https://www.youtube.com/watch?v=DFumqba72zM
<3 AdBlock, tillsammans med Ghostery det bästa och enklaste sättet du kan göra Internets till ett hyffsat trevligt ställe att vara i. Stöd deras nya kampanj om du har en krona över, så köper de reklam för att en gång för alla bli av med reklamen. Ser framför mig episka skandaler när olika annonsföretag ska försöka hävda att de bryter mot deras användarvillkor. :D
För typ ett år sedan var det en väldigt fin utställning om punkens begynnelse på folkets hus i Rågsved (<3 <3 <3 Rågsved), det jag framförallt tog med mig därifrån var hur nästan alla punkaffischer från sent 70-tal och tidigt 80-tal innehöll en stor portion TV-hat. Det var så himla vackert, och något som jag verkligen saknar bland dagens progressiva (mig själv inkluderad). Det blev i alla fall en festaffisch, inspirerade av TV-hat och de magsura gubbsen (f.d. punks asså) som satt i nån panel och beklagade sig över dagens ungdom som "inte gör nåt". Vi andra hade tre feta svartklubbar att välja på i närområdet.
TV-hatet, ofta svårt att urskilja från Svenssonhatet, vart tog det vägen egentligen? Sköljdes det bort av pomo-relativismen? Är allt alla gör lika bra nu för tiden? Eller vad är det för skit som händer egentligen?
Much like how run-of-the-mill nerds have fled the unsanitary physical world into the internet, My Little Pony, WoW and animé, so too are the academic hopefuls today hella eager to devote themselves to zizekian hodgepodge of social commentary based on irreverent anecdotes, film theory and lacan, and generally anything pomo and deconstructionist in favor of trying to consider solutions to localized, individual situations involving real human beings.
Bloggen tHE r H i z z o n E hade ett intressant inlägg om televisionen för ett tag sedan. De efterlyser en ny våg av TV-kritik, men konstaterar lite surt att TV:n väl är old news för kritikerna. Något som dock inte hindrar TV:n från att vara det primära mediet där varans vara inpräntas som något naturligt för kidsen.
We are more vulnerable the younger we are and when we were at our most vulnerable, during the first three or four years of our lives, everything else paled to the effect of the television. The light, the sound, the fast pace, the cuts, the people, the colors, the volume, the products, the cartoons, the music, the hypnosis and, of course, as the opposite, the numb reality we had to return to eventually. Nothing compared then, nothing compares now.
Televisionen är ständigt närvarande, redan innan du lärt dig prata så har du lärt dig att prata med Teletubbies. Och med TV:n kommer reklamen. Med tanke på hur stor påverkan reklamen har på oss som har passerat våra första år i livet så kan en ju knappt föreställa sig hur den fungerar på barn: ”Den här personen hade aldrig varit så positiv och tagit sig tid att komma in i mitt liv och berätta om den här produkten om den inte varit fantastisk”. Eller kanske bara: ”Bra”.
Anyway the horror: the supermarket. Imagine yourself a child (or use a mirror aha). Before your eyes lie the endless spoils of capitalism, toy aisles unending, sugary goods in colorful packages under lighting so strong you can make out every detail and fine print. Compared to your dark damp murky moldy cavelike apartment your parents covered in furniture in faded cream and beige, everything looks so clear, colorful, crisp and lifelike; it’s as if every product on display jumped out from the glowing backlit screen of a television set and walked onto the shelves.
Kära TV-hat, kom tillbaka. Hatade TV, försvinn. För det är ju inte bara barn du lurar med din reklam och dina helvetiskt anpassade magiska trick. Du får mig att läsa färre böcker, skriva färre texter, träffa färre människor, tänka färre tankar. Nej, nu får det vara nog, ska kolla på avsnitt 4 av Camp.
xoxo,
Al
Antar att jag inte är den ende som sitter på massor av internet i hemmet, åtminstone de flesta av oss som har lyxen att bo i allmännyttan kör på bra och billigt fiber. Antar också att jag inte är den ende som låter Internets stanna i väggen största delen av dygnet, något som kan kännas onödigt nu när en betalar för att det ska finnas dygnet runt. Var på ett föredrag om TOR för nån månad sedan, Tor är väldigt kortfattat ett sätt för folk att kunna surfa utan att avslöja var/vad/vem de är (dvs, du surfar anonymt, men glöm inte bort att du även måste kryptera saker, om du diggar sånt). TOR fungerar genom att folk donerar bandbredd till ett stort nätverk vilket gör att de som behöver surfa anonymt kan studsa sin internettrafik igenom andras datorer, så istället för att du går direkt till aftonbladets datorer när du skriver in aftonbladet.se så skickar du din förfrågan till TOR som studsar det igenom tre olika datorer. Vem som helst kan donera en liten bit av sitt internet till TOR och på så sätt hjälpa andra att surfa anonymt, detta görs genom att en sätter upp ett så kallat relä. Något som kan göras väldigt enkelt genom att installera ett program som heter Tor Browser Boundle som dels ger dig möjligheten att surfa via TOR och dels gör det enkelt att fungera som ett relä.
