vi att de bränner sladdar och kretskort. Sylvester Awuni berättar att han kommer hit varje förmiddag för att bränna elektronikskrot innan skolan. Pengarna han tjänar behöver han till mat och skolböcker. – Fast, säger han, helst skulle jag vilja göra något annat för att få ihop lite pengar. Röken ger mig huvudvärk, hosta och utslag.

För att avsluta det hela kan jag inte låta bli att slänga in ännu ett långt och härligt citat från Alf Hornborg! :)

Vi som befinner oss i välståndets privilegierade centrum bör inte av våra gröna skogar och bördiga åkrar dra slutsatsen att oron för den globala ekologin är grundlös, eftersom avlastningen av våra tidigare så utarmade landskap i stor utsträckning har möjliggjorts av resursimport från perifera områden såväl inom som utanför den egna nationen. Svårast men kanske viktigast är att lära oss betrakta teknikutveckling som uttryck för kapitalackumulation, och därmed ytterst för en ojämbördig utbytesrelation med tekniskt mindre “utvecklade” sektorer av världssamhället. Tillväxt och teknisk utveckling inom vissa delar av världssystemet är därmed organiskt förbundna med underutveckling och miljöförslitning inom andra.

Att begreppet demokrati ekar något tomt är väl inte direkt någon nyhet. Det är svårt med saker som alla måste hålla med om eftersom de måste vara helt betydelselösa för att kunna fyllas med vad skit som helst. Så det kanske är så att det bästa sättet att använda begreppet på är i bemärkelsen statsskick: Demokrati är skiten vi lever med idag. Om det är det som är demokrati så kan vi med gott samvete sluta drömma – förutom mardrömmar så klart – om det, vilket vi kanske redan gjort? Det är väl inte för inte som var och varannan kallar sig kommunist nu för tiden.

Det är egentligen inte i begreppdiskussionen jag vill börja, eller sluta, eller fastna, för det finns ju något som är betydligt mer problematiskt med dagens liberal-parlamentariska demokrati. Nämligen dess totala handfallenhet inför tiden. Vid ett par tillfällen då “politik” diskuterats här på blöggen så har problemet med omöjligheten till långsiktigt tänkande i en värld av för- mellan- och eftervalsanalyser återkommit. Detta problem manifesterar sig kanske främst i frågor kring klimat- och energikriser:

De rödgröna partiernas klimatpolitik var verkligen problematisk inför senaste valet. Det här med hh-tåg är ju dessutom inte ens klimatsmart (vilket artikeln i Carbusters utvecklar), jag tänker att det har ett samband med den “kris” som den parlamentariska demokratin närmar sig pga av alla dessa externa kriser (klimat, resurs osv). Nämligen det faktum att för att vinna val krävs det utspel, och utspelen ska gärna vara om stora saker, stora projekt, gärna infrastruktursatsningar, ett “hårt” ämne som inger seriositet och visar att man är framtidsinriktad (nu vann ju borgarna trots att de rödgröna gjorde fler sådana här utspel, så det kanske inte stämmer helt, men iaf från de rödgrönas håll verkar man jobba enligt denna princip), men dessa satsningar är ofta helt kontraproduktiva.

Dagens politiska system kräver att någon stor (politiker) gör något stort (projekt) för att komma åt något stort (problem). Resultatet blir ofta värre än om ingenting hade gjorts. Och det bygger allt i någon mån på dagens parlamentariska demokrati där:

det smarta liberala demokratiska samhället som skulle bygga på rationella beslut och långsiktighet visar sig totalt oförmöget att hantera sin inneboende destruktivitet: röstmaximeringen. Det viktigaste för politiker är att det verkar som att de gör någonting åt någonting, oavsett om det bästa egentligen hade varit att göra ingenting.

Det svåraste med detta är så klart vad en kan tänka sig för flyktvägar ur detta som inte bara blir sverigedemokratiskt politikerhat och annan skit. Men för att återgå till begreppsförvirringen som vi inte skulle återgå till. I essäsamlingen Vad innebär det att vara demokrat? så finns det ett roligt bidrag från Alan Badiou:

Trots allt det som för var dag försvagar dess auktoritet, är det likväl ordet “demokrati” som är och förblir det samtida politiska samhällets dominanta emblem. Ett emblem är det oantastbara hos ett symboliskt system. Ni kan säga vad ni vill om det politiska samhället: visa er skoningslöst “kritiska” inför det, avslöja “de ekonomiska fasorna” – så länge ni gör det i demokratins namn blir ni förlåtna. För i slutändan var det i namn av samhällets emblem, och således i namn av samhället självt, som ni försökte döma det. … för att ens komma i närheten av våra samhällens verklighet måste man som en inledande a priori-uppgift avsätta deras emblem. Man kan enbart nå sanning om den värld som vi lever i på villkor att man lämnar ordet “demokrati” åt sidan, genom att ta risken att inte vara demokrat och följaktligen bli verkligt illa sedd av “alla”.

Problemet för Badiou är att den demokratiska världen där “alla” är demokrater de facto inte är allas värld. Utan att den just tillhör “alla” demokrater. Den icke-demokratiska världen är blott en form av överlevnad, en zon för krigen, misären, de andra. Demokratin är ju bara till för demokraterna. Tro inte att du ska kunna fly från din värld och komma hit som demokrat. Men vad, eller vilka, är det då som gör demokratin till demokrati?

Det demokratiska emblemets förmåga att förleda är koncentrerad i den subjektstyp som den utgör, vars utmärkande drag, för att säga det med ett ord, är egoismen, begäret efter den lilla njutningen.

