I senaste numret av fantastiska tidningen Brand finns det en otroligt intressant artikel om plats, makt och stadskamp. Den heter Hic sunt leones (här bor lejon, ett begrepp som användes i det romerska imperiet om okontrollerbara och farliga rebellområden) och är skriven av en finsk aktivist med pseudonymen Kalle Seppä. Bakgrunden till artikeln är

… en önskan att skapa ett “proletärt uppsving” i Helsingfors förorter och en ny dynamik kring både Vänsterunga, ett ungdomsförbund nära Vänsterförbundet, och De Gröna.

Artikeln behandlar det som vi är många som är intresserade av nu för tiden, nämligen hur en vänsterpolitik för staden, platsen, rummet, ska utformas. Seppä startar i konstaterandet att den traditionella marxistiska teorin i huvudsak utgått från en kamp om tid (lön) och att platsdimensionen bara vid ett fåtal tillfällen har tillmätts någon betydelse, och då mer som

en språngbräda inför den stora uppgiften: att marschera ut ur djungeln, från landsbygden eller från stadsrummet mot maktens palats. Till och med nationalstaten har bara setts som en plats att, i något framtida skede, lämna för att bege sig mot en internationell revolution.

Seppä menar att platsen, i marxismens historia, varit ett sidospår som ibland varit av avgörande betydelse, men som hela tiden varit kopplad till ett undantagstillstånd och sopats bort så fort en situation “normaliserats.” Seppä exemplifierar med en fabriksockupation som även om den på vissa sätt är platsbunden ändå främst handlar om ett övertagande av produktionsmedlen, och således mer om tid i form av lön och kontroll över arbetet än om kontroll över själva platsen. Mot detta ställer Seppä den gröna teorin som primärt har varit en kamp om plats, där miljön har uppfattats som en faktisk plats. Men där kampen ofta har fallit på att den reducerats till enbart ett konserverande av gamla ekologier istället för ett odlande av nya, gemensamma (för att prata med Guattari och #gbgftw-filosofin).

Seppä diskuterar två olika teorier för att förstå platsen och dess roll i politiken, det första är territoriell motmakt, en teori uppkommen bland de autonoma i Italien på 70-talet med sin

bas i en analys enligt vilken produktionen flyttat ut ifrån massfabriken och övergått till att ske i den samhälleliga fabriken … Inom denna produktiva väv föreslog den autonoma teorin breda, lågintensiva masskamper (husockupationer, skolstrejker, sabotage), militär kontroll över området (á la Svarta pantrarna) och en beväpnad avantgarde-organisering med syftet att förstöra den fientliga maktens representationsformer i området.

Men Seppä anser att även denna politik saknade en ordentlig förståelse för rummet och fastnade i en syn på förortskontroll, inte som ett värde i sig, utan som ett sätt att attackera centrum, centralmakten. Dessa attacker ledde också till svidande nederlag och en akterseglad rörelse.

Den andra teorin Seppä lägger fram kommer från den tyske nazisten Carl Schmitt som menade att grunden för all politik är “nomos,” det vill säga den handling (i platsen) som lägger grunden för politik och rätt:

ett beslut som föregår allt annat. Det är ett beslut som inte kan vara demokratiskt eller legitimt, för det kommer innan juridiken och politiken (och produktionen). Nomos är den första muren, som avskärmar den första betesmarken, och bygger upp det första politiska utrymmet. Först efter nomos kommer allt annat. Uppdelningen av plats och kontroll är alltså grunden till allt.

Seppä menar att vi kan förstå hur den globala “demokratin” verkar just genom nomos, genom uppdelning och byggande av fästen. Inhägnade köpcentra och grindsamhällen är precis som den gröna zonen i Bagdad nödvändiga för att erbjuda trygghet, service och kontroll. De bygger på ett ursprungligt inhägnande av allmänningar, men inte ett icke-demokratiskt inhägnande, utan ett pre-demokratiskt. Seppä menar, som jag läser det, att denna inhägnad, grund för privategendomen, snarast bör förstås som ett demokratins conditio sine qua non. En hållning som har vissa likheter med den jag tidigare diskuterat med hjälp av Badiou där demokratins och medborgarskapets själva essens ligger i att de är exkluderande.

Men denna kontroll, detta inhägnande och exkluderande innebär också att ”den permanenta kontrollen över vissa områden ges upp, från finska arbetarförorten Kontula till Sadr City.”

Vi måste återvända till Schmitts geopolitik! utbrister Seppä, och konstaterar direkt efteråt att det kan tyckas motbjudande, att tanken på murar och begränsning av utrymmen verkar fascistisk…

Vi är ju emot gränser och murar. Det enda sättet att vara emot murar är att bygga upp en mur, en gräns, som försvarar de människor som bor innanför dem: från migranter till revolutionärer. Det ideala, fria och öppna rummet är en vacker dröm. En bunker, omgiven av taggtråd, till försvar för dem som bor där inne är politisk realism.