Eftersom jag har min dator på jobbet oftast så fungerar det inte så bra för mig att köra ett TOR-relä på den, därför beställde jag en mikrodator som heter Raspberry Pi, den kostade strax under 400 kronor, går att köpa på massor av olika ställen på nätet, bara att söka. :) Jag använde mig av denna guide, tycker det funkade rätt bra. Det enda som var lite klurigt var att öppna upp min nätverksrouter och ge Raspberryn en fast IP-adress, men det går att söka på typ din routermodell och static ip… Lycka till!
Bara snutar och journalister tycker det är coolt med sociala medier. Hejdå Twitter.
I dagarna är det ett år sedan det första inlägget postades här på Popvänster, det var en kort reflektion kring den dåliga titeln på Brutus Östlings fantastiska lilla bilhatsskrift, inlägget hette: Mot kommunismen kan en färdas endast per cykel. Det enda bra med det var väl att Östlings skrift tillgängliggjordes på nätet, en fin tradition som jag hoppas bloggen kan fortsätta med, dvs att tillgängliggöra knäppa saker från bortglömda vrår i arbetarrörelsens historia. Är väldigt nöjd med att även Ivan Illichs Energi och jämlikhet, dokumentären om Bus riders union samt den fantastiska kommunistkaraoke dvd:n har letat sig upp på nätet delvis via bloggen.
Jag startade bloggen för att i mitt skrivande till Planka.nu så uppstod det en del texter som inte passade in, främst för att de var för dåliga, men jag ville ändå kunna publicera dem på nåt sätt. Det jag är gladast för med detta är att ett flertal rätt stora textsjok från bloggen letade sig in i boken Trafikmaktordningen, väldigt lyckat tycker jag. Det har vart sjukt roligt, om än bitvis relativt ångestframkallande att jobba med boken tillsammans med massa fint folk från Planka.nu och Korpen Koloni.
Boken tog väl en del tid i anspråk, framförallt funderandet kring den under vintern/våren 2010/2011, då även bloggen hade sin mest produktiva period, att de hänger samman ser jag som ganska självklart. Det var många sena nätter, bitvis ganska segt och ensamt, bitvis helt fantastiskt roligt och kollektivt. När det var skrivmode för boken, under sommaren, så blev aktiviteten lägre här på Popvänster, och sen den släpptes har bloggen i princip varit död. Huvudet nådde nån slags kokpunkt där i början av september när originalet hade skickats till tryckeriet och allt som fanns kvar var en helt ofantlig tomhet. Blev faktiskt väldigt förvånad över hur otroligt dåligt allting kändes när boken hade skickats iväg, de naiva ungdomsdrömmarna om att skriva en bok kom väl lite på skam kan man säga. Men man ska ju inte gnälla, nu känns det ganska kul igen. :)
Något jag lärt mig av detta år är att folk inte verkar vara lika intresserade av trafikpolitik som av random affektdrivna utbrott mot liberalers olidliga dumhet, kanske inte så förvånande iofs. När jag kollar på besöksstatistiken så utkristalliserar sig ett väldigt tydligt mönster: de artiklar som typ säger att liberaler är dumma i huvudet får rätt mycket trafik, de artiklar som handlar om trafik får rätt lite trafik. Å andra sidan så har ju boken fått ett över förväntan fint mottagande, så det finns ju ändå ett intresse för radikal mobilitetskritik och progressiv trafikpolitik, ett faktum som gör mig alldeles varm i hjärtat. Vem kunde tro att allt skulle hamna här den där dagen för ett par år sedan då jag av en slump ramlade över boken Against Automobility när jag slentrianbläddrade bland genuskurslitteratur på akademibokhandeln.
Vad som händer nu känns väldigt oklart, jag upplever mig ha sprungit in och igenom väggen när det kommer till trafikpolitiken, och känner att jag kanske skulle må bra av att lämna området ifred under ett par månader, låta lite saker hända, lite tankar falla på plats. Men känner jag mig själv rätt kommer väl det inte hända. Samtidigt har inte den totala förvirringen som belägrat skallen sedan boken släppts ens börjat att lägga sig… Just nu står allt mest still.