Och här är vi återigen tillbaka i demokratins oförmåga att handskas med tiden. Visst kan det finnas något fint i den lilla njutningen, men frågan är om det är just den som ska institutionaliseras och göras till ledord för hela samhällsutvecklingen. Det vore väl nästan lika dumt som om någon skulle få för sig att låta ett aktiebolag hantera slutförvaret av kärnbränsle!

Men vad innebär det då att det demokratiska subjektet konstitueras i förhållande till sin njutning? Jo, Badiou vänder sig till Platon som menar att det finns två förhållningssätt till njutningen i den demokratiska kroppen:

Det första, som äger rum när man är ung, är den dionysiska utsvävningen. Det andra, som äger rum när man är gammal, består i bristen på åtskillnad mellan alla njutningar. Det sociala livets utbildning av det demokratiska subjektet börjar med illusionen om att allt är tillgängligt, samma demokratiska liv slutar i den skymningslika medvetenheten om att allt är likvärdigt och att följaktligen ingenting är någonting värt, utom måttstocken för allt värdes möjlighet: pengarna och hela det maskineri som skyddar egendomen: polisen, rättsväsendet, fängelserna. Från den slösaktiga glupskhet som låtsas vara en frihet till den budgetära och säkerhetsmässiga girigheten, sådan är tidens bana.

Det säger nästan sig självt att vi som är stöpta i denna tidens bana blir lite speciella, vi gör principen om alltings utbytbarhet till vår egen och

Därmed råder en öppen cirkulation av begär, av föremål till vilka dessa begär knyts och av kortlivade njutningar som man utvinner av dessa föremål. “Ha kul” är allas maxim. Till och med de som knappt är i stånd till det är så illa tvungna att försöka. Härav den djupa dumhet som råder i de samtida demokratiska samhällena.

Badiou menar, via Platon, att samhällen likt dessa för eller senare utsätter sig själva för en total katastrof eftersom de är i total avsaknad av förmågan att organisera en tidsdisciplin. En kultur där den individuella njutningen alltid sätts i första rummet får enorma svårigheter att ta kollektiva beslut, framförallt beslut om saker som rör ett längre tidsspann och ett annat rum än här och nu. Nina Björk diskuterar just detta i essän Tvånget att begära:

Om konsumtion ses som någonting privat, som ingen annan har rätt att lägga sig i, samtidigt som konsumtionens konsekvenser inte är någonting privat utan någonting gemensamt så har vi ett problem. Problemet är att alla kollektiva ­beslut eller diskussioner kring konsumtion riskerar att ses som övergrepp på individens frihet, på hennes känslor, hennes begär. Det problemet tror jag kommer att bli akut de närmaste åren.
Det är sant att på sitt eget begär är den enskilda individen expert. Det är sant att inte jag kan avgöra om du verkligen begär en ny handväska eller inte. Men när du tillfredsställer begäret är det inte privat – det får konsekvenser för oss alla. Det är inte heller så att du själv har bestämt att du ska hysa ett begär efter ting. Det har ditt samhälle, din kultur och ytterst din ekonomi bestämt åt dig.

Problemet är inte att folk är för dumma för att ta egna beslut, utan kanske snarare att vi saknar den kollektiva självinsikt som skulle krävas för att välta över ända de nuvarande institutioner som håller oss fast i den lilla njutningens tyranni. Folk är folk, samhället gör oss dumma, det är demokratin som gör dig till en dumbom, som Per Ahlmark sa. Liberalismen skapar sig en värld efter sitt eget beläte. Den sjuka egocentrismen som är liberalismen skapar ett riktigt jävla skitsamhälle där allt som betyder nåt är njutningsuppfyllelse nu: psykopatliberalismen.

Många skulle säga att detta beror på kapitalets rörelselagar, och visst är det så att det finns ekonomiska orsaker till varför världen är så äckligt värdelös som den är. Eller som Björk skriver:

Det är knappast en slump; vi kan dra oss till minnes Karl Marx ord om att det inte är ”människornas medvetande som bestämmer deras vara, utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”. Ekonomin producerar inte bara saker utan även tankar och beteenden.

Det är verkligen sorgligt att se ett samhälle som skapar dessa demokrater: psykopatliberaler som bara älskar att slå ut en bärande vägg, bränna bensin i sina bilar, industriellt mörda miljarder och åter miljarder djur, som tycker att det är viktigare att de får ha citrongräs i soppan de kokar på sin nukleära spis än att stoppa den globala uppvärmningen eller efterlämna en icke-radioaktiv jord till allt kommande liv. Marx kallade dessa för kapitalets apologeter, men det känns som ett futtigt uttryck, för det är ju inte främst som apologeter de framstår, utan som psykopater som med en dåres envishet predikar den fria marknaden och sitt individuella välbefinnande, sin njutning, trots att det tar våra liv, och inte bara våra liv. Allt liv. Och inte bara allt liv, utan allt som är värt att leva för.

Det enda glädjande är att med tanke på hur sinnessjukt värdelösa vi framstår som just nu så borde ett bra samhälle kunna göra oss helt okej. ;)

Motsatsen till demokratin, i den mening som kapital-parlamentarismen ger demokratin i dess oändliga skymningsstund, är inte totalitarismen eller diktaturen. Demokratins motsats är kommunismen. Kommunismen som, för att uttrycka sig som Hegel, absorberar och överskrider de begränsade demokratiernas formalism.