Enligt Seppä’s synsätt så bör sociala center inte bara ses som fria mötesplatser, utan deras funktion bör även vara ett försvar för människor i osäkra situationer. På detta sätt bör centrena, och all stadskamp, bidra till att skapa nya nomos.

Kampen om storstadsområden är ett nomos som omedelbart ger upphov till politik, för det är omedelbart knutet till makt, försvar och avgränsning. Makt är en mekanism som kontrollerar utrymme, och som inte kan acceptera kränkning av dess territoriella enhet eller privata äganderätt. Sociala center och det urbana utrymmets fästen är alltså handlingar i rummet som omedelbart ger upphov till politik. Ett fäste är inte ett utrymme öppet för alla. Det är inte en demokratisk plats.

Men, invänder någon, borde inte sociala center vara just motsatsen till detta? Öppna för alla och demokratiska. Nej, hävdar Seppä, ett utrymme öppet för alla är ingen plats som hotar metropolen. Det är bara en konservering av det förgångna.

Det enda rätta sättet att ockupera och kontrollera ett utrymme är att bryta det ur fiendens kontroll och frånta alla obehagliga och hotfulla figurer rätten att penetrera de gröna zonerna.

För vad är egentligen öppet och demokratiskt i dagens stad? Är det hyresrätterna som säljs ut? Är det torgen som glasas in? Är det gatorna som fylls av bilar, men inte lämnar plats åt fotgängare? Ja, frågar du en politiker så är det just vad det är, och då blir frågan Seppä ställer åt oss: Är det verkligen det vi vill ha?

Eller vill vi gemensamt kontrollera platser på ett sätt som gör dem ointagbara för kapital och bourgeoisie, bygga välfärdsinsitutioner som inte kan säljas ut, förstöra den fientliga maktens representationsformer i våra områden genom att sabotera borgerliga försök att meddelst ombildningscentrum inhägna det allmännyttiga bostadsbeståndet, och göra våra förorter till röda fästen, platser som borgerligheten upplever som fiendeland?

Seppä’s tankar om hur en platspolitik för vänstern bör göras kanske är en bit ifrån de tankar om geografisk rättvisa som bloggen varit inne på tidigare. Men jag ser nog inte skillnaden som främst byggd på olika synsätt, utan snarare en fråga om olika situationer. De båda synsätten är knappast exkluderande, snarare är det nog så att Seppä’s befästningar är ett första och nödvändigt steg (allt för viktigt i sig för att bara ses som en strategisk manöver likt de italienska autonoma gjorde, men heller inte tillräckligt i sig självt), ett steg som kan och bör generaliseras och utökas. Där kan nog idéerna om geografisk rättvisa spela en viss roll.

Lovade för ett tag sedan att jag skulle läsa avdelningen Resisting gentrification i tegelstensantologin The Gentrification Reader, trodde det skulle gå rätt fort, men det gjorde det inte. Anledningen till det var lika sorglig som symptomatisk: i de fem texterna på totalt 75 sidor som man av namnet att döma förutsätter ska handla om gentrifieringsmotstånd så står det i princip ingenting om gentrifieringsmotstånd. Det lilla som boken överhuvudtaget nämner om hur gentrifiering kan motverkas handlar om saker som inte känns helt aktuella i en svensk kontext. Men eftersom den svenska kontexten mer och mer kommit (och kommer) att likna en anglosaxisk kontext så kanske det tyvärr är lite intressant ändå. Det viktigaste de tar upp i boken är saker som har att göra med den roll som allmännyttan traditionellt spelat i Sverige, nämligen hyresregleringar, offentligt ägande och kollektivt förhandlade hyror. Kontentan blir väl helt enkelt, som vi misstänkt, att så länge vi lever i ett skitsamhälle så är en stark allmännytta det enda sättet att åtminstone minska centraliseringen av rika till vissa delar av staden.

Problemet här på hemmaplan är då att allmännyttan är på väg att ersättas av social housing, motståndet mot detta rör sig fortfarande mest på mikronivå, men fungerar! Stora bostadsområden har faktiskt räddats från marknadens klåfingriga hand. För den som vill läsa mer om hur folk kämpar mot statens försök att skänka bort våra gemensamt ägda hyresrätter kan jag verkligen rekommendera Kent Wernes Du sköna nya hem.