Nu ska jag gratulera bloggen genom att läsa en avhandling om problemen med att använda samhällsekonomiska kalkyler i trafikplaneringen, men innan dess tänkte jag presentera ett par listor, de är högst tentativa dock. Först tänkte jag också göra en med sämsta texter, men det var så många som kändes tråkiga/ointressanta så jag orkade inte. Vad som fascinerar mig med dessa listor är att nästan inga texter om trafik letat sig in, trots att jag trodde att det var det som bloggen handlade om, och att det var dessa texter jag tyckte var roligast. Puss, <3 och tack till alla som tittat in, delat en länk på internet och kommit med glada tillrop.
Texter om den ”täta kvartersstaden”:
Mest lästa texter (utan inbördes ordning):
Favorittexter:
Minst lästa som jag ändå tyckte var lite kul:
Antar att jag inte är ensam om att tycka att det ligger ett visst löjets skimmer över liberaler som tycker att det är synd om dem för att de växt upp i vad som så “lustigt” kallas för DDR-Sverige. Men, nog är det allt lite synd om människor vars största fasa här i världen är att behöva betala några hundralappar mer i skatt. Därför har jag gått runt och tänkt lite på det här med DDR-Sverige, och döm min förvåning när jag insåg att vi fortfarande lever i det! Likt det post-sovjetiska Ryssland som styrs av en före detta KGB-agent som var stationerad i DDR, likt detta så lever vi fortfarande i DDR-Sverige. Fast det är inte riktigt samma Sverige, vissa saker är sig lika, andra har förvärrats.
Det finns vissa paralleller mellan det gamla arbetarepartiet och det nya arbetarpartiet samt det gamla DDR-Sverige och det nya, en av dem är självfallet vem det är som kontrollerar staten. Det gamla i det gamla och det nya i det nya.
I det gamla DDR-Sverige så övervakade det gamla arbetarepartiet oss rödingar, i det nya DDR-Sverige så övervakar det nya arbetarpartiet varenda jävel.
I det gamla DDR-Sverige så fanns det bara ett statligt telefonbolag att använda och telefonerna var gjorda av bakelit, i det nya DDR-Sverige finns det en miljard telefonbolag att välja mellan, det ena med sämre arbetsvillkor än det andra, och telefonerna är gjorda av kobolt som bryts under slavliknande villkor i Kongo.
I det gamla DDR-Sverige var Bamse aktiv anti-rasist och förklarade det gamla arbetarepartiets expansiva skattepolitik, i det nya DDR-Sverige är Bamse rasist och förklarar försvarar det nya arbetarpartiets inhumana flyktingpolitik.
I det gamla DDR-Sverige underhöll SJ järnvägen för våra skattepengar, i det nya DDR-Sverige har SJ splittrats i hundra underavdelningar varav en, Banverket, förvandlats till en underavdelning av Trafikverket som bedriver motorvägspropaganda för våra skattepengar.
I det gamla DDR-Sverige hade alla anställda inom välfärdssektorn rätten att slå larm om problem och oförrätter på sin arbetsplats, i det nya DDR-Sverige får du sparken om du gör det.
I det gamla DDR-Sverige så fanns det (åtminstone på pappret) någon slags idé om att skolelever var riktiga människor som förtjänade respekt och någon slags frihet, i det nya så är skolans enda frihet friheten för privata företag att sno åt sig av våra skattepengar.
I det gamla DDR-Sverige kunde knappt någon i regeringen stava till ordet pressekreterare, i det nya så ska opolitiska tjänstemän propagera för det nya arbetarpartiets politik, och vi har en propagandaminister.
Ja, det skulle gå att fortsätta i oändlighet, men ni fattar vinken. Utan att på något sätt tycka att det var bättre förr kan jag ändå konstatera att det nog är sämre nu.
En fråga till alla gnälliberaler: Är det något konstigt med friheten, eller är det bara jag?
Planka.nu skrev i trettonde delen av trafikmaktordningen om hur njutningen har gått från att ha varit en önskan (jag vill njuta) till att i vår samtid mer likna ett krav (du måste njuta). Visst är det så, senast igår när jag skulle koka en kopp te blev jag attackerad av förpackningen som skrek ut att jag skulle njuta av teet, unna mig själv det. Jag ville lixom bara dricka en kopp te, men det får man tydligen inte göra längre utan att bli antastad av nån jävla självhjälps-lycko-psyko-profet som fått för sig att skriva copy till tepåsen. Blev förbannad av tepåsen, men den var ju ingenting mot exempelvis tampons for free som alltså skickar ut tamponger mot att man svarar på en herrans massa frågor:
Tampongboxen öppnas på ett elegant sätt (tänk pralinbox!) för att tillföra en lite glammigare känsla när det är dags för den-där-tiden-på-månaden. … Våra partnerföretag kommer att specialdesigna Tampons for free’s tampongboxar med snygg och kreativ reklam – varje månad! Allt för att din mens ska kännas åtmistone lite glammigare!
Alla dessa förbannade krav på att njuta, trivas, utvecklas, må bra, men kanske framförallt: känna. Fan va trött jag är på det. Om det inte ska mås bra ska det istället mås riktigt jävla dåligt (fast på ett klädsamt sätt, vissa människor har ju svårt att kanalisera in sin ångest i sociala sammanhang). Vem känner inte igen (igen sig i?) personen som beskriver sig själv som att “jag aldrig kan vara lagom lixom”, självfallet med den fejkade ödmjukheten och oron-för-sig-själv som alla som ska presentera sina självdestruktiva beteenden har (tänk typ rökare eller nåt annat). Man gillar ju hur man beter sig, men bara så länge man kan frame:a sitt beteende som något man inte gillar. “Jag borde sluta…”
Jag skulle vilja slå ett slag för det likgiltiga. För det meningslösa. För det okännbara. Det måste inte vara så djävla kul, eller så djävla tråkigt, hela tiden. Ibland kanske man bara vill dricka en kopp te. Ibland kanske man vill göra något mer, typ revolution. Men revolutionen är ju inte någon tebjudning, så då kanske man bara vill dricka en kopp te först, utan att behöva njuta så jävla mycket av den. Jag kanske inte vill ge min kopp te något av min energi överhuvudtaget, jag kanske bara vill bli lite varm (och nu vill jag inte att nån viktigpetter kommer här och berättar för mig hur min kropp affekteras av värmen i tekoppen och på så vis öppnar upp sig för nya tankegångar och intryck). På samma tema så har vi dessa usla band som man ofta hör uttrycka åsikten att det viktigaste är att beröra, att folk inte är likgiltiga. Hellre ökänd än okänd. Men är det verkligen så? Måste det vara så? Kan vi inte bara ha lite mindre krav ibland, kan det inte bara få vara ingenting ibland?
En sak som är relaterad till problematiken med den accelererande säkerhetsteatern och dess fokus på förebyggande åtgärder och att hindra oönskade beteenden är hur allt fler mellanmänskliga mikrokonflikter medieras genom maskiner och Securitas. Ett exempel på detta är den tvättstugans Saltsjöbadsanda som växt fram i och med införandet av automatiska bokningssystem. Istället för att ha möjligheten att tvätta över ibland, låna någons tvättid om den inte använder den och kanske få träffa några grannar i tvättstugan har vi fått ett helt absurt nitiskt system av maskinell kontroll. Ett system där vi överger alla möjligheter att lösa saker tillsammans för att istället låta en idiotisk dator kontrollera våra tvättider.
Vi ser samma utveckling i tunnelbanan med alla dessa förbannade trygghetsåtgärder. Istället för att be någon ta ner fötterna från sätet ska du ringa på trygghetstelefonen. Spelar någon musik: ring på trygghetstelefonen. Beter någon sig: ring på trygghetstelefonen. Vaktbolaget kommer snart! Vem bryr sig om det egentligen är ett olagligt beteende eller ej, det är ju oönskat!
Det säkerhetsindustriella komplexets jakt på vinst förminskar oss som människor. Istället för dialog folk emellan får vi väktare och överkomplexa bokningssystem. De mellanmänskliga relationerna försvinner, och med dem så försvagas vår förmåga till konfliktlösning i vardagen. Men, säger någon, en del känner sig ju faktiskt otrygga och det händer väl att mikrokonflikter övergår i regelrätta problem för de inblandade. Visst kan det vara så, och det sorgliga är att denna hets gör att de fall där det kanske skulle vara befogat med någon form av trygghetsskapande åtgärder från överheten blandas bort i en sörja av kamp mot öonskade beteenden och irrationell konflikträdsla. Och visst är det väl så att jag hellre väljer att behöva se en Securitasvakt än att få spö, men jag ser samtidigt hellre tusen smutsiga fötter på säten (och kanske agerar vardagshjälte och ber någon ta ner dom! :D) än en väktare.
För är det inte så att rädslan för rädsla bara blir värre av alla dessa trygghets- och ordningsskapande åtgärder? En rädsla som dessutom ofta inte alls har någon täckning i den faktiska ”hotbilden”. Och är det inte också så att vi vet att säkerhetsindustrin lever på att exploatera och fördjupa denna diskrepans mellan faktisk och upplevd osäkerhet?