I Hamburg verkar motståndet mot gentrifieringen inte ha verkat på riktigt samma sätt som i Stockholm. Där motståndet här mest handlat om hyresgäster i enskilda fastigheter så verkar det i Hamburg mer ha handlat om generella protester mot den riktning som staden påtvingats av Richard Florida-politiker. Catharina Thörn berättar mer om detta i ett bra inslag i OBS i P1:

Hamburg har de senaste åren aktivt marknadsfört sig som talangernas stad – en mötesplats för unga kreativa människor. Det nya jätteprojektet Hafen City – för närvarande Europas största urbana omvandlingsprojekt – är tänkt att helt förändra Hamburg.  På hemsidan kan man läsa att Hafen City kommer att skapa en helt ny känsla av urbanitet. Inspirerade av stadsplaneringsgurun Richard Florida har Hamburgs politiker jobbat hårt för att bjuda in kulturarbetare och konstnärer att delta i utvecklingen. Men 2009 tog utvecklingen en oväntad vändning.  Manifestet Inte i vårt namn publicerades – underskrivet av tusentals av Hamburgs kulturarbetare och konstnärer.  I manifestet protesterar kulturarbetarna mot att bli reducerade till producenter av sköna stämningar och färgstarka stadsmiljöer då Hamburg skall marknadsföras. De pekar också på hur denna utveckling skapar allt högre fastighetsvärden och dyrare bostadshyror som tränger ut fattigare människor från stadens centrum. Hamburgs politiker, skriver de i manifestet, ber oss att skapa en stad vi själva varken kan eller vill bo och verka i.

Masshysteri har skrivit en fantastisk (som alla deras låtar) låt som heter Välkommen till verkligheten, huruvida den handlar om de som gentrifierar eller de som trängs bort är dock oklart…

Stans trasiga baksidor // Det är där vi hamnar // Bland rivningskåkarna // Och städers nerlagda hamnar

Har vart en del i Dublin och en sak som verkligen skiljer det från Stockholm är hur folk ser på dem som bor som hyresgäster i offentligt ägda bostäder. I Sverige är detta att vara hyresgäst knappast något som ses som konstigt, suspekt eller stigmatiserande, och jag tror inte riktigt vi fattat hur jävla glada vi borde vara över detta. Vi har, vad jag vet, inte ens ett begrepp för social housing i Sverige, varför jag bara kallar det för social housing nedan, fast det kanske är dags att damma av den gamla klassikern fattighus snart? Det är nog Sverige som är undantaget och Irland som är regeln när det kommer till synen på det offentligas roll på bostadsmarknaden. I utomlandset kallar man det för social housing och här kallar vi det för allmännytta, och det är milsvida skillnader mellan dessa två begrepp och vad vi lägger i dem.

Social housing är ungefär som socialbidrag, du måste vara extremt fattig för att få det, och du ska dessutom skämmas och bli stigmatiserad för att du tar emot det, dessutom ska det gärna hålla kvar dig i fattigdom. Allmännyttan är i motsats till detta byggt på idén att istället för att bygga och äga särskilda hus för folk med ont om pengar ska det offentliga bygga och äga bra och billiga hus för alla. Detta har kompletterats med riktade bostadsbidrag till de som behövt extra ekonomisk hjälp. På detta sätt kommer man runt den stigmatisering som det innebär att bo i social housing. Eftersom många dessutom bara är i behov av ekonomisk hjälp med hyran under kortare perioder i livet så tvingar dessutom social housing folk att flytta kors och tvärs beroende på sin situation, eller får dem att fastna, med allmännytta och bostadsbidrag löser man detta problem. Folk kan bo kvar i sin lägenhet även om de hamnar i en period av ekonomiska svårigheter.

Liberaaaler hatar allmännyttan, men de älskar social housing, “det är som i USA”. De gillar att folk skäms, de älskar välgörenhet för att det får dem att känna sig duktiga, de ogillar klassresor och de fullkomligt älskar att få stigmatisera fattiga. Det är enda förklaringen till den politik de driver. Detta är dock svårt för dem att erkänna, för en ärlig liberal är en avskydd liberal, och en avskydd liberal vinner inga val. Därför är liberalen kluven, talar med kluven tunga. Liberalen säger att hyresrätten inte fungerar, men egentligen är det så att hyresrätten fungerade alldeles för bra. Annars skulle liberalen inte ha låtit en liten minoritet stjäla 50 miljarder från resten av oss stockholmare. Man kan inte stjäla 50 miljarder från något som inte funkar. Och hade den inte funkat hade det inte behövts så jävulusiskt mycket politik och andra former av fiffel för att lyckas sälja hela skiten.

Men det räcker inte att stjäla 50 miljarder. De fattiga jävlarna skäms fortfarande inte över att bo i allmännyttan. “Vi måste blicka mot Europa” säger liberalen, det räcker inte att allmännyttan har nått den kritiska tröskeln i innerstan, den måste minska även i resten av Stockholm. Målet är så klart att det ska finnas så lite allmännytta så att den inte kan fylla sin funktion som allmännytta och i stället övergå i någon form av social housing. På Stockholms stadshus AB hittar vi dokumentet Direktiv avseende ombildning till bostadsrätter i de kommunala bostadsbolagens bestånd i ytterstaden under åren 2011-2014, där vi kan läsa oss till hur planerna för att slå sönder allmännyttan i Stockholm ser ut. Vad vi kan se är att liberalen är ganska nöjd i områden som Aspudden, Bromma och Midsommarkransen, där kan han tryggt få dricka sin latte men samtidigt se en och annan alkis på parkbänkarna, “genuint” tycker han. Som en rest av svunna tider! Så nu vill han sätta stopp, han vill gärna ha kvar några fattiga och utslagna människor där han bor, bara det är såpass få så att han alltid kan känna sig trygg i vetskapen av att han är den normala. Att den fattige skäms.

Liberal…

Liberalen blir lite ledsen i ögat när han tänker på andra ställen av Stockholm dock, sådana där problemförorter. Han läser på Flashback om hur hemskt det är. Folk säljer droger på öppen gata och allt! Nu vill han tvinga dom att köpa sina lägenheter, med siktet inställt på orter som Rågsved, Högdalen, Hässelby och Västertorp beger han sig in på sitt kontor i innerstan och funderar på hur han ska gå till väga….

Kommer jag kunna bo kvar här? Eller kommer jag bli utslängd ur min lägenhet i Rågsved nu?

Sista delen (del sju) i den ofärdiga rapporten om urban allemansrätt, läs del ett med bakgrund och introduktion här, del två om den gamla vanliga allemansrätten här, del tre om urban ekologi här, del fyra om värdet av gemenskap här, del fem om ägandets dilemma här och del sex om exodus här. Inte så mycket att säga om denna, mest en liten rekapitulation, hade det blitt en rapport av det hade denna del följts av den sedvanliga listan på sätt/grupper att organisera sig (i). Var mycket nöjd med titeln på den delen, ”Att leva den elfte tesen”, pluspoäng för de som kan Marxreferensen. ;)

Omnia sunt communia

Genom att förstå staden inte bara som en geografisk plats eller en viss infrastruktur utan även som ett antal ekologier uppkomna i allmänningarna kan vi få nya perspektiv på hur vi måste försvara den, och hur vi bör sköta den gemensamt. Det allmänna tar ingen annan än vi själva hand om, varken stat eller kapital, alltså är det en så kallad ”frihet under ansvar”, d.v.s. en frihet som producerar ansvar. Precis som vi har en allemansrätt för att lära oss om, använda oss av, leva med och i, och ta ansvar för de icke-urbana ekologierna så bör en urban allemansrätt praktiseras för att hjälpa oss att se vår plats i den urbana ekologin och att ta vårt ansvar för att dess gemenskaper gödslas.

Naturvårdsverket beskriver allemansrätten som din

rätt att vistas i naturen oberoende av vem som äger marken. En markägare får därför inte sätta upp stängsel för att utestänga människor från mark där allemansrätten gäller. Du har rätt att passera över stängsel för att nå mark där allemansrätten gäller.

Huruvida den urbana allemansrätten bör och/eller kommer grundlagstadgas (likt allemansrätten) eller ej är i detta sammanhang mindre relevant. Det kan dock vara på sin plats att höja ett varningens finger och påpeka att liberala rättigheter ofta bygger på exkludering, till exempel av människor utan medborgarskap, och kan, bland annat i undantagstillstånd men även annars, helt godtyckligt upphävas för vissa grupper. Det viktigaste är att börja prata och bygga staden med urban allemansrätt som utgångspunkt. Med inspiration från det tillägnande som sedermera blev den sedvanerätt vi kallar för allemansrätten bör vi ta oss an och försvara stadens gemensamma värde från privata intressen samt nära en infrastruktur för gemenskap och sammanhang.

Den urbana allemansrätten måste vara betydligt mer än bara den enskildes rätt och tillgång till staden: den är vår möjlighet att kollektivt förändra staden och i den processen oss själva. Det är en kollektiv process, snarare än en individuell rätt, eftersom omformandet av det urbana inte kan vara något annat än en kollektiv gärning. Framförallt så är det viktigt att förstå den urbana allemansrätten som något mer än bara en individuell rätt i den liberala meningen en lagstadgad rätt att tillträda någons mark. Den urbana allemansrätten är en process av tillägnande med sikte på att överskrida ägandet.

Som den tyske predikanten Thomas Müntzer konstaterade redan för 500 år sedan: Omnia sunt communia, allt är gemensamt!