Självklart ska här inte idealiseras nåt förmaskiniskt stadie, det var ju inte bättre förr, men jag tycker ändå att det finns nåt fint i att uppmärksamma varandra som grannar, medpassagerare, medmänniskor, även om detta ibland kan innebära lite gruff med någon tvättstugefascist. För den här konflikträdda småborgerliga samtiden är ju så mördande tråkig, och mot denna samtid av instängning och kristdemokratiskt älskande av våra nästa bör vi väl ordinera lite mer älskande av de som är längst ifrån oss. Vem vet, det kanske kan vara ett första steg på vägen från granne till vän?
Det första jag tänker varje morgon när jag vaknar är att:
sen kokar jag en kopp kaffe och öppnar datorn. När jag gjorde detta för någon månad sedan så plingade det till i inboxen: “kommentar på artikeln Rågsveds fyra kullar”. Kul, tänkte jag, vet inte varför jag gjorde det, kanske var det den där naiviteten som en god natts sömn utan någon kontakt med omvärlden kan ge en. Eller så hade kaffet inte kickat in än. Hur som helst var det ju självklart inte kul, det var deprimerande. Av främst två anledningar. Min dumhet och min förvåning + ledsamhet över sakernas tillstånd. Det var nämligen Jens Plan som hade kommenterat texten om kära Rågsved. Tanken med texten vet jag inte riktigt vad den var, jag skrev den på fyllan, men jag tror det var att få säga något fint om något fult som ändå hade blivit fint. Korkat av mig, of course. Hur kunde jag tro’t lixom? Det jag sysslade med var självfallet gentrifiering, något Jens Plan, pr-nisse som han är, kvickt snappade upp.
Jag jobbar lite med sajten Värdekampen.se och gick in på Rågsved och såg att det enda som var utplacerat som ett tips var ”Thåström växte upp här”.
Skulle vilja tipsa om att lägga till några fler tips som grannar och eventuella nya grannar kan bli intresserad av. Vet inte om ”fyra kullar” är något som passar, men du har säkert andra tips. Right?
Det är inte bara innerstaden som ska få uppmärksamhet.
Jag kontrade med något pubertalt tillmäle, tänkte att jag gjort mitt, att det fick bero. Men sajten han jobbar för, Värdekampen.se, släppte liksom inte taget om mig. Den låg som en stor klump i magen hela dagen, vad ska en ta sig till med sånt här?
Detta var som sagt någon månad sedan, men jag kom att tänka på det igen när jag läste Storstads totalt deprimerande spaning om att vantrivas i den småborgerliga samtiden. För är det inte så att värdekampen sammanfattar typ det mesta som gör att livet inte bara knappt känns värt att leva, utan även att livet knappt känns möjligt att leva. Alltså att samtiden inte är kompatibel med de mest basala definitionerna av liv. Eller är det bara jag som har för höga krav på livet, typ att det på något sätt ska kännas som det går att fylla med mening, att det på något sätt ska kännas som att en befinner sig i ett sammanhang, att det på något sätt ska kännas som att det finns mer än problemlösning för enskilda människor?
Jag läser värdekampen till tonerna av smällare i trapphuset och lukten av krutrök, kidsen är uttråkade och det är kallt ute, jag förstår dom, men grips samtidigt av en känsla att samtiden ger Thatcher rätt (eller är det tvärt om?), det finns inget sådant som ett samhälle, bara individer, ingen stad, bara områden, ingen politik, bara problemlösning, ingen mening, bara tepanyakihällar.
På samma sätt som i en stadskamp så kämpar du för ditt område i Värdekampen. Helst gör du det genom att sätta nålar på kartan med allt som du lärt dig att gilla i ditt område – som du vill att andra ska ta del av. Eller så kan du busa och utmana andra områden. Valet är ditt.
Må bästa område vinna.
Rågsved ligger inte så värst bra till, men jag noterar att Högdalen är på gång. Kanske kan min lägenhet ombildas och jag tjäna en liten hacka, för vad är en trygg hyresrätt i ett beboeligt område jämfört med en halv mille på banken? Vad är en förort där alla kan få plats jämfört med innerstan? Kanske dags att surfa in på värdekampen ändå, min åsikt gör ju skillnad, om inte jag så kommer ju någon annan…
Jens Plan får avsluta, med en kommentar som så väl som någon diagnostiserar samtiden:
Vill du slå ett slag, eller låta sajten leva på som den gör?
p.s. det är fem kullar, är det värt mer då? d.s